Omvänt perspektiv

Om den ofrånkomliga publiceringen

Paul Hansen skrev häromdagen i DN en liten fin kommentar runt nyligen bortgångne fotografen Eliott Erwitt. Erwitt såg fotografiet  mer som ett hantverk än ettt artisteri, åtminstone vad gäller ”fritidsfotografiet” med en småbildare,  och han var tämligen ointresserad av det konsthistoriska, bildanalytiska resonemangen runt bilder...om än det i viss mån kunde vara underhållande. Och det är nog en rätt sund inställning, att hålla sig ifrån vad som händer på andra sidan av kommunikationspilen, förutsatt att man inte arbetar med specifika uppdrag där man tjänstgör som tolk för något en uppdragsgivare vill ha sagt.
Men alldeles oavsett, blir en bild publicerad, och det blir den ofta snabbare än man tror, kommer den också att utsättas för någon form av tolkning. eller läsning om man så vill.
   Och, med vetskapen att allt som syns inom bildens utsnitt är berättarkomponenter och alltså föremål för såväl läsning som tolkning ligger i sändarens, fotografens härad. Komposition, innehåll, tekniska komponenter som färg, omfång, korn, skärpa etcetera. Och där läsaren-uttolkaren inte sällan sitter inne med en hel del kunskap, välgrundad eller förutfattad kan man låta vara osagt. Men, som iakttagare, läsare, analytiker kommer jag längre om jag förstår bildens alla komponenter och hur de hör ihop och samspelar. Inte olikt en kunnig och erfaren fotbollsupporter. Jag nöjer mig och förstår att halva publiken blir jätteglad om bollen hamnar i något lags mål. Men vägen dit, som kan vara nog så spännande och intrikat, det som fotbollssupportern ser och läser in är för mig tämligen förborgad.

Och hur bildsätter man en sån här text? Går ut och flanörfotograferar, på vinst och förlust i det acccelererande nattamörkret? Eller söker bland tidigare försyndelser? Med en bild som förhoppningsvis träffar mottagaren rätt.  Kommunikationens enkelriktade pil, som likt en bumerang kommer tillbaks ”som en gummiboll till mig” för att citera en text ur MA Numminens ouvre. Så det får alltså bli en bild på MA. Lätt som en plätt. 

(Om man placerar Nat King Cole i ena änden av en linje hamnar MA högst troligt i andra änden av linjen.) Bilden från förra halvan av sjuttiotalet. Tri-x, antagligen Pentax spotmatic med 85:an. 1600ASA och full öppning var det som gällde, gissningsvis 1/30 sek. Det är ganska långt från dagens knasterskarpa möjligheter vid scenkanten.  Det var inte ett fotovänligt ljus däruppe på Kappfabrikens vind kan man lugnt påstå och inte blev det bättre med gula väggar överallt. "Kappan" eller Uppsala Musikforum, inspiration till en mängd musikställen under det glada sjuttiotalet.

Postat 2023-12-14 14:52 | Läst 1166 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Dokumentärt

Hade jag varit i England hade jag nog tagit en tripp till Newcastle och tittat på en utställning med Chris Killips fotografier. Engelsk, eller manxisk snarare, och tidigare Magnumfotograf. Men kika gärna på hans bilder i länken härovan. 

Chris Killip, retrospective. Baltic Centre for Contemporary Art Newcastle. Till 3 september.

(Inte England. Prag nångång. Klocktornet fotograferat. Checked. FujiX10.)

Postat 2023-07-19 16:03 | Läst 1447 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Tom Wood, är han bekant?

En rätt spännande fotograf är irländaren Tom Wood. Det är nog inget namn som dyker upp så där direkt när fotografer möts och pratar gatufotografi, till exempel. Och inte namnet som rullar upp först i Google-tablån när man söker på street photography eller nåt åt det hållet.
   För några år sedan slaktade jag ett antal årgångar av tidningen Foto, salig i åminnelse, sparade artiklar om fotografer (ja, varje nummer hade åtminstone ett porträtt av en då intressant fotograf. Och massor med fotohistoria, ja ni minns säkert). Men det som fick mig att reagera, när man nu har tid att reagera över småsaker, var att i porträttet av just denne fotograf; Tom Wood, intervjun för övrigt skriven av ingen mindre än Ralph Nykvist inte någonstans nämndes ordet gatufotografi. Och då ska man veta att artikeln var införd i nummer 5/2006. Samtidigt som det mycket fina porträttet är späckat med referenser till HCB, Friedlander, Winogrand med flera. Woods arbetade för övrigt i hop med Marin Parr ett tag.
   Det är nåt märkligt med gatufotobegreppet, en modern uppfinning.

Dagens bild fotograferad i hörnet Drottninggatan Trädgårdsgatan sista april 1968 i Uppsala. Det vet jag, utan metadata. Profilen i mitten, Åsa, är inte med oss längre fick jag rätt nyligen reda på, ansiktet halvt dolt därbakom blev sedermera överbefälhavare och otroligt stor och viktig i NATO. För mig blev Håkan särskilt viktig i det att han kanaliserade ett gryende intresse för amerikansk musik, Tamla Motown, ädelsoul på Atlantic i sitt pojkrum utrustat med stereoanläggning under egenmäktigt förlängda frukostraster. Supremes, Martha and the Wandellas, Otis Redding, Wilson Pickett och en hel drös andra, på vinyl så klart. Vilket jag fortfarande står Håkan  i en  tacksamhetsskuld till. Övriga figuranter i bilden är just bara det. Fotograferat med en Robot Star, en liten, tung 24x24 formats kamera. En apparat med hög densitet skulle man också kunna säga. Urverksmotordriven med en sökare där begreppet diminutiv är ett understatement. Film, gissningsvis nån Agfa dia.

Men så var det där om agendajournalistik, ett begrepp som dyker upp lite då och då med samma regelbundenhet som ett kuku i ett gökur, och inte sällan som en ingrediens i ett flöde med populistiskt anslag strax till höger om det blå. Nu är jag emeritus, men ägnade en hel del tid av mitt arbetsliv åt undervisning i mediekommunikation, ett ämne där begrepp som just agendajournalistik, och, konsekvensneutralitet dök upp mer än en gång. Men det får anstå ett tag. Det blir abborrmete med barnbarnen i stället. (Och visst är det ändå lite intressant att det finns ytor och arenor där olika tankar kan mötas.)

Postat 2023-06-16 22:32 | Läst 1322 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

om tankar runt en oskarp bild

Låt mig börja med att ovanstående bild är ett fullständigt oredigerat negativ inskannat (läs avfotograferat) med samtliga brister som går att åstadkomma. Tveksamt om en AI skulle kunna få fram något vettigt ur den här bilden och vilken prompt, instruktion skulle i så fall behövas. Oklart på den punkten.
  Men, i rotandet i negativpärmarna fastnade jag för just den här. Av flera skäl. Jag kollade på Wenches, hon till vänster, Eldkvarnsbilder för några veckor sedan och erfor den där känslan av att historien är närvarande i nuet. Sjuttiotalets värld, år av musik, fotografi, konst, möjligheter men också ett otvetydigt stråk av vemod. Historiens närvaro i nuet. Han till höger, Rune Jonsson,  fotograf, fotolärare, redaktör och fotoskribent i en lite annan tid.(Jag träffade Rune då och då långt senare, ibland på tåget, en gata eller en utställning och minns korta intressanta samtal om bild och fotografi.) Platsen,  gamla Konstfack på Valhallavägen. Restaurangen, kaféet där många timmar fördrevs utan att något särskilt vettigt sas eller tänktes. Men kanske lades grunder för något. Det obestämbara, det då än så länge oförutsägbara, något en AI nog knappast skulle kunna räkna ut.
   I taket en bumling, sjuttiotalets takarmatur par preference, och under den en skylt som annonserar att här serveras gröt och mjölk förmodligen till ett hovsamt pris. Om inte annat så är det kanske i den bilddetaljen tidens gång syns så tydligt. Fast gröt och mjölk är väl på tallriken igen, eller hur?
   Att ta bort repan i negativet är ingen svår konst, inte damm och andra fläckar heller. Att skärpa upp bilden går till en viss gräns men det finns en gräns för det också. Finns det en AI som kan räkna ut hur det skulle gå till och finns det i så fall en AI som skulle kunna göra det utan att behöva mutas. Vilka pengar ligger i att göra en sådan operation? Är den här bilden ett lönsamt projekt i en fotografisk bildvärld som numera lever högönskligt i knasterskarp digital välmåga?

För övrigt, som jag läser i senaste numret av Tecknaren, Svenska Tecknares medlemstidning, citat Joanna Rubin Dranger apropos stereotyper: "Men som bildskapare kan man ju också prata om detta ur en kreativ aspekt, varför skulle man vilja repetera gamla bilder när man kan skapa helt nya?"
  Vilket får mig att tänka på,  Svan på lugnt vatten, ett motiv (målning av herr konstmålaren Eugen A-son Renard som figurerar i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes) har vi sett ett antal gånger, ett tacksamt motiv för AI. Populärt, ganska lätt att åstadkomma. Finns säkert en viss marknad. 
Något att återkomma till.

Prompt:
/imagine  The art and design world´s view on AI, Protest poster style --hd
kan nog gälla fotografer också.

Postat 2023-06-05 22:17 | Läst 945 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Nordnorge 1945, en berättelse del 2

Dags för del två.  Man kan förstå expeditionsdeltagarnas förväntningar på flygresan och det flögs inte på så där jättehög höjd heller, lite slalom mellan fjälltopparna kan man säga. Och det fotograferades nog rätt flitigt inne i kabinen. De fanns fler fotografer med på expeditionen.Det är alltså pappans bildtexter i kursiv under bilderna.

 Väl framme i Kallax där överste Balchen och kapten Scott med "Vandra min väg" och ytterligare ett Dacotaplan stod redo att föra oss tvärs över Skandinaviska halvön på ett par timmar.

Framför ett av planen. (Notera fotbollen, den dyker upp senare. Värt att lägga märke till är också den förkärlek för gruppbildsuppställningar som rådde på den tiden. Bilden som sanningsvittne. Vi var där. En inställning vi nu kan vara tacksamma över. min anm.)

...och sen bar det av upp genom luften, bort över Lapplands skogar och sjöar, och in bland Kölens fjälltoppar där dimman visserligen hade lättat men fortfarande var obehagligt tät här och där. Snart avlösas de svenska mera "sansade" fjälltopparna av de norska som se ut som ett förstenat hav i storm, och det bär nedåt i en brant kälkbacke över den vackra Skjerstadsfjorden till Bodö -eller rättare sagt, det som en gång var Bodö.

Bodö var en stad med 6000 invånare men efter ett tyskt bombanfall var det inte mycket kvar av staden. I utkanten har en ny stad av svenska träbaracker börjat växa upp.

Upplag av bomber och landminor på flygfältet påminde om de nyligen avslutade striderna.Stora områden voro fortfarande minerade och tyska röjningspatruller arbetade med att avlägsna de farliga tingestarna.  
   På flygfältet väntade oss den norske chefen för exkrigsfångarna, major Kreyberg, i det civila professor i patologi i Oslo. Alltid glad och hjälpsam, dag och natt åkande omkring bland lägren i från tyskarna rekvirerade bilar, vilka sällan höll mer än två dagar på de ytterst dåliga vägarna. Sedan han hälsat oss välkomna placerades vi i en buss, vilken sett sina bästa dagar-minst sagt- och skramlade så sakteliga den smala och slingrande men dock av tyskarna betydligt förbättrade vägen till Fauske, c:a 6 mil öster om Bodö vid Skjerstadsfjordens inre del.

Men till slut var vi framme. Omgivningarna voro underbart vackra. Nedanför oss den glittrande fjorden, runt gamla gårdar med grönskande åkrar och ängar och silvergrå ålderdomliga byggnader och i fjärran snövita fjältoppar.

Den allra närmaste omgivningen var ej fullt så vacker.

Högarna av tom flaskor utanför varje fönster talade sitt tydliga språk.

Smutsen inomhus kan ej beskrivas.

Efter ett par dagars intensivt rengöringsarbete, i vilket alla deltogo med all energi, började sjukhuset bli någotsånär presentabelt.

En mindre hjemmefrontstyrka förlades på sjukhuset som vakt.

Tyska krigsfångar fick nödtorftigt göra iordning efter sig utomhus.

Slut för den här gången. I nästa avsnitt blir det mer folk och vad de sysslar med. Några negativ från det här äventyret finns inte kvar, det var överhuvudtaget dåligt med sånt i kvarlåtenskapen, men jag konstaterar att pappan utnyttjade det kvadratiska formatet så att han när bilden så krävde beskar han till ett mer rektangulärt format. En poäng med kvadratiska negativ. Och som sagt, eventuella skavanker och slarvfel i pappans mörkrum får hänga med. Det behåller en viss autenticitet. 

Postat 2023-01-10 14:59 | Läst 687 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 13 Nästa