Omvänt perspektiv

Skeppskonterfej

I mitt ateljéfönster har jag en gammal skeppsmodell. Barkskeppet Ada av Länna. Frågan är dock om det seglat någon Ada från Länna i verkligheten. Jag är ändå glad över att ha den här lilla båten i fönstret, den har många tecken på att vara lite handaslöjdad om man så säger. Den som gjort den har nog heller inte utgått från en ritning utan snarare lite från sitt komihåg.

(Lägg märke till dammet i riggen. Det är inte julstädad ännu.)

En annan bild, som stått undanställd, ett arvegods, en akvarell-gouache föreställande barkskeppet Bohus, en av Transatlantics fyra seglande skepp i början på förra seklet. Bohus, Gullmarn, fullriggarna Viking och GD Kennedy (som gick som skolskepp) och numera ligger vid Skeppsholmen i Stockholm under namnet Af Chapman.
   Den här tavlan är målad av AV Gregory, en i Melbourne boende målare som drygade ut kassan med att måla skeppsporträtt på beställning.
   Bilden på Bohus är lite speciell eftersom hon inte är "all dressed up" som är det vanliga i skeppsmåleri, nej  här visas snarare en situation, sannolikt upplevd av beställaren, när hon med kraftigt revat ställ länsar undan nånstans i Roaring Forties. Den seglatsen finns beskriven i text, Joel Jenell: Vågsvalp och böljesång, en av dessa många biografiska böcker som getts ut om allt möjligt, ofta med en detaljupplösning som är av en annan värld. Sjökaptenen Joel Jenells bok är milt sagt tryfferad med salta ord och uttryck. Det är morfar som är förste styrman på den här resan, på vetetraden från Liverpool till Australien och tillbaks igen över Kap Horn. 
 

Det här är inte en fotografiskt exakt återgivning, bortsett från alla skeppets detaljer, till och med hajfenan finns med, som man av tradition fäste framme på peket efter en lyckad hajfångst på frivakten. Alla skot och brassar går som de ska. En fyrställig signal i mesanmasten finns också med, lägg märke till det andra skeppet vid horisonten i vänstra hörnet av bilden. Nån kommunikation pågår och det här är uppenbarligen ett upplevt minne som tolkas av konstnären. Men med hav, vågor, väder och himmel, där jobbar Gregory fritt med hela sin palett.
  Och nu ska målningen upp har jag tänkt, dock med rengjort glas och ny passepartout och bakstycke i syrafritt. Det är hon värd, Bohus. 

Postat 2023-12-18 16:50 | Läst 625 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Mest om ett gott nytt år

Torsdag den 29 december kväll. Det regnar och termometern visar på +6 grader. I går vid samma tid var det -5. Det rör sig i äggkastrullen kan man säga. Först på måndag nästa vecka ska det kila ner på minus 5 igen. Att vädret har blivit livligare har nog inte undgått någon, även om extremer alltid funnits. En del politiker hävdar gärna att det inte råder någon klimatkris, troligen i brist på kunskaper i elementär skolboksfysik och i nån slags tro att klimatkrisen kommer som något slags Harmageddon, apokalypsens ryttare som galopperar över jorden, överallt. Vilket den inte gör. Kapitlet värmelära.
  Och varför dessa tankar som kan uppfattas som oönskade politiska? Egentligen bara läsningen av en artikel signerad Arne Schmitz i Fotografisk årsbok 1971 om fotografiet och miljövård. Lite grann av en uppmaning och önskan om ett fotografi som arbetar i miljövårdens tjänst. Låt vara att 1971 diskuterade man miljö i ett Rachel Carson-perspektiv, försurningen av sjöar, DDT, kvicksilverbetat utsäde, hormoslyr och liknande problematik. Klimatförändringen på grund av växthusgaser genererade av mänsklig aktivitet var något som fortfarande låg på ett fåtal forskares bord. Men blotta tanken att kunna använda fotografi och det fotografiska språket som en del av debatten fanns redan då. Hur mycket av det ser vi idag? Naturfotografi som vågar ta steget lite längre. Jag ställer frågan, jag betraktar mig själv som en rätt medioker naturfotograf om ens som någon. Men visst finns det ett perspektiv som utmanar, eller hur? Förutsatt att man är med på tåget.
Med tillönskan om en bra avslutning på det eländiga året 2022. Och en tillönskan om ett åtminstone aningen bättre 2023 runt om i världen.

Postat 2022-12-29 21:52 | Läst 1119 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Om utsnittet och den återkommande övningen.

Hur många har inte börjat sin fotografiska karriär med ett måttligt zoomobjektiv framför kamerahuset. Åtminstone de som började sin fotografiska karriär för femton tjugo år sedan i och med den digitala revolutionen. Och sedan på outgrundliga vägar hittat nya sätt att hantera det där med brännvidd, eller egentligen utsnitt.
   Egentligen borde nog objektivet vara den del i den fotografiska proceduren som är prio ett så att säga. Den teknikala diskussionen handlar dock oftast om helt andra saker. Men man säljer nog inte fotoprylar med utsnitt som argument. Möjligen krämig bokeh eller mer troligt hypersnabb autofokus. 
   Hur hittar man sin brännvidd? Eller kanske mer riktigt hur hittar man sitt utsnitt? Hur väljer man att förhålla sig till den verklighet man har som syfte att gestalta eller dokumentera? På den analoga tiden var nog 50mm instegsbrännvidden och de flesta klev nog i med 24x36 innanför slutaren. (Idag finns det fler ju ”filmformat” så vad man har innanför linsen är inte alltid helt klart. Den som plåtade med 120 film visste nog säkert vad som fanns innanför slutaren. Vad refererar man till? Men nu tänker jag småbild eller full frame som normaliteten.)

Det finns en övning som alla fotografer bör göra vartannat år. Utsnittsövningen.  Fotografera ett motiv med en fast brännvidd. En avståndsbild, helbild, halvbild, närbild genom att förflytta dig mot motivet. Gör sen samma serie bilder genom att byta brännvidd. Det här är fotografisk elementa, men precis som att öva HLR (hjärt-lungräddning) en gång om året, ursäkta liknelsen, håller man sig beredd och uppdaterad. Tag nu den mest vidvinkliga bilden i serien där du förflyttat dig närmre motivet. Gör beskärningar av densamma så att bilderna blir jämförbara med de bilder du tog med olika brännvidder. Då förstår du, återigen, att brännvidd är lika med utsnitt. Ibland är det bra att öva på sånt man redan kan.

Postat 2022-09-06 21:19 | Läst 621 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vissa bilder fastnar.

Jag tog en bläddring i Creative Camera international yearbook 1976. En utgåva med en hel del intressant foto. (Återkommer nog till det.) Mycket fina bilder, det mesta i ett återhållsamt bildspråk oavsett genre, motiv eller epok. Lisette Model, där dyker den upp. Bilden som ställer allt på ända.

Visst är den bra? No more comments. Jag älskar den.

Postat 2022-08-27 20:50 | Läst 675 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Kan fotografiet bli politiskt fast det inte är det?

Att en bild kan bli politisk mot sin vilja, att en bild hamnar i ett nytt och i grunden egentligen inte avsett  kontext är inget konstigt i sig. Exemplen är många. Dessutom kan bilder över tid få en förändrad innebörd, beroende på vilket kontext den dyker upp i. Och då kommer frågan näst intill blixtsnabbt. Hur tänkte den som hittade bilden och gav den en ny betydelse. Morgonspringets tanke för dagen. Löprundan får kvalitet av lite mental jogging också. 

Hämtar posten och i lådan ligger där inte en liten broschyr från något som heter Alternativ för Sverige, en ännu mer mörkblå politikyttring och avknoppning än den som sitter i riksdagen. Rubriken i broschyren är, föga förvånande, ”Gör Sverige svenskt igen”. Och visst är det tanken som direkt poppar upp. Om Sverige inte är svenskt, vad är det då? Men så kommer det där lilla ”igen” på slutet. Och då undrar man liksom, när i historien var Sverige svenskt senast, för det måste väl vara innebörden i att Sverige ska bli svenskt igen. På sjuttonhundratalet? 1939? 1970? Tidig medeltid?
   Det var bättre förr säger nån. Jaha, och när då menar du? Brukar jag fråga.

Övrigt trams i broschyren lämnar jag därhän. Man får tänka på blodtrycket sitt.

Barnbarn med nymålad tröja. Jag gillar det där lite punkiga. Bilden har egentligen inte ett dugg med texten att göra. Idag fick det bli färg. Ukrainas flagga kräver det.

Men nu skulle det handla om politiskt fotografi mot sin vilja. Och det är nog ett ämne värt att reflektera över så här ett par månader innan val.
   Och då jag tänker osökt på de relativt oskuldsfulla bilder som skildrar en till synes oproblematisk tillvaro i vårt avlånga sommarland. Röda stugor, lojt vajande fanor mot klarblå himmel, glada lintottar i midsommarfestbestyr, ja ni vet, ser bilderna framför er. Och det är alltsom oftast bilder av hög (digital) kvalitet, trivialbild när den är som bäst kan man säga. Såna här bilder är lätt att kidnappa.
    Men det finns också bilder som rör sig i samma landskap men har några egenskaper därutöver vilka gör att lättsmältheten störs av en  dissonans. Det kontrapunktiska ackordet har en ton som inte smälter in, en ton som leder vidare mot något mer komplext, ibland mörkare. Nåt som gör att betraktaren behöver bromsa in sin bildläsning.  Bilder som inte låter sig kidnappas. Bilder som till förstone är det där svenska landskapet och den där egna variationen av svenskhet alla vill åt på sitt sätt, men som har just den där extra dimensionen av något mer. Ett plus ett är tre. Denotation plus konnotation adderas med privat kontext och något nytt uppstår. En ny tanke, en insikt, ett lite aningen mera.
   Varför det blir så och vilken egenskap hos fotografen som behöver adderas till formeln tål att diskuteras. Men en sak är jag säker på, det att få se många exempel på populistisk medhårsstrykande bilder den närmaste tiden. Och gör jag det är det inte fotograferna som är orsak. Det är, för att låna ord från Bo Bergström som gick ur tiden för ett tag sedan, bilder som är beställarens.

Fortsättning lär följa.

Postat 2022-06-29 22:27 | Läst 1426 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 Nästa