Omvänt perspektiv

Om att läsa bild och mer om Oddner.

Den här bilden kan man hitta i den fina boken om Georg Oddner, Närvarande (Arbmans 1984). Bilden som heter Vid varuhuset Moskva är tagen 1955 och ingår i serien av reportage som Oddner gjorde tillsammans med Marianne Höök för Veckojournalen.
  Den här bilden kvalar väl in i genren gatufoto, eller hur? Ja, fast då borde den varit tagen några decennier senare, då definitionen på gatufoto så att säga sattes på ”pränt”. Oavsett det, en bild i min smak. 
   Men vore inte en bildläsning på sin plats? En liten förkortad bildanalys. Vad är det som gör att jag fastnat för den här bilden?

En gatubild. Ett antal personer rör sig åt olika håll i bildytan. Alla utom en är män i varierande ålder. En ung kvinna i bildens vänstra tredjedel. Alldeles bortom henne men något framför henne en ung man. Bägge ser nöjda ut. De rör sig mot höger. Kvinnan ser ut att säga något, vilket får mig att dra slutsatsen (av denotationerna hittills) att de hör ihop. Övriga figuranter rör sig i huvudsak åt vänster, utom en man alldeles bortom paret som också rör sig mot höger. En äldre man till vänster, med skägg rör sig ut ur bildytan. En yngre man kommer in i bildytan från höger. Och återigen här, Oddners förmåga att plocka fram riktningar i en bild, men mer om det senare. Vad behöver vi se mera. En baldakin i bakgrunden indikerar någon form av affärslokal. De medverkande personernas klädslar och framtoningar signalerar en blandning av Västerland och nånting mer österut. 
   Här nånstans behöver vi något lite av ett kontext för att börja tolka bilden eller koppla ihop bildens olika denotationer för att förstå den vidare. Som sagt, bilden är fotograferad i Moskva 1955 av den svenske fotografen Georg Oddner. Oddner är i Sovjet på en av de första reportageresorna i Sovjet sedan Världskriget. Och bilden är fotograferad i folkvimlet utanför ett varuhus. GUMP får man kanske gissa. Att den unga kvinnan och mannen är ett par framgår tydligt, trots att de inte har någon kroppslig kontakt vad vi kan se. De är ute och ser sig omkring kan man tänka, turister långväga ifrån. Sovjet är stort. Kvinnans lätt orientaliska klädsel är en tydlig denotation. Det förekommer dessutom några andra figuranter som klädselmässigt ger syn för sägen.
   Bildens olika riktningar, blickar och rörelser understryker känslan av storstad, lägg särskilt märke till mannen till höger om paret. Den nöjda minen, den skarpa profilen som understryker bildens huvudriktning, framåt, framtid, på väg. Och, tack vare parets tredjedelsplacering och det faktum att de ligger i skärpeplanet, just är bildens berättelse. Det unga paret med livet framför sig, likt Erik och Maja på Värnamo marknad suger in bruset i staden. Och hur stolt och kär är han inte. Och hur kär är hon inte.

Hur bar sig Oddner åt när han tog bilden? Min gissning är att han ser paret komma på avstånd framför sig. (Oddner har en höger- vänsterrörelse i bilden.) Han  ser potentialen i kvinnans förmodligen färgstarka dräkt. Han tar ett par bilder och så kommer den där när de passerar. En sekund senare och bilden har försvunnit. Men, att bilden fått alla andra kvaliteter med riktningar med mera hänförs nog i att Oddner kan läsa sina bilder och vaska fram de bilder som har allt det där typiskt Oddnerska. Riktningar, blickar små berättelser.

Postat 2021-09-13 11:02 | Läst 209 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om svängrummet och att inte vara exakt..

Idag strävar det fotografiska mainstreamspråket till exakthet. Knasterskärpa. Totalt dynamiskt omfång. Inget fel i det kanske. Fotografi har alltid strävat mot det. Den tekniska fullkomligheten. Bild utan ”svängrum”. Men är det verkligen det som är fotografiets högsta mål?


  En rätt uppmärksammad skrift i åttiotalets bildpedagogik var Betty Edwards ”Teckna med högra hjärnhalvan” som kom ut på svenska 1982. Bortsett från en del lite förenklade teorier, funderingar och praktiseranden av tesen om de två hjärnhalvorna och vad de står för innehöll texten en intressant iakttagelse om tecknarens utveckling från skapare av huvudfotingar till den fulländade tecknaren som återger verkligheten intill exakthet med sin penna och sitt papper. Men. Efter fullkomligheten? Vad händer sen? Jo, menar Betty Edwards, då utvecklas bildspråket till i ett nytt steg, där den fullkomlige tecknaren börjar bearbeta sin egen fullkomlighet och skapa en slags ny bildvärld eller om man så vill, sin egen dialekt, sitt eget språk. Kanske något åt det som ett lite uttjatat Picassocitat ” Det har tagit mig ett helt liv att lära mig teckna som ett barn”. Vilket får mig att tänka på ett utomordentligt bildreportage fotograferat av Jan Olow Westerlund om en konstnärs utveckling. Fotografisk årsbok 1970. Bläddrade i den alldeles nyss.
   Med svängrum kan man nog mena att ha den tekniska förmågan att kunna göra en bild som är (nästintill) perfekt vad gäller skärpa, kontrast, utsnitt, dynamiskt omfång och en del andra eftersträvansvärda parametrar. Men att i det ögonblicket våga fråga, hur går jag vidare? Vad händer om jag tummar lite på skärpan? Hur förändras bildens uttryck? Om jag skruvar lite på kontrasten? Eller för färgfotograferna–att skruva lite, lite för mycket, eller lite mindre på klarhet och mättnad (om vi nu pratar med digitala fotografer) eller drar ner lite på en färgkanal till förmån för en annan. Eller att våga gå från färg till svartvitt?
   Svängrum är kanske den egenskapen, eller modet, att gå utanför regelverket. Att se lite mera. ( Att teckna är att se. En essay av John Berger som jag ofta återkommer till.) Och jag lär återkomma.

(den här bloggen är adresserad även till gatufotografer. Jag tror i min fåvitskhet att det här är en angelägen fundering även för gatufotografer. Som vill utvecklas.) 

Bild. Siesta. 29 grader. Torr vind. Den sommar de mest inbitna klimatförnekare nog till slut fick en klump i halsen. Iphone6. Lite snapseed på det.

Postat 2021-08-06 21:14 | Läst 570 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Oddners riktningar

Georg Oddner var fenomenal på att hitta vinklar och riktningar i sina bilder. Det här måste ha handlat om dels en förmåga att i fotograferingsögonblicket se möjligheten i motivet men framför allt se möjligheten när bilden nått mörkrummet.
   Man skulle kunna ta en linjal eller en passare och dra upp ett raster värdig en renässansmålare. Och att ens nämna det ställs frågan om Georg Oddner tänkte så. Eller för att han var trummis och med största sannolikhet hade ett utvecklat sinne för rytm. Vilket leder till en följdfråga. Är bildrytm likvärdigt med musikrytm? Finns det ett samband? Tveksamt eller är det en sån där synestetisk egenskap som en del människor tycks ha fallenhet för. Oklart om detta.
   Men åter till Oddners bild, en av många från Oddner och Marianne Hööks reportageresa för Veckojournalen till Sovjet i mitten av femtiotalet. Många av bilderna har det här. Blickar, profiler, rörelser som går kors och tvärs genom bildytan. Som blixtar, som energin i bild. Att det är svartvitt gör så klart saken än tydligare. Det svartvita talar bild mer än färg. Oftast i alla fall.


  

Vi arbetar i sommarateljén.

Jag gör en annan reflektion, den där om den digitala förträffligheten. Det slår mig att många digitalfotografer som fotograferar svartvitt arbetar som en tecknare med satinmatt papper, mjuka blyertspennor, stompfar och fingertoppar som mjukar upp valörer och skrafferingar. Som tecknare som kan återge exakt. Det slår mig också att mycket av det äldre analoga fotografiet, som Oddner med flera tecknar med lite grövre pennspetsar, lite mer gräng i pappret, lite mer expressiva pennstreck. Lite mindre exakt, lite mer svängrum. Att ta sig förbi det exakta och gå vidare är ett intressant steg. En del väljer att arbeta med de analoga metoderna, en del försöker att återskapa svängrummets bildspråk med digitala metoder. Det är inte alltid så lätt. Något att återkomma till.

Postat 2021-08-05 21:44 | Läst 482 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om Arthur Tress

Arthur Tress. Dags att plocka fram honom.  Senast synlig i en utställning på Galleri Kontrast för ett tiotal år sedan. Men det är inte den Arthur Tress jag är ute efter. Fotografen med lätt surrealistiska iscensättningar i svartvitt såväl som i färg. Nä, den Arthur Tress jag söker är den Arthur som är skyldig till en artikel i Fotografisk Årsbok 1970. En artikel om ett fotoprojekt, ett uppdrag i dokumentär anda. Att dokumentera livet i Appalacherna US, i slutet av sextiotalet. Och som Arthur Tress skriver, i sann efterföljd till FSA, det stora projektet att dokumentera amerikansk arbetarklass, jordbruksarbetare i följderna av den stora depressionen. Ja, det är här vi hittar fotografiska namn som Dorothea Lange, Ben Shan, Walker Evans med flera. Och det är naturligtvis här John Steinbecks Grapes of wraith (Vredens druvor) har sin avstamp.

    Arthur Tress bodde och arbetade för övrigt i Sverige något år i slutet av sextiotalet, inte helt oväntat verksam på Etnografiska muséet. ( En annan inte obekant fotograf, var Andreas Feininger som visserligen några decennier tidigare också verkade i Sverige, med Historiska muséet som bas.)

   Appalacher-bilderna är intressanta i det att de fortsätter en amerikansk tradition att berätta om en amerikansk verklighet, med  ett socialistiskt patos, med en vetskap och kunskap om att det amerikanska, djupt orättvisa samhällets olycksbarn, förlorarna, på gränsen till trasproletariat också  får sin skildring. De som bygger landet. Och berättelsen sker fotografiskt, med bilden som ett definitivt språk.
Det är nog just det där att bilderna talar för sig själva som gör det. De är inte enbart ett illustrerande av texter. Det är också tankar som Sune Jonsson för fram i en artikel, Nio funderingar kring 1/125-delen, den artikel som Bengt Björkbom flaggade för här på FS helt nyligen. 

 Det är i den här traditionen Arthur Tress arbetade, många amerikanska fotografer har som sagt verkat i den. Men även utrikes fotografer som till exempel Hanna Modig och hennes utomordentligt genomförda mer poetiska än dokumentära Hillbilly Heroin, Honey är skapad. Jacob Holdts Amerikanska bilder som kanske är mer av en dokumentär road trip sett med en fotografs öga (mestadels en Canon Dial.)

Det är nog svårt att hitta något tryckt av Arthur Tress men en del bilder finns tillgängliga på nätet. https://arthurtress.com/

Postat 2021-07-15 15:18 | Läst 465 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Hittade några böcker

jag hittade några böcker hos en hjälporganisations loppis. En knippe böcker som uppenbarligen hade att göra med någon fotografs efterlämnade bibliotek. Sannolikt någon som hade nåt med Expressen att göra. Dessutom ett par av Jan Deldens böcker, ett indicie så gott som något.
   Men roligast var "Arkivfynd". Pressens bild. En katalog med ett urval bilder under sextio år. Så kallade trivialbilder sorterade efter teman. Med utrivbar beställningsblankett i slutet av katalogen. Den här är utgiven 1996. Man kunde  också beställa katalogen som CD med lågupplösta bilder. Rolig, ja ett axplock av bilder som i 99 procent av fallen innehåller nån form av humoristisk twist. Lite granna som bilder till rötmånadsnumren, den tid då inget händer. Och, kvinnosynen är visserligen oförarglig ju nyare bilderna är men ändå. Lite gubbigt är det oftast.   

Och en Sune Jonsson Album för trettio kronor fick följa med den också. I gott skick. Den har jag naturligtvis redan (bör ingå i varje fotografs bibliotek) men har man två kan man ju alltid ge bort den ena. Tänkte jag.

Postat 2021-06-08 19:20 | Läst 571 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 12 Nästa