Omvänt perspektiv

Om hur det kan gå när läsaren tar över.

En gång i ett tidigt sjuttiotal kom det sig så att jag fick en skiss antagen till en konstnärlig gestaltning på ett sjukhus i en stad nära mig. Den som fick uppdraget att gestalta skissen var den då i ropet varande smeden Folke Mattson i Örbyhus. (Folke har gått ur tiden sedan lång tid tillbaks). Folke var het (!) på den tiden. Beslutsfattare var synnerligen förtjusta i Folkes arbeten. Och det var bra. Inte tu tal om den saken. Men. Min skiss var bättre. Min första gestaltning. Hade jag fått göra den själv utifrån min egen idé hade den varit bättre. Men nu var jag en förstaårselev på Konstfack och hade väl inte så mycket att sätta emot. (Och ett litet skissarvode var väl inte fel i den tiden när veckomeny stavades snabbmakaroner.  Men nu blev det enligt ett önskemål som var lite granna tondövt inför idén.
Det här är historia, och Folkes skicklighet i smide är oomtvistat. Han var en mästare. Men historien handlar om det som händer när läsaren går in och styr i berättarens. Ok. Om jag hade fått bestämma hade jag utnyttjat väggens förutsättningar på ett annat sätt. Men Folke var tvungen att ta hänsyn till tyngden i varmsmide. Jag tänkte i andra  material. Betydligt lättare.
Det är viktigt att läsaren har, om inte alla parametrar med sig så åtminstone de viktigaste. 

(Pentax spotmatic 50mm. Tri-x. Gissningsvis.)

Postat 2020-10-26 21:05 | Läst 326 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Glaskonst

På väg hem från baksidan till framsidan gör vi en avstickare till Högboda strax utanför Kil i Värmland och hälsar på våra kollegor Karin och Håkan. Ett par duktiga glaskonstnärer och tillika i någon bemärkelse födgenier.

Tittar på deras trädgård, där några sticklingar från vår trädgård tycks leva i välmåga. Äter en lunch, delikat är ordet och pratar lite gamla minnen och gemensamma bekantas öden och äventyr.

Mer om Karin och Håkan finner du här. Karin och Håkan har gjort flera offentliga utsmyckningar, ställt ut i USA och Japan och finns representerade både här och där.

(I såna här sammanhang är det nog färg som får gälla. Fujipro2 och 23/1.4. Vilket ibland får mig att fundera på varför 1.4.
I nittionio procent av fallen helt onödigt. Men har man en i arsenalen kan man ju nöta på den. Och så har den hyperfokalskala. En sån är aldrig fel.)

Postat 2020-08-08 20:20 | Läst 364 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

I betraktandet av konst

Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm är för många en liten tidsmarkör i det kulturella året. Det var inte mycket som kan tänkas uppröra en sölvesborgare. Något kanske, som en rätt rolig parallell mellan flyttfåglar och migration, eller ett slags fotografiskt försök att porträttera papperslösa. Men som sagt, det där med  armlängd har nog med den politiska dagsformen att göra. Och en eventuell konstbildning.
Annars var rätt lite fotografi. Väldigt lite såna där uthållighetsprestationer i stil med femtiotusen korsstygn eller tusen keramikfigurer. Mycket tecknat, mycket målat. Habilt är ett ord som dyker upp i hjärnan i varje sal. En inventering av det senaste seklets ismer kan man säga.
Individuellt, personcentrerat, lågmält, förväntat. Väldigt lite provokation. Väldigt lite av de stora samtidsfrågorna. Och väldigt ofarligt.
Tyckte vi.

(Personerna till vänster är figuranter. För oss okända konstbetraktare.)

Postat 2020-02-17 09:49 | Läst 986 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Se på konst

 Betraktande av  konst.

(Ett nyfött vildsvin i stearin. Skulptur av Fredrik Strid. Stearin kan synas märkligt men det finns en idé bakom det. I vanitasmotiv ingår ofta ett ljus som en symbol för förgängligheten. Henny Linn Kjellberg har gjort draperierna i bakgrunden. Väv som är behandlade med porslinslera. Mycket subtilt och väldigt effektfullt. Det är mycket svårt att låta bli att stryka lätt med fingret på ytan. Uppsala konstmuseum.)

Postat 2019-12-09 14:25 | Läst 855 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

1989. en liten spaning.

Magnumfotografen Guy Le Querrec, Richard Avedons bilder från dagarna vid Berlinmuren, Leonard Freeds bilder från Bukarest. Stuart Franklin på Himmelska fridens torg. Med mera. Det är mycket foto på utställningen 1989 på Nationalmuseum.  Vi är säkert en hel del som har ett eget facit till det som hände för trettio år sedan. Kanske inte alltid direkta minnesbilder men alltsom oftast burna av den tidens bildflöde. Men det är inte bara magnumfotograferna ute i världen. Det är Hans Geddas ikoniska bilder av Nelson Mandela, några Tunbjörkare och många flera. Och så klart en hel del konst, grafisk form och konsthantverk. Fattas bara annat. Sevärd utställning. Och trots sin myckenhet av foto inte en fotoutställning.

Jag gör en snabbspaning och undrar om inte myckenheten fotografier beror på att foto är ett relativt billigt sätt att skapa en utställning på, utan även det faktum att foto idag är en så betydelsefull och självklar del i samtalet och kommunikationen. Foto har mer än någonsin ett egenvärde. Foto är i sig ett alldeles eget bildspråk. (En överhörning från en närvarande grupp skolelever med assisterande museipedagog: ”...ser så riktigt ut när det inte är färg”.)

(Ute är det februariblått så november det är. Och kallt om nosen.)

Postat 2019-11-06 10:24 | Läst 972 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa