Omvänt perspektiv

Bokeh

Törs man skriva något om bokeh? Det är uppenbarligen något eldfängt och det finns uppenbarligen vissa fotografiska frågor som så att säga ruskar om. Vilket är ganska kul.
Men bokeh, som inte uttalas eller skrivs bokéh, vad finns det att tycka om det? Att det rent tekniskt har att göra med brister i objektiv, vare sig de har uppstått genom konstruktionsmissar, skador hos det enskilda objektiven. Eller i kombination med kamerorna. Eller en önskad effekt av lämpligt antal bländarlameller kombinerat med en tillräckligt stor bländaröppning. 


   Men nåt intressant runt begreppet bokeh är kanske mer kulturellt än tekniskt.
   Förr i tiden nöjde vi oss med skärpedjup som kunde vara kort eller långt, allt på en glidande skala. Och vi konstaterade att skärpedjupet hängde intimt samman med objektivets brännvidd och inte minst, med vald bländaröppning. Men i början av tvåtusentalet dyker ett nytt begrepp upp. Bokeh. Från Japan dessutom. Ett ord för just det där med oskärpa på vissa ställen i bildutsnittet. Och kommer något från Japan bör man haja till för något som är utmärkande för japansk kultur är den här förfiningen med inslag av icke instrumentella inslag. Ja, vare sig det är att komponera en bukett, anlägga en trädgård, koka te, vika papper så nog finns det en aningen högre form av sådana verksamheter i japansk kultur. Så även oskärpa. Om det här har något med shintoismens påverkan vågar jag mig inte in på, det finns kanske någon religionkunnig därute i FS.
   När bokeh når västerlandet så händer det som så ofta. Man analyserar, sorterar oskärpor, bokeh, i olika sorter och härleder dem till teknikaliteter. Och döper om fenomenet till bokéh. Lite grann av appropiering som det talas så mycket om.
   Redan i Photoshop 3.0 fanns flera filter som kunde åstadkomma nåt som liknade bokeh. Inte lättanvänt.
Ett försäljningsargument numer är som bekant att ett objektiv levererar en ”krämig bokeh”, underförstått att objektivet har tillräckligt många bländarlameller.

Jag måste nog erkänna att det japanska aningen mer relationella förhållandet till bokeh faller mig mer i smaken. Bokeh är något subtilt i bildberättandets verktygslåda. ( Och sen är det den där frågan om vilken kameratyp som är mest skickad att hantera kort skärpedjup. Något att återkomma till.

Postat 2023-09-29 19:29 | Läst 1056 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Delden är lös

Jag kanske läser slarvigt men jag kan inte se att Fotosidan uppmärksammat att Jan Delden gått ur tiden. Hoppas det är jag som läser slarvigt…Jan Delden och Expressen, Jan Delden var fotojournalist i ordets rätta bemärkelse. Och i mitt bildminne den nästan ikoniska bilden på gubben i månen. Jag minns den från publiceringen i Expressen. Sammanhanget är glömt, men jag förstår så mycket att Delden fångar ögonblicket i det att han ser en siluett på Västerbron i Stockholm avteckna sig mot fullmånen. Och trycker till. Detta i månfärdernas tid. (Man kan läsa mer om detta i boken ”Delden är lös”, en rätt kul bildrapsodi över Delden och sextio-sjuttiotal.)
För mig blev nog den här bilden en slags ögonöppnare i det att oskärpa och kontrast var något man kunde jobba kreativt med. Tack Jan Delden för det.

Bild: Gubben i månen. Foto Jan Delden. Ur Delden är lös. Förlags AB Marieberg Stockholm 1979.

Postat 2022-07-12 22:17 | Läst 1132 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

trefjärdedels fotografer

Tre fjärdedels fyra fotografer hälsar på. Oskarpa på bild men desto skarpare själva. Per-Erik Åström Göran Tonström och Krister Kleréus.

Galleri Ett, Walmstedtska Gården Uppsala

Postat 2022-05-04 16:39 | Läst 892 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

och hur oskarpt får det egentligen va?

Helena Wallberg är en ung konstnär som arbetar med ljus och organiska former. Frågan är hur oskarp en bild får vara. Eller rättare sagt var tillåts skärpeplanet ligga? Så kan man också tänka. Finns nog ingen bra algoritm för det. Fast Helenas grejer är liksom lite oskarpa de också, lite oprecisa i formen. Precis som de är tänkta att vara.

Postat 2022-01-26 20:48 | Läst 2139 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om Gunnar S och om nån slags kalibrering

Och då är det alltså Gunnar Smoliansky som åsyftas. Jag träffade Gunnar S i lite olika sammanhang. Det blev då och då så att det blev den där, "vi har bestämt-setts-förut-nicken" men inte mera. Den sista nicken på Planket 2019. 
   Smolianskys bilder är ofta de där som kallas vanlighetens bilder. Bedrägligt enkla men med nycklar som leder in i bildens berättelse, eller till en annan berättelse. Som en slags katalysatorer. Bedrägligt enkla, som en gitarrstämma i en bossa nova skulle man kunna säga, som ett exempel på bedräglig enkelhet. Fast i Smolianskys bilder mer av ett gårdsmusikant-dragspel. 
     I början på sommaren köpte jag boken om Gunnar Smoliansky, i två band, som inte bara är en biografi utan också lite grann av ett slags memento. Så här kan man göra fotografi. Det här är ett sällsynt snyggt och inträngande bokarbete. Men frågan dyker snart upp. Varför så pass klen repro? Gunnar Smoliansky var ju en mästare i mörkrummet. En sån där som plockar fram valörer i långt ner i gråskalans källarvåningar, skalor granne med svart. Här kunde man tänkt sig ett generöst fm-raster, eller åtminstone ett cmyk-svart. Men nej, så icke. Och då undrar jag, bokens producenter med flera kan det här. (Rastret ligger i 15 eller 75 grader) Och är det möjligen så att den här nästan undflyende repron, enkel och på ganska bulkigt papper (hög tjocklek i för hållande till gramvikt) är ett sätt att tolka Smolianskys bildvärld. Så skulle det kunna vara. För det är som sagt kompetent folk som gjort boken. Nån teknisk miss är det inte, men en klar fördel att betrakta bilderna i ordentligt ljus.
   Hur som helst, Det är ett bokpaket värt sitt pris. ( Kolla på bokbörsen. Där går den att hitta lite billigare än på Adlibris och liknande. Det kommer några fler volymer framöver verkar det som.)

Jag pysslade  lite med att undersöka olika kurvor, mest för att undgå slentrianen i "mörkrumsarbetet". Ibland behöver man tänka till lite. Ompröva. Jämföra. Ytterligheter och sånt som ligger däremellan. Undersöka gråskalan, skärpan och framför allt den eftersträvansvärda subtila oskärpan. Lite ambitiöst uttryckt,  att kalibrera sitt språk. 

   Ytterligheter. Fuji Xpro2   23/1.4.  Lite pyssel i Camera raw och PS. 

Postat 2021-08-21 15:12 | Läst 1423 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa