Omvänt perspektiv

En bild och tanken som rör sig, lite mer om gatufoto

Härom veckan hade jag ärenden och bestyr till huvudstaden. Och man går ju gärna med kameran någorlunda skjutklar på magen. Ett av flera slumpskott som nog skulle förpassas till papperskorgen fick min blick att stanna till. Och då infinner sig strax och såklart tanken, vad i denna bild gör att jag stannar till? Bilden som sådan är ganska rörig, de finns ingen medveten komposition eller annan finess, avklippta fötter dessutom. Det finns heller egentligen ingen direkt händelse att hänga upp blicken på. 
Trots sin rörighet har den ändå förvånansvärt få denotationer. Och om jag applicerar tolkningsverktyget var-vad-vem-när, får jag någon hjälp av det?

Postat 2020-01-24 21:47 | Läst 631 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Lite aftonjazz som avslutning på dagen

Lite musik som avslutning i dag. Martin Sjöstedt på Katalins Jazzbar. Hög medelålder i publiken. Det låter lite Cannonball Adderley och lite Art Blakey ibland vilket orkesterledaren inte är sen att påpeka. Bästa låten? Gillespies Con Alma landade mjukast i mitt öra. Tätt följd av ett snyggt arr på Round midnight.

Karl Olandersson  trumpet - Per ”Ruskträsk” Johansson altsaxofon -  Leo Lindberg piano & orgel - Moussa Fadera trummor och Martin Sjöstedt bas

(Ikväll fick det bli den lite lynniga Fuji X10 som fick följa med. Lite för mycket brus kanske men den går ner i fickan om man har vida byxor. Praktiskt och lite soft. Ett par andra fotografer i publiken kör lite mer muskelfoto. System och 70-200 kan jag gissa. Lite förlåtande Silver efex i efterbehandlingen.)

Postat 2020-01-23 23:40 | Läst 485 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ryskt

Maria Pogorzhelskaya är en rysk konstnär som just nu ställer ut på Köttinspektionen i Uppsala. Ryska konstnärer har ofta goda kunskaper i måleriet med i sitt bagage. Maria målar med en bedräglig enkelhet och lätthet som om man gör en jämförelse med musikvärlden påminner om ett bossa nova-gitarrackompanjemang, lätt och enkelt men inte alldeles enkelt att exekvera. Bilderna handlar om lycka. Nånslags omedelbar oreflekterad lycka. En fin balansvikt till mycket dystert i tillvaron. Och det är så hennes bilder ska ses.
(Att det heter Köttinspektionen beror på att utställningshallen ligger i Uppsala stads gamla köttbesiktningsbyggnad. En rätt pampig sak ritad av stadens store arkitekt Gunnar Leche.)
Ljuset i lokalen må vara lämpligt för det måleri som ställs ut men som fotoljus har det synnerliga brister. Det får bli en hel del handpåläggning i Photoshop plus en avslutande sväng i Silver efex för att lägga  en hinna av förlåtande tri-x över alltihop.

(En Maria Pogorzhelskaya till. Lite uppsluppen. Samma hårdhänta behandling i PS.)

Postat 2020-01-19 18:50 | Läst 516 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Tankar om tänder

Så här i årets första dagar är det tradition att besöka tandhygienisten för allmän genomgång av tandhälsan och därpå följande rådbråkning. Nu har jag det största förtroende för min tandhygienists erfarenhet och handaskicklighet och min tandstatus är om inte mint condition så åtminstone icke utan beröm godkänt som det hette i betygen förr i tiden. Men för att få tiden att gå  i undersökningsstolen kom att tänka på en av Martin Parrs många träffsäkra bilder (Martin Parr Cinema queue. Halifax 1977)

Det är en bild som inbjuder till ett litet leende, eller en aha-upplevelse. Som är ganska enkel när man hittat poängen, vilket man gör ganska snabbt. Alla tycker naturligtvis inte att den är rolig, man kan tycka annat.
Men till saken. Är det här ett exempel på the decisive moment? Har fotografen inväntat ögonblicket? Det är så klart jättesvårt veta. Det finns inget i bilden som talar för en sån läsning. Snarare talar det väl för ett slumpskott som senare i mörkrummet visar sig vara en fullträff. Det är ändå ett runtikring-fakta som varken gör till eller ifrån. Vi läser bilden utifrån det vi ser och gör tolkningen efter det.
Martin Parr hittar ett uppenbart punctum och utnyttjar det. Det finns en möjlighet att han lurpassat, ser en skrattande kvinna, kopplar ihop Jaws-affischen med hennes aningen ojämna tandrad och i en sekund ser bildens möjliga berättelse. Och nästa gång kvinnan skrattar exponerar Parr i absolut rätt ögonblick. Noterbart är att ingen person i bilden tycks ta någon notis om fotografen. Så skulle det kunna vara, men inget talar direkt för det. Och frågan är nog egentligen av akademisk art.
Jag fick förresten godkänt av tandfröken.

(Gäddan ovanför tog jag på nät för en massa år sedan. Serverades som sig bör med smält smör och pepparrot. Huvudet fick hänga på bodväggen.)

Postat 2020-01-08 18:06 | Läst 523 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Gatufoto på tapeten igen.

( Återanvändning av bild. Har haft den i en blogg för några år sedan. Gillar den fortfarande Får man gilla sina egna bilder? Ja, det får man.)

En tanke som skavt i mitt huvud ett tag nu är en krönika här på FS, signerad Sara Arnald och den berörde gatufotografiet. 
Citat: Det är inte av intresse att dokumentera världen på samma sätt vi gjort de senaste hundra åren. Vi behöver hitta andra miljöer, verktyg, vinklar och metoder för att skildra vår omvärld och relationen till den.
Och jag undrar då spontant och eftertänksamt, hurdå? Ja, det är kanske så att gatufoto är en genre som har överlevt sig själv. I en tid när alla är fotografer, när alla har en kamera till hands, när kameran dessutom ständigt övervakar oss.
Eller måste man bekänna sig till en genre? Är inte genrer av den här typen ganska lika olika konstnärliga manifest, ack så populära under nittonhundratalets modernistiska epok. Manifest författade på rökiga kaféer i St Germain Paris eller på mahognybruna ölställen i ett regnigt Wien. Under entusiasm! Så här ska äntligen konsten befrias! Vi är framtiden!

Att beskriva sakernas tillstånd är en sak. Att GF är en genre som kanske gått lite granna i stå. Det är inte här man hittar det intressanta fotografiet. Därmed naturligtvis inte sagt att det inte finns bra gatufoto. Frågan är i de fallen, varför funkar viss GF medans annan inte gör det? Och att påståendet att det finns bra gatufoto i sig betyder att det finns ett gatufoto som är mindre bra. Och att en sådan fråga kan bli högst relevant i sammanhang som fototävlingar, priser, stipendier med flera utmärkelser. Vilket är en fråga som kan diskuteras vidare.
Och nu ett associationshopp värt namnet.  Tänk dig själv, du erhåller en medalj på Parissalongen 1872, 1874. Hyllad, fjäskad, en plats i salongerna? Och hur det gick för kollegan Claude Monet som blev hånad och näst intill dragen i smutsen av det borgerliga franska etablissemanget när han ställde ut sin målning l´impression samma år? Vem minns din medalj? Vilka minns Monet? Vem drog nitlotten? (Medaljörerna på Paris salonger är nu saligen bortglömda, medans Monets, och de övriga målarna, de så kallade impressionisterna är själva starten på den moderna konsthistorien. Och så även bildhistorien där den fotografiska bilden vart efter tar allt mer plats.)

Men duger nu inte gatan längre som miljö? Jo, det borde den nog göra men om infallsvinkeln ständigt är liknande – gatan som en teater, är det kanske dags att betrakta gatan som en verklighet i stället. Och om man tänker andra verktyg. Tänker vi brännvidder eller annan utrustning som gör att perspektivet ändras. 
Man kan alltid ställa frågan som Sara Arnalds gör. Men hur besvarar man den ? I handling? Nåt för det nya decenniet att klura ut kanske?

Postat 2019-12-29 22:45 | Läst 635 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 32 Nästa