Omvänt perspektiv

Lite mer om komposition och något om Evelyn Hofer.

Inte det allra roligaste vädret i dag. NV som river därute på fjärden.

En fotograf som jag tycker är värd att uppmärksammas lite mer, eller åtminstone tittas lite närmare på, kanske lära något lite av, är Evelyn Hofer. En fotograf som rört sig i flera genrer men där porträttet, och då menas inte studioporträttet utan ett lite mer spontant porträtt. Porträtt på gatan skulle man kunna säga. Och hon har ett sånt där ”vågrätt perspektiv” till de porträtterade. Inkännande, respektfullt och öppet. Kanske finns det något att ta till sig för dedikerade gatufotografer. Kan åtminstone finnas en utvecklingsmöjlighet.
   Jag tror att Evelyn Hofer nån gång nämnts lite perifert i gatufotografi-sammanhang, i den mån en fotograf med storformat och stativ ens kan nämnas i samma stycke som gatufoto. Men det handlar kanske mer om ett fotografiskt förhållningssätt, bildsyn skulle man kunna säga. Om inte annat så skulle hon kunna användas som ett bra skav inom genren.
   Evelyn ”upptäcktes” för övrigt av ingen mindre än Alexey Brodovitch, fotograf och legendarisk art director på bland annat Harpers Bazaar. (En person som jag gärna skulle vilja ha träffat, denne Al Brodovitch.) Och nämner man Al Brodowitch så ligger begrepp som komposition nära till hands. Alexey B är nära nog synonym med nittonhundratalets magasinsformgivning. Så förutom att själv vara fotograf  arbetade han med de stora amerikanska fotograferna, Avedon, Penn med flera. Och det är frestande att börja fundera runt tredjedelsregler och gyllene snittet förstås när man kommer in på kompositioner av tidningsuppslag. Men tidningsformgivning handlar väldigt mycket mer än om proportioner. Kontrast,bildriktningar, sammanhållna uppslag, typsnittsval, rubriksättning med mera, inte minst lay-out som berättar något själv.
   Gyllene snittet ja. Jag minns den om inte sakrala stämning men nära nog, när gyllene snittet togs upp i målericirklar som jag lett under åren. Och besväret med att vända denna heliga Graal, som att baxa runt ett slagskepp. Att få deltagarna att förstå att tredjedelsregeln fungerar lika bra. Om kompositionen närmar sig snittet är väl ingen skada skedd, men låt ögat och sinnet stå för kompositionen. Är man nöjd så är allt väl. Och glöm för all del inte din berättelse! En bild är så mycket mer än proportioner, om än motivet bara är en trave lök.
   Att Evelyn Hofer arbetar med komposition i sina bilder märks tydligt. Det är heller inte svårt att se att det i hennes bilder finns en bildsyn inte olik August Sanders. En berömd bild, den med dödgrävarna i Dublin associerar lite grann till Sanders bild ”Vägarbetare” eller ”Tre unga bönder på väg till dans”. Långsökt kanske, men nog finns det denotationer som är gemensamma.

(Inte en inbjudande dag.)

Postat 2021-04-05 15:05 | Läst 186 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om det gyllenen snittet och tankar däromkring.

 Finns det någon fotograf eller annan bildskapare som inte nån gång stött på begreppet Gyllene snittet, en sån där företeelse som de flesta människor på jorden lever i en oskuldsfull okunnighet om. En del har en aning eller hum om företeelsen. För några är det en viktig kompositionsprincip och för ett ytterst litet fåtal människor har viktigheten övergått i ett problem liknande det inferno som människor med absolut gehör lär få i sina sinnen när en violin missar en ton med ett 16-dels tonsteg.

(Tappad handske nr 53. Ur serien tappade handskar och andra vantar. Inte gyllene snitt.)

   Många med intresse för bildkonst anser att gyllene snittet är synnerligen viktigt. De anser alltså. Men att något anses vara något är inte liktydigt med en naturlag. Gyllene snittet, och för all del, även många andra kompositionsprinciper är kulturella företeelser som söker sitt stöd i perceptionspsykologin. Fast det visste inte renässansens konstnärer. De körde på ändå. Och perceptionspsykologin är inte så mycket för det gudomliga, det som renässanskonstnärerna ofta sökte.
   Om bilder per automatik blir bättre för att de är komponerade enligt en viss princip kan diskuteras. En del hävdar att alla bilder har någon form av komposition efter som alla bilder i någon mån är frukten av ett tänkande eller mänskligt ingipande. I så fall skulle de olika kompositionsmodellerna kunna sorteras i stigande värdering där krönet skulle kunna vara just det gyllene snittet. Lite tråkigt bara att snittet inte omfattas i alla kulturer. Gyllene snittet är inte en universell princip.

Ett ofta använt argument för gyllene snittets förekomst i naturen. Eller rättare sagt, det går att applicera snittet på olika företeelser. Snäckor, kottar, solrosor, pärlbåtar. Sen finns det dessutom massor med saker i naturen som inte är ett dugg gyllene snittet om man så säger. Tråkigt nog är inte naturen så exakt, symmetri är dyrbart och premieras inte av evolutionen. Kottar och annat är liksom lite mer ungefär. Men det är vackert så. Och hur det kommer sig att Partenons gavelfält, och därefter i stort sett alla klassiska gavelfält sen dess utnyttjar gyllene snittets proportioner står kanske inte att finna i någon gudomlig ingivelse hos tempelbyggarna. Kanske snarare det att de första templen, byggda med trädstammar som kolonner behövde ett tak med tillräcklig lutning för att skydda mot regn utan att för den skull behöva ha alltför branta tak, sparsamhet med material alltså.

Gyllene snittet förklaras lätt med geometri, men svårare med aritmetik eftersom proportionerna inte blir så exakta som man önskar, vilket Fibonnacis talkedja är ett bra exempel på. Ju högre tal desto närmare, men riktigt fram kommer man ändå inte. 

Frågan om Gyllene snittet handlar egentligen om vad vi uppfattar som vackert, estetiskt tilltalande. Man kan nog på goda grunder ifrågasätta att det skulle finnas någon universell norm för skönhet. Vi har nog helt enkelt fått lära oss att det finns höga skönhetsideal, principer och genvägar till detsamma. Nåt som ibland får mig att tänka på en konstnärskollega som för många år sedan fastnade i olika kompositionsmetoder från renässansen. Och med den iver han linjerade upp mer och mer komplicerade rutnät på dukar och pannåer. Tyvärr kom innehållet först i andra eller tredje hand. Stilleben med lökar blir inte så mycket mer än lökar hur arrangerade de än är.

(Gös. Fänkålsfylld. En chardonnay. Inte gyllene snittet.)

Men så klart får var och en hitta skönheten där den vill. Sen om man verkligen uppfattar snittet med exakthet eller intuitivt lite mera ungefär. Eller drar upp ett linjenät över de bilder man ser kanske spelar mindre roll.

Postat 2021-03-31 22:40 | Läst 254 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Om tankar vid Museo Nazionale Rom.

Den här bilden har hängt med i min ”bildkatalog” väldigt länge. Fotograferad i ett hörn av Museo Nazionale i Rom, senare  som förlaga målad, såväl som akvarell och olja. Men. Det var inte det som det skulle handla om den här gången. 
En ständig diskussion och fråga inom fotografiet är hur sparar man sina bilder för eftervärlden? Rent tekniskt, vilket är en källa till oändliga trådar på fotografiskt orienterade sociala medier. Mer sällan om varför bilder ska sparas. Är de inte geniala så som de är? Borde de då inte vara för evigt? Men nuet är nuet och framtiden är framtiden.
  Men när våra  bilder oundvikligen sjunker ner i den kollektiva glömskans ocean? För det gör de oavsett vilka tekniska lösningar, avancerade lagringssystem eller vad det vara månde. Och när gör de det? Betydligt snabbare än vad vi kan och vill tro. Bilderna, berättelserna är inte eviga. Låt vara att tematik och genre kan hjälpa bilderna vidare, en liten stund i alla fall. Eller var det inte Kristina Lugn som skrev något om ”att så länge du minns mig är jag inte död”. Och så är det kanske med bilder också.
Det finns nåt slags bäst-före-datum på bilder också.
Vissa bilder håller längre i det allmänna medvetandet. Prova gärna att räkna upp tio-tjugo bilder som du med säkerhet kan tro håller i ett par hundra år. Och då menar jag inte det tekniska sparandet av själva bilden, utan bildens berättelse, tilltal, angelägenhet. Jag har mina kandidater till ”the Hall of Fame”.

I ett hörn av Museo Nazionales trädgård. Alla antika skulpturer är kanske inte något att spara på. Nån gång kommer tidpunkten då bilden saknar betydelse. Det finns helt enkelt de som är bättre, skulle man kunna säga. Förfallet, nästan som på en gammal bilskrot om man gillar metaforen. Jag gillar bilden. På nåt sätt.

(Nikon F.  28/3,5 Plus-X. )

Postat 2021-03-18 20:44 | Läst 297 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om fotografi som kommer till vägs ände. Och dagligt bröd.

Härom veckan träffade jag en av svärsönerna. Han hade en mobiltelefon och visade glatt att nu fixar den kort skärpedjup och med den tillhörande oskärpa också. Det mesta går att simulera. Och frågan är varför man ska simulera kort skärpedjup? Jo, därför att vi, både fotografen och betraktaren finner det vackert och nöjsamt för ögat. Att det finns en skillnad mellan fotografen som skruvar på sitt objektiv för att erhålla effekten, och min svärson är dock uppenbar. (Nu ska sägas att svärsonen i fråga äger de nödvändiga kunskaperna om skärpedjup, såväl långt som kort. Men om han inte gjort det?)
Nu fixar hans mobilkamera inte de där sköna reflexerna i bländarlamellerna, de där som är så hett eftersträvansvärda när man gör film. Regniga gator, a la Taxidriver, typ.
  Då kommer frågan. Nu, eller den dagen mobilkameran kan göra allt det där du med fotografisk kunnighet kan åstadkomma, i stället görs per automatik. Vad kommer då att krävas av fotografen? Vi skruvar oss allt närmare bildens och fotografiets kärna. Berättelsen, och allt vad den innebär. Den berättelsen kommer mobilen inte ha så mycket att komma med. För en algoritm med bildsyn, med humanistiskt bildtänk och därmed medföljande bildkomposition? Svårt att tänka sig det. Så ju närmre du kommer den perfekt tekniska kameran närmar du dig också den vägs ände som kräver att du förstår bildens språk och bildens berättelse. Där hjälper inga algoritmer.

Grönsaksstånd  Chinatown. NY. Det var och är något sublimt med ljuset i den här bilden som jag inte riktigt kan komma åt. Finns det algoritmer som kirrar sånt? Nu är det här inget exempel på ett humanistiskt bildtänk, kanske inte ens komposition att jubla över. Men vad jag vill komma åt är att fotografiska bilder har, eller kan ha dimensioner som inte låter sig förklaras. Det kan som i det här fallet handla om ett privat kontext. Men som kanske, kanske nån gång smittar över till en lyssnare nånstans. Nånstans finns någon som hör tonen, dissonansen kanske. Bildkommunikation är inte enkelt. Men något vi lär behöva syssla mer med när kameran fixar resten.

Med anledning av Kerstin Bernhards bok Brödminnen får den här bilden hänga med. Bröd är viktigt. Undrar om det finns en brödalgoritm?

Postat 2021-02-25 19:15 | Läst 329 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Politiska och opolitiska bilder

Finns sådana? Eller ska man kanske ställa frågan, när blir en bild politisk eller opolitisk? Bildens betydelse, budskapet ligger hos antingen sändaren eller mottagaren. Bilden är som det där trädet i skogen som faller. Om ingen observatör finns, ingen mening.
Ibland är sändarens avsikt tydlig. Ibland läser mottagaren in en politisk betydelse, inte sällan så att den passar mottagarens egna politiska preferenser. 
Men hur är det egentligen med den politiska bilden och resten av den fotografiska världen? Som till exempel, hur förhöll sig artonhundratalets sociologiskt orienterade fotografi till den tidens salongsfotografi?
Ungefär samtidigt som Henry Mayhew får sina sociologiskt dokumenterande bilder, "London labour and London poor" utgivna, sysslar svenskättlingen Oscar Gustav  Rejlander med negativen till hans magnum opus, "the two ways of life", ett montage av trettio olika negativ, ett montage helt och hållet i den borgerliga ateljékonstens anda. Ett antal år senare, 1877 publiceras Tomson och Smiths " Street Life of London". Ett fotografiskt arbete som fick många efterföljare, bland andra Jacob Riis och Lewis Hine. Rejlander och de andra, livligt påhejade av pictorialismens grande nom, H.P. Robinson hade alltså en motpol, i det dokumenterande socialt engagerade fotografiet. I fotoateljéerna skapade man bilder, inte sällan med skisser och sammansatta av flera negativ. Motiven var oftast bekväma för tidens publik i ett victorianskt England, högtravande, moraliska, romantiska och anar man inte ofta en fotografisk snegling till Prerafaeliterna, den konstriktning som verkade för en återgång till något slags kyskt medeltida bildideal. Fotografiet led dessutom av ett mindervärdeskomplex till stafflikonsten utom möjligen porträttbilden som blev fotots snabbast expanderande form. Så visst fanns det olika inriktningar, trots att fotomediet fortfarande är i koltåldern. 

The Crawlers ur Tomson och Smiths " Street Life of London" 1877.

Och det är också i den här tiden som fotografiet tar ytterligare en annan väg. Från ateljéfotografiet med sina anor i bildkonsten. Allt sedan medeltiden hade bildkonst varit något som sysselsatte verkstäder med mästare och gesäller till konstnären framför sitt staffli som det uppburna geniet i sin ateljé. Men så dyker det upp konstnärer som inte bara nöjer sig med att göra några pliktskyldiga skisser ute i naturen. Nu plockar man med sig hela målarlådan och staffliet ut i verkligheten. Det är i den här tiden impressionismen föds och därmed också den moderna konsten. Och vad händer inom fotografin? En liknande reaktion. Ut i verkligheten, skapa bilder så som kameran ser. Det rena fotografiet. Peter Henry Emerson borde kanske få lite mer uppmärksamhet, fotografen som förutom sina idéer och tankar runt det raka fotografiet, straight photography, debatterade och agiterade mot pictorialismen. Nog finns det en tråd mellan Emerson och dagens natur och landskapsfotografi.

Men för att återkomma till ursprungsfrågan, finns politiska eller opolitiska bilder? Om jag gör en hastig titt på FS bloggarnas och grupper så hittar jag snabbt bilder där den politiska tonen är närvarande, mer eller mindre, ibland kanske omedveten. Det mesta av politik bottnar ju dessutom i livsåskådning och andra existensiella förhållningssätt. Och en del bilder vi hittar är definitivt inte skapade för att vara politiska men kan mycket väl användas så, beroende på mottagarens preferenser. Som sagt, bildens mening skapas i betraktarens öga.

Postat 2021-02-20 15:12 | Läst 528 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 3 ... 7 Nästa