Omvänt perspektiv

Om det dokumentära gatufotot.

Eller hur man nu ska uttrycka det. Häromdagen kom jag att bläddra i Sven Auréns bok om hallarna i Paris. Med foton av Tore Johnson. Boken kom ut 1967 på W&W. Och hade sin grund i det faktum att de ryktbara hallarna, les Halles i, det centrala Paris skulle utlokaliseras till Paris utkanter. Slutet på en månghundraårig epok av urban mat och livsmedelshantering. Sånt sätter sina spår i det gastronomiska Paris.

 
   Det är fina bilder. Rejäl tidstypisk svärta, givetvis en aning förstärkt av dåtidens reproteknik och ”reprosmak”. Men det som slår mig är att merparten av bilder i dag skulle platsa utomordentligt i gruppen Gatufoto här på FS, eller för all del på något annat ställe där gatufotografer flockas. Men bilderna är och syftar till att vara dokumenterande, och illustrerande. Det finns en text, med bildtexter, som går hand i hand med bilderna. En kronologi och berättande rörelse, både bildmässigt som textmässigt. Men, som sagt och trott, bilderna har fler kvaliteter än de rent berättande och det kan naturligtvis bero på att de har fått den tidens patina de förtjänar. De har fått ett utökat uttryck. Dokumentärt och därutöver något mer. Inte nödvändigtvis ”schysst komp” eller ”bra fångat” utan en annan mer ogripbar dimension. Inte helt mätbart. Kanske tidens gång sedd i bild. 

(Place des Vosges Paris. Ett antal kvarter från de gamla hallarna som numera lever kvar i namnet på en tunnelbanestation – Châtelet-Les Halles.)

Postat 2021-04-24 17:51 | Läst 822 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om massbilder

Massbild är ett begrepp som avser att innefatta alla de milliarder bilder som svävar ute på nätet. Alla de bilder som håller ångan uppe i serverhallar världen över.  Eller kanske alla de bilder som göms i byrålådor, påsar, kartonger, i bästa fall inklistrade i album. En slags bildvärldens samlade glömska. Hur länge varar till exempel en selfie? När ersätts den med en ny och var finns den gamla?    
   Det här är kanske inte en fråga för entusiastiska fritidsfotografer men vi måste förstå att fotografiet och då, i viss mån även massbilden i det allmänna medvetandet ses som foto. Eller kort. Visst är det märkligt att ett kort är synonymt med en fotografisk bild, oavsett var den dyker upp. Det är lite grann av samma sort som att varningsmärket för bevakad järnvägsövergång föreställer en grind. Eller att en bilverkstad symboliseras med en obsolet skiftnyckel från tiden innan Johan Petter Johansson, den moderna skiftnyckelns fader. Ett ord, en bild blir en ikon.
    Men hur skiljer sig massbilden från låt oss säga trivialbilden? En trivialbild är förvisso en massbild men tycks skilja sig från den senare genom att triviabilden har en allmängiltighet. Den kan läsas fullt ut av i princip vem som helst. Det räcker med att man tillhör samma kultursfär, ibland behövs inte ens det. Men massbilden har alltid en privat kontext. En utomstående kan avläsa bildens denotationer men är oförmögen att förstå bildens innebörd annat än vissa gemensamma konnotationer som alla massbilder visar upp.

Exempel på massbild. Traditionellt typiskt kort. Inte inklistrad. Hittad i kvarlåtenskap.

Gammal massbild. Okänt ursprung. Inklistrad i album.

Postat 2021-04-22 20:39 | Läst 755 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om väntan

En kort väntan som kanske inte räcker till några djupare funderingar runt det digitala och analoga fotografiet ( men en färg och en simulerad Plus-X får det bli).
Själva besprutningsproceduren går smidigt och det finns en förekommande hjälpsamhet i allt som företas. Väktare, volontärer från Röda Korset, lite omisskänlig kanslipersonal, en sannolikt pensionerad vaccinatör som har handaskickligheten i ryggmärgen. Och lite annat runt i kring. Välordnat, sansat och tryggt. Och nu återstår en väntan på spruta nummer två. Thank you for your patience and understanding.

Men för att återvända till det där med analogt eller digitalt. Eller svartvitt eller färg. Eller något annat motsatsförhållande. Om det nu ens rör sig om motsatser. Eller är digitalt kontra analogt nutidens fotografiska diskussion. En avlösare till flera sådana som bollats och diskuterats i den fotografiska världen åtminstone de senaste hundra åren. Det är bara det att det inte finns något rätt och fel i just den här diskussionen. Men att frågan om digitalt eller analogt  är intimt förknippad med frågor som rör publiceringen. Och alla, såväl professionella som hobbyfotografer publicerar. visar sina bilder, gör dem publika. Och eftersom det absoluta antalet bilder publiceras digitalt vare sig de är digitala eller analogt förfärdigade så, ja just det. Det är det digitala som gäller.
Och då har vi inte ens berört massbilden. Och gränslandet mellan massbild och ”hobbybilder”.

To be continued

Postat 2021-04-21 17:54 | Läst 595 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Om det finns ett digitalt uttryck

  ...hur skulle det då definieras? Är det den möjliga perfektionen, den tekniska brilliansen, som åtminstone går att åstadkomma, eller är det något i själva distributionen, publiceringen. Kan publiceringsmetoden synas i bilder? Är publicering i så fall en berättarkomponent? Ja, kanske, om det resulterar i gillanden, då är som bekant lusten att anpassa runt hörnet. Men kanske är vi inte så beräknande. Åtminstone inte hängivna entusiaster och fritidsfotografer. Man berättar sin historia, och, den kan vara grund, men inget fel i det. Men det är en snårig diskussion.
   Som flera röster har hörts på FS handlar det digitala om en inneboende fullkomlighet. Och att den analoga bilden kan knipa ett par poäng på att den just är analog. Att det finns ett handens arbete bakom den så att säga. Men vad som kännetecknar en bra bild är förmodligen mer sammansatt. Det finns helt enkelt inget antingen eller.
   En annan parameter är hur fotografer använder foto. Vad vill de ha sagt? Återigen, teknisk brillians, spännande motiv, eller gatufotografiets påpasslighet. Och låt mig få det sagt med en gång, jag tror inte det finns vare sig bättre eller sämre i de här frågorna.
   Bengt Hansson skriver i sin blogg att det analoga fotograferandet utnyttjar sin i jämförelse med den digitala, bristande teknik till sin fördel. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom ett analogt negativ går två gånger genom en fotograferingsprocess, antingen förstoringsapparaten med sina felkällor eller en scanner med sina. (Den digitala bilden har i princip ett steg, kamera till skärm.) Processerna har felkällor. "Kartan" måste alltid ha något lägre upplösning än verkligheten. Och inget konstigt med det. Men det handlar väl mer om hur mottagaren, ständigt denna publiceringsprocess, läser bilden. Och analogt förfarande ser en en hängiven fotoentusiast med blotta ögat. Och kan då lägga till svårupptäckta denotationer som filmtyp, korn, framkallningsprocedur med mera. Och inte minst ett privat kontext av dofter, porlande kranar och trilskande filmspiraler. Faktorer som lite grann förvillar synen. Faktorer som den digitala bilden saknar. Den är liksom bara bäst rent tekniskt. Vilket så klart inte alls är sant om man nu vill vara exakt.
   Har ni tänkt på att vi ofta glömmer bort det analoga färgfotografiet när vi pratar analogt. Hur många sysslar med negativ färgfilm och papperskopior idag? Är det en teknik som ger extrapoäng? Tveksamt. 

to be continued

Postat 2021-04-20 16:41 | Läst 486 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Om en händelse med feministiskt förtecken.

Ett par år i början av sjuttiotalet arbetade jag några somrar på en fårgård. Min uppgift var att sköta intaget av hö. Slåttern med sina moment från slåtter till intaget i lada. Och jag skötte det väl rätt så ok hoppas jag. Men det här handlar om vad som kan hända om en kvinnlig agronom hamnar på kollisionskurs med en patriarkalisk, på gränsen till misogyn, godsägare. Nu är godsägaren död sedan länge och godsets verksamhet är nedlagt och fastigheten såld. Arrendegården är numera villa med pendlingsavstånd till tätorten.
Men nog var det här en historia värd en Moa Martinsson.
Och historien är den att en duktig kvinnlig agronom arrenderar en mindre gård med tillhörande ängsmark. Mycket väl lämpad för fårskötsel. I villkoren fanns bland annat att arrendatorn fick låna en höpress. Så mycket mer var det inte. För att få det hela att fungera behövde hon städsla en arbetare att ta hand om slåttern. Jag gjorde det ett par år, några andra år var det någon annan. Det var rätt slitigt, men danande för karaktären. Och den lånade höpressen var inte direkt årets modell.

Ett par år efter att jag hade jobbat där fick arrendatorn besked om omedelbar uppsägning. Vad som egentligen låg bakom är fördolt, men arrendena var betalda i tid utom det senaste där anstånd var förfrågat, och det fanns antagligen inget annat att anmärka på. Möjligen att arrendatorn kunde sitt jobb och hade skinn på näsan. Att godsägaren var som en karaktär hämtad ur en arbetarroman fick jag själv erfara. Det var köksingång, rättare och peka med hela handen, anställda som ömsom kröp, ömsom knöt näven i fickan. För arrendatorn slutade det dock efter många turer med tvångsavvisning. Kronofogde, polis och hela apparaten. Omplacering av fårbesättningen, omhändertagande av hundar, flytt och inkvartering på annan ort. I sin desperation åkte hon en natt tillbaka till gården och tände på. Hon anmälde sig själv för de fiskala myndigheterna.

Det blev en ganska stor nyhet i lokaltidningen med flera turer att bevaka, bland annat det att myndigheterna under processen hade agerat felaktigt. De polisanmälde sig själva. Dom föll senare och det slutade med villkorlig dom för arrendatorn. Det visade sig att arrendekontraktet var felaktigt skrivet och inte överensstämmande med lagstiftningen. Misstanken att godsägaren mer än väl kände till det förhållande är sannolikt.

När jag läste om nyheten i bladet satte jag mig på moppen och åkte och tog några bilder. De har legat i negativpärm sen dess. (Nikon F, antagligen en 28:a och Tri-X) Det här hände sig alltså i förra hälften av sjuttiotalet.

Postat 2021-04-11 20:50 | Läst 482 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 Nästa