Omvänt perspektiv

Och lite grann om litium.

  Apropos litium i batterier. 80 procent av litium återvinns. Bra vad? Men det innebär att 20 procent inte återvinns utan sprids ut. Så i nästa mätcykel är det mindre litium som ska återvinnas, närmare bestämt 80 procent av det som återstår av den tidigare mätcykeln. Ja, statistiskt kunniga och matematiskt kunniga här på FS kan snabbt räkna fram kurvan. Samma sak tycks även gälla uran fick jag reda på . Vilket kan vara en generande faktor för alla kärnkraftskramare. (Vår energi och näringslivsminister inte att förglömma.) Det där med den inte förhandlingsbara entropin ni vet. Termodynamikens andra sats går liksom inte att villkora.
   Frågan dök upp i ett litet kallprat häromdagen med en professor emeritus i  fysikalisk kemi. Han har uppenbarligen koll på såna saker. Vi sågs som hastigast på konstgrafiska verkstaden här i stan. Bortsett från entropins problematik pysslar han lite grann på fritiden med hur man ska kunna etsa järnplåtar för grafiskt bruk på ett någorlunda miljövänligt sätt. Ett ytterligare möjligt  sätt att runda problemet med koppargrafik och etsande syror, en massa lösningsmedel och annat otrevligt.  En poäng med stålplåtar är dessutom att de är hållbara och tål därmed stora upplagor.



(Det här är Domeij, inte vår bästa press men den är nu anpassad för högtryck och fyller sin tjänst med den äran. Högtryck är annars rätt miljösnällt med vattenbaserade tryckfärger. Fuji Xpro2 numera i tjänst igen.) 

Och dagarna går... 

Postat 2023-02-07 19:19 | Läst 93 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Emmy Andriesse

Emmy Andriesse, 1914-1953 holländsk fotograf som trots medverkan i the Family of Man och dessutom anses känd för sitt arbete och engagemang i den holländska Undergroundfoto-gruppen under kriget, De Ondergedoken Camera ändå lite grann passerat under radarn. Alltså ett namn som mer sällan syns i fotopressen eller på de hängivna fotografernas läppar. Det kan bero på att hon är kvinna, att hon gick ur tiden för rätt länge sedan, sjuttio år är en ansenlig tid i komma-ihågets värld. Å andra sidan har hon uppmärksammats ett antal gånger med utställningar och artiklar både här och där, bland annat MoMa. Se hennes bilder där om du söker.

Jag hittade en liten katalog med hennes bilder från dels strax före kriget och alldeles efter. Fina bilder (och snygg repro) korrekt exponerade och exemplariskt mörkrumsarbete utbrister nog en och annan. Tidstypiskt kan man också säga. Emmy plåtade för ett antal tidningar, mycket konstnärsporträtt (hon var gift mede konstnären Dick Ellfers, inte så jättekänd utanför Holland kanske.)
   Hennes gatufoton har den där omisskännliga närvaron av en Rolleiflex eller Rolleicord, linsen i midjehöjd, ungefär som Vivian Mayer. Snyggt. Och hennes barnporträtt är nåt speciellt. det finns något av det där humanistiskt fotografi, efterkrigstidens fotografi i hennes bilder.
   Det finns nog anledning att återkomma till Emmy. Hon lär för övrigt varit mentor för Ed van der Elsken, men där är jag  inne på ett annat spår. Att kanske återkomma till.

( Emmy Andriesse foto: Eva Besnyö.)

Postat 2022-11-25 23:01 | Läst 382 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Norduppland 221123

     Att gå ut med hunden. Hjälmunge Norduppland i november.

       Lars Lerin-vibbar. Xpro2 och 18-55mm.

Postat 2022-11-23 18:49 | Läst 383 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Ofrivilligt pyssel

Oförmodat och kobrasnabbt angripen av en förkylning förändrade planeringen och en Stockholmsvisit frös inne. Mary Ellen Mark på Kulturhuset pågår dessbättre januari ut, och Strömholm på Nationalmuseum också betryggande länge. Vasaris teckningar inte att förglömma. Och de där satinmatta akvarellpappren som är så sköna att teckna på skulle inhandlas... Hade rent av blivit ett besök på Tårtan. Men så icke. Det får bli en snörvelsittning framför skärm och lite pyssel med gamla bilder och negativ i stället. 

Okay Temiz, slagverkare i gruppen Sevda. 1973 kanske. Pentax Spotmatic 50mm tri-x 1600 ASA. (Bilden beskuren.)

Det svåra är att få fram någon slags trohet. Gamla inte alltför skarpa negativ, dammiga som öknar, ofta lite tråkigt exponerade. Är det möjligt att få till något, en kvalitetsförbättring? Jag är nog inte först med den frågeställningen. Och att i sammanhanget förstå filmkornet, upplevelsen av filmkorn utan att försöka återge ett korrekt historiskt korn. Och också ett korn som känns någorlunda adekvat för händelsen, situationen, berättelsen. Ungefär.
 De flesta har nog sin metod som fungerar bra. Jag gör ofta så att jag grundbearbetar bilden i CR oavsett om det är en rawfil, jpg eller tiff, ställer en kurva, grundskärper rätar upp och beskär. Öppnar bilden i PS och här är det frestande att börja pricka dammkorn och annat slitage, men det bör man vänta med tills senare i proceduren. Eventuella kontrasthöjningar, skärpemetoder som dessutom alltsom oftast tekniskt sett handlar om kontrasthöjningar de med, kommer att leda till att dammkornen återvänder.
  Eftrsom negativet redan är svartvitt så är procedurer i Silver Efex egentligen onödiga. Då måste bilden dessutom tillbaka i rgb för att fungera. 
   Jag duplicerar bilden till ett lager och lägger på oskarp mask lite mer än vad som behövs. Skapar en lagermask så att jag kan "måla" fram lite extra skärpa där det behövs. Den skärpan kan jag finjustera med lagrets opacitet eller genom att sudda bort lite effekt. När man gör den här proceduren är det så klart bra att man har lite koll på var skärpedjupet i bilden faktiskt ligger. Sen duplicerar jag lagret igen och gör högpass-täcka över-manövern. Det går att göra en lagermask på den också men oftast räcker det med att sänka opaciteten så att effekten precis tittar fram runt hörnet. Nu är det dags att pricka dammkorn och det tar en stund. I bilden ovan finns det fortfarande lite damm kvar i den nedre delen av bilden (av rent pedagogiska skäl). Därefter konverterar jag bilden till Gray Gamma 2.2 ställer in möjlig storlek och sparar som jpg. Åtminstone om bilden ska visas på skärm. Ska den eventuellt till tryck ställer jag in storleken så att den får rätt storlek uttryckt i ppi och 15% punktförstoring.
  Alternativet är, och egentligen mycket bättre, att försiktigt tvätta negativet. Repor och liknande går så klart inte att reparera. Femtio år sätter kanske sina spår.

Postat 2022-11-16 19:21 | Läst 335 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om pictorialism.

Strand Kerala Nikon D800 24-70/2.89)

Jag finner ibland glädje i att pyssla med bilder på ett lite mer grafiskt sätt. Att lämna de fotografiska kraven på skärpa, dynamiskt omfång, färgtrogenhet eller vad det nu vara månde. Ibland kan sådant  vara både kul och nödvändigt för att bildens inneboende syfte ställer sådana krav, men att istället betrakta ett negativ, analogt eller digitalt som en lerklump att forma något av kan vara nog så  berikande. Det triggar seendet. Ett seende som kanske kan användas till något annat. Det ena ger, det andra tar.
   Var tid har sin egen pictorialism. Tidens manér speglar den tid den är i. Pictorialismen lutar sig mot sin tids rådande bildideal, ofta så som den framstått i salongskonsten är en vanligt förekommande tanke. Men håller den tanken? Vad lutar sig dagens pictorialism mot och vad är den egentligen? 
   Tanken dök upp vid ett besök på Moderna Museet i Stockholm och Nan Goldins bilder och installationer. Det uppstår lite grann av en paradox, Nan Goldins bildvärld är å ena sidan något av nutidens salongskonst men hennes bildspråk är i mycket långt från de traditionella salongernas värld. De salonger som de utanför salongerna uppfattar som rätt och riktigt. I Nan Goldins bildvärld är det Polaroid, snabba exponeringar, blixt direkt på, ett bildmanér som oftast talar i termer av att innehållet, narrativet, är viktigare än den tekniska konventionen. Så därför är bilderna rätt rätt långt från vad den dedikerade fotoentusiasmen menar med bildkvalitet. Och det är naturligtvis också sannolikt  långt från den dedikerade fotoentusiasmens bildvärld.
   Kan man då säga att Goldin rör sig i pictorialistiskt kontext? Jag tror att man kan svara jakande på den frågan. För bortsett från berättelsen om Aids, den transexuella världen, det ”ljuva livet”, narkotikan och senare opiodskandalen i USA så finns det också något i det tekniska förfarandet  som är i sin tid. Som sagt, det är polaroidliknande men också den lättillgängliga färgbildens estetik, kompaktkameran med blixt rätt på, så typisk nattklubbsbildens spontanitet. 

(Samma  bild i ett pictorialistiskt manér typ sent sextiotal. Bild i bitmap 50% tröskelvärde. sen måste den göras om till gråskala och därefter rgb för att få men tonplattans färg. Allt i Photoshop och långt från rocket science om man så säger. Blir också varse att FS kategorier saknar utrymme för tankar om sånt här pyssel.)

Och så var det den här sent sextiotal tidigt sjuttiotalspictorialismen. Svartvita grundbilder, inte sällan med en tonplatta i någon associativ färg. Sådana bilder som lämpade sig perfekt för den tidens  affischkonst. En tryckform för bakgrundsfärgen. En tryckform ovanpå med den svarta bilden. Och naturligtvis i silk-screen. Rätt långt från Nan Goldins bilder milt sagt. Men det går kanske att ha två bollar i luften även i en fundering om pictorialism. Lär väl  återkomma till Nan Goldin nån gång.

Postat 2022-11-06 22:36 | Läst 461 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 50 Nästa