Omvänt perspektiv

Regnig dag och vad man kan pyssla med då

Jag såg en Cadillac Deville, tror jag bestämt att det var. Årsmodell och annat låter jag vara osagt, det ligger utanför mitt kompetensområde. Så det blev en bild. Med JH Engströms bild på en Volvo 244 bakom en piskställning som dök upp i bakhuvudet. Mjukt exponerad och murrigt kontrastlös. Redan i fotoögonblicket tänkte jag på den bilden. Inte som epigon, utan mer för att jag såg en möjlighet att prova ett slags bildtänk. Den här mycket mjuka, ofta omättade, ibland lite murriga stilen var rätt i ropet för runt tio år sedan. Väsensskild från Tunbjörks blixtljuskontrast. För att inte tala om Martin Parr. Det är på något sätt en eftersinnande bildstil, med mycket berättelse och en ansenlig portion poesi. 

Genom att undersöka en bild, inte bara själva bildberättandet utan också undersöka bildens tekniska uppbyggnad tycker jag mig få en större förståelse. Och att det är ganska svårt att nå den där exceptionella mjukheten, en mjukhet som definitivt tillför något även om det förvisso finns flera sätt att åstadkomma det. 

Det fanns också, i min exponering en hel del text i form av skyltar och annat, sånt som gör bilden både daterad men också fäster den vid en plats. (Och därigenom tar bort bildens allmängiltighet.) Men att retuschera så att bilden fortfar att fungera visar sig vara inte alldeles enkelt. 

En Cadillac Deville (om det nu är ens en Deville) från sjuttiotal, tidigt åttiotal är en anakronism. Ett par ton plåt vars huvudsakliga syfte är att manifestera sin ägares betydelse. Man förknippar väl annars gärna amerikanska bilar, jänkare, med en mer svulstigt elegans. Fenor, kromdetaljer, mullrande V8:a ska det så klart vara. Rattväxel på amerikanskt manér eller automatlådor. Och en futuristisk hitte-på estetik som bottnar i någon slags Blixt Gordon-strömlinjeform.  Det där med form och funktion är väldigt avlägset. Men en sån här årgång av Cadillac har blivit mer av en anonym yta. Det är en form som inte direkt blickar framåt på futuristiskt manér utan den är och beskriver den tid den är. Inte för inte lär den ha kallats ”one acre with weels”, en yta. Kan ägandet makten beskrivas bättre än med just en yta, en inmutning, det här är min del av vägen. Desto större, desto mer betydelse.

Idag är dessa plåtschabrak en utdöd art. Från en tid när fossila bränslen var lycka och framtid. När en bränsleförbrukning på ett par liter milen var högst försumbar. En slags dinosaurier. En passerad epok. Är de vackra, tja, en del. De lever i sin egen estetik. I sin egen subkultur. Men de hör nog numera hemma på muséer. Ett urval som illustrerar en knasig epok.

Men till bilden.

Att bara försöka minska kontrasten räcker nog inte. I den mån det går att efterlikna något som borde vara underexponerad negativ färgfilm. Man får nog lov att vrida lite på kurvorna också, särskilt den gröna. Eller med nyans/mättnadsverktyget minska lite på cyan och magenta. Jag har inte tagit reda på om JH Engströms bild är analog, men efter vad jag kan förstå är den det. Jag försöker återskapa med hjälp av den digitala verktygslådan. Mycket går att göra digitalt. Men inte allt. Sen är det väl också det att bilder på nätet är som MacDonalds. Printade bilder är det som gäller om man vill avgöra kvaliteten. Gärna rätt stora.

Det är roligt att experimentera, lära sig något. Även bildstilar jag nog inte kommer att praktisera själv, de ligger ibland lite för långt från vad jag är uppfödd med. Däremot läser jag JH Engströms bilder med stor glädje. Och andra liknande fotografer.

Till saken hör också att jag dessutom fick en flash till sextiotalets amerikanska superrealistiska  måleri med namn som Ralph Goings, Chuck Close med flera. Målningar som föreställer fotografier som föreställer en (ofta) banal amerikansk vardag.

Postat 2019-06-28 21:19 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Piondags och andra väsentliga händelser i trädgården

Pionen är en historia för sig. Låt den passera i all sin prakt. En bild kan man väl ändå offra på denna bombastiska utvikning i rosa, rött och  vitt. Själv är jag nog mer för att botanisera i kryddlandet. Än så länge är det bara salvian och en variant av timjan som har gått i blom. Timjan är en stapelvarar i kryddskåpet. Färsk, naturligtvis alltid ett strå vassare. Vi odlar fyra sorter. Och nu är det så att kryddorna inte ska gå i blom för tidigt, då mister de en hel del av sin kryddighet.

Salvian är lite knepigare även om den dansar bra med kyckling, ungtupp och annat fjäderfä. Enligt utsago går den bra med falukorv också ( även om falukorv mer sällan flyger, vilket är en definition av fjäderfä). Men prova gärna att hastigt steka blad av salvia i lite olivolja. Blanda med pasta och servera direkt. Gärna med en nyriven parmesan.

Det går långsamt fram i landet. Men de kommer en efter en. Till gommens fröjd och inte minst för alla humlor, bin, fjärilar och alla andra kräk och fän som är satta att sköta om den viktiga pollinationen. Och de gör det så gärna. För så har evolutionen bestämt.

Postat 2019-06-24 20:35 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

postrodd

Till årets postrodd mellan Grisslehamn och Eckerö på Åland fick jag uppdraget att för Postnord teckna poststämpeln för årets tävling. Tävlingen avlöpte den 15:e juni. Mer om detta kan du läsa om här.
Själv har jag nog mest seglat över Ålands Hav. Både hit och dit. 

Postat 2019-06-23 21:56 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Nytt i spenaten

Det är dags nu för Rosa Alba att göra entré. Vit, skör, fragil och står sig i bästa fall några dagar. I år tog hon stryk redan innan blomning av ett intensivt regnande, 38 mm enligt de som mäter här ute på ön. Idag är det besök av en guldbagge. Som obekymrat klänger om kring och gluffar i sig frömjöl och andra godsaker. Ja hen rumsterar verkligen omkring. Noterbart är att hen har en liten rosa tunga om man får kall den för så. Lite gulligt på nåt sätt och nåt jag aldrig sett förut. Men här syns den. En liten pussmun . Finns säkert någon entomolog som har en invändning om detta.

Postat 2019-06-15 23:59 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Om hårt ljus och annat

Nu ska jag berätta lite om en bild. 
Den här bilden är tagen vid ett övergångsställe i min stad. Personens klädsel stämmer kanske inte riktigt överens med +25 grader i skuggan. Och det är väldigt lite som överhuvudtaget stämmer överens. Den här mannen är i sitt sammanhang och i sin värld sannolikt väl identifierad. För min del är det ingen jag känner eller ens har sett tidigare, tror jag. Men jag funderar vidare. En bild på en udda kuf, det är vad bilden berättar. Hårt ljus från sidan, en plus-x simulering och en liten kurva som arbetar i motsatt riktning mot simuleringen. Billigt, billigt, billigt. Bilden är dessutom inte speciellt bra. I gatufotovärlden är den sannolikt rätt medioker. Men ger jag mig tid att titta hittar jag ändå nånslags bildmässig kvalitet .Det kan vara så enkelt att bilden triggar ett personligt avlägset bildminne. Att låta en bild skava mot bildminnet. Prova på det ni.  Jag saknar dock svar på den frågan. 
Och här nånstans hamnar jag i ett val. Jag borde kunna söka upp honom. Lära känna. Kanske, säg kanske göra ett reportage. Om en udda kuf. Eller en människa. Alla är vi människor.

Postat 2019-06-15 20:08 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 Nästa