Mingelbilder

Invigning av Köttinspektionens tillfälliga lokaler. Ett gäng unga Stockholmskonstnärer ställer ut, Korvfabriken. Kött och korv blir blandfärs.
Jag mingelfotograferar. Här Katarina S Zouhari, en av initiativtagarna och den ryska PussyRiots-medlemmen Lusine Djanyan till höger.

(Köttinspektionen är en fri kulturinstitution som normalt har sin scen i den gamla köttbesiktningsbyggnaden i Uppsala. För övrigt ritad av stadens främste stadsarkitekt, Gunnar Leche.) Just nu utlokaliserad på grund av husets renovering.)

Vernissagelördag

Lördag och vernissager. Maud Karlsson, dansare och koreograf med ett antal år i New York presenterar fortsättningen på ett projekt om mäns våld mot kvinnor. "I said no". Angeläget.

Penja Hesselbäck i basker presenterar en fiktiv berättelse om P. I utställningen "Mig kan man ha i möblerade rum" låter fotokonstnären Penja Hesselbäck det förflutna ta sin rättmätiga plats i nuet i form av en ny urpremiär av den fiktivt restaurerade stumfilmen Jämförelser i övrigt. I en tillhörande exposé över ett konstnärsliv som aldrig levts flyter korrekta felaktigheter om perspektiv, visualitet och perception samman med faktabaserade fantasier om film och fotografi. Framför allt visas med eftertryck att den tvådimensionella bilden blir tredimensionell om den upprepas på rätt sätt.
Mannen med mössan, Knut är en av  stadens mest ihärdiga vernissagebesökare.

Den andra mest ihärdiga vernissagebesökaren i staden.

Henning Lemkes träskulpturer på Kaleido är spännande. Handlar om den rörelse som uppstår tack vare ellipser. Henning har tyskt mästarbrev i möbelsnickeri. En äkta ebonist kan man säga.

Balladernas konst…

På en vägg hemma har jag den här serigrafin, ett screentryck, ”Balladernas konst är en gammal konst…” Majakovskij. Mer aktuell än någonsin kan jag tycka. Det var Niklas, en av de bästa kompisarna på den tiden det begav sig, möjligheterna, när världen låg framför fötterna, som tryckte den här. Jag har ett, på hedersplats. Vi var överens och arbetade mycket tillsammans. Men du är nu inte med oss längre. Men ett tryck som jag tittar på varje dag, ganska skamfilat och ojämnt gulnat. Och hör jag inte då i bakhuvudet Maria med sitt omisskännliga skånska idiom läsa texten på Nynningens platta, För full hals.
   Åren går och vi med dem. Och de ska kanske svida lite. Det finns kanske lite hopp i det. Gott nytt år Fotosverige vill man gärna önska. Törs vi hoppas på, förutom någorlunda fred på jorden, ett  återigen litet mer öppet förhållande till röster, kultur och uttryck.

Om stora format

Anselm Kiefers skulpturer och målningar är nog definitionen på stora format. Och tungt. Han arbetar gärna med tunga material, mycket bly bland annat. Ruggigt effektiva bilder och gestaltningar, allt med någon slags koppling till Europas trasiga nittonhundratalshistoria men ofta med bibliska referenser. Vi var  överens om att det här är konst med tydligt politiskt tilltal men för den skull inte plakatbilder.

Artipelags konsthall på Värmdö utanför Stockholm. Utställningen slutar i morgon söndag och det lär dröja innan Kiefer kommer tillbaka till Sverige igen. Det är en bokstavligen tung och inte alldeles lättflyttat samling det här.

Trots den allestädes närvarande smartphonen blev det Fuji X10 som fick tjänstgöra. Den är roligare om än inte nödvändigtvis bättre.

och hur oskarpt får det egentligen va?

Helena Wallberg är en ung konstnär som arbetar med ljus och organiska former. Frågan är hur oskarp en bild får vara. Eller rättare sagt var tillåts skärpeplanet ligga? Så kan man också tänka. Finns nog ingen bra algoritm för det. Fast Helenas grejer är liksom lite oskarpa de också, lite oprecisa i formen. Precis som de är tänkta att vara.