Omvänt perspektiv

Om foto och konst och professionalism.

 Inte sällan hamnar jag i samtal som snabbt blir animerade om huruvida fotografi är konst eller inte, vilket är en smula märkligt i början av 2020-talet. Foto som konst har varit vedertaget sen artonhundratalets piktorialistiska försök att efterlikna det hett eftertraktade stafflimåleriets position i det kulturella solskenet. Det är märkligt och kanske mer av ett bevis över att vetskap och kunskap om bildspråk, läs konsthistoria, inte är prio ett vare sig i det allmänna medvetandet som i svensk skola och undervisning.
  Men jag tror mig hittat ett spår, visserligen tunnt men med en viss betryggande sannolikhet; man blandar alltför ofta ihop begreppet konst med vilket material man väljer att uttrycka sig i. Produkt eller vad man har att berätta om. För naturligtvis kan man berätta om samma sak med akvarell, oljemåleri eller fotografi. Naturligtvis kommer materialets inbyggda konnotationer stöka till det lite grann i läsningen. Vi lever fortfarande i adertonhundratalets värderingsnormer. Men ändå.

Du fotograferar. Men vad är din berättelse? Du målar med oljefärger på duk. Men vad vill du säga?

Ett av bildhistoriens eviga motiv; Memento Mori, minns att du är dödlig. Som här i "skelettkyrkan" Sedlec Kostnice Ossuary i Kutna Hora, Tjeckien. Eller den här Nicolas Poussins”Et in arcadia ego”. Gör om den till fotografi den som kan. Nä, även om Poussin hade haft en kamera i näven hade han nog inte riktigt fått till det. (Kanske nåt i Gustaf Rejlanders anda men knappast som ett renodlat i ögonblicket skapat fotografi.) 

Tio år tidigare. En medialärare tar igen sig på ett personalmingel. Någon, oklart vem tar bilden med min Fuji X10 som just den kvällen tjänstgör. Bilden som dokumentär eller snarare något av ett kom ihåg, även om fotografisituationen kanske mer handlade om ett ” kul att trycka på knappen”. Bilden som en tillfällighetens nyck. Som Susan Sontag i ”about photography”. Om bilden ”ett medium som blivit så vardagligt att vi inte längre märker hur det påverkar oss" 

Och det där med att allt kött blir hö. Konsten är impregnerad med de eviga frågorna så även om motivet är en vas med blommor. Stilleben eller nature morte. Kanske, till och med, även stundens selfie är ett uttryck för ”et in arcadia ego”.

Postat 2023-08-21 21:10 | Läst 414 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Dokumentärt

Hade jag varit i England hade jag nog tagit en tripp till Newcastle och tittat på en utställning med Chris Killips fotografier. Engelsk, eller manxisk snarare, och tidigare Magnumfotograf. Men kika gärna på hans bilder i länken härovan. 

Chris Killip, retrospective. Baltic Centre for Contemporary Art Newcastle. Till 3 september.

(Inte England. Prag nångång. Klocktornet fotograferat. Checked. FujiX10.)

Postat 2023-07-19 16:03 | Läst 518 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Tom Wood, är han bekant?

En rätt spännande fotograf är irländaren Tom Wood. Det är nog inget namn som dyker upp så där direkt när fotografer möts och pratar gatufotografi, till exempel. Och inte namnet som rullar upp först i Google-tablån när man söker på street photography eller nåt åt det hållet.
   För några år sedan slaktade jag ett antal årgångar av tidningen Foto, salig i åminnelse, sparade artiklar om fotografer (ja, varje nummer hade åtminstone ett porträtt av en då intressant fotograf. Och massor med fotohistoria, ja ni minns säkert). Men det som fick mig att reagera, när man nu har tid att reagera över småsaker, var att i porträttet av just denne fotograf; Tom Wood, intervjun för övrigt skriven av ingen mindre än Ralph Nykvist inte någonstans nämndes ordet gatufotografi. Och då ska man veta att artikeln var införd i nummer 5/2006. Samtidigt som det mycket fina porträttet är späckat med referenser till HCB, Friedlander, Winogrand med flera. Woods arbetade för övrigt i hop med Marin Parr ett tag.
   Det är nåt märkligt med gatufotobegreppet, en modern uppfinning.

Dagens bild fotograferad i hörnet Drottninggatan Trädgårdsgatan sista april 1968 i Uppsala. Det vet jag, utan metadata. Profilen i mitten, Åsa, är inte med oss längre fick jag rätt nyligen reda på, ansiktet halvt dolt därbakom blev sedermera överbefälhavare och otroligt stor och viktig i NATO. För mig blev Håkan särskilt viktig i det att han kanaliserade ett gryende intresse för amerikansk musik, Tamla Motown, ädelsoul på Atlantic i sitt pojkrum utrustat med stereoanläggning under egenmäktigt förlängda frukostraster. Supremes, Martha and the Wandellas, Otis Redding, Wilson Pickett och en hel drös andra, på vinyl så klart. Vilket jag fortfarande står Håkan  i en  tacksamhetsskuld till. Övriga figuranter i bilden är just bara det. Fotograferat med en Robot Star, en liten, tung 24x24 formats kamera. En apparat med hög densitet skulle man också kunna säga. Urverksmotordriven med en sökare där begreppet diminutiv är ett understatement. Film, gissningsvis nån Agfa dia.

Men så var det där om agendajournalistik, ett begrepp som dyker upp lite då och då med samma regelbundenhet som ett kuku i ett gökur, och inte sällan som en ingrediens i ett flöde med populistiskt anslag strax till höger om det blå. Nu är jag emeritus, men ägnade en hel del tid av mitt arbetsliv åt undervisning i mediekommunikation, ett ämne där begrepp som just agendajournalistik, och, konsekvensneutralitet dök upp mer än en gång. Men det får anstå ett tag. Det blir abborrmete med barnbarnen i stället. (Och visst är det ändå lite intressant att det finns ytor och arenor där olika tankar kan mötas.)

Postat 2023-06-16 22:32 | Läst 551 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om massbild dåförtiden

Om massbilden idag är mobilkamerans så var sjuttio och åttiotalens massbild Instamatic. Bilden som registrator. Pang på och så ser man bilden en månad senare när bildkuvertet kommer på posten. I bästa fall. Den här bilden är dock tagen med en Nikon F, blixt och Ektachrome. Oskärpan får i huvudsak tillskrivas inläsningen från en kvarvarande  papperskopia.
   Det här är en bra bild, betydligt bättre än "svan på lugnt vatten". (Kan meddela att vikens svanfamilj har utökats med sex stycken dunbollar. Sötfaktor 5.) Rune Johnsson skulle nog för övrigt gillat den här bilden, om inte annat för att den möjligen provocerar dagens eller dåtidens bildsmak. Rune provocerade dessutom säkert en del av Fotosverige när han oförhappandes lät publicera egna pangpå-blixtbilder i tidningen Foto på den tiden  det begav sig.
   Den här bilden går inte att upprepa. Du kunde ha tagit liknande bilder, men det gjorde du inte och den här bildens berättelse är oss förborgad. Ögonblickets mysterium.  I figuranternas liv är det kanske fortfarande en viktig händelse, men fotografen har inte längre en susning om vad det handlar om. Jo, lite grann...Bilden som vittne. Bilden som minne. Jo visst...

Postat 2023-06-08 21:17 | Läst 413 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

om tankar runt en oskarp bild

Låt mig börja med att ovanstående bild är ett fullständigt oredigerat negativ inskannat (läs avfotograferat) med samtliga brister som går att åstadkomma. Tveksamt om en AI skulle kunna få fram något vettigt ur den här bilden och vilken prompt, instruktion skulle i så fall behövas. Oklart på den punkten.
  Men, i rotandet i negativpärmarna fastnade jag för just den här. Av flera skäl. Jag kollade på Wenches, hon till vänster, Eldkvarnsbilder för några veckor sedan och erfor den där känslan av att historien är närvarande i nuet. Sjuttiotalets värld, år av musik, fotografi, konst, möjligheter men också ett otvetydigt stråk av vemod. Historiens närvaro i nuet. Han till höger, Rune Jonsson,  fotograf, fotolärare, redaktör och fotoskribent i en lite annan tid.(Jag träffade Rune då och då långt senare, ibland på tåget, en gata eller en utställning och minns korta intressanta samtal om bild och fotografi.) Platsen,  gamla Konstfack på Valhallavägen. Restaurangen, kaféet där många timmar fördrevs utan att något särskilt vettigt sas eller tänktes. Men kanske lades grunder för något. Det obestämbara, det då än så länge oförutsägbara, något en AI nog knappast skulle kunna räkna ut.
   I taket en bumling, sjuttiotalets takarmatur par preference, och under den en skylt som annonserar att här serveras gröt och mjölk förmodligen till ett hovsamt pris. Om inte annat så är det kanske i den bilddetaljen tidens gång syns så tydligt. Fast gröt och mjölk är väl på tallriken igen, eller hur?
   Att ta bort repan i negativet är ingen svår konst, inte damm och andra fläckar heller. Att skärpa upp bilden går till en viss gräns men det finns en gräns för det också. Finns det en AI som kan räkna ut hur det skulle gå till och finns det i så fall en AI som skulle kunna göra det utan att behöva mutas. Vilka pengar ligger i att göra en sådan operation? Är den här bilden ett lönsamt projekt i en fotografisk bildvärld som numera lever högönskligt i knasterskarp digital välmåga?

För övrigt, som jag läser i senaste numret av Tecknaren, Svenska Tecknares medlemstidning, citat Joanna Rubin Dranger apropos stereotyper: "Men som bildskapare kan man ju också prata om detta ur en kreativ aspekt, varför skulle man vilja repetera gamla bilder när man kan skapa helt nya?"
  Vilket får mig att tänka på,  Svan på lugnt vatten, ett motiv (målning av herr konstmålaren Eugen A-son Renard som figurerar i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes) har vi sett ett antal gånger, ett tacksamt motiv för AI. Populärt, ganska lätt att åstadkomma. Finns säkert en viss marknad. 
Något att återkomma till.

Prompt:
/imagine  The art and design world´s view on AI, Protest poster style --hd
kan nog gälla fotografer också.

Postat 2023-06-05 22:17 | Läst 423 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 20 Nästa