Omvänt perspektiv

Fem kvinnliga fotografer

Att hitta ytor att publicera sina bilder på kan tyckas vara ett mindre problem för oss med FS, Facebook med mera i ryggen. Men för en stor del av jordens fotografer är det inte så enkelt. Om man kommer från totalitära stater till exempel. 
   Att fråntas rätten att uttrycka sig enbart på grund av att man är kvinna, som i Iran till exempel. 
   Fyra iranska fotografer ställer ut på Galleri Ett i Uppsala. I Iran är det förbjudet men här är det tillåtet. Nu ska sägas att deras bilder inte på något sätt kan ses som kontroversiella eller på något sätt samhällsomstörtande. Skälet är enkelt nog. De är kvinnor.
   Men, börja med Penja Hasselbäck, en fotograf som gått från det dokumenterande fotografiet till ett mer poetiskt berättande format.   Stora högkvalitativa utskrifter, med ett konsekvent förhållningssätt till motivet, ett nordiskt skogslandskap som är mer än sökandet efter landskapets skönhet. Visst, det är vackra bilder på sitt sätt men de innehåller fler dimensioner. Varje bild är ett självporträtt, säger Penja. Skickligt och genomfört är sammanfattningen. Att se hennes bilder tillsammans med fyra iranska fotografer blir spännande. Det skiljer sig lite granna i uttryck och berättelse.

Mona Bogzorgis svarvita bilder, motljus, interiörer, ögonblicksbilder, de bilder som fångar mig mest. Golnaz Taheris bilder där verktyget, mobilkameran blir en viktig del av bildberättelsen ( något jag vill återkomma till), Shirin Rezaees landskapsbilder ( och det är väl kanske där man börjar fundera på hur det står till i en mullahs hjärnvindlingar egentligen. Men har man bestämt sig för att kvinnor inte får fotografera, än mindre publicera, så. Ja…nån mer som tänkt på att mullor och andra potentater alltid är män?) Och det kan man nog tycka om Arezoo Amidis bilder också. Det är fint fotografi hela vägen. Och det startar som sagt,  förutom allt annat en tanke om mobiltelefonbilder hos mig. Som sagt var, ytterligare en sak att återkomma till.

Utställningen pågår till den åttonde maj.

Postat 2022-04-23 17:52 | Läst 311 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Mellandag. Inte analog.

Vi tog en sväng ner till Morga hage vid Mälaren. Knasterskarpt lågt ljus inte utan en viss dramatik så som det ofta blir när isarna lägger sig i sträng kyla. 
Hemma i värmen skruvar jag några bilder rätt mycket. Svartvitt, korn och kontrast. Jag tänker kameran som ett skissblock. Ett grängat papper och blyerts 8B. Det här skulle också kunna vara utgångspunkten för några etsningar eller mezzotinter eller något däremellan. Från digital process till väldigt analogt arbete i grafikverkstaden. Man kan gå den vägen också.

Postat 2021-12-27 17:40 | Läst 792 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Gråväder och lite årsringar.

Att fotografi och politik har gått hand i hand sen nära nog begynnelsen är oomstritt. Fotografi är bild och bild kan så klart användas i alla syften inte minst det politiska. (Så finns det så klart alla "opolitiska bilder" som kan, inte alltid, men då och då tjäna ett politiskt syfte ändå. Inte sällan lite grumligt.) Det får eventuellt bli dagspromenadens tanketema. En kort promenad runt ”kvarteret”. ONO kuling på Svartlögafjärden idag. 57 cm över medelvattenståndet. Regn från sidan och blött överallt. Ganska grinigt kan man säga. 

Strandfynd. En resegrammofon. En parentes. Hur har den hamnat där? Och är det ens ett rimligt strandfynd 2021?

Det är gallring i ett skogsparti. Snabbt, effektivt, förvånansvärt obullrigt. Ett par hektar fyrtioårig tallplantage som behöver glesas ut. Det blir flis och massaved av det här. Kanske tallolja och biobränsle.Det är ingen riktig skog att sörja över. Slutavverkningen när de kvarvarande tallarna har vuxit till timmerämnen får kanske barnbarnen titta på. Och när jag se alla årsringar måste jag bara slå en signal till brorsan, jägmästaren (som är ute i en annan skog med sin hund, hur många år har man kunnat ringa från skog till skog så där bara) och prata lite årsringar. Och jag får reda på ett och annat. Lite aha jasså, lite jamen så klart. Till exempel. Träd är oavsett art individer som åldras precis som människor. Träd har ungdom , medelålder och ålderdom och i ålderdomen sker inte så mycket tillväxt, läs årsringarna blir mindre. Om det är varmt blir årsringarna  heller inte bredare än under trädets ungdom och medelålder och är det dessutom torrt blir årsringar mycket tunna, oavsett trädets ålder. Vissa träd står på näringsrik mark och får därför lite bredare årsringar än andra. Växer de i norrläge blir årsringarna generellt smalare, nåt som varje träbåtsbyggare och fönsterbågebyggare känner till. Ett problem för årsringsräknare tycks vara att träden på sin ålderdom får röta i kärnan så det blir nästan omöjligt att utläsa några årsringar där. Och som brodern avslutar det hela, det finns en anledning till att ett träd i skogsbruket avverkas till slut. När det är gammalt händer det inte så mycket mer. Den avtagande tillväxten kompenserar inte längre för skogsägarens investering i trädet. Så då sätter man i sågen. Så talar en skogsekonom. 
   Man kan alltså se hur ett träd har levt och skapa jämförande  serier med andra träd i samma biotop. Men att göra prognoser eller att dra snabba slutsatser om klimatutveckling ska man tydligen inte göra. Den frågan tar jag vidare till en professor i botanik, som jag delar farföräldraskap med. Fortsättning följer kanske.

Dagen inbjöd till svartvit konvertering och Tri-x simulering som vanligt. Fast jag brukar skruva lite på kurvan, och dra på lite mer kornstorlek . Fuji Xpro2 23/1.4
I den analoga kameran sitter det Tri-x på riktigt. 

Postat 2021-11-09 20:00 | Läst 1014 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Visit på Fårö.

En vandring på Norsholmen Fårö kräver lite tungan rätt i mun då naturresevatbestämmelserna är tydligt bestämda om var och på vilka vägar man får vistas under fågelskyddstiden. Men här ser man både den ena och den andra. Storspov, rödbena, kärrsnäppa eller är det kanske nån annan snäppa. Snäppor är inte min paradgren om man säger. Och strandpipare ses också. De har lite grann av strandkrabbors sätt att liksom rinna över sanden.. Naturligtvis strandskatan och vipan. Gäss finns i myckenhet, både grå och vitkindade. Stenskvätta och siktades inte en ortolansparv i buskarna också. Det råder en mjuk fuktig ostlig vind över allt ihopa. Och ett ständigt brus av hav. Det är på alla sätt en behaglig vistelse. Kanske mer med kikaren än med kameran. För de som läser texten vet precis hur fåglarna ser ut. Behövs ingen bild på det.

Norra Europas mest fotograferade fiskeläge, Helgomannen. Här kan jag se iphonens tillkortakommande vad gäller bildkvalitet. Här ser jag också en bild i kategorien ”been there”. Massbild, jag har flera, tagna vid olika tillfällen, den ena mer vykortslik än den andra men det är å andra sidan syftet med massbilder. Det bilden inte förmår att skildra är den surfräna doften av ruttnande sjögräs, en kombination av långvarig värme och ett övergött Östersjön. Övergödningen kan vi inte svära oss fria från och värmen är kanske för många en lite oväntad konsekvens av klimatförändringen.

Postat 2021-07-13 11:47 | Läst 786 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om en händelse med feministiskt förtecken.

Ett par år i början av sjuttiotalet arbetade jag några somrar på en fårgård. Min uppgift var att sköta intaget av hö. Slåttern med sina moment från slåtter till intaget i lada. Och jag skötte det väl rätt så ok hoppas jag. Men det här handlar om vad som kan hända om en kvinnlig agronom hamnar på kollisionskurs med en patriarkalisk, på gränsen till misogyn, godsägare. Nu är godsägaren död sedan länge och godsets verksamhet är nedlagt och fastigheten såld. Arrendegården är numera villa med pendlingsavstånd till tätorten.
Men nog var det här en historia värd en Moa Martinsson.
Och historien är den att en duktig kvinnlig agronom arrenderar en mindre gård med tillhörande ängsmark. Mycket väl lämpad för fårskötsel. I villkoren fanns bland annat att arrendatorn fick låna en höpress. Så mycket mer var det inte. För att få det hela att fungera behövde hon städsla en arbetare att ta hand om slåttern. Jag gjorde det ett par år, några andra år var det någon annan. Det var rätt slitigt, men danande för karaktären. Och den lånade höpressen var inte direkt årets modell.

Ett par år efter att jag hade jobbat där fick arrendatorn besked om omedelbar uppsägning. Vad som egentligen låg bakom är fördolt, men arrendena var betalda i tid utom det senaste där anstånd var förfrågat, och det fanns antagligen inget annat att anmärka på. Möjligen att arrendatorn kunde sitt jobb och hade skinn på näsan. Att godsägaren var som en karaktär hämtad ur en arbetarroman fick jag själv erfara. Det var köksingång, rättare och peka med hela handen, anställda som ömsom kröp, ömsom knöt näven i fickan. För arrendatorn slutade det dock efter många turer med tvångsavvisning. Kronofogde, polis och hela apparaten. Omplacering av fårbesättningen, omhändertagande av hundar, flytt och inkvartering på annan ort. I sin desperation åkte hon en natt tillbaka till gården och tände på. Hon anmälde sig själv för de fiskala myndigheterna.

Det blev en ganska stor nyhet i lokaltidningen med flera turer att bevaka, bland annat det att myndigheterna under processen hade agerat felaktigt. De polisanmälde sig själva. Dom föll senare och det slutade med villkorlig dom för arrendatorn. Det visade sig att arrendekontraktet var felaktigt skrivet och inte överensstämmande med lagstiftningen. Misstanken att godsägaren mer än väl kände till det förhållande är sannolikt.

När jag läste om nyheten i bladet satte jag mig på moppen och åkte och tog några bilder. De har legat i negativpärm sen dess. (Nikon F, antagligen en 28:a och Tri-X) Det här hände sig alltså i förra hälften av sjuttiotalet.

Postat 2021-04-11 20:50 | Läst 914 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 9 Nästa