Omvänt perspektiv

Att se en bild och vad vi inte vet.

I de mest alldagliga bilder kan något gömma sig. En indexbild, en ikon, en avsiktlig eller oavsiktlig avkodning. I vissa bilder dyker facit upp senare. I vissa bilder är facit allmängiltigt, i vissa andra är facit privat. En bild är ett påstående där läsningen inte är allom given eller självklar. Det är inte ens klart att fotografen i alla lägen vet vad hen ser eller vad som rör sig. Men en förhandsinfo, om det nu vore möjligt, men det är det inte, därför att bilden alltid är ett ögonblick.

Om ett par timmar kommer han att fria till henne. Och, jodå, han får ett ja.

( Den här bilden lägger jag in i kategorin bröllopsbilder. För så är det nog, även om bilden är ljusår från det vi egentligen menar med bröllopsfoton.)

Postat 2019-11-26 17:26 | Läst 607 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Varför tas inga sådana bilder längre?

Alltså, såna bilder som ovan tas nog en hel del. Ett flanörfoto med samhällets olycksbarn som motiv. Till intet förpliktigande.

Men bilder, bildprojekt som går på djupet, som vill mer än att tangera problem, som drivs av humanism? Görs sådana bilder nu i ytans tidevarv? Jo, kanske en och annan. Finns såna fotografer? Jo, en och annan. Såna som ger sig tid att närma sig baksidan av  vårt mänskliga liv.
Det är nu inget man blir rik på. Eftersom det bygger på tillit så tar det väldigt lång tid. Hur många fritidsfotografer har idag den tiden det tar? Media då? Finns något intresse där? Jo, kanske, wallraffandet kan fungera. Eller är det så att det intresserade uppriktiga reportaget om människor har ersatts med en ”Uppdrag granskning-dramaturgi”. Där allt plockas ner till en fråga, där någon har ett ansvar. Vem? Och så hittar vi problemet i dagspolitiken. Och ansvar utkrävs. Så är problemet löst. 

Men man kan väl tycka att engagemang och humanism fortfarande finns. Jo visst är det så, det är bara att se hur civilsamhället fungerar och engagerar. Eller bottnar det i en slags polarisering mellan jagismen och kollektivismen? Mellan altruism och egoism? Mellan empati och antipati?

Tidens hastighet kanske spelar roll. Tiden för eftertanke, den eftertanken som måste få ta tid finns kanske inte. Tiden alltså.

Hur är det då med vår tids känselspröt, att känna och att mäta? Utrymmet för att tänka, finns det? Behöver man tänka för att kunna arbeta med den här typen av frågor. Ja, det behöver man. Känslan är viktig, oerhört viktig. Men tanken är viktig den också. Den som strukturerar känslorna och bidrar till förmågan att gestalta känslan.
Eller det är kanske så att de här  bilderna faktiskt tas men jag har inte sett dem? Så kan det också vara.
Varför tog inte jag de där bilderna jag söker? Det borde ha gått. Jag var ju faktiskt där. I den tiden, i de frågorna. 

Det är också en bra fråga. 

Postat 2019-09-02 20:04 | Läst 794 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Street food

Gå ut och äta, äta på gatan. Bokstavligt ibland. Street food. Jag föredrar nog det dukat bord.

Postat 2019-08-23 21:07 | Läst 594 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

En text om Giotto. Och vad har den med gatufoto att göra?

Det finns en målning av den italienske konstnären Giotto, Il Lamentatione.  Många känner säkert igen den. En fresk från tidig renässans har så klart väldigt lite att göra med gatufoto. Bortsett från att målningens händelse helt möjligt skulle kunna ske på en gata. Åtminstone nån gång i renässansens dagar.
Det som är märkligt ur ett konsthistoriskt perspektiv är att bilden har så tydliga bildplan. att det finns saker framför och bakom varandra. Vilket är relativt nytt i bildkonsten vid denna tid. Det finns ett djup som kan relatera till en uppfattning om ett centralperspektiv. Och kunskaperna om perspektiv har legat oanvända under nästan tusen år när Giotto plockar fram dem igen. 
En annan innovation är att personnaget i bilden i denna bild övergår från att vara allmängiltiga schabloner till att vara enskilda, unika personer med tydliga individuella särdrag. Det här är också något nytt och början på att se och uppfatta människan som en unik företeelse. En någon, en person som ser verkligheten utifrån sitt eget öga. Och en någon som faktiskt kan se en svävande ängel i stark förkortning.

Den här bilden har ett tydligt perspektiv men otydliga bildplan. Fattas bara annat när det är spegelbilder.

Och sen då. Vad har Giotto med gatufotografi eller fotografi över huvudtaget att göra. Tja, väldigt lite kan man förstås tycka. Möjligen det att från och med Giotto finns  ett incitament att återuppväcka camera obscura, och göra nåt av den. Att det är här nånstans i bildhistorien som fotografiet i ett avseende tar sin början. Utifrån ett behov. Och visst är det så att perspektivet faktiskt lägger bilden i betraktarens öga. Det gjorde man inte innan Giotto. Då gällde mer av att sändaren berättade och gav anvisningarna för hur bilden skulle läsas. Giotto serverar en bild så som betraktaren borde se den med sitt eget öga. Ungefär som vi gör i vårt fotograferande. Så väldigt långt mellan ett digitalt foto och en al fresco-målning  i Padua är det ändå inte.

Postat 2019-08-21 11:53 | Läst 793 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Gatufoto. I huvudsak utan ambitioner.

Läste helt nyligen en artikel om den irländske fotografen Tom Wood. Hur han från att vara anonym långsamt blev mer och mer accepterad i de miljöer han valt att skildra. Alltså rätt långt från den anonyme gatufotografen som iakttar mer eller mindre i smyg. Tvärtom, verkar det som om Tom Woods nästan eftersträvat att vara igenkänd. Som en av många aktörer i vardagslivets köpcenter. 
Han berättar också om hur han med sin nyinköpta Leica försökte ta bilder utan att lyfta kameran till ögat och hur det, enligt honom själv oftast resulterade i mindre lyckade exponeringar med ”ett halvt huvud i nederkant och en tom himmel ovanför. Jag gillar bilder som inte ser så välkomponerade ut, som ser ut som en tillfällighet.Gerry Winogrand har sagt att om han vet hur en bild kommer att se ut, så tar han den inte. Bill Brandt fick vanligtvis med oväntade saker i sina bilder. Det var ofta de som gjorde bilden, menade han”. Men han konstaterar också att bara en på tio blir ok. Och att det är rätt smart att använda sökaren när den nu finns där.
Den här bilden handlar om något som sägs. En replik som uppfattas. Det finns inget hotfullt i bilden. Men det finns en uppmärksamhet i blicken till höger. Samtidigt lägger jag märke till att alla händer i bilden är på något sätt stängda, i olika stadier av knutenhet, beredskap. Något man kanske inte ska dra alltför stora växlar på. Räcker det till ett punctum? Räcker det till en möjlig avkodning av bilden?
Bortsett från en ständigt närvarande oskärpa, det är fortfarande oskärpans år, och en liten kontrastlöshet som är svår att komma till rätta med i bildbehandlingen så hittar jag något som fungerar i bilden. (Och, javisst, inte är det sökaren i ögat.) Jag är rätt ointresserad av komposition i den här typen av bilder. Mycket av komposition är slump eller medveten beskärning. Läsningen, och framför allt hur ett privat kontext påverkar tycker jag är särskilt intressant. Just nu i alla fall.

(NO vind och styv till hård bris. Inbjuder inte till morgondopp. Och denna veckas väder ska vara kallt, blåsigt. Man får se vad det blir nästa vecka.)

Postat 2019-07-31 19:10 | Läst 657 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa