Svartvitt, några tankar till.

Tålmodigt och vänligt lyssnande på upprepade självklarheter. Tri-X D-76. Troligen en Pentax spotmatic. Tidigt sjuttiotal.

En sak runt det svartvita visavi färgfotografi man sällan hör något om är det att mycket därom handlar om fotografiet i förhållande till  tryckmedias utveckling. En reflektion jag gjorde när jag tittade på Årets bild på Galleri Kontrast i Stockholm härförleden. Eddy van Wessels vinnande bild, den svartvita gripande bilden från en järnvägsstation i Kharkiv. Svartvitt i dokumentärt och nyhetsbild är numera sällsynt. Varför kan man undra men en del av svaret finns säkert bortåt tjugo år i tiden. Den tid då mycket av dagstidningspressen gick över till fyrfärg genomgående i hela inlagan. Sånt som kräver fyra tryckverk, ett för varje färg, en ansenlig investering. En annan inte oviktig faktor var att gå från manuellt framställa tryckplåtar till införandet av CTP-teknik (computer to plate) och där förstår vi att nu handlar det om digitalisering i flödet. 64 sidor betydde 32 plåtar gånger fyra alltså 128 plåtar. En inte föraktfull mängd att varje dag hantera manuellt, med reprokamera och original till överföring till plåt.
   Resten är historia som man säger, men detta att trycktekniken med bättre papperskvaliteter och därigenom finare raster gjorde att mediet om inte hann ikapp kamerornas förmåga så åtminstone kunde göra bilderna rättvisa. Att bildkvaliteten på skärm låg före vad gäller kontrast, omfång och färgtrogenhet är en sak i sig.
   Vardagsbilden, nyhetsbilden som vi dagligen möter är nu i färg, samtidigt som våra egna bildflöden som tidigare i huvudsak också  varit i färg, läs papperskopior, ett decennium senare fått en kvalitet som Instamaticens uppfinnare blott kunnat drömma om. Färg är standard. Färg är verklighet. Och i detta bildåtergivningens egna paradigmskifte blir den dåtida vanlighetens bild, den svartvita, nu degraderad till historia. Och med historien blir uttrycket med tiden mer intressant som bärare av andra kvaliteter. Konstnärlighet, exklusivitet, med egna i mediet inneboende uttryck. Man ska i sammanhanget inte glömma bort att mycket av fritidsfotografens arsenal och metoder åkt ”snålskjuts” på det professionella.

Vad kan analogt foto som digitalt inte kan eller har? Bortsett från det underhållande och nöjsamma med att syssla med en hobby, egenskaper som inte ska föraktas. 
    Korn och gråskala. Man skulle önska att det var så, men digital gråskala med spakarna och rattarna rätt är väl så bra, om inte rentav bättre, än den analoga förlagan. Omfång eller gradation? Bortsett från komprimerade digitalbilders tendens till bandning (posterizing) i stora jämna ytor, ligger omfånget idag exakt som i det analoga. Och att få bra teckning även i det djupaste mörka går även det. Kontrast? samma där. Korn? kan med lätthet simuleras redan nu. Det här med korn och ”pixelrastret” har jag varit inne på tidigare. Här talar vi om subtiliteter som inte ens den mest skarpögde pixel-peepern kan avslöja. 
   Men, där den digitala bilden stöter på patrull är i att efterlikna den svartvita analoga ”mjukhet” som blir en om inte omedelbar effekt, även analogt arbete kräver sin fingerfärdighet. Den digitala bildtekniken tycks ha en inneboende strävan efter det perfekta. Och en teknisk möjlighet till det. Trovärdig ”digital” oskärpa är, i mitt tycke det svåraste att åstadkomma. Och frågan är om den oskärpan är till för att efterlikna eller är oskärpa ett eget berättaruttryck frånkopplat digital eller analog teknik?
   Och det är kanske här nånstans diskussionen har sin slutpunkt, eller start; när vi börjar betrakta digitalt visavi analogt som två olika uttrycksmedel, låt vara ofta med likartade resultat.

To be continued :)

På tapeten, lite yrvaket kanske…

Men det är den där tiden. April i skärgården. Och är det inte inledningen till Hemsöborna, SVT:s filmatisering från 1966 som anger ton och klang. Alldeles särskilt Ulf Palmes berättarröst. Idag morsade jag på Strandskatan, och ett par sädesärlor som nått sin slutdestination. Lite trötta var de nog, motvind de senaste dagarna, Visst är det enormt, en liten fjäderboll tar sig från nånstans vid södra Nilens stränder, tillbaks hit till en skärgårdsstrand. Bara så där. År efter år kanske, eller är det avkomman. Saker funkar. Och barometern, en Schatz,  om inte barometrarnas Rolls Royce så åtminstone nånstans ditåt, som satt på skottet i min gamla  kustkryssare visar högtryck och inte förvånande är det också ordentligt lågvatten. Det där med havsytans elasticitet.  En barometer fungerar lite så där ungefär, som en ljusmätare från en annan tid. Man får tolka resultatet. Sånt man funderar runt när man går och skrotar ute på ön. Och tar några analoga bilder då och då.

 Så var det där med AI alltså. Och med anledning av den här länken som är i ropet. Och vad tror jag? Min första reaktion var, snygga stillbildsfoton från någon kommande film. Det är så uppenbart modernt bildspråk. Men det har den fotografi-intresserade allmänheten redan noterat.

    Min tro är, mer eller mindre väl underbyggt, att bildberättande, bilden som språk kommer att splittras upp i två olika spår än mer tydligt än vad som råder idag. Inte bara det kommersiella språket med sitt berättande, berättelsen om allt det du ska konsumera, allt du ska tycka, allt som har en sändarens avsikt. Men. Också ditt eget och alla andra på samma vågräta berättarplan som har något mer att säga.
  Tänk så här, vad skulle AI och de som drar i spakarna ha för glädje i att publicera x antal bilder på sångsvanar, tranor eller havsörnar? Bortsett från att AI kanske möjligen kan göra bilderna tekniskt sett bättre, skarpare med större omfång men blir bilderna bättre? Bilden som berättande språk.  Nä, i de fallen är bilden som sanningsvittnen så oändligt mer viktigt än bildens eventuella kvalitet. En bild är en bild och fortfar att var det. 
  Än så länge är det ganska lätt att avslöja AI-genererade bilder, åtminstone för intresserade bildmänniskor, inte minst fotografer. Och så kommer det nog fortsatt vara. Men visst är det en utmaning för det svenska skolväsendet. Hur lär vi ut de här kunskaperna. Att se tvärs genom en bild?
   Vad AI har svårt för tycks vara att hitta en undertext, för även bilder har en undertext. Nåt mellan raderna. Jag är inte så oroad, men visst, lite skärpt uppmärksamhet gäller numer i umgänget med bilder.

(to be continued:-)

Lite grann om öppna bilder och något om tidens trend

Det blev en liten diskussion här på FS om en av årets bilder.Se den här. Och det är den första bilden, blåljussabotage, en i mitt tycke mycket bra nyhetsbild, som gjord för en placering på en dagstidnings etta. En till synes lättläst bild som väcker tankar åt alla möjliga håll. Och jag vill gärna hävda den som en öppen bild, det vill säga att den kan läsas på olika sätt, men där läsningen helt styrs av läsarens privata kontext. Öppen men enkel, egentligen bara två poler eller denotationer , oräknat en arm som sticker fram vars betydelse i läsningen jag inte riktigt kan avgöra. 
   En fråga kan man alltid ställa sig inför en här typen av bilder är vad vi egentligen vet om vad bilden innehåller. Mannen med munskydd och telefon och hans gest, är han en terrorist, en huligan i största allmänhet, en infiltratör etc? Sånt vet vi inte, och har kanske inte så stor betydelse. Man kan se personen som en figurant i ett visuellt drama. En visuell kommentar som ligger lite vid sidan om det som vi i normala fall betraktar som dokumentärt.  

Dagens andra bildreflektion. På Friskis&Svettis har man bytt visuellt tilltal. Den välkända loggan med anor i ett annat årtusende, tidigt nittiotal, och Friskis signalfärger rött och vitt har förbytts i något lite mer obestämbart dunkel. Från att tidigare använt ett språk som handlar om tillsammans, gemenskap handlar det numer om du och dig. Individualismen där också. Utmaning i stället för rörelseglädje. 
   Är det bra bilder? Ho vet, men de speglar nog sin samtid i alla fall.

Det om detta. Får kanske utveckla det här, återkomma, som det heter.

(Kamera: fickans mobil.)

Bilddagbok och om bilders redundans

Bilddagbok den fjortonde februari. Svarlögafjärden sedd från Österbåts. I kikaren kan man se knipor, vigg, skrake och ser vi inte en salskrake också. Längre ut ligger en flock alfågel. Mot kvällen börjar de sjunga. En säl simmar lojt förbi i ytan en bit utanför iskanten. Havsörnen har tydligen ledigt idag.

Detta är vad vi ser.  Bildbevis saknas. Fotografiet som sanningsvittne kommer på skam.
Uttrycker  bilden redundans eller entropi? Sånt är svårt att uttala sig om innan bilden är publicerad. En bild som inte blir läst är som det fallande trädet i skogen. Bild är ett språk.

I varje fotografi finns det inbyggt en teknisk dimension som är svår att bortse från. Ytterligare en faktor att ta hänsyn till i publiceringen och läsningen.
Tekniken som verktyg i berättandet. 
Självklarheter kan det tyckas.

En positiv upptäckt

Uppsala domkyrka sedd från Gamla torget är ett klassiskt, näst intill sönderfotograferat motiv. Ja, målat och tecknat också. (Jag har ritat av vyn åtminstone ett par gånger själv.) Men nu ska det handla om något annat, denna dag som genom vädrets små krumsprång bjöd på dagsmeja. Ett ord som för övrigt står på listan över svenska språkets vackraste ord. När jag promenerar, på andra sidan domkyrkan litet upp mot slottet till ser jag på ett av kyrktornen, och det här tar en halv sekund, se där sitter pilgrimsfalken! Nu har jag så klart ingen kikare med mig (och på kameran sitter en vidvinkel). En vinkelbedömning säger att avståndet till falken är minst 150 meter. Det känns bra, jag har haft och har lite problem med synen den sista tiden, inget alarmerande men ändå. Det är ungefär som att  varje år i den tidiga augustinatten höra syrsorna. Än hänger grejerna med. ( Det visserligen inte syrsor man hör, såna finns knappt i Sverige, det är gräshoppor. Men det är vackert så.)

Sen slår det mig att den här bilden naturligtvis är gatufoto, om man vill tänka i genrer. Eller kanske townscape. Den som orkar kan söka denotationer och sannolikt upptäcka att konnotationerna är få. Såna bilder finns, öppna bilder utan annan berättelse än den som bildläsaren möjligen kan plocka ihop. HCB har gjort några såna bilder han också.