Omvänt perspektiv

Om behovet av fordon

Det är nåt speciellt med äldre amerikanare, bilarna alltså. Det överdådiga, okänsliga här kommer jag i all prålighet. Ingen blygsel här inte. 65 eller senare. Modell, Calais? Oklart om detta. Cadillac fanns i många varianter. (Lägg märke till mattan under framdelen. Läckande växellåda kan man tänka.)
Drömmen om den amerikanska bilen fanns länge hos svenska folket. Det blev som kronan på deltagandet i Bil-Sverige. Minns pappans besvikelse när en lindblomsgrön Pontiac gled honom ur händerna, det var stort köptryck helt enkelt. Han fick nöja sig med en Ljusblå Plymouth Savoy 54. 
   Senare, västtyska bilarnas decennier. Och inhemska SUVar. Mätarna på bilistisk framgång. Idag är det en Tesla som mäter framgången. I individens självförverkligande. Som inte har så mycket med praktisk rationell logistik att göra som rimligen borde vara fordons huvudsakliga uppgift. Även en flitigt använd privatbil står för det mesta stilla. Och tar plats. Så även vår. Om nu  en femton år gammal Toyota Corolla signalerar så mycket framgång vet jag inte.
Apropos bilar...

(Det fick bli en mjuk lite undflyende färgredigering. Kontrastlös och nerskruvad mättnad. En liten gnutta gaussisk oskärpa. Fuji Xpro2 23/1.4)

Postat 2021-09-23 19:45 | Läst 387 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Om det politiska fotografiet

Att politik och fotografi har gått hand i hand sen begynnelsen är ingen omvälvande iakttagelse direkt. Tvärtom, Roger Fentons bilder från Krimkriget kanske inte känns politiska idag, snarare mer sakligt dokumenterande. Men, just detta att det gick att återge ett storpolitiskt skeende i krigets vardagsbilder var revolutionerande.
   Så att hitta politiska bilder i bildhistorien är ingen svår uppgift. Vad som däremot kanske är mer knepigt är att undersöka när en bild blir explicit politisk. Det handlar nog i huvudsak om två faktorer. Bildens kontext och hur öppen bilden är för tolkning. Så då är bordet dukat. Bildens kontext handlar till största del om var bilden är publicerad.  Ytan eller arenan kan man också säga. Bildens tolkningsbarhet är knepigare. Öppen eller sluten bild? Här handlar det mer om att sändare och mottagare har mer överensstämmande referenser i valet av konnotationer. Läser jag som mottagare det du som sändare väljer att publicera? Sånt kan man aldrig veta.
   Men om mottagaren har en mer utvecklad förmåga att läsa bilder borde skillnaden mellan sändarbudskap och mottagartolkning bli mindre. Kanske uppstår det där mötet. Ett slags gemenskap i läsandet. Inte det omedelbara ifrågasättandet. 

Och så var det att välja en bild till den här texten. 

Så jag vald den här opolitiska bilden. En bild som jag gillar. I segmentet gatufoto. Men med ett annat kontext skulle den nog möjligen, aningen långsökt  kunna uppfattas som politiskt anstruken. Hur då?

Mer politik, mer tyckande,  mer åsikter på FS!

Postat 2021-09-20 22:15 | Läst 399 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Om dop och det privata dokumenterandet

Tre bilder från ett dop. Jorå, hyfsat oskarpt. Det här är den privata sfärens dokumenterande bilder. Våra allra äldsta vänners dotter döper sitt tredje barn i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Såsom varande icketroende kan jag ha lite svårt för ritualen i sig, men som den väluppfostrade jag tror mig vara, i såna här sammanhang kan man ju alltid ägna sig åt lite diskret fotografi. Och i efterhand fundera lite på bildutsnitt och vad de kan förmedla.

Avståndsbild förmedlar svaren på frågor som var och ibland även vad. Petra Marklund bidrar med sång och gitarr. (Synd bara att Hedvig Eleonoras akustik är all musik och sångs fiende.)

Utpassering. Mamma Elsa med nydöpta Nellie. Mamma Elsa har körat med Petra, och en del andra inom den svenska populärmusikens parnass. Helbild funkar bra om man vill berätta om vem. Mycket kornsimulering efter eget recept i Camera raw.

Och jag har som sagt inga problem med oskärpa. Halvbild och innanför 70 cm är rätt ok om man vill berätta om hur och lite mer om känslor och sånt.

Postat 2021-09-16 20:31 | Läst 450 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om att läsa bild och mer om Oddner.

Den här bilden kan man hitta i den fina boken om Georg Oddner, Närvarande (Arbmans 1984). Bilden som heter Vid varuhuset Moskva är tagen 1955 och ingår i serien av reportage som Oddner gjorde tillsammans med Marianne Höök för Veckojournalen.
  Den här bilden kvalar väl in i genren gatufoto, eller hur? Ja, fast då borde den varit tagen några decennier senare, då definitionen på gatufoto så att säga sattes på ”pränt”. Oavsett det, en bild i min smak. 
   Men vore inte en bildläsning på sin plats? En liten förkortad bildanalys. Vad är det som gör att jag fastnat för den här bilden?

En gatubild. Ett antal personer rör sig åt olika håll i bildytan. Alla utom en är män i varierande ålder. En ung kvinna i bildens vänstra tredjedel. Alldeles bortom henne men något framför henne en ung man. Bägge ser nöjda ut. De rör sig mot höger. Kvinnan ser ut att säga något, vilket får mig att dra slutsatsen (av denotationerna hittills) att de hör ihop. Övriga figuranter rör sig i huvudsak åt vänster, utom en man alldeles bortom paret som också rör sig mot höger. En äldre man till vänster, med skägg rör sig ut ur bildytan. En yngre man kommer in i bildytan från höger. Och återigen här, Oddners förmåga att plocka fram riktningar i en bild, men mer om det senare. Vad behöver vi se mera. En baldakin i bakgrunden indikerar någon form av affärslokal. De medverkande personernas klädslar och framtoningar signalerar en blandning av Västerland och nånting mer österut. 
   Här nånstans behöver vi något lite av ett kontext för att börja tolka bilden eller koppla ihop bildens olika denotationer för att förstå den vidare. Som sagt, bilden är fotograferad i Moskva 1955 av den svenske fotografen Georg Oddner. Oddner är i Sovjet på en av de första reportageresorna i Sovjet sedan Världskriget. Och bilden är fotograferad i folkvimlet utanför ett varuhus. GUMP får man kanske gissa. Att den unga kvinnan och mannen är ett par framgår tydligt, trots att de inte har någon kroppslig kontakt vad vi kan se. De är ute och ser sig omkring kan man tänka, turister långväga ifrån. Sovjet är stort. Kvinnans lätt orientaliska klädsel är en tydlig denotation. Det förekommer dessutom några andra figuranter som klädselmässigt ger syn för sägen.
   Bildens olika riktningar, blickar och rörelser understryker känslan av storstad, lägg särskilt märke till mannen till höger om paret. Den nöjda minen, den skarpa profilen som understryker bildens huvudriktning, framåt, framtid, på väg. Och, tack vare parets tredjedelsplacering och det faktum att de ligger i skärpeplanet, just är bildens berättelse. Det unga paret med livet framför sig, likt Erik och Maja på Värnamo marknad suger in bruset i staden. Och hur stolt och kär är han inte. Och hur kär är hon inte.

Hur bar sig Oddner åt när han tog bilden? Min gissning är att han ser paret komma på avstånd framför sig. (Oddner har en höger- vänsterrörelse i bilden.) Han  ser potentialen i kvinnans förmodligen färgstarka dräkt. Han tar ett par bilder och så kommer den där när de passerar. En sekund senare och bilden har försvunnit. Men, att bilden fått alla andra kvaliteter med riktningar med mera hänförs nog i att Oddner kan läsa sina bilder och vaska fram de bilder som har allt det där typiskt Oddnerska. Riktningar, blickar små berättelser.

Postat 2021-09-13 11:02 | Läst 496 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Skärgårdstillvaro

210908
En sån där arbetsdag. Mulet och ett svagt duggregnstänk mot kinden. Vi rullar ihop filtarna och badmadrasserna. Stänger till utifrån de arbetandes kalender. Vi som inte behöver har en hel del tid kvar. Vårt sommarliv varar mycket längre. Om vi njuter är en annan sak. Men vi är här.
    Skogen gömmer massor av svamp. Torkar och lägger i ladan. Båtar ska väl upp vad det lider. När jag i sinom tid kör båten till Borgö är det höst. Höstens första dag. Men det är inte nu. Det är sen.
    Jag har börjat måla akvarell. Nu igen. Börjar med det varje augusti.  ”Skärgårdsakvareller-ett nödvändigt projekt”. Ett pågående. En kontinuitet. Ganska långt från fotografiet, men ändå med en viss beröringspunkt. Iakttagandet, seendet. Sen om det sker genom en kamera eller ögat, handen, penseln är kanske oviktigt. Bild blir det oavsett.

Och litteraturen. Inte minst stockholmarnas lite komplicerade, sentimentala, vemodiga, melankoliska förhållningssätt till sitt närområde, till sin skärgård. Om det här skulle man kunna skriva en hel del. Men hur skildrar man det fotografiskt? Nåt att bita i.

210909
Vi tog en sensommartur till favoritöarna i Lillskärgården. Den lilla trånga lagunen på södra änden av Viksgrunden. Där har man lä för N och NO. Solen värmer och visst blir det friska dopp. Så mycket fågel syns inte, förutom skrak, en och annan mås och spridda flockar av skarv. Men en sparvhök landar på klippan rätt nära, en rödbena ropflyger förbi. Sädesärlorna börjar samla ihop sig. Om några veckor, en morgon är de borta. Havsörnen lyser med sin frånvaro i dag, men hen ser man mest varje dag annars. Ingen stor sak i det. Och nån fågelfotograf är inte jag. Jag nöjer mig med att se och konstatera.

210910

Jag såg ett inslag på nyheterna idag. Som handlade om fotografi. Se det här (ungefär 13 minuter in.)Bilderna tagna av Petra Björstad fotograf. Ingen skugga faller över henne men jag blir medveten om en ytterligare dimension av bilder, nämligen bildens skönhet. Och att den skönheten är en en omedelbar död för tusentals människor och ett trauma för hundratusentals människor. Men likt förty är bilderna per definition vackra. De har alla de egenskaper som en vacker bild ska ha. Kontrast, utsnitt och komposition. De har därutöver ett kontext som är omöjligt att bortse från. Nine-eleven. 
  Alldeles oavsett, jag anar ett fotografiskt problem här.

Postat 2021-09-10 22:02 | Läst 264 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 Nästa