Omvänt perspektiv

Tankar om skärpa och hur man tittar på den.

Det finns en gräns för vad man kan begära av en bilds skärpa. All mätbar teknik hamnar för eller senare vid den fotografiska pärleporten. Har tekniken tillfört något? Man kan om man vill dra till med ett ”sharpness is a bourgeoise thing” eller också gilla bilder med rejäl oskärpa. Där oskärpan blir till ett uttrycksmedel. Eller är skärpa det man håller högst här i livet. För att skärpan tillför bilden och bildens berättelse något? Eller för att man bara och helt enkelt gillar skärpa. Det är helt ok att gilla skärpa oavsett anledning.
Eller oskärpa. Jag gillar oskärpa. Gärna i kombination med skärpa. Därför brukar jag pilla dit lite skärpa i eventuella ögonvrår på tacksamma modeller. Inte mycket, bara lite, lite. (En lagermask och högpass klart ljus och sen försiktigtvis måla fram lite skärpa där det behövs. De som använder annan programvara än Adobe kan säkert hitta någon liknande metod. Själv nöter jag PS så länge det går, av olika skäl.)
På den här bilden slumpade det sig så att modellen viftar till lite med handen och då kan man kontrastera den oskärpan med, som sagt lite, lite mer skärpa just i ögonvrån.
(Coronasäkrad tillvaro. Vi har nu varit i närhet med varandra i över två veckor och någon tänkbar införsel av virusar har  veterligen inte skett. Munskydd dissar vi. Och bilden gick faktiskt en liten sväng i Efex och en Acros-simulering ovanpå allt. Xpro2 och 23/1.4) 

Postat 2020-07-27 22:06 | Läst 371 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om varför svensk press inte publicerar så mycket svartvitt kan man grunna över.

Varför publiceras så lite svartvitt fotografi i magasin och tidningar i Sverige? Finns det något särskiljande i svensk bildjournalistik som skiljer sig från övriga världen? Och det här är en lite senkommen reflektion på en blogg av Mikael Good här på FS bloggar. När det gäller dagspress kan det möjligen vara så att rätt många tidningar i andra länder fortfarande trycker i svartvitt. Full fyrfärg i alla sidor är i många länder fortfarande en ouppnåelig lyx. Det gäller inte bara Indien och många länder i Asien, Afrika och Latinamerika,  även en del US- amerikansk dagspress kör fortfarande svartvitt (möjligen en extra färgplåt för tidningshuvudet). Gäller det magasin så har väl färgbilden däremot varit med rätt många år. Vi som minns Life i tidigt sextiotal. Problemet med färg var väl på den tiden reproduktionstekniken. Att åstadkomma det som görs nu idag var helt enkelt inte görligt. Det har hänt så otroligt mycket i den grafiska branschen med digitala flöden, effektivare pressar, finare raster, bättre papper och bättre tryckfärger. Och kanske det att tryckmedia paradoxalt åker lite snålskjuts på etermedia, televisionen skapade ett naturligt och nödvändigt förhållningssätt till bilden som del av berättelsen. Från diskret illustration till påtaglig nödvändighet.
Men tillbaks till den ursprungliga frågan.
Idag är det alltså inget tekniskt problem med vare sig svartvitt eller färg. Skillnaden har alltså i stället för att vara en teknikalitet blivit en fråga om uttryck, gestaltning och tilltal. Där tilltalets utformning styrs av läsarens preferenser. Vad läser mottagaren in i en svartvit bild? 

I en tid när färgbilden är vardag blir det svartvita helgdag. Något därutöver, och är färgen dokumenterande blir svartvit gestaltandet. Det banala bildseendet är färg, just för att verkligheten är i färg och det banala bildseendet vill inte se annat än det som redan är sett. Där varje bild, varje synintryck är bekräftelsen på att allt är rätt och riktigt. Världen gungar inte, allt är lugnt och tryggt.

Och svartvitt som alltså var den förhärskande bildtekniken för väldigt länge sedan, ja färgen kom in i kameran för rätt länge sedan den också. Nån som funderat på när färgbilden blev lika med den banala bilden? ( tips. Kodak Instamatic introducerades för så där en sjuttio år sedan.) 
Att svartvitt har blivit ett uttrycksmedel mer än en möjlig teknisk  begränsning torde vara oomkullrunkeligt. En dialekt, kanske ett helt eget språk. Ett språk som närmar sig poesin, lyriken. Att svartvitt har blivit det som skaver.
(To be continued.)

Inte svartvit bild som inte har så mycket med texten att göra. Men när får man tillfälle att utnyttja en hårt skruvad bild?)

Postat 2020-07-15 20:05 | Läst 536 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Om en del utmaningar i sociala medier.

Är det någon mer än jag som fått en utmaning från någon bekant om att lägga upp en bild varje dag under en vecka. Utan kommentar och den ska vara svart-vit?  Tydligen inte helt ovanligt. Jag har sett utmaningen på fler ställen än en tråd så något speciellt tycks det vara. Att plåta svartvitt. Ja, kan jag fundera, med en huvudsaklig fotoproduktion som är, ja just det, svartvit.
Kan det ha något med det svartvitas kittling i sociala medier där trivialbilden helst ska vara i färg. Där svartvitt blir spännande och lite, lite granna arty.
Nu är frågan, om jag tar den här utmaningen på allvar, ska jag då köra fullt ut med raw-filer. Svartvit konvertering, en sväng i Efex, eller egna recept i PS. Eller mobilbild med inbyggd svartvithet i telefonen? Kommer någon se skillnad. Eller kommer någon se skillnaden och kunna härleda det till en fotografisk process? 

( Offentlig mugg Berlin. Fuji X10. Lite Silver Efex. En på de flesta sätt rätt risig bild.)

Postat 2020-06-13 22:36 | Läst 541 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

lördag

Idag blir det vår i stan. Vår är det när sju dagar med temperatur över noll har passerat. 22 februari är nog rätt tidigt. Och då befinner jag mig på samma latitud som Kap Farväl, Grönlands sydspets.
(Mycket vinjettering brukar jag ytterst sällan använda. Men när jag tog den här ganska intetsägande bilden visste jag nästan precis hur jag skulle efterarbeta den. Därför lade jag lite oskärpa i förgrunden, med hjälp av en lagermask. Varför jag ville ha lite oskärpa där kan jag däremot inte riktigt svara på. Det kanske beror på att oskärpa i bildretorik uppfattas och förstärka vaghet, outsagt, och liknande. )

Postat 2020-02-22 10:52 | Läst 575 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Ett hörn

Terezienstadt är ett av många smutsiga hörn i vår nittonhundratalshistoria. Innanför det här fönstret bodde 65 personer på knappt 40 kvm. Och det var inte självvalt. Men konsekvensen av att några gjorde skillnad, alltså skillnad åt fel håll. Tendenserna finns åter i vårt århundrade.

( utgick ifrån en raw-fil, justeringar i CR, en sväng i Silver Efex, och, med en ny lite mjukare kurva. Lite skärpning med högpass-klart ljus. Nu finns det teckning ända ner till svart. Men här, i webbläsaren, näe, Det sotar igen. Ska försöka hitta rätt. Och knåpa ihop ett macro. )

Postat 2016-09-18 20:33 | Läst 1602 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera