Med kameran som kamrat

Vännen på axeln, följeslagaren, observatören, kamrat Kamera. Ibland något mer än en hobby. Ofta mer än så. Mer än ett verktyg. Ett sätt att se för att travestera den engelske konsthistorikern John Berger.
   Jag skrev i en tråd häromnyss nåt om folkomflyttning är genernas och evolutionens idé. Det är fel. Evolutionen saknar idé,den är bara. Utan idéer. Men att evolutionen rör sig framåt och med en hel del fel och misstag är det som gör att det sker en utveckling. Jag minns zoologen Staffan Ulfstrand, en lysande föreläsare som gick ur tiden för ett år sedan. Han pekade på att just evolutionens misstag, evolutionens slarvfel var och är just det som gör att det utvecklas, att det händer något. En homogen population blir inget annat än en långsamt nedåtgående spiral. För att utvecklas behövs någon form av motstånd. Om inte så vore simmade vi fortfarande kvar som trilobiter. Staffan Ulfstrand räknade inte in altruism och empati i sin föreläsning. Antagligen utgick han ifrån att det är självklarheter.

Sånt här kan man tänka på när man konfronteras med tankar i den yttersta högerns sida så här i valtider. Deras  enkla, lättköpta tankar.

Fotografi–en vit månad

Inte bara kroppens alla inre organ kan behöva en semestermånad då och då. Även fotografiögat kan behöva vila. Måla mera istället...

Men lite pyssel med Nikon F (apropos och inspirerat av Björkboms inlägg) kan inte låtas bli.  För något år sedan skaffade jag en Nikon F med Photomicsökare. Skälet var av ren och pur privatnostalgi. Det kan vara så med bilar, båtar, kameror med mera, markörerna i livets skeende så att säga. Min sjuttiotalets Nikon som jag dumt nog lånade ut till en god vän gick i kras efter ett fritt fall om tio meter minst och direktträff med en skärgårdsklippa. Inte ens Nikon F klarar det. Även vänskap sätts på hårda prov. Men det är historia.

Man kan med viss fog fundera över hur man tänkte när man konstruerade Photomicsökaren för det är onekligen en klump som inte tillför så jättemycket vad gäller ljusmätning eller annat. Den är sällsynt oprecis, ungefärlig är en mild underdrift. "5.6 och 1/125" är både snabbare och mer exakt. Eller en lös mätare. Jag använder ofta en app, Pocket light meter och precis som förr i tiden, man mäter och ställer in i vetskap om att ljuset ändrar sig inte så särskilt mycket, ett steg på bländaren hit eller dit om så behövs. 
   Nåt som kameranostalgiker nog har upptäckt är att sjuttiotalets ESR-kameror ofta drevs med ett eller två små kvicksilverbatterier med 1,35V spänning. Kvicksilverbatterier är numera förbjudna och ersättningen silveroxid eller lithium leverar högre spänning, 1,5V nåt som stökar till det i ljusmätningen. Den här frågan har nog varit uppe på FS tidigare, hur kompenserar man den högre  spänningens inverkan på ljusmätarens utslag. Hur många bländarsteg och så vidare? Hur man gör en ickefråga till något viktigt.
   En annan grej som analoga nostalgiker ibland får ta hänsyn till är att dåtidens kvicksilverceller hade omkastad polaritet i förhållande till själva cellens yttre skal (bland annat Pentax spotmatic-modeller). Den som vill använda ljusmätning där får förutom spänningskompensation också finna sig i att mätaren visar "baklänges", minus blir plus och omvänt.  "Sunny 16" är även här bättre.
En annan olägenhet är att Photomicsökaren inkräktar på utrymmet för filmframdragningsspaken. Men som sagt, nostalgifaktorn är svår att runda. 

Rom analogt

Tillbringat de senaste veckorna "under trappen". Jag tycks åka på en rejäl smäll var tionde år. Då gör man inte många knop. En liten stund vid datorn och Photoshop passerar väl ändå. Hittade några gamla negativ från en resa till Rom i början av åttiotalet. Lite semester men med ett uttalat syfte att teckna en del. På den tiden tog en del tidskrifter fortfarande in tecknade illustrationer, och jag hade ett löfte om att få sälja några bilder till en text av en i dag helt okänd skribent. Men det blev en del fotograferande också, bilder som kunde tjäna som förlagor för bilder skapade hemma på ritbordet. Det kan vara ett skäl till varför bilderna fick ganska låg kvalitet, ren tekniskt men också i komposition. Sånt kan man som sagt greja med i efterhand vid ritbordet. Med lite mer framsynthet hade jag kanske lagt ner lite mer möda i framkallningen även om rullarna inte rymde några direkta mästerskott, om man säger så.
( Undrar över bästföre-datum på filmerna i lådan. Det var nog lite si och så med den saken. Väggar och torg översvämmades i de åren av fascistsymboler och slagord. Det var inte alltid sån där mysig italienstämning man ser på TV nuförtiden. Nikkormat 35mm Tri-X och D-76 säkert som amen i kyrkan.)

Inspiration

Inspirerad och nyfiken på Alf Johanssons blogg härom nyss. Om användandet av HDR för att få lite mer stuns i svärtan. Jag hittade en likartad bild djupt ner i diskarna, af Chapman vid Skeppsholmen. Också en nattbild, färg, dessvärre lite mer än aningen oskarp. Ettan till vänster, en hdr-operation, Svarvit konvertering med Silver Efex och Agfa APX pro 100. Mittenbilden  indragen vitpunkt, ganska mycket klarhet, lite extra minusdrag i svärtan. Därefter Efex Agfa APX 400. Höger bild samma som mitten men med Plus-x simulering och svarpunkten aningen lyft. Alla konvererade till Gray gamma 2.2. Man kan säkert dra mer i spakarna och förfina tekniken...
 Visst är det kul med bloggar när man blir inspirerad av både bildtänk och lite teknik här och där.

Lite mer om Rembrandt…

Ibland skriver vi lite snabbare än vad som bordes. Renässansen och sextonhundratalet måleriteknik är väl inte allmängods. Precis som en del fotografiska teknikaliteter inte är helt uppenbara för ickefotografen. Det här med att måla fram ljuset till exempel. 
   Man började med att lägga en tonbotten över duken, ganska mörk, helst med färgton. Grönjord, rå umbra, caput mortum (ett mörkt lilabrunt pigment) och säkert några fler att välja mellan. Efter det målade man fram ljuset i bilden med ett vitaktigt pigment oftast blyvitt. Därefter målade man fram färgtonerna med passande lasyrer. Med vetskap om detta förstår man säkert hur Rembrandt arbetade.  Det påminner lite grann om den metod där porträttfotografen börjar i ett mörkt rum och allteftersom ökar ljusintensiteten och lägger till fler ljuskällor. Detta ha jag läst om och hört i visorna. Nån som känner till fotografer som arbetat på det sättet?

Kökspigan. Se den på riktigt i Nationalmuseets samlingar.