Fotografi eller reproduktion. Var går gränsen?

Jag har sysslat med fotopolymer ett par veckor. Fotopolymer är en reproducerande teknik där fotografiet inte längre är fotografi utan mer av en råvara för att skapa en bild. Det här föder också en del diskussioner i vår grafiska verkstad. Vi  har kurs i fotopolymerteknik.

(Ett tryck, eller avdrag som man säger av polymerplåten till höger. Själva tryckprocessen är samma som vid koppargrafik-etsning, torrnål m.fl.)

Utan att gå in på de tekniska spörsmålen så händer det något med bilden när den reproduceras. En  reproduktion kan göras på massor av sätt. Som en oljemålning (otaliga äro de målningar man sett som försöker efterlikna ett fotografi så nära som möjligt. Och  då undrar man vad bilden egentligen vill berätta. Bildens berättelse, formfulländning eller upphovsmannens skicklighet i att exakt återge.) Även ett fotografi tryckt i en tidning är också en reproduktion, en bild som föreställer ett fotografi.

Fotopolymer är en modernare och mindre giftig form av fotogravyr. Man "framkallar" plåten i rent vatten. Metoden är dock ganska dyr. Man behöver raster, uv-ljus, polymerplåt som kostar en hygglig slant, koppartryckspapper, tryckfärger och kanske (till slut) en komplett grafikverkstad.
    Bilden ovan är ett fotografi behandlat i photoshop. Bitmapp med diffusionsgitter 1200 ppi. Utskrift på ritfilm som läggs ovanpå plåten vid exponeringen i uv-ljus. Därefter belysning med ett raster över plåten  i stället för filmen. Det är rätt många moment och en hel del tider och värden att hålla rätt på.
    Jag tycker att bilden påminner en del om Niepces första bild, den med taket ni vet och faktum är att Niepces bild faktiskt är en fotogravyr alltså föregångaren till de bilder som vi ett par kvällar och eftermiddagar pysslat med på Uppsala konstgrafiska verkstad. Och är det kul att arbeta tillsammans med flera. En del jobbar mot det exakta, där fotografiet är helt och hållet närvarande i trycket, medans andra lägger till och drar i från. Att använda fotografiet som en råvara för något nytt. Bilderna här är att betrakta som provtryck. Nu återstår det att fundera på om det ska bli en upplaga. En får se.

Flightradar 24

Kvart i åtta på morgonen flyger planet från Helsingfors till Arlanda över mitt halvårsvistelsehus. Punktligt som en väckarklocka. Gratisappen Flightradar informerar mig om alla ljud och kondensslingor i skyn. Nästa kommer tio minuter senare, sen är det igång. Ljudet av flygmaskiner avlöser varann nära nog dygnets alla timmar. Jag kan tänka mig att det kanske påminner om det ständiga ljudet från vindkraftverk, vilket jag inte hört i verkligheten. Det finns nu många ljud som härstammar från mänsklig aktivitet, väldigt många. Rätt många finner vi oss vid, fråga de som bor vid en järnväg . (Nu bor jag visserligen ungefär fem mil från Arlanda men jag tänker hur de som bor i Upplands Väsby tänker.)
   Men en sak jag inte förstår är varför flygtrafik inte ska bära sina egna kostnader. Skattefritt, kraftigt subventionerad infrastruktur. Hur mycket subventioneras flygfotogen, nån som vet? 

Såna här tankar hör kanske inte hemma på en fotoblogg, men jag tänker så här; vilken fotograf antar utmaningen att visualisera dagens dysfunktionella miljöpolitik, globalt såväl som nationellt (och där passerade Ryanair Arlanda-Tallinn). Innan någon antar utmaningen kan det vara värt att besinna: bilder visualiserar, text förklarar.
   Jag dök ner i fotohistorien, en snorkling liksom, hittade massor med fotografi, både nutida och sånt med hundra år på nacken, sånt som idag räknas som de viktiga fotografiet det som beskrev verklighet och dokumenterade. Inte enbart händelsen men lika mycket i det att där fanns ett ställningstagande i avtryckarfingret. ( Nu anar jag Ethiopian Airlines Arlanda-Addis Ababa, går lite söder om. Och Amsterdam-Beijing hörde jag nyss, om en liten stund kommer ASL Åbo-Göteborg att passera. Fel där,  först ska TUI Göteborg- Helsingfors passera. Mycket att hålla reda på.)
   Kärnkraft subventioneras. Havsbaserad vindkraft inte. Bilägare subventioneras, med skattepengar. Alla betalar, även de som inte äger bil, eller ens har råd med en.

September och den illustrerande bilden

I morgon bär det av till människobyn, för ett par dagar. Tandläkare, ärenden, ett vernissage att besöka. Frakta hem vad odlingarna gett. Vardag liksom. Men åter på lördag kväll meddelar jag grannen. Vi har haft blåsigt hela sommaren (utom en dag men då strejkade startbatteriet och  turen till yttersta skären blev till stoft och ouppfylld längtan). Sydlig, S till Sv och  sällan under 6-7 m/s. Trevlig vind att segla en styv båt i men inte köra en lite för kort motorbåt i. En bra sommar för vindkraft kan man också säga. Vilket också visar sig på elpriset läser jag i avisen. Varmare-mer energi. Ångmaskinens princip, som fysikmajjen beskrev det  en gång i tiden. Framtill hit fungerar nog bilden som  en illustration till texten. Väg=på väg nånstans. Kraftfulla moln=klimat och väder. Vägkrök åt höger= vart är vi på väg, riktning framåt.
Integration, dagens andra tanke i huvudet, ryms inte i denna bild. Får försöka hitta en annan bild till det. 

Rapport från skärgården

Turerna ut till ytterskärgårdarna har blivit lätt räknade i år. Envis syd till sydväst gör färder utåt, och framför allt hemåt obekväma. Dessutom, SV är frånlandsvind så badvattnet håller inte önskvärd temperatur, åtminstone inte så det motiverar badutflykter. Och så mycket fotograferande blir det inte heller denna sommar. Oklart varför.

Nu blev det i allafall en tur ut till Viksgrunden och den lilla viken med sandbotten och rådande högt vattenstånd gör att det går att glida ända in till bästa solklippan. Högt vattenstånd gör att skärets konturer inte heller ser ut som de borde. Och en rivig VSV gör turen tillbaka mer än lovligt skumpig. Svartlögafjärden, som är en grund fjärd bygger ofta kort och hög och skvalpig sjö om det blåser upp. Vi ser i alla fall ett örnpar vid Dregelskärsharan, nära nog med ögonkontakt. ( Ja örnarna har väl haft ögonkontakt med oss hela tiden…) Nåt fotograferande av detta hade nog inte låtit sig göras ens med den mest sofistikerade kamerautrustningen. Särskilt inte om bägge händerna är upptagna av roder, gasreglage och minnesbild av verklighet understött av sjökort, det finns genvägar mellan grynnorna. Men det är såna fotografiska smällar man får ta.
   En annan smäll  att omgivning och omständigheter förhindrade en tur till årets Planket. Det hade varit kul att se, det var några år sen sist. 
   Och har ni noterat att Susan Sontag Om fotografi har kommit i nytryck, nu på Bonniers. Texter som står sig femtio år senare.

Fotografiet som visuell bekräftelse.

Med kameran som kamrat

Vännen på axeln, följeslagaren, observatören, kamrat Kamera. Ibland något mer än en hobby. Ofta mer än så. Mer än ett verktyg. Ett sätt att se för att travestera den engelske konsthistorikern John Berger.
   Jag skrev i en tråd häromnyss nåt om folkomflyttning är genernas och evolutionens idé. Det är fel. Evolutionen saknar idé,den är bara. Utan idéer. Men att evolutionen rör sig framåt och med en hel del fel och misstag är det som gör att det sker en utveckling. Jag minns zoologen Staffan Ulfstrand, en lysande föreläsare som gick ur tiden för ett år sedan. Han pekade på att just evolutionens misstag, evolutionens slarvfel var och är just det som gör att det utvecklas, att det händer något. En homogen population blir inget annat än en långsamt nedåtgående spiral. För att utvecklas behövs någon form av motstånd. Om inte så vore simmade vi fortfarande kvar som trilobiter. Staffan Ulfstrand räknade inte in altruism och empati i sin föreläsning. Antagligen utgick han ifrån att det är självklarheter.

Sånt här kan man tänka på när man konfronteras med tankar i den yttersta högerns sida så här i valtider. Deras  enkla, lättköpta tankar.