Omvänt perspektiv
Artist statement. Någon?
Om man aspirerar på att ställa ut sina alster idag i något lite mer anspråksfullt sammanhang än den egna fotoklubbens vägg, eller själv "curerar" sin utställning dyker allt som oftast begreppet "artist statement" upp. En innehållsdeklaration avgiven av utställaren. Ett intyg om att den presumtive utställarens verk motsvarar curatorns ambitioner. Man skulle kunna tycka att det räcker med de bilder man gjort, att det språket är tillräckligt tydligt för att en curator, som förhoppningsvis är skolad i att läsa bilder, av dem bilda sig en uppfattning om bildurvalet.
Jag anar en osäkerhet. Det handlar inte om det passande. Inte om omsorg till publiken. Tror jag att det handlar om en omsorg om den egna självbilden, curatorns alltså. En yrkesgrupp som lever i ett förmodat konkurrensutsatt hörn av arbetslivet.
Jag har troligen själv blivit konfronterad med detta fenomen. Som pensionär och "friherre" är en utställd bild blott en liten fjäder i hatten, inte en fråga om mat för dagen. Men jag blir lite förskräckt över att villkoren för bildkonstnärer och fotografer med ambitioner utöver den rent kommersiella bilden. Ja, jag vet, de lever tufft alla redan. Men nog är det som en ytterligare parasit dykt upp. Curatorn.
Men artist statement-tänket har en annan dimension som den när man söker stipendier. Konst och kultur behöver sitt mecenatskap oavsett om det är privata finanser eller det allmännas pengapung. Vem styr? Vem lägger ribban? Vad är värt att satsa på, uppmuntra? Är ett stipendium en uppmuntran, ett förutsättningslös gillande typ; jag tror på dig, känn min tillit. Njä, riktigt så är det inte, och har kanske aldrig varit.
Konstvärlden, där fotografi bör räknas in är sedan gammalt en värld av ryggdunk och kliande. Artonhundralets salonger, vari den borgerliga bildsynen frodades, långt från impressionism till kubism och vidare, det är inte i den borgerliga sfären det händer grejer, om man säger. (eventuellt to be continued)
Inte utställd bild men några dagar i Ljugarn Gotland tillsammans med goda vänner och samtal. Gotland, ön där träd gärna placerar sig på ett fotografiskt nöjaktigt sätt nära nog på ett rosenlundskt sätt.
Om romantiken och det dokumentära
"Genom att lägga en högre innebörd, det vanliga en hemlighets lyster, det kända värdigheten av någon okänt, det ändliga ett oändligt sken, så romantiserar jag det" Novalis.
En romantiker vill alltså upphöja det vardagliga och låga till något större. En resa till och från arbetet förvandlas till ett stycke poesi. (Citat ur förra numret av Fotografisk tidskrifts ledare).
Vad är det i en bild som kan gör samma motiv till romantik eller dokumentärt. Eller kan en bild samtidigt vara romantisk som dokumentär. Handlar det om bildens kontext, fotografens uppsåt, eller bildläsarens privata kontext? Det är mycket som är förborgat i och kring en bild.
Men, romantiken ligger i fotografens öga, med bilder att tolkas på ett önskat sätt. Och varför romantiken rinner upp i bildvärlden så här i vad som i en romantisk värld kan tolkas som den punkt i historien när en kultur, ett synsätt och verklighetsuppfattning skönjer något annat som så att säga dyker upp vid händelsehorisontens framkant. Något annat. Kanske alla kulturers fall. För eller senare. I romantiken ryms en stor andel nostalgi. "I romantiken vilar ett avsked".
Enkelt sagt och uttryckt kanske det handlar om att ge sina bilder en större betydelse. En större förväntan. En position i ett bildlandskap som idag är för stort. Som idag kräver en grovsållning innan det möjligen romantiska per definition kan dyka upp. Det finns helt enkelt för mycket bilder för att någon överhuvudtaget kan skapa en överblick och ett adekvat urval.
Det är kanske att ta i, och tanken är inte min egen fabricerade. Jag ska ta en sväng på Nationalmuseum och utställningen om romantiken. Kanske den bidrar till förståelsen.
Christopher Long. Bilden bakom är inte hans. Googla på honom. Riktigt bra måleri.
Christopher Long - Between Apology Note and Love Poem som vi tittar på i kväll, det är vernissage på Uppsala Konstmuseum. Christopher finns på min top-ten lista över målare. Men han är inte romantiker. Ändå kan man sjunka in i hans målningar, bli stående mer eller mindre uppslukad. Inte bara för hans teknik, och utnyttjande av pigmentet Viridian med sitt väldigt gröna. Cristopher gör det med självklarhet.
Och en jämförelse med måleri och fotografi. Det finns mycket så mycket som hänger ihop. I allt uppriktigt bildskapande. Teknik och berättelse.
Fotografi eller reproduktion. Var går gränsen?
Jag har sysslat med fotopolymer ett par veckor. Fotopolymer är en reproducerande teknik där fotografiet inte längre är fotografi utan mer av en råvara för att skapa en bild. Det här föder också en del diskussioner i vår grafiska verkstad. Vi har kurs i fotopolymerteknik.
(Ett tryck, eller avdrag som man säger av polymerplåten till höger. Själva tryckprocessen är samma som vid koppargrafik-etsning, torrnål m.fl.)
Utan att gå in på de tekniska spörsmålen så händer det något med bilden när den reproduceras. En reproduktion kan göras på massor av sätt. Som en oljemålning (otaliga äro de målningar man sett som försöker efterlikna ett fotografi så nära som möjligt. Och då undrar man vad bilden egentligen vill berätta. Bildens berättelse, formfulländning eller upphovsmannens skicklighet i att exakt återge.) Även ett fotografi tryckt i en tidning är också en reproduktion, en bild som föreställer ett fotografi.
Fotopolymer är en modernare och mindre giftig form av fotogravyr. Man "framkallar" plåten i rent vatten. Metoden är dock ganska dyr. Man behöver raster, uv-ljus, polymerplåt som kostar en hygglig slant, koppartryckspapper, tryckfärger och kanske (till slut) en komplett grafikverkstad.
Bilden ovan är ett fotografi behandlat i photoshop. Bitmapp med diffusionsgitter 1200 ppi. Utskrift på ritfilm som läggs ovanpå plåten vid exponeringen i uv-ljus. Därefter belysning med ett raster över plåten i stället för filmen. Det är rätt många moment och en hel del tider och värden att hålla rätt på.
Jag tycker att bilden påminner en del om Niepces första bild, den med taket ni vet och faktum är att Niepces bild faktiskt är en fotogravyr alltså föregångaren till de bilder som vi ett par kvällar och eftermiddagar pysslat med på Uppsala konstgrafiska verkstad. Och är det kul att arbeta tillsammans med flera. En del jobbar mot det exakta, där fotografiet är helt och hållet närvarande i trycket, medans andra lägger till och drar i från. Att använda fotografiet som en råvara för något nytt. Bilderna här är att betrakta som provtryck. Nu återstår det att fundera på om det ska bli en upplaga. En får se.
Kommendantens kontor Therezienstadt
Point of no return. Blyerts på papper. 72x102 cm. 2015. (Tillhör Uppsala kommun offentlig konst.)
Det började med fotografi och landade i en tecknad utställning med utgångspunkt i Hanna Arendts bok "Den banala ondskan"– ett reportage om rättegången mot Adolf Eichmann.
Balladernas konst…
På en vägg hemma har jag den här serigrafin, ett screentryck, ”Balladernas konst är en gammal konst…” Majakovskij. Mer aktuell än någonsin kan jag tycka. Det var Niklas, en av de bästa kompisarna på den tiden det begav sig, möjligheterna, när världen låg framför fötterna, som tryckte den här. Jag har ett, på hedersplats. Vi var överens och arbetade mycket tillsammans. Men du är nu inte med oss längre. Men ett tryck som jag tittar på varje dag, ganska skamfilat och ojämnt gulnat. Och hör jag inte då i bakhuvudet Maria med sitt omisskännliga skånska idiom läsa texten på Nynningens platta, För full hals.
Åren går och vi med dem. Och de ska kanske svida lite. Det finns kanske lite hopp i det. Gott nytt år Fotosverige vill man gärna önska. Törs vi hoppas på, förutom någorlunda fred på jorden, ett återigen litet mer öppet förhållande till röster, kultur och uttryck.