Omvänt perspektiv

Om dop och det privata dokumenterandet

Tre bilder från ett dop. Jorå, hyfsat oskarpt. Det här är den privata sfärens dokumenterande bilder. Våra allra äldsta vänners dotter döper sitt tredje barn i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Såsom varande icketroende kan jag ha lite svårt för ritualen i sig, men som den väluppfostrade jag tror mig vara, i såna här sammanhang kan man ju alltid ägna sig åt lite diskret fotografi. Och i efterhand fundera lite på bildutsnitt och vad de kan förmedla.

Avståndsbild förmedlar svaren på frågor som var och ibland även vad. Petra Marklund bidrar med sång och gitarr. (Synd bara att Hedvig Eleonoras akustik är all musik och sångs fiende.)

Utpassering. Mamma Elsa med nydöpta Nellie. Mamma Elsa har körat med Petra, och en del andra inom den svenska populärmusikens parnass. Helbild funkar bra om man vill berätta om vem. Mycket kornsimulering efter eget recept i Camera raw.

Och jag har som sagt inga problem med oskärpa. Halvbild och innanför 70 cm är rätt ok om man vill berätta om hur och lite mer om känslor och sånt.

Postat 2021-09-16 20:31 | Läst 359 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Fading memories. Om stora bilder och raster.

Sådär ja. Nu är den uppe, sju liter tapetklister, arton A0+, en inte helt trygg stege och en byig lokal sidvind. Fading memories, en hyllning till empati och altruism så som det gestaltade sig år 1981 när Gottsundaskolans elever samfällt sittstrejkade för en utvisningshotad (rotad) syrisk familj. Fler skolor hakade på, det blev demonstrationer och jo faktiskt, de utvisande myndigheterna lyssnade och familjen fick stanna. 
Jag arbetade på skolan som teckningslärare, hette det fortfarande då, och den här bilden plus några negativark till finns i mina pärmar.

Jag blev inbjuden av konstföreningen Konstjord i Gottsunda centrum att göra "väggmålning nr 12", en slags stafett där konstnärer avlöser varandra med ett verk som sitter uppe ett halvår innan det ersätts av ett nytt. Jag valde att arbeta fotografiskt, väldigt inspirerad av ett projekt som den franska regissören Agnes Varda gjorde tillsammans med en hyfsat ung fotograf, JR. Porträtt, med arbetar- eller lokal anknytning bilder. Kopierade och uppklistrade på väggar och platser i genuin miljö. Det visades en film på SVTplay för några år sedan. Jag har sett en del av bilderna i franska småstäder och nånstans i hjärnvindlingarna föddes nog en tanke om att nåt sånt här vill jag också göra. Och tillfället gavs!
Bilden, naturligtvis ursprungligen analog, är uppdragen till 570x360 cm, punktuppbyggd (bitmap) och rastrerad till 0,5 lpi raster. Det visade sig vara lagom för att uppnå effekten av att bilden så att säga framträder  när man betraktar den från sex, sju meters avstånd. Kopiorna är gjorda på 90 grams papper, tunt med andra ord och helt enligt Agnes Vardas recept. Följsamt men vilket visar sig, endast medger ett försök vid monteringen. Det är ett ruggigt sårbart material att jobba med. 
Ursprungsnegativet är Tri-X fotat med en Nikon F och 28mm.

Empati och altruism är ju inte direkt paradgrenar i dagens politik. Nåt parti gnäller mycket över segreationen men är samtidigt själva mästare i att utöva det. 
( Och det slog mig att min bild lirar rätt bra med Carolina Falkenholts (jättekänd) bild på väggen intill. Punkter, händer. Bilden finns på baksidan av Gottsunda centrum i Uppsala och sitter uppe till slutet av oktober, gissningsvis.)

Postat 2021-05-04 22:45 | Läst 932 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Lite granna underskattat och håll avstånd.

Man kan hålla sig för skratt denna december. Det är nog fler än jag som bara väntar på att eländet är över, och att man tar sig dit någorlunda frisk. Håll ut, håll avstånd, underskatta inte faran.
Igår sågade ett antal mediaförtåsigpåare FHM mass-SMS. Idag meddelade MSB att man hade haft 3,5 miljoner unika besök på hemsidan. Ja, man ska inte underskatta folk.

Bildbevis på att jag såg en häger idag. Vi höll avstånd. Ännu mer höll en tornfalk avståndet. Syns dock inte på denna bild. Fågelfoto får andra ta hand om. Jag nöjer mig med att se dem.

En fotograf som jag ibland upplever lite underskattad är Heinz Held, en man som kom i gång med foto rätt sent i livet, men trots det hann med en hel del ändå. Held verkade lite grann i gränslandet mellan fotografi och konstvärlden. Han startade bland annat ett fotogalleri som efter vad jag förstått ställde ut mycket dokumentärt foto. Och gissningsvis sådant foto som idag går under etiketten gatufotografi. Inte så konstigt det heller då Held hängde en del med Cartier Bresson, men han lär inte helt ha delat HCBs maxim om the desicive moment, utan något mer av ett reserverat och återhållet närmande till sitt motiv. Nu kan man ju inte anklaga HCB för att vara någon påflugen fotograf han heller. Held formulerade sina tankar runt fotografi i bokform, The magic of the banal. En volym som nog är mycket svår att få tag på.



Heinz Held. Girl with a balloon.

Postat 2020-12-15 17:45 | Läst 713 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Gatufoto. Hur det går till?

Nu på kvällskvisten tittade jag på ett par Youtube-klipp. Om några fotografer som på ett handgripligt sökte berätta om hur legendariska fotografer som Robert Frank och Vivian Maier skapade sina bilder en gång i tiden. Och då blir man lite trött.
A. Vare sig Vivian Maier eller Robert Frank hade en filmfotograf i hasorna som dokumenterade varje steg.
B. Avsaknaden av tidsperspektivet. Man skapar bilder i den tid man är i. I Vivian-filmen staplar reportern upp en ansenlig mängd fyrpack med tri-x som nån slags illustration över hur många exponeringar Vivian gjorde. (Svartvitfundamentalister kommer säkert att protestera då dagens tri-x inte är riktigt samma sak som det material Vivian använde, om jag nu är riktigt underrättad.)  
C. Det finns ett problem i berättelsen. Jag tror att man glömt bort kopplingen med fotografens nervsystem, fotografens alldeles unika öga utifrån alldeles egna referenser. Fotografens egen botten av erfarenheter. Jag kan ha missat något där i klippet. Vem vet. Men jag har svårt att tänka mig att någon lägger ut ett klipp med till synes handfasta råd, samtidigt som denne någon säger att räkna inte med att ta liknande bilder eftersom du saknar det allt väsentligaste, en livserfarenhet och en alldeles egen bildsyn. 

Men nu får det bli en färgbild och vem kan man då osökt tänka på. Ja varför inte Bruno Barbey Magnumfotograf. Och även om han är färgfotograf av rang så är det egentligen den här svartvita bilden jag fastnat för nån gång i tiden. Och så hänger den med i bildminnet. En sextiotalsbild från Neapel. Orsaken till att jag fastnar för den är att den är ganska lätt att läsa samtidigt som de är rätt komplext uppbyggd. Många bildelement. Komposition? Ja, men sannolikt en komposition som Bruno hittade i negativet. Utsnitt? Ja, det är tight som det ska vara när alla gatufotots parametrar stämmer. Fast det är ju det där med gatufoto, som inte riktigt fanns på den tiden.

(Indisk marknad. Väldigt mycket plast. Man värjer sig. D300 24-70 2.8)

Postat 2020-11-05 18:10 | Läst 738 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

The Family of Man

Det har nog gjorts en hel del stora och ambitiösa fotoprojekt genom historien. Ett är August Sanders jättelika inventering av det tyska folket. Ett annat är Edward Steichens The Family of Man. Om man vill veta mer om detta så ligger det, som numera för det mesta, bara ett par knapptryck bort. 

En intressant detalj i Steichens mastodontprojekt är att det redan på sin tid var ifrågasatt. Dels själva uppsåtet, syftet och den form som utställning och bok kläddes i. Att det fanns ett postvärldskrigsperspektiv är odiskutabelt. Ytterligare ett försök till ett ”Nie wieder Krieg!” Fast med ett amerikanskt tonfall och, enligt en del kritiker, amerikanskt kolonialistiskt perspektiv. Och visst är det så. Bilderna uttrycker i många fall en exotiserande syn på resten av världen. Och hur är bildkvaliteten? Ja, skiftande tycks ha varit den allmänna meningen. Det är en blandning från professionellt foto till amatörfoto med vägen över entusiastiskt fritidsfotografi. Det var tydligen Steichens mening och avsikt att det så skulle vara.
The Family of Man gjordes främst som en utställning som turnerade jorden runt under ett antal år( Liljevalchs konsthall 1957). Som bok gavs den ut i flera olika utstyrslar, allt från foliant till lågbudget i magasinsformat. Uppslagen kännetecknas av olika stora bilder, ofta en radda av små bilder som ibland ligger nere i undermarginalen, ibland i yttermarginal. Det är som man säger en ”kreativ” layout, lite tidstypisk vilket även gällde själva utställningarna. Den utgåvan som gjordes av tidningen LIFE kan man rätt ofta hitta i en del boklådor och antikvariskt. Det är en utgåva som tyvärr har den billigt utförda rotogravyrens problem med bildskärpa. Rotogravyr är annars en utomordentlig tryckmetod numera ytterst sällan sedd i nytryck.
 Och hur gick det för August Sander i ett tyskt tjugotal? Hans Menschen des 20. Jahrhunderts var ett banbrytande verk. Att såna här sakliga redovisningar av ett folk senare inte skulle falla nazisterna på läppen var så klart givet. Det är inget insmickrande fotografi, egentligen helt sakligt. Die neue Sachlichkeit. Saklighet och sanning var väl (och är väl) inte nazisternas paradgren. Så blev det som det blev med det också. Men många bilder finns kvar. Sök på August Sander. ”Konditorn”  är nog den mest reproducerade bilden. 

Postat 2020-10-10 22:40 | Läst 643 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 31 Nästa