Omvänt perspektiv
Roine Jansson, arbetarkonstnär
Roine Jansson är målare, med en fot i gruvan och arbetslivet däromkring. En konstnär som verkar i konstnärer som Albin Amelins efterföljd. Vi pratar om konst, om Jean Hermansson, om arbetarbilder som verkar vara en bristvara och en massa andra grejer. Roine målar stora saker. Han har djupdykt i Nordfrankrikes arbetarkvarter såväl som i Gruvan i Dannemora. Se gärna hans bilder på Galleri Ett i Uppsala. Och Eva Hesslows fina tuschbilder på Galleri Två. Bättre blir det inte.
(Det blev digitalt den här gången, men Nikon F fick jobba den också. Får se vad det blir av det.)
Konsthantverk
Pia Ulfendahl, keramiker. Pia arbetar ofta med former ur naturen och det är ingen lång tanke till Bertel Bagers bok Naturen som formgivare med svartvita bilder. En bok som kom ut 1955 och har tryckts i ett par upplagor, de första på Nordisk Rotogravyr.
Pias utställning är sevärd och en andningspaus, i det vackra, det som trots allt består.
Wij zin 17
Kolla in den här:
Johan van der Keuken, en sjuttonåring fotograferar sina sjuttonåriga kompisar. Nånstans mellan spontanporträtt och dokumentation. Kan det bli bättre? Men samtidigt är det här historia. Inte bara fotohistoria utan också historien om bildens devalvering. Görs såna här bilder idag? Tveksamt.
Och vad övrigt är, visst är det roligt för farföräldrar att fotografera barnbarn. En inte oviktig dimension i fotografi.
Fuji Xpro2 35/1.4. Lite svartvitt pyssel.
Oavsiktliga porträtt
Ibland händer det att mina bilder av personer får något litet, litet extra. Svårfångat och svårförklarat. Och det är min bestämda tro att väldigt många fotografer känner igen just det. En bild på en god vän, en avlägset bekant, eller ett flyktigt möte. Bilder som får ytterligare en dimension som flyttar fotografiet från den privata massbilden till nånting mot bild med mer allmängiltighet. När bildens uttryck talar med en anonymitetens hinna över sig, och har lämnat det privatas skydd.
Vad är det i dessa bilder? Är det något vi faktiskt ser, en denotation, en tolkning av en fotografiets teknikala bakgrund, eller är det vårt privata kontext i mening av den mängd bilder som vi bär på, både egna och andras, som skapar det där lilla extra? (Och säger man denotation eller kontext finns det säkert en hel del som ”goes bananas” fortare än kvickt.)
Och ser en dödsannons i DN. Leif Erik Nygårds Kers har gått bort. Han också. Han som tog Bilden på Marilyn Monroe, en historia och en bild som är mer än ikoniska. Sen kan man naturligtvis ha synpunkter på kändisfotografi, men visst finns det nivåer i den världen också och medge att historien om bilden är mer än söt. Nåväl, Nygårds hann göra en hel del annat också i sitt fotografiska liv. (Se länken.)
Gammal bild ur gömmorna. Den får behålla lite damm och andra tidsmarkerande skavanker så länge. Det blir kanske tid till en mer omfattande restaurering nån gång. Nikon F, Tri-x.
Akvarellist
Leif Korsman är en duktig, och flitig akvarellist från Eskilstuna. Vi var kursare en gång på sjuttiotalet. Härom veckan träffades vi när han och några av hans vänner ställde ut i Uppsala. Fyrtiofyra år senare. Tiden går.
Lite spontanporträtt, så där.
Fuji Xpro2 och 23mm 1.4. Lite eget svartvitt recept. Lite beskuret.