Omvänt perspektiv

Inte badväder.

Inte badväder eller båtväder heller. Liksom inte väder alls. Men det finns inomhusarbete att göra. Ett omslag ska färdigställas och skickas till kund. Ett köksgolv ska målas. En vädret passande gratinerad löksoppa ska göras, förstärkt med lite skogslök, eller kajplök som de säger på Gotland.
   Fast badväder, det är nog inte mer än åtta-nio grader i viken...jag går mot trenden. Den där, titta på mig, jag vinterbadar! Med bekräftande bild på sociala medier. Varför görs saker i flock? 
   Till fotografiets natur hör att det har en bekräftande dimension. Bilden som sanningsvittne. Samtidigt är vi nog mer än nånsin överens om att bilder ofta ljuger värre än en häst travar. Om man då betänker att bilders sanningshalt avgörs från vilket perspektiv mottagaren har. Då blir mottagarens ansvar i kommunikationsprocessen betydande. Mycket handlar också om vilken "yta" bilden projiceras på. Och då menar jag socialt medium, tidning, trycksak, utställning et cetera. Och finns det en beställare med i processen? Kan vi se det och hur tydligt är det i så fall? Och då blir det fler frågor som helst ska besvaras för att vi ska förstå bilden fullt ut. Vilka har tid med det, när det nu gått inflation i bilder?

Men vi har alla våra kanaler, våra små hagar där våra bilder möter betraktaren. För även om det är så att det publiceras oräkneligt antal bilder varje dygn så angår ytterst få av dessa bilder mig. Jag kommer helt enkelt inte se dem. Gudskelov.
  Men däremot kan det vara idé att, åtminstone som gott föredöme rensa bort en massa bilder som ligger ute i molnet. För det måste ändå vara en lysande affärsidé att lagra mänsklighetens bortglömda bilder. Elektroniskt skräp. Mycket energi går åt.

(En sväng ner för att titta till båtarna i morse. Rätt mycket snedställt regn. Xpro2 50/1,4. En liten vända i Efex Silver. Undrar varför det heter "som en häst travar?) 

Postat 2021-05-26 14:40 | Läst 655 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Nyttigheter ute i spenaten

Nu är skogslöken som bäst härute på ön. Den växer rikligt på sina ställen och en liten brandskattning då och då gör ingen skada. Jag brukar steka den i lite olivolja och strössla på lite flingsalt (så där som alla TV-kockar gör). Ramslöken är på gång den också. Med den kan man ersätta vitlöken i den marinad där kycklinglårfiléerna ska ligga och vila. Eller göra pesto.

Gräslöken verkar ha trivts med en kall vår. Kämpahög är kanske en överdrift men åt det hållet. Vitlöken som sattes i november trivs den med. I år blir det kanske en skörd som räcker hela året. 

Och häromdagen sattes både den gula och den röda löken. Färsk lök är inte på något sätt fel i köket.

Postat 2021-05-23 17:31 | Läst 607 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om hästars jämfotahopp och andra märkvärdigheter

Häromveckan i en blogg här på FS dök det upp tankar i efterföljande tråd  om att det först genom fotografiet blev möjligt att se hur djur och andra levande varelser rör sig. Och då syftas det förstås på Eadweard Muybridge och hans, helt enligt Wikipedia, fotografiska försök att visa att en häst i galopp faktiskt i ett moment släpper markkontakt med hovarna.  Eadweard (ja, hans förnamn stavas faktiskt så) erhöll 25 000 dollar i prispenning för denna insats. Så var är problemet? Då ska först sägas att Muybridges fotografitekniska konstaterande var att hästen i ett moment släpper markkontakt med alla hovarna. Och det är rätt svårt för det mänskliga ögat att se, att hålla fyra saker igång samtidigt. Samtidigt som bildkonsten i hundratals år envisats med att bekriva hästens galopp som ett slags jämfotahopp. Så var är det bildmässiga problemet?
   Ja det ligger kanske i att människan,  som har umgåtts med hästar i tusentals år både som ryttare och jägare med sannolikhet intill visshet redan visste hur en häst galopperar. Klopeti-klopeti-klopeti, tretakt skulle man också kunna säga. Och hur hästen rörelsemönster faktiskt är. Fler än en ryttare kan intyga att så är fallet. Att hästar inte tar sig fram med jämfotahopp, så som den målade konsten visar ända fram till impressionismens genombrott i det senare artonhundratalet. Ja, inte ens målaren Eduard Degas är riktigt trygg med att inte gestalta hästgalopp utan en antydan till jämfotahoppet.
   Men hur kommer sig detta? En aftonfundering i TV-soffan och en västernrulle på skärmen. Till och med jag, som varken är ryttare eller istidsjägare med smak för Przewalski hästbiff ser direkt att hästar galopperar i tretakt och att hovarnas rytm inte är jämfotahopp. Hur i hela fridens dar har den här idén om fotografiets förlösande roll i  betraktande av naturen uppkommit? Nu ska man ändå komma ihåg att Muybridges experiment, kostsamt så det förslog faktiskt visade på en liten detalj i hästens rörelsemönster men på intet vis motbevisade tron på hästens jämfotahopp. Att hästar inte hoppar jämfota var alltså känt sedan länge.
   Redan på Eadweard Muybridges tid fanns en tro på fotografiet som en metod att visa hur verkligheten faktiskt såg och ser ut. Fotografiet som sanningsvittne. Men framför allt som en bekräftelse på vad vi redan visste och vet. Detta förklarar på intet vis bildkonstens envisa  fasthållande vid jämfotahoppet. För att förstå detta måste vi inse att en bild är en bild. Och inte verklighet. Även om sinnet och erfarenhet talar emot är bildens egen värld en sanning i sig. I bildens egen värld.
   De djurmålningar som vi kan se i sydeuropeiska grottor är ofta, inte alltid, mycket realistiska återgivningar. De visar inte nödvändigtvis hur hästar och uroxar rör sig, eftersom en istidsjägare är mer intresserad av djuret. Inte att det springer iväg. Och att istidsjägaren med redan då tusentals års erfarenhet vet hur djur rör sig. Och hur den klenaste hästen, bytet, rör sig. Så predator hen är. Uppmärksamhet är en dygd. Redan då. Däremot, är ofta kroppen större och lite mer koncentrerad i uttrycket jämfört med benen. Men å andra sidan, det är i kroppen maten finns. Man ser det man vill. Redan då.

(Inte galopperande hästar.)
 

Bildhistorien översvämmas av olika egendomligheter där bildkonstnärer i vissa avseenden har full koll på verkligheten men utnyttjar för oss egendomliga bildlösningar för att gestalta och förklara saker och ting. Som den här egyptiska målningen. En ornitolog kan nog utan problem identifiera samtliga fågelarter i bilden. Men så den där grejen med att man ser ögat framifrån men ansiktet i profil. Och att en del människor är mindre än andra trots att de sitter i samma båt. Ja, det är svårt att få ihop det, att en konstnär å ena sidan besitter en fantastisk iakttagelseförmåga men i samma stund avbildar helt enligt gällande tradition. 
Och centralperspektivet, som var bortglömt i nära tusen år, mellan Pompeji och det sena trettonhundratalets första trevande försök att göra bilder på gammalt manér. Det som kommer att kallas renässansen.  
   Men finns det såna här egendomligheter i själva fotografiet också? Det är nåt att forska på.

Postat 2021-05-21 23:53 | Läst 524 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om traditionen att värdera bilder

Om jag får ett positivt besked från sjukhusets provtagning kan det innebära ett negativt besked för mig. Så positivt och negativt har olika betydelser beroende på var man är i kommunikationen.
   I bildkommunikation talar man bland annat om triviala bilder. Trivialt har ju ett ganska negativt värde i det allmänna samtalet. Men i bildkommunikativa resonemang är trivial värdeneutralt. Så även det lite mer ovanliga begreppet massbild. Det finns definitioner av trivial bild och massbild. Begreppen handlar mest om vilket syfte bilder har, hur de kommunicerar, hur avsändaren utnyttjar en bild i sin kommunikation. Dessutom kan en uttalad konstbild utnyttjas i ett helt annat sammanhang än det den ursprungligen gjordes i. Och vice versa. De som har åldern inne minns kanske kaffeburkarna med Carl Larsson-motiv. Från konst till reklambild. Eller Andy Warhols Brillopaket, från reklam till konst.

(Prosabild eller kanske lite granna åt poesibildshållet. Kanske med litterära ambitioner.)


En bild kan alltså oavsett ursprungligt syfte byta roll till något helt nytt beroende på hur den används. En aldrig så välgjord landskapsbild med konstnärliga ambitioner kan användas som vore den en trivialbild. Och det fina med trivialbilder är att de oftast utnyttjar den grunda betydelsen. De är, som man säger, redundanta. Vilket i vissa fall kan vara en bilds styrka. De tål att användas i flera sammanhang. Trivial är i det här sammanhanget inte en värdering. Trivial betyder att bilden är allmängiltig och kan tolkas på flera sätt oavsett sammanhang.
   Att fotografera bilder som håller för trivialbild är för övrigt inte alldeles lätt. Bra trivialbilder fordrar sin fotograf. Redundanta bilder snyter man inte ut i brådrasket. Skulle man kunna säga. (Bo Bergström skriver om det kommunikativa triangeldramat, fotograf-beställare-mottagare. Ett inte alltid helt enkelt drama. Läs gärna hans böcker om bildkommunikation. Mycket faller på plats.)

(Och här är den föregående bildens kontext. Vad hände? Hur ändrades bilden?)

Men det jag nu tänker ge mig in på är värdering av bilder. Som har sitt ursprung i äldre tider. I artonhundratalets borgerliga salongskonsten men även längre tillbaks i femton och sextonhundratalets konst. Det är värderingsmönster som fortfarande spelar roll. Ja, mönstret att vissa bilder har ett slags högre värde. I så fall måste man ha nån form av skala som i sig grundar sig på något. För att värdera måste man jämföra och för att göra det måste det finnas överenskomna fixpunkter på skalan. Lätt som en plätt, eller hur?
I sextonhundratalets konst var porträtt av kungar och andra despoter högst värderade särskilt om de hade nån form av allegorisk form.  Motiv ur den antika historien smällde högt och den bibliska historien gick inte av för hackor den heller. Landskapsmåleri, stilleben och scener ur allmogens liv hamnade längre ner. På samma sätt var skulpturen högt rankad, oljemåleriet likaså medans den reproducerande bildkonsten, träsnitt, kopparstick och etsningar rankades lågt. (Det var ju bevars tekniker som från början var avsedda till och att göra konsten, eller bilden tillgänglig. Vilket sällan var konstens avsikt i den tiden. Att finkonst redan då var en klassmarkör är ett påstående med väldigt många dimensioner väl värt att återkomma till.) Att konsthistorien senare lyfter Rembrandts etsningar högt är en annan historia.

(Nationalmuseum. En bra plats för den som vill studera dåtidens ranking list.)

Men hur är det med dagens fotografiska landskap? Finns det nån slags ranking list här också? Borde man vara  främmande för tanken att det skulle kunna vara så. Frågan är i så fall hur.
   Det finns naturligtvis en ranking när det gäller fotografisk och teknisk skicklighet. Men även om  bilder kan vara tekniskt fulländade kan syftet och avsikten vara grunt,  vilket gör en nog så skickligt framställd bild som redundant. Den har helt enkelt inte så mycket att säga, den medger inte så mycket tolkningsmöjligheter. Snabbläst skulle man kunna säga. Men. Eftersom läsning av bild allmänt sett inte är någon utvecklad förmåga (bildläsning och bildanalys är sorgligt eftersatta discipliner i svenskt skolväsende), personliga tolkningar av bilder desto mer frekvent (väl medveten om att jag möjligen slänger in en skvätt fotogen i brasan nu) förekommande så kan man fundera över var eventuella fixpunkter i värderingsskalan finns. Hur värderas bilder? Om det är den personliga konnotationen som gäller blir en eventuell värdering meningslös. Och här finns det anledning att vara på sin vakt. Här ligger vi snubblande nära populismens bildsyn. Där bilder ska stryka medhårs.
Men mer om det en annan gång.

Postat 2021-05-12 20:14 | Läst 979 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Om oväntade loppisfynd, Wayne Miller, är han bekant?

Och nu när man vågar börja strosa bland människor igen. På loppis och välgörenhetsinrättningar. och vad hittar man då, i en lite slarvigt upplagd bokhög? Jo, Wayne Millers ”The world is young.”! Och det här kanske fordrar sin förklaring över förvåningen. Är Wayne Miller en fotograf som ligger på det alltid aktuella diskussionsbordet? Eller är han en av de där amerikanska femtiotalsfotograferna som gjorde sina karriär som krigsfotografer under andra världskriget. Och sedan fortsatte som reportagefotografer, mode och reklam och liknande. För att sedan långsamt försvinna under radarn?. Wayne Miller är nog en av dem även om han sedermera blev Magnum-fotograf och till och med ordförande under några år på sextiotalet.

Fast nu är det rätt onödigt att jag skriver om det som är lättillgängligt i den här länken. Det mesta man behöver veta om Wayne Miller finns i den här länken.
 Så mycket tryckt av Miller verkar inte finnas. Det är nog just ”the world is young” som är själva eposet, därmed inte sagt att Wayne låg på latsidan. Hans assistentskap  eller vad man nu vill kalla det, till Edward Steichens gigantiska projekt the family of man ska inte förringas säger källorna. Och nog fick han blodad tand att själv göra nåt åt det hållet.
”The world is young” är ett, i mina ögon sympatiskt projekt som ligger där i fåran av humanistiskt fotografi. Och då ska man ändå betänka att Miller arbetade och fotograferade i Mc Carthyismens USA, en tid av blomstrande misstanke, kommunistskräck och populism. Och även om Waynes bilder knappast kan kallas vänster, så finns det något i bildernas attityd och hans sätt att fotografera som inte är populism. Han gjorde även ett bildprojekt om svarta i USA. Törs man säga att Wayne Miller  var en ärlig fotograf?

Sen finns det en liten, liten måhända långsökt koppling mellan Millers barnbilder och Sally Manns ”the immediate family”.  Och om Sally Mann fotograferar med storformatskamera, långsamhet och komposition så kör Wayne med 35mm film småbild (ofta Contax) och ett mer iakttagande snapshot-manér. Med behaglig oskärpa där det behövs om man säger. Så ska förstås något sägas om dåtidens repro och tryckteknik. Den här boken är tryckt i stor upplaga, mer tidskriftskänsla än bok ska man nog säga. Rotogravyr och som nästan alltid i den tiden, svårigheten att lyfta fram mellantonerna riktigt. Men fint är det!

Postat 2021-05-10 20:28 | Läst 483 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 Nästa