Färg, svartvitt, kontrast och form

är fyra företeelser som man nog får säga har stor betydelse för den som skapar bilder. Innehåll och berättelse oräknat. Är man fotograf är man enögd. Därför tittar jag gärna med ett öga när jag vill se ordentligt (även när jag tecknar). Djupseendet har jag ingen större nytta av när jag skapar en bild som i sig är tvådimensionell men skapar illusionen av djup.
   Färg eller svartvitt? Vi uppfattar verkligheten mer eller mindre fulländat i färg, men bildgestaltning innehåller också det svartvita som möjlighet. Oavsett teknik. Att se ett motiv som är i färg på ett svartvitt sätt är en konst som kan övas upp. Men tänk då på att vissa färger skiljer sig väldigt lite i svartvitt såsom grönt och rött som i vissa fall blir exakt likadana i gråskala. "Svartvitseendet" är en till stor del intellektuell process.  Till det är förmågan att vara medveten om kontraster i bilden betydelsefull. Kontrast uppfattas bäst om man tittar med ett öga och kisar. Öva på det.
   Att uppfatta former är fundamentalt för allt bildarbete oavsett om du håller i en kamera, pennna, ritkol eller pensel och palett. Med den skillnaden att fotograferar du har du alla former direkt i exponeringen. Men en tecknare kan därutöver också välja att se de negativa formerna. Mellanrummen. I stället för att teckna armen på modellen kan tecknaren i stället teckna mellanrummet mellan arm-kropp. Eller mellanrummen mellan grenarna i ett träd. Eller en pinnstol eller vad det nu vara månde. Öva dig i att se mellanrum. Och som i all bildgestaltning, det går lättare med ett kisande öga. 

Texten hittad i mina lektionsförberedelser fotografisk bild A. Jag rensar bland gamla pärmar. Från den tiden jag lönearbetade. Men kisar med ett öga gör jag fortfarande.)

På väg mot det svartvita

Hoppet mellan fotografisk bild och reproduktion är ganska svävande. Somliga anser att ett fotografi ska vara fotografiskt hela vägen för att räknas. Analogt ända fram till sköljtrumman i labbet. Nu är inte min avsikt att vara provocerande, tvärtom men jag funderar ibland över detta i vilket skede ett fotografi blir en återgivning av ett fotografi. För handen på hjärtat, de flesta bilder vi ser är inte fotografier enligt det puristiska synsättet. Bilder vi ser via skärmar eller tryckmedia är reproduktioner, det mesta faktiskt. Hur bär vi oss åt för att behålla illusionen av fotografi och hur bär vi oss åt för att tydligt passera gränsen till reproduktion. Eller kanske snarare, metoder att verkligen reproducera fotografier så att det syns att det är gjort, att fotografiet blivit en råvara, ett material för ett nytt bilduttryck.
    Det här är tankar som kretsar i mitt huvud när jag nu är inne i ett engagemang för fotopolymerteknik. Att överföra en fotografisk bild till ett tryckmedia. I vilket ingår en hel del pyssel, men som allt grafiskt arbete, nöjsamt och underhållande. 
   För skoj skull har jag låtit Nikon F få jobba lite. Fomapan 200, förmodligen inte den bästa filmsorten om man är ute efter fotografi. Men jag ska vidare. Det visade sig vid framkallningen att negativen blev om inte bra så åtminstone hyfsade med den utstakade vägen mot reproduktion som mål. (Oskärpa i bilden ovanför kan helt och hållet bortses ifrån, den lär försvinna, eller kanske snarare "förädlas" längre fram.)

Arbetsgången är nu att göra efter avfotografering av negativet göra en bitmapp-bild med diffusionsgitter 600ppi. Vi tror att det kommer bli bra. För täta raster kan krocka med den nödvändiga efterrastreringsrastren som vi har att tillgå. Bilden skrivs ut på OH-film med bläckstråleskrivare och kontaktexponeras mot polymerplåten. Hur lång tid håller vi på att undersöka med ny UV-lampa. Därefter belysning med raster. Frankallning i rent vatten och försiktig bortpensling av oexponerad polymer. Torkning och efterhärdning i UV-ljus. Därefter infärgning av plåten och traditionellt djuptrycksförfarande.

(Bilden tagen i ett sånt där väderläge som kallas nollgenomgång. Temperaturen pendlar mellan plus och minus under ett dygn. Halt och isigt, något fler handledsskador och brutna lårben, ett ortopediskt fenomen som tycks vandra uppåt i landet med tilltagande temperaturhöjningar.)

Om korn

Jag gillar korn så är det sagt på  en gång, och en del ruffighet, kontrast och vacker berättande oskärpa. Och det går såklart att åstadkomma på flera sätt. Att efterlikna filmkorn med Silver Efex låter sig göras eller med PS filter.
Bilden här har fått sitt korn i  Photoshop genom att utnyttja bitmapp. En rent svartvit bild, gråtonerna skapas av ögat precis som när vi  läser av en tidningsbild. Jag använder diffusionsgitter och  600ppi upplösning. ( Det har den fördelen att det passar rätt bra om och när bilden  ska vidare till fotopolymer och koppartryckspressen. Men det är en annan historia.)
   En bitmappsbild sparas i tiff-format men det är inte webbens format. Därför gör jag bilden till  gråskala för att senare kunna spara den som en jpg-fil. I den processen blir bilden gärna lite blaskig, därför avslutar jag med en rejäl dos kontrast och lite minusvärde på intensitet. Det går faktiskt att skruva kontrasten ännu hårdare men nånstans passerar man gränsen mellan fotografiet och reproduktionen. Bilder är de dock oavsett vilket.
   Ja, ett av många sätt att mixtra med bilder.

Fotografi eller reproduktion. Var går gränsen?

Jag har sysslat med fotopolymer ett par veckor. Fotopolymer är en reproducerande teknik där fotografiet inte längre är fotografi utan mer av en råvara för att skapa en bild. Det här föder också en del diskussioner i vår grafiska verkstad. Vi  har kurs i fotopolymerteknik.

(Ett tryck, eller avdrag som man säger av polymerplåten till höger. Själva tryckprocessen är samma som vid koppargrafik-etsning, torrnål m.fl.)

Utan att gå in på de tekniska spörsmålen så händer det något med bilden när den reproduceras. En  reproduktion kan göras på massor av sätt. Som en oljemålning (otaliga äro de målningar man sett som försöker efterlikna ett fotografi så nära som möjligt. Och  då undrar man vad bilden egentligen vill berätta. Bildens berättelse, formfulländning eller upphovsmannens skicklighet i att exakt återge.) Även ett fotografi tryckt i en tidning är också en reproduktion, en bild som föreställer ett fotografi.

Fotopolymer är en modernare och mindre giftig form av fotogravyr. Man "framkallar" plåten i rent vatten. Metoden är dock ganska dyr. Man behöver raster, uv-ljus, polymerplåt som kostar en hygglig slant, koppartryckspapper, tryckfärger och kanske (till slut) en komplett grafikverkstad.
    Bilden ovan är ett fotografi behandlat i photoshop. Bitmapp med diffusionsgitter 1200 ppi. Utskrift på ritfilm som läggs ovanpå plåten vid exponeringen i uv-ljus. Därefter belysning med ett raster över plåten  i stället för filmen. Det är rätt många moment och en hel del tider och värden att hålla rätt på.
    Jag tycker att bilden påminner en del om Niepces första bild, den med taket ni vet och faktum är att Niepces bild faktiskt är en fotogravyr alltså föregångaren till de bilder som vi ett par kvällar och eftermiddagar pysslat med på Uppsala konstgrafiska verkstad. Och är det kul att arbeta tillsammans med flera. En del jobbar mot det exakta, där fotografiet är helt och hållet närvarande i trycket, medans andra lägger till och drar i från. Att använda fotografiet som en råvara för något nytt. Bilderna här är att betrakta som provtryck. Nu återstår det att fundera på om det ska bli en upplaga. En får se.

Flightradar 24

Kvart i åtta på morgonen flyger planet från Helsingfors till Arlanda över mitt halvårsvistelsehus. Punktligt som en väckarklocka. Gratisappen Flightradar informerar mig om alla ljud och kondensslingor i skyn. Nästa kommer tio minuter senare, sen är det igång. Ljudet av flygmaskiner avlöser varann nära nog dygnets alla timmar. Jag kan tänka mig att det kanske påminner om det ständiga ljudet från vindkraftverk, vilket jag inte hört i verkligheten. Det finns nu många ljud som härstammar från mänsklig aktivitet, väldigt många. Rätt många finner vi oss vid, fråga de som bor vid en järnväg . (Nu bor jag visserligen ungefär fem mil från Arlanda men jag tänker hur de som bor i Upplands Väsby tänker.)
   Men en sak jag inte förstår är varför flygtrafik inte ska bära sina egna kostnader. Skattefritt, kraftigt subventionerad infrastruktur. Hur mycket subventioneras flygfotogen, nån som vet? 

Såna här tankar hör kanske inte hemma på en fotoblogg, men jag tänker så här; vilken fotograf antar utmaningen att visualisera dagens dysfunktionella miljöpolitik, globalt såväl som nationellt (och där passerade Ryanair Arlanda-Tallinn). Innan någon antar utmaningen kan det vara värt att besinna: bilder visualiserar, text förklarar.
   Jag dök ner i fotohistorien, en snorkling liksom, hittade massor med fotografi, både nutida och sånt med hundra år på nacken, sånt som idag räknas som de viktiga fotografiet det som beskrev verklighet och dokumenterade. Inte enbart händelsen men lika mycket i det att där fanns ett ställningstagande i avtryckarfingret. ( Nu anar jag Ethiopian Airlines Arlanda-Addis Ababa, går lite söder om. Och Amsterdam-Beijing hörde jag nyss, om en liten stund kommer ASL Åbo-Göteborg att passera. Fel där,  först ska TUI Göteborg- Helsingfors passera. Mycket att hålla reda på.)
   Kärnkraft subventioneras. Havsbaserad vindkraft inte. Bilägare subventioneras, med skattepengar. Alla betalar, även de som inte äger bil, eller ens har råd med en.