Omvänt perspektiv

Anders Petersen

Det skrevs förvånansvärt lite här på FS om en av  årets stora fotohändelser, Anders Petersen Stockholmsutställning på Liljewalchs. Det kan naturligtvis bero på att Fotosidans bloggar nu inte huvudsakligen är en angelägenhet för stockholmare och närboende utan att FS bloggar till stor del lever och verkar ute i provinsen. Vilket är bra. Att det inte bara är ett Stockholmsperspektiv. Nåt som det annars är ganska mycket.
Alldeles oavsett. Det var i mina ögon en stor, och viktig utställning. Det är så omisskännligt Anders Petersen. Det finns en sån styrka och konsekvens i bilderna, och i den berättelse som växer fram. Och att man kan gå in var som helst i bildflödet och fortsätta åt vilket håll man vill. Det märks inte minst om man bläddrar i katalogen Som dessutom är ovanligt snygg med bilderna i stokastiskt raster. Det är en fröjd för ögat. Och en sak till. Katalogen är trådbunden på ett lite granna slappt sätt, vilket gör att uppslagen faller ut på ett sällsynt sympatiskt sätt. Inget brytande i bokryggar här inte. Så missade man utställningen finns väl katalogen att beställa.
Ytterligare en iakttagelse runt AP:s utställningskatalog. Som avslutas med en ganska okomponerad och okomplicerad bild från en busshållplats vid Slussen. Dimma, dis. Nångång tidig förmiddag får jag för mig. Den där timmen när lugnet kommer efter all morgonrusning. Det är den avslutande bilden i en serie på hundratals bilder. Stockholm, hennes innevånare. Det svartvita. De hårda kopiorna. Och en och annan mjuk porträttbild. Och varför, undrar jag, kan en sådan miljöbild få en sån tyngd och så mycket berättelse om det inte vore för att den så att säga vilar på hela denna mängd av tidigare bilder.

Hela den här utställningen, det här projektet är i mitt tycke en ickelinjär episk lyrisk svit. Och det går att gå in i den var som helst. 

(Idag en varm och solig sensommardag. Rätt mycket tid gick åt till att laga en grannes gräsklippare. Lite granna andens seger över materien. Och att varje dag för med sig en ny kunskap.)

Postat 2019-08-28 19:28 | Läst 3172 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Street food

Gå ut och äta, äta på gatan. Bokstavligt ibland. Street food. Jag föredrar nog det dukat bord.

Postat 2019-08-23 21:07 | Läst 2441 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

En text om Giotto. Och vad har den med gatufoto att göra?

Det finns en målning av den italienske konstnären Giotto, Il Lamentatione.  Många känner säkert igen den. En fresk från tidig renässans har så klart väldigt lite att göra med gatufoto. Bortsett från att målningens händelse helt möjligt skulle kunna ske på en gata. Åtminstone nån gång i renässansens dagar.
Det som är märkligt ur ett konsthistoriskt perspektiv är att bilden har så tydliga bildplan. att det finns saker framför och bakom varandra. Vilket är relativt nytt i bildkonsten vid denna tid. Det finns ett djup som kan relatera till en uppfattning om ett centralperspektiv. Och kunskaperna om perspektiv har legat oanvända under nästan tusen år när Giotto plockar fram dem igen. 
En annan innovation är att personnaget i bilden i denna bild övergår från att vara allmängiltiga schabloner till att vara enskilda, unika personer med tydliga individuella särdrag. Det här är också något nytt och början på att se och uppfatta människan som en unik företeelse. En någon, en person som ser verkligheten utifrån sitt eget öga. Och en någon som faktiskt kan se en svävande ängel i stark förkortning.

Den här bilden har ett tydligt perspektiv men otydliga bildplan. Fattas bara annat när det är spegelbilder.

Och sen då. Vad har Giotto med gatufotografi eller fotografi över huvudtaget att göra. Tja, väldigt lite kan man förstås tycka. Möjligen det att från och med Giotto finns  ett incitament att återuppväcka camera obscura, och göra nåt av den. Att det är här nånstans i bildhistorien som fotografiet i ett avseende tar sin början. Utifrån ett behov. Och visst är det så att perspektivet faktiskt lägger bilden i betraktarens öga. Det gjorde man inte innan Giotto. Då gällde mer av att sändaren berättade och gav anvisningarna för hur bilden skulle läsas. Giotto serverar en bild så som betraktaren borde se den med sitt eget öga. Ungefär som vi gör i vårt fotograferande. Så väldigt långt mellan ett digitalt foto och en al fresco-målning  i Padua är det ändå inte.

Postat 2019-08-21 11:53 | Läst 3464 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Planket och Petersén.

Planket är en bra termometer över det fotografiska tillståndet i landet. En mycket intressant och bra mix med en liten gnutta förutsägbarhet. Fast förutsägbarhet är kanske mer ett betyg på att jag kanske rent av har hyfsad pejl på läget. Vill jag åtminstone gärna tro. Men det finns som sagt mycket intressant fotografi av hög klass.
Bilden av Lisa Arfwidsson  var nog den som jag fastnade för. Inte beroende på nakenheten utan mer på nånslags sinnlighet som kontrasterar mot den där mörka skogssiluetten. Och en viss ögonblicklighet. 

Anders Petersén på Liljevalchs. Väldigt få besökare så här en lördageftermiddag. Vilket inte gör nåt. Man får nästan äga utställningen själv. Och förväntningarna infrias. Och det är extra roligt att man kan se enstaka bilder, eller som en slags ickelinjär berättelse. Eller som en enda stor installation. Det blir så klart en katalog med sig hem. Och gläds åt fin repro med bilderna återgivna i frekvensmodulerat raster. Jodå, tekniken spelar nog lite roll i alla fall.

Postat 2019-08-19 21:59 | Läst 1529 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

landskap och processfoto

Sten. Rätt nära Saltvik.

Ibland tar man bilder som man har sett någon gång tidigare. Frågan är var. Hursomhelst, såna här motiv och man får vara försiktig med efterskärpning. Och inte göra för mycket kontrast med kurvverktygen.
En sten som ligger där den ligger. Och har nog gjort rätt länge. Kanske den placerades nån gång i den senaste istiden. 

När man nu är i mitten på augusti börjar det pocka på med besök i människobyn. Se lite folk. Och fotografera en skvätt. Inte bara stenar och horisonter. Men till helgen blir det en sväng till huvudstaden. Och Anders Petersén på Liljewalchs. Och planket, inte minst.

(Undrar om jag inte ska försöka översätta den bilden till en blyerts. Eller kol.)

Postat 2019-08-14 20:57 | Läst 2186 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 Nästa