Omvänt perspektiv

Gatufotande och tredjedelsregler på dagens agenda

I det fotografiska samtalet ingår lite olika moment, eller avsnitt. Vill man vara grundlig i beskrivningen kan man så klart börja lite med utrustning, det roar vissa fotografer. Förr i tiden var det en inte oviktig detalj, det kan man se  i äldre fotobildböcker. Gärna ett appendix med både kameror, filmsort, bländare och slutartid. Man anar sig till allvarliga farbröder i vita rockar nånstans i kulisserna.
Fotograferingsögonblicket kan också vara intressant. Eller tiden alldeles däromkring. Sånt brukar naturfotografer gilla. Inte så konstigt för den delen. Smygningen, tystnaden, gömslet, dofterna och så vidare.
I gatufoto är det snarare en helt annorlunda alkemi som gäller. Lite svårbeskrivbar kanske. Något att grunna vidare på. Nånting får mig att tro att det smyger om kring herrar, och en och annan dam, med en Leica i skjutläge. Synpunkter emottages tacksamt.
Bildbearbetningen har också sin charm att få läsa om. Alldeles oavsett om det är plaskande i  mörkrum eller pysslet vid datorn.
Och bilden i sig, hur den ter sig, vad den kan tänkas berätta om  är en berättelse i sig. Från ax till limpa.

Och hur står det till med kompositionen då? Tredjedelsregeln är ju en omhuldad i princip, så befäst att den till och med finns inmonterad i de flesta digitala sökare. Och då måste den så klart vara rätt. Och är något rätt finns det såklart någon som bara måste vara mot strömmen och hävda dess motsats. Vilket det naturligtvis också finns.
Men tredjedelsregeln är såklart ingen regel, den är möjligen ett verktyg, och ett ganska användbart sådant i bildverktygslådan. Man vill ofta hävda att tredjedelen ligger nära gyllene snittet. Och gyllene snittet är klassiskt och enbart därför självklart bra. Dessvärre är det väldigt få människor som vandrar på denna jord som på ögonmått kan peka ut ett exakt gyllene snitt. Och även om det med viss rätt hävdas att gyllene snittet styr en hel del företeelser i naturen, snäckskal, kottar med mera så ska man komma ihåg att symmetri är dyrbart så evolutionen prioriterar hellre billigare lösningar, alltså lite mera ungefär. Och tredjedelsregeln är i sin tillämpning just liksom lite granna ungefär.
Här finns en snuddning på vissa fotografiska ismers problem. Fortfarande ett sökande efter den heliga Graalen. Den som förklarar allt, och allt blir jättebra. 
Ovanstående bild (Via Emilia San Pietro) har jättelitet med texten att göra, men en blogg utan bild gör sig inte helt och hållet.)

Postat 2019-03-30 19:44 | Läst 1878 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Man hittar en del favoriter även om det på den tiden inte är gatufoto

Häromdagen plockade jag fram en bok med Saul Leiters bilder ur bokhyllan.  En av de här nittonhundratalets fotografer som lite oförskyllt anses som gatufotograf. För det är svårt att vara nåt som inte är uppfunnet, om man så får tycka. Samma gäller väl även Robert Doisneau, en annan av mina favoriter som också har något gemensamt med Leiter. Där Doisneau vandrar i den tidens parisiska förorter, kanske från Gentilly och bortåt Joinville-le-Pont, där vandrar Saul Leiter omkring på södra Manhattan, Lower East side eller Greenwich Village. Båda är milt sagt stationära . Båda fotograferar människor eller mänskligt. Båda har satt fotavtryck i den kommersiella fotografin. Doisneau som fotograf för biltillverkaren Renault, Leiter som modefotograf för Harper´s Bazaar (för övrigt världens äldsta modemagasin grundad redan 1867). (Värt att påpeka att Saul Leiter dessutom var en mycket bra målare.)

Saul Leiter arbetar ofta med oskärpan som berättarkomponent och det är verkligen olika former av oskärpa. Man förstår också ganska snabbt att valet av oskärpa inte är en slump utan ett genomtänkt val. 
Leiter används ofta som ett argument för användning av färg i den här genren som "uppfanns" i början på nittonhundranittiotalet, Street photography. Gatufotografi fanns nu redan tidigare i begreppsvärlden, bilder fotograferade i stadsmiljö, men då  mera som ett slags fack där man kunde sortera in vissa bilder som motivmässigt passade in. Och vi ska då definitivt inte tala om begreppet gatufotografer, det som på fyrtio och femtiotalen användes för att beskriva en grupp fotografer, ofta av klanderfull vandel, vilka förtjänade sitt levebröd på att fotografera människor i storstäder för senare utlovad leverans av kopior. Allt mot handskrivet kvitto, adress postbox...

Att färgfotot börjar dyka upp som ett alternativ till svartvitt beror till stor del på att det uppstår en möjlighet att få avsättning för färgbilder i det att trycktekniken gör ett tydligt kvalitativt och tekniskt språng under framför allt sextiotalet. Det blir nu väsentligt billigare, och enklare, att trycka fyrfärg än tidigare. Och i det sammanhanget finns det dessutom viss fog för påståendet att färgfotot erövrar först den privata amatörfotografin, alltså foto som inte avses att publiceras, och först därefter trycksaksvärlden. Reproduktionstekniken styrde med andra ord faktiskt en hel del över bildflödet, ett faktum som ofta förbises men som man bör ha i åtanke när man till exempel diskuterar gatufoto-genrens interna gnabb om färg eller svartvitt. Man ska inte glömma bort publiceringens makt och påverkan över bildflödet.

forts. följer nog. Tror jag.

Postat 2019-03-29 19:43 | Läst 1961 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Intressanta ämnen i bloggarna och en fin utställning i Gamla Stan

Vissa dagar dyker det upp väldigt intressanta ämnen i bloggarna, ibland i en kombination som säkert är slump men skulle kunna se ut som en tanke. Lite teknik, om jpg direkt ur kameran är föralldel ett återkommande tema men för den skull alltid lika intressant och det kommer alltid nåt nytt. Hur vet man om en bild är bra är också en evig, men likväl alltid aktuell fråga. Om bilder och kontrapunkt, bildens kontextuella entropi visavi redundans som man också skulle kunna beskriva det som. Behöver en bild någon form av ledsagning? En text, en titel, ett sammanhang?
Det är väldigt få bilder som så att säga står av egen kraft. Bilder behöver ett kontext om det så är ett allmänt, eller är betraktarens eget individuella perspektiv. Ta till exempel bilderna här nedan. Den övre är påtagligt oskarp och känns åtminstone i en digital fotovärld påtagligt felexponerad. Den nedre har bättre skärpa, fortfarande lite korn men är ganska tydligt utfrätt i ljusdagrarna i fonden. ( Här finns ytterligare en liten poäng med RAW formatet eftersom det är så lätt att plocka fram olika versioner av en bild. Även mindre bra. Obs. jag har alltså högst medvetet bearbetat bilden på de här olika sätten.) Att skillnader i bilden som beror på tekniska ting är vi nog rätt överens om. Men om skillnaden i kvalitet beror på ett aktivt ställningstagande hos fotografen, hur tänker vi då? 

Hur ser en bra bild ut? Ja, men det handlar väl mest om bildens sammanhang, vem tittar och varför? En tekniskt dålig bild med högst privat kontext kan vara helt fantastisk, medans en välgjord, tekniskt driven bild kan vara helt ointressant. Där är nog de flesta rörande överens. 

Om den här bilden skulle få en passande ingång, alltså en rubrik, en hint om hur den skulle kunna läsas, vilken vore bäst?
Prova själv. A. Ferkens gränd. B. Siluett. C. Hinder på väg. Vilken rubrik finns redan tydligt i bilden?
Siluett finns redan i bilden. Likadant med hinder på väg även om det är lite mer index än en ikon. (Alltså att det står ett hinder i gatstenen är rätt uppenbart men genom att koppla det till på väg, alltså den rörelse som siluetten är i, så får hinder lite grann av en överförd och aningen mångtydig innebörd.) Men skulle vi kalla bilden för Ferkens gränd, vilket den dessutom föreställer så skulle den rubriken ge betydligt fler olika ingångar. För den som är hemmastadd i Gamla Stan kommer rubriken kanske signalera igenkänning och betraktaren kan använda blicken till att undersöka andra saker i bilden. För den obekante som kanske hellre läser A eller B alternativen ger rubriken en ytterligare dimension, en kunskap som inte fanns innan.

Och som avslutning på Gamla Stanrundan toppar jag med ett besök på en mycket fin utställning i den lilla men väldisponerade Konsthallen där Fyra fotografer ställt ut. Fina och på olika sätt angelägna bilder. Olika temperament men ändå, märkligt nog väldigt sammanhållet. Enkelt uttryckt, det känns som det är några som jobbar ihop.

Postat 2019-03-27 15:53 | Läst 2083 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

De flyende

Ingolf Kaiser, är ett mycket intressant konstnärsskap. Ingolf som var som mest verksam under sjuttio och åttiotalen visas upp i en väldigt fin utställning på Uppsala Konstmuseum. Den är inte heltäckande men "Vagn för flyende" finns med. Det är en stillsam men samtidigt väldigt effektiv gestaltning av denna i historien ständigt pågående flykt. Ingolf har själv den historien i sin ryggsäck. En speciell detalj med verket är att det första gången, nån gång på sjuttiotalet visades på det lilla Galleri Ett i Uppsala. Samma galleri där jag sitter och vaktar min utställning "Allt det vi inte såg". Och hur Ingolf lyckades bygga upp vagnen i det lila rummet är om inte en gåta så åtminstone ett magnifikt sätt att utnyttja ett utrymme. Jag minns vagnen från den utställningen och hur gripande den var och att den hängt med i min bildminnesbank sedan dess.  

Objektet med rullarna, cirka 300 skisser inrullade och förslutna. "De flyende" är ett försök att gestalta det här med flyktingar som är siffror i en statistik. Men varje individ är en berättelse. Statistiken kommer antagligen leda till att berättelserna fortfar att vara stängda, inte sedda. Nåt vi aldrig såg. Man ska våga se. På väggen bakom hänger verket ”Allt det vi inte såg II”. Nittio blundande självporträtt.
Hela utställningen försöker gestalta detta att inte se. Vilket är en lite granna delikat uppgift om man ska arbeta med synliga saker. Alldeles oavsett ingår kamera och foto som en väsentlig del i gestaltningen även om det inte förekommer några foton i själva presentationen.
Det är kameran som skissblock helt enkelt.

Om sedan besökaren går därifrån med en gnagande tanke vad det nu var som besökaren själv inte sett i sin egen värld har nog konceptet lyckats hoppas jag.

Postat 2019-03-25 10:34 | Läst 2008 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Om vikten av att vara tydlig när man gör skyltar

Oavanstående skylt hittad i Windermere, Yorkshire är komplett. Finns det något mer att påpeka?

För att i någon mån motarbeta rådjurspopulationens härjande bland rosor och akvileja gjorde jag den här skylten. Det finns skäl att misstänka att den är heltäckande och förståelig.

Postat 2019-03-24 20:13 | Läst 2713 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa