Sevda, svensk-turkisk jazz. Nån som minns?

Salih Baysal, violinist i gruppen Sevda. Stor på  sjuttiotalet. Jag följde dem med kameran  en kortare period och hann med ett par konserter.Bandledaren Muffy Falay, Okay Temiz och brorsan Akay. Gunnar Björksten, Bernt Rosengren  Ove Gustavson och senare Björn Alke på bas. 
Bildkvaliteten var väl så där sedd med dagens digitala ögon. Tri-X 1600ASA full glugg och nån minut eller två extra i framkallaren är väl rätt långt från dagens digitala teknik. Och definitivt inte smickrande vad gäller Salihs tandstatus.
   Men nog är det här plattor som snurrar då  och då på tallriken.
 Vad övrigt i världen är. Att återkomma till. Törs vi prata om demokrati, krig och fred, fysik, biologi, humanism även på en dedikerad fotografisk site? Eller, det går kanske att diskutera fler saker, ha fler bollar i luften. Att förstå, inse och utnyttja det förhållandet att fotografisk bild är ett språk som uttrycker en tanke. To be continued. Och glad påsk så gott det går!
  I kvällen hör jag alfågeln utfrån fjärden, precis som rödhaken (sist i säng, först uppe) drar sin sista drill. Skärgårdsvår.

Bokeh

Törs man skriva något om bokeh? Det är uppenbarligen något eldfängt och det finns uppenbarligen vissa fotografiska frågor som så att säga ruskar om. Vilket är ganska kul.
Men bokeh, som inte uttalas eller skrivs bokéh, vad finns det att tycka om det? Att det rent tekniskt har att göra med brister i objektiv, vare sig de har uppstått genom konstruktionsmissar, skador hos det enskilda objektiven. Eller i kombination med kamerorna. Eller en önskad effekt av lämpligt antal bländarlameller kombinerat med en tillräckligt stor bländaröppning. 

   Men nåt intressant runt begreppet bokeh är kanske mer kulturellt än tekniskt.
   Förr i tiden nöjde vi oss med skärpedjup som kunde vara kort eller långt, allt på en glidande skala. Och vi konstaterade att skärpedjupet hängde intimt samman med objektivets brännvidd och inte minst, med vald bländaröppning. Men i början av tvåtusentalet dyker ett nytt begrepp upp. Bokeh. Från Japan dessutom. Ett ord för just det där med oskärpa på vissa ställen i bildutsnittet. Och kommer något från Japan bör man haja till för något som är utmärkande för japansk kultur är den här förfiningen med inslag av icke instrumentella inslag. Ja, vare sig det är att komponera en bukett, anlägga en trädgård, koka te, vika papper så nog finns det en aningen högre form av sådana verksamheter i japansk kultur. Så även oskärpa. Om det här har något med shintoismens påverkan vågar jag mig inte in på, det finns kanske någon religionkunnig därute i FS.
   När bokeh når västerlandet så händer det som så ofta. Man analyserar, sorterar oskärpor, bokeh, i olika sorter och härleder dem till teknikaliteter. Och döper om fenomenet till bokéh. Lite grann av appropiering som det talas så mycket om.
   Redan i Photoshop 3.0 fanns flera filter som kunde åstadkomma nåt som liknade bokeh. Inte lättanvänt.
Ett försäljningsargument numer är som bekant att ett objektiv levererar en ”krämig bokeh”, underförstått att objektivet har tillräckligt många bländarlameller.

Jag måste nog erkänna att det japanska aningen mer relationella förhållandet till bokeh faller mig mer i smaken. Bokeh är något subtilt i bildberättandets verktygslåda. ( Och sen är det den där frågan om vilken kameratyp som är mest skickad att hantera kort skärpedjup. Något att återkomma till.

Delden är lös

Jag kanske läser slarvigt men jag kan inte se att Fotosidan uppmärksammat att Jan Delden gått ur tiden. Hoppas det är jag som läser slarvigt…Jan Delden och Expressen, Jan Delden var fotojournalist i ordets rätta bemärkelse. Och i mitt bildminne den nästan ikoniska bilden på gubben i månen. Jag minns den från publiceringen i Expressen. Sammanhanget är glömt, men jag förstår så mycket att Delden fångar ögonblicket i det att han ser en siluett på Västerbron i Stockholm avteckna sig mot fullmånen. Och trycker till. Detta i månfärdernas tid. (Man kan läsa mer om detta i boken ”Delden är lös”, en rätt kul bildrapsodi över Delden och sextio-sjuttiotal.)
För mig blev nog den här bilden en slags ögonöppnare i det att oskärpa och kontrast var något man kunde jobba kreativt med. Tack Jan Delden för det.

Bild: Gubben i månen. Foto Jan Delden. Ur Delden är lös. Förlags AB Marieberg Stockholm 1979.

trefjärdedels fotografer

Tre fjärdedels fyra fotografer hälsar på. Oskarpa på bild men desto skarpare själva. Per-Erik Åström Göran Tonström och Krister Kleréus.

Galleri Ett, Walmstedtska Gården Uppsala

och hur oskarpt får det egentligen va?

Helena Wallberg är en ung konstnär som arbetar med ljus och organiska former. Frågan är hur oskarp en bild får vara. Eller rättare sagt var tillåts skärpeplanet ligga? Så kan man också tänka. Finns nog ingen bra algoritm för det. Fast Helenas grejer är liksom lite oskarpa de också, lite oprecisa i formen. Precis som de är tänkta att vara.