Porträtt, vad är det?

Skillnaden mellan ett porträtt och en ögonblicksbild kan vara hårfin. Spontanporträttet som kan vara ögonblick likväl som något mer utstuderat, något med avsikt. Fotografens uppsåt. Eller bilder som dyker upp långt senare. Bilder ofta med ett privat kontext, inte sällan färgade av all den tid som finns mellan exponering och en, långt senare faktisk upptäckt i negativpärmarna.
   Det finns inget underliggande spännande i den här bilden, bara en bild på en kompis nångång i sjuttiotalet. Ett ögonblick, en trettiondels sekund av tidspilen för femtio år sedan. Men, ljuset, kroppshållning, det relativt avskalade motivet. Så dyker tidsmarkörer upp. Ett armbandsur med en sån där rostfri länk. Finns såna idag?

(En fundering runt det bland ungdomar stora intresset för analogt fotografi. Om de handlar negativ svartvit film, framkallar (själv eller på labb), hur hanterar de hoppet från analogt till digitalt?  Någon form av inläsning behövs. Och hur hanterar de, och vi själva, tonomfånget?  Hur gör du? Hur gör jag? Något att återkomma till. Nikon F 50mm 1:1.8 Plus-X säger negativarket.)

För övrigt anser jag att Donald Trump bör förbjudas. Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.

Spontana porträtt

När vardagens bilder dyker upp med en ny betydelse. Bilder som passerade förbi blir till vittnesbörd om en tid som flytt. Hur många sådana bilder har vi inte i våra album? Kanske just det som är fotografiets essens. Bilder som hade rätt kort bästföre-datum på den tiden det begav sig. Som vore de i ett nutida massbildsperspektiv. Men såna här bilder, framkallade i dosa och, troligen även nån gång kopierade i mörkrummets varma rödmörker, har ändå  värdet i att de är skapade med en viss ansträngning. Det är inte en serie kulsprutesnabba tumtryckningar på en smartphone-display, sen är det klart. De är något mer.
   Detta är nu inte skrivet i något slags nostalgiskt försvar för det gamla analoga. Jag trivs utomordentligt väl i den digitala fotovärlden. Men jag försöker i den mån det går att sjunga långsamhetens lov i det digitala. Jo, det går jättebra.
  Alf som gick ur tiden för mer än tio år sedan. En egensinnig konstnär fotograferad i Konstfacks kafé på Valhallavägen, kan det varit 1975? Nikon F 35:an och Agfapan. Först nu häromkvällen gick bilden in i den digitala verkligheten.

Vernissage / Berndth Johansson

Berndth Johansson började på Christer Strömholms Stockholms Fotoskola 1966, sen blev det Arméns fotoskola och en fortsatt karriär som porträttfotograf. Nu vernissage på Uplandsmuseet, retrospektivt heter det. Mycket folk, en och annan närvarande är dessutom porträtterad. Fint hantverk och i mitt tycke oftast träffsäker närvaro i bilderna där en del prickar extra rätt, men det kan delvis ha att göra med att det är folk jag känner eller har känt. Samtidigt kan jag känna en distans, den distans som ibland uppkommer i en redigerad porträttateljé. Men se bilderna om du har möjlighet. Det är kvalitet! Det här är dessutom porträttbilder man skulle kunna göda den pågående analog-digitala diskussionen med. Merparten är filmfotografi men printade digitalt av Bildformatet i Uppsala. Så nånstans har bilderna klivit över floden. Och det ska i sanningens namn sägas att de här printarna klår det mesta.

Men det får nog bli ett besök lite senare. Ryggar i all ära men det var bilderna jag ville se.

Snabba kast i bildverkstan

Härom veckan pysslade jag med fotopolymer, och nånstans där i den grafiska verkstaden dök tanken upp att slipa upp och skärpa mina bildhuggarjärn. Att  slipa en skölp, en getfot och de andra nödiga verktygen som behövs för  att skapa tryckformar i högtryck. Från en sak till en annan ytterlighet, om man så säger. Men annat kommer emellan.

Denis Stéen. Grafiker. 1929-2020

Som  att skapa ett bildspel över tjugo års fotodokumenterande av en verksamhet dök  plötsligt upp. Inte helt heltäckande, luckor finns. Porträtt, dokumenterande bilder och kanske bilder som anger tiden, tonen. I nån slags om inte linjär så dock utmed en tidslinje. Och jag ska inte använda ljud eller musik som klister. Att hitta rytmen, takten i klippen. Att få till de spontant uppkomna porträtten, för det är i de porträtten projektet fann sin början. Om det nu finns en genre som heter spontanporträtt, bilder tagna mer eller mindre i ögonblicket, inte så mycket tid för en överenskommelse med subjektet. Ibland blir det serier som kan komplettera. 
   Och frågan, ska jag använda abrupta klipp eller med övergång eller toning. Och hur avgöra längden på klippen. Hur lång tid behövs för att läsa en specifik bild? Om alla är exakt lika långa blir det lätt monotont. (Jag har gjort sånt här tidigare så jag känner mig inte osäker, tvärtom rätt taggad.) 
   Bildspel associerar gärna till andra tider, Kodak Carousel och andra lösningar. Det här var stort, och kostsamt på den tiden det begav sig. Bildspelsprojektor och de tekniska lösningarna runt dem var på något sätt också  diapositivets grande finale, låt vara rätt utsträckt över tid. Men efter bildspelet kunde diapositivet inte utvecklas så mycket längre. Ja, bortsett från att sedan länge vara material för färghantering i bild till tryckmedia.
  I dagens digitala verklighet är ett bildspel redan implimenterat i datorn, paddan eller smartphonen. Och visning på en skärm eller via en projektor.
    Jag pysslar ihop mina bilder i Adobe Premiere, egentligen ett filmredigeringsprogram men som funkar utmärkt. Jag råkar ha det tillgängligt. Men lite störande att kortkommandon är rätt få, och det är många operationer för att få till en sekvens.

Tjugoårs samlade bilder. Kvaliteten är skiftande, milt sagt. De första stapplande digitala stegen, minns ni dem? Till dagens knasterskärpa och dynamiska omfång. Som för mig, jag gör allt i svartvitt, har stor betydelse. Och ställer frågan, hur mycket handpåläggning för att få ett likartat uttryck, eller låta skillnaden finnas och betrakta det som en berättarkomponent?

Lite mer om Rembrandt…

Ibland skriver vi lite snabbare än vad som bordes. Renässansen och sextonhundratalet måleriteknik är väl inte allmängods. Precis som en del fotografiska teknikaliteter inte är helt uppenbara för ickefotografen. Det här med att måla fram ljuset till exempel. 
   Man började med att lägga en tonbotten över duken, ganska mörk, helst med färgton. Grönjord, rå umbra, caput mortum (ett mörkt lilabrunt pigment) och säkert några fler att välja mellan. Efter det målade man fram ljuset i bilden med ett vitaktigt pigment oftast blyvitt. Därefter målade man fram färgtonerna med passande lasyrer. Med vetskap om detta förstår man säkert hur Rembrandt arbetade.  Det påminner lite grann om den metod där porträttfotografen börjar i ett mörkt rum och allteftersom ökar ljusintensiteten och lägger till fler ljuskällor. Detta ha jag läst om och hört i visorna. Nån som känner till fotografer som arbetat på det sättet?

Kökspigan. Se den på riktigt i Nationalmuseets samlingar.