Omvänt perspektiv

I betraktandet av konst

Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm är för många en liten tidsmarkör i det kulturella året. Det var inte mycket som kan tänkas uppröra en sölvesborgare. Något kanske, som en rätt rolig parallell mellan flyttfåglar och migration, eller ett slags fotografiskt försök att porträttera papperslösa. Men som sagt, det där med  armlängd har nog med den politiska dagsformen att göra. Och en eventuell konstbildning.
Annars var rätt lite fotografi. Väldigt lite såna där uthållighetsprestationer i stil med femtiotusen korsstygn eller tusen keramikfigurer. Mycket tecknat, mycket målat. Habilt är ett ord som dyker upp i hjärnan i varje sal. En inventering av det senaste seklets ismer kan man säga.
Individuellt, personcentrerat, lågmält, förväntat. Väldigt lite provokation. Väldigt lite av de stora samtidsfrågorna. Och väldigt ofarligt.
Tyckte vi.

(Personerna till vänster är figuranter. För oss okända konstbetraktare.)

Postat 2020-02-17 09:49 | Läst 655 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ryskt

Maria Pogorzhelskaya är en rysk konstnär som just nu ställer ut på Köttinspektionen i Uppsala. Ryska konstnärer har ofta goda kunskaper i måleriet med i sitt bagage. Maria målar med en bedräglig enkelhet och lätthet som om man gör en jämförelse med musikvärlden påminner om ett bossa nova-gitarrackompanjemang, lätt och enkelt men inte alldeles enkelt att exekvera. Bilderna handlar om lycka. Nånslags omedelbar oreflekterad lycka. En fin balansvikt till mycket dystert i tillvaron. Och det är så hennes bilder ska ses.
(Att det heter Köttinspektionen beror på att utställningshallen ligger i Uppsala stads gamla köttbesiktningsbyggnad. En rätt pampig sak ritad av stadens store arkitekt Gunnar Leche.)
Ljuset i lokalen må vara lämpligt för det måleri som ställs ut men som fotoljus har det synnerliga brister. Det får bli en hel del handpåläggning i Photoshop plus en avslutande sväng i Silver efex för att lägga  en hinna av förlåtande tri-x över alltihop.

(En Maria Pogorzhelskaya till. Lite uppsluppen. Samma hårdhänta behandling i PS.)

Postat 2020-01-19 18:50 | Läst 661 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Åter i stan och konstfundering

Häromdagen befanns det var fler par strumpor i stadens garderob än i öns garderob. Det är ett synligt tecken på att året går och hösten är här.
Dagens åttakilometersvända tangerar Bror Hjorts hus och en utställning med Björn Brusewitz konst. BB är en utomordentligt skicklig grafiker som numera också skulpterar. Och nog ser man en samhörighet med delar av Torsten Renqvists konst Torsten Renqvist som också gick från måleri till grafik för att "avsluta" som skulptör.
Björns konst rör sig nog i en andlig del av tillvaron. Han citerar också Torsten Renqvist "...människan färdas in i framtiden baklänges. Det vi kan iaktta är det förflutna..."

(Undrar vad politikerna i Sölvesborg skulle tycka om Björns konst? Den är ju rätt öppen för tolkning. Den kanske passerar under radarn. Eller så blir den "Entartete Kunst". Det beror i så fall kanske på den politiska dagsformen.)

Öppet till och med den 13 oktober torsd-sönd 12-16 fri entré

Postat 2019-09-19 17:44 | Läst 585 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Anders Petersen

Det skrevs förvånansvärt lite här på FS om en av  årets stora fotohändelser, Anders Petersen Stockholmsutställning på Liljewalchs. Det kan naturligtvis bero på att Fotosidans bloggar nu inte huvudsakligen är en angelägenhet för stockholmare och närboende utan att FS bloggar till stor del lever och verkar ute i provinsen. Vilket är bra. Att det inte bara är ett Stockholmsperspektiv. Nåt som det annars är ganska mycket.
Alldeles oavsett. Det var i mina ögon en stor, och viktig utställning. Det är så omisskännligt Anders Petersen. Det finns en sån styrka och konsekvens i bilderna, och i den berättelse som växer fram. Och att man kan gå in var som helst i bildflödet och fortsätta åt vilket håll man vill. Det märks inte minst om man bläddrar i katalogen Som dessutom är ovanligt snygg med bilderna i stokastiskt raster. Det är en fröjd för ögat. Och en sak till. Katalogen är trådbunden på ett lite granna slappt sätt, vilket gör att uppslagen faller ut på ett sällsynt sympatiskt sätt. Inget brytande i bokryggar här inte. Så missade man utställningen finns väl katalogen att beställa.
Ytterligare en iakttagelse runt AP:s utställningskatalog. Som avslutas med en ganska okomponerad och okomplicerad bild från en busshållplats vid Slussen. Dimma, dis. Nångång tidig förmiddag får jag för mig. Den där timmen när lugnet kommer efter all morgonrusning. Det är den avslutande bilden i en serie på hundratals bilder. Stockholm, hennes innevånare. Det svartvita. De hårda kopiorna. Och en och annan mjuk porträttbild. Och varför, undrar jag, kan en sådan miljöbild få en sån tyngd och så mycket berättelse om det inte vore för att den så att säga vilar på hela denna mängd av tidigare bilder.

Hela den här utställningen, det här projektet är i mitt tycke en ickelinjär episk lyrisk svit. Och det går att gå in i den var som helst. 

(Idag en varm och solig sensommardag. Rätt mycket tid gick åt till att laga en grannes gräsklippare. Lite granna andens seger över materien. Och att varje dag för med sig en ny kunskap.)

Postat 2019-08-28 19:28 | Läst 925 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

En text om Giotto. Och vad har den med gatufoto att göra?

Det finns en målning av den italienske konstnären Giotto, Il Lamentatione.  Många känner säkert igen den. En fresk från tidig renässans har så klart väldigt lite att göra med gatufoto. Bortsett från att målningens händelse helt möjligt skulle kunna ske på en gata. Åtminstone nån gång i renässansens dagar.
Det som är märkligt ur ett konsthistoriskt perspektiv är att bilden har så tydliga bildplan. att det finns saker framför och bakom varandra. Vilket är relativt nytt i bildkonsten vid denna tid. Det finns ett djup som kan relatera till en uppfattning om ett centralperspektiv. Och kunskaperna om perspektiv har legat oanvända under nästan tusen år när Giotto plockar fram dem igen. 
En annan innovation är att personnaget i bilden i denna bild övergår från att vara allmängiltiga schabloner till att vara enskilda, unika personer med tydliga individuella särdrag. Det här är också något nytt och början på att se och uppfatta människan som en unik företeelse. En någon, en person som ser verkligheten utifrån sitt eget öga. Och en någon som faktiskt kan se en svävande ängel i stark förkortning.

Den här bilden har ett tydligt perspektiv men otydliga bildplan. Fattas bara annat när det är spegelbilder.

Och sen då. Vad har Giotto med gatufotografi eller fotografi över huvudtaget att göra. Tja, väldigt lite kan man förstås tycka. Möjligen det att från och med Giotto finns  ett incitament att återuppväcka camera obscura, och göra nåt av den. Att det är här nånstans i bildhistorien som fotografiet i ett avseende tar sin början. Utifrån ett behov. Och visst är det så att perspektivet faktiskt lägger bilden i betraktarens öga. Det gjorde man inte innan Giotto. Då gällde mer av att sändaren berättade och gav anvisningarna för hur bilden skulle läsas. Giotto serverar en bild så som betraktaren borde se den med sitt eget öga. Ungefär som vi gör i vårt fotograferande. Så väldigt långt mellan ett digitalt foto och en al fresco-målning  i Padua är det ändå inte.

Postat 2019-08-21 11:53 | Läst 911 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa