Omvänt perspektiv

Möjligen insikter om gatufoto

Sånt här skulle så klart inte publiceras i semestertider eller i pågående pandemi då det mesta kreativa hamnat i ett förlamande tillstånd av paralys. Men jag förstår helt plötsligt, efter att tagit del av en hel del gatufoto på FB och andra sociala medier varför jag när ett sånt motstånd mot gatufotots som det gestaltas idag. Det här är bara min alldeles egna åsikt och helt och hållet baserad på min alldeles egen upplevelse. GF må fortsätta bäst genren vill, men jag vet nu vad min njugga inställning beror på när det gäller GF. Och försöker nu formulera min egen fotografiska tanke om vilka bilder jag själv skulle vilja försöka åstadkomma och vilka bilder jag föredrar och premierar. Att hitta rätt så att säga.

Jag satt en ljus afton i verandaateljén och läste William Klein och Saul Leiter. Jag bläddrade på flera ryska fotografers hemsidor. Tittade så klart på Eugene Smith. Josef Koudelka, naturligtvis. Jag tog en liten oväntad sväng i Gunnar Smolianskys ”Barn”, en långsam promenad i Anders Petersens h´ouvre. Och en hel del annat som får vänta till en annan kväll. Det finns mycket inspiration. Och mycket som är värt att titta på. Allt modernt och dagsaktuellt inte att förglömma.
   Ett flertal av dessa fotografer var verksamma innan gatufotografi som genre uppstod. Däremot används de ofta och betraktas så som goda inspirationskällor för just GF. vilket i sig inte är fel. De goda exemplen ska inte föraktas. (Det är inte konstigare än att en akvarellmålare i en studiecirkel sneglar på Anders Zorns sätt att skildra vattenytor.)  Men. Det är sannolikt inte möjligt att nå upp till den typen av bilder, inte ens om man vore över nivån extrabegåvad. Tiden är en annan. Utrustningen är en annan. Människorna är andra. Och fotografen som individ, som egen röst är dessutom i en annan tid. Dokumentärt fotografi är bilder i sin tid, naturligtvis. 
   Men modernt GF försöker vara bilder i komposition där bildens berättande ibland hamnar långt bak på prioriteringslistan. Jag har sett exempel på att gf-fotografer försöker beskriva sina bilder med en uppräkning av bildens denotationer. Fotografen vill till exempel  skildra tre personer i samspråk i en bild. Och om hen då visar tre människor i samspråk så blir bilden till en tautologi och beskrivningen inget annat än en denotation. Förutsatt att fotografen inte hittar en berättelse som utgår från denotationen. Utan har något att berätta. En bild ska helst inte säga samma sak som den ledsagande texten. Förutom då det gäller rena faktabilder vill säga.
 
   Så jag väntar på en annorlunda ingång till gatufoto. Nåt försök till berättelser. Gärna dokumentärt. Gärna med en personlig avsikt. Helst inte bilder som i en studiecirkel i akvarellmåleri om den något långsökta liknelsen förstås. Där bild handlar om möjlig komposition, lite färg, kanske lite teknik och flyhändhet. Som sagt, om liknelsen tillåts.
Visst är dessa tider lite frustrerande? Eller hur. Och visst är såna här texter lite, lite provokativa.Och visst finns en gnagande oro att tankarna skenar iväg åt galet håll. Man kanske inte borde bry sig. Fast det gör man.

(Bilderna beskriver det rum skribenten befinner sig i. Inte ett rum där gatufotografi kan tänkas äga rum i. Fuji Xpro2 Fujinon 23mm. 1.4. Inga excesser i efex eller PS.) 

Postat 2020-07-04 21:54 | Läst 185 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Lite mer om brännvidd och utsnitt och andra vardagliga fotofunderingar.

Om formatet är ritpapprets eller målardukens begränsningar, vad är då brännvidden? Med brännviddens införande i bilden, genom fotografiet, och antagligen genom tekniska begränsningar i förening med tusenåriga idéer om gudomliga kompositionsregler blev formatet som en behållare i vilken man kunde fylla i bildinformation. Så tänkte inte de gamla grekerna eller ens Joseph Nicéphore Niépce. På den tiden gällde det som ögat såg, eller trodde sig se och ögat. Man såg det man såg, trodde man. Metoder att registrera ögats rörelser och avläsningsförmåga fanns helt enkelt inte. Att ögat rör sig, och hela tiden scannar av väsentligheter, läser verkligheten. Tekniken att läsa pupillens rörelse är inte minst utnyttjad inom trafikforskning men även för att se hur pupillen rör sig när ögat läser av sånt som till exempel reklambudskap. Och det är där man får bevis för att optisk mittpunkt faktiskt gäller*.
Men det finns en hake eller ett problem kanske inom fotografisk återgivning av verkligheten, nämligen återigen det här med brännvidd.  Brännvidden är inte det samma som utsnittet.  Ju mer information det finns i utsnittet desto svårare eller längre tid tar det för ögat att registrera, minnas och att sätta samman informationen till ett förståeligt budskap. Ett exempel skulle kunna vara Gustav Rejlanders ”The two ways of life” 1857. En bild, föralldel ett montage, trettionio negativ lär ligga bakom, men en bild med mer information än vad en synapparat kan smälta och en brännvidd som vida understiger ögats 100 mm.

Men som sagt, utsnitt är inte lika med brännvidd. Nej, det är mer spännande än så. 

I och med brännvidden har vi också ett skärpedjup att ta hand om. Återigen, det här är inga konstigheter för fotografer. Men det fotografiska skärpedjupet är inte riktigt samma sak som ögats upplevda skärpedjup. Och då bortser vi från eventuella progressiva glasögonlinser och dylikt.
Skärpedjupet är kanske en av de mer synliga berättarkomponenterna som huserar inom formatets gränser. Begränsningen i bildens djupled. När upptäcker man det här och när utnyttjas det för första gången i måleriet? Impressionisterna utnyttjar det till viss del. Även om man nog kan säga att impressionisterna lägger oskärpan utåt, mot bildkanterna. Många konstnärer under 1800-talets andra halva utnyttjar kameran som skissblock. Betydligt vanligare än man kan tro.
Jag fortsätter att reflektera över sånt som handlar om foto och den basala tekniken. Sånt som är fotografisk vardag.
Dagarna går vidare. Det blir en och annan akvarellskiss.

* Optisk mittpunkt i ett format får man genom att dra en linje från övre vänster hörn diagonalt till nedre höger hörn. Sen avsätter man bredden på vänster kant. Detta kan med fördel göras med en passare, eller en tänkt sådan. Dra en linje från övre höger till den avsatta punkten. Där de två linjerna korsar ligger den optiska mittpunkten. En typisk fråga till morgontrötta mediaelever.

Postat 2020-07-01 20:22 | Läst 198 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Det där med brännvidd och format.

Att vara en fetknopp kan vara en rätt ensam syssla, särskild om man valt en mycket liten skreva i en klippa. Men det är väl det där med evolutionen som inte tillåter några ofyllda hål. De finns plats för allt.
Men nu var det där med brännvidd. Den här fetknoppsbilden är tagen med motsvarande 35mm i fullformat. Den är i efterhand beskuren till det i mitt tycke lite mer harmoniska 3:4 formatet men ändå ganska väl bibehållet utsnitt. Det är bara en liten bit bortbeskuret i högra delen av bilden så någon skalförändrande beskärning har inte skett. För övrigt hamnar nog skärpan på gränsen för vad objektivet förmår.

Kirskål anses vara ett gissel i trädgården men man kan nog ändå med viss fog påstå att den är en effektiv marktäckare. Blomställningarna är ganska vackra de också, särskilt i lite motljus. De är dessutom populära landningsplatser för allehanda blomflugor, baggar och annat som lever och verkar i naturen. 
Här är det ett Nikkor macro 55mm på en D800. Den här bilden är beskuren i formatet 3:4 men dessutom skalförändrad beskärning. Utsnittet torde motsvara cirka 80mm. Och skärpedjupet är smalt. 
Det här är så klart fotografiska självklarheter men när det nu finns hur mycket tid i världen som helst känns det som kan en liten repetition och framför allt reflektion runt självklarheterna vara rätt nöjsam. Det leder lätt in i tankar om bildens berättarkomponenter. Allt det som faktiskt syns i en bild är något som i olika grad påverkar läsarens intryck.
För snart tre år sedan avslutade jag min karriär som media- och fotolärare. Och det var väl lite av ett mantra det här med att man ska vara beredd att undersöka bilder, både egna och andras för att se hur de är uppbyggda och hur de fungerar. Både i den grundläggande tekniken men också undersöka bildernas grammatik. Det som betraktaren, mottagaren sysslar med.  

Postat 2020-06-25 12:30 | Läst 238 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Mest om brännvidd och jättelite grann om gatufoto.

Alla fotografer känner till att brännvidd kan översättas med termen utsnitt. Att göra en delförstoring av en bild, croppa säger en del anglicister, är samma sak som att byta brännvidd, eller att zooma om man vill göra det steglöst. Men om man delförstorar för mycket uppstår kvalitetsförsämringar, skärpa, pixlar, brus med mera. Det är så klart inget nytt. Alla som stått i ett mörkrum har den erfarenheten. Att öka brännvidd är inte att komma närmare. Man kan inte zooma med fötterna, som en del lite lustigt uttrycker det. Ungefär så. Ett givet resonemang och föremål för laborationer om just brännvidd och hur motivet fyller ut bildutsnittet. Självklart kan man tycka. 
  Men vad är egentligen ett format? Bra fråga.

En särskilt bra fråga när man börjar prata om olika brännvidders fördelar i olika genrer. Nu kan vi bortse från ornitologfoto. Där gäller mest är bäst. Men i andra genrer och uttrycksområden? Där utsnittet handlar mer om subjektiva idéer. Om känsla och liknande.
Och nu lite om ovanstående tabell. Inom stafflimåleriet finns ett antal format där förhållandet längd x bredd varierar beroende på vilken genre eller motiv konstnären kan tänkas skapa sina målningar i. Längst till vänster har vi K som står för kubistformatet, ett relativt modernt format (typ 1900-talets början). F för figurformat, särskilt lämpat för modellstudier. L som står för landskapsformatet och M de som har störst skillnad mellan bredd och höjd, marinmålningar ska av tradition vara mycket långsträckta. 
   Det här med givna format är ett mycket gammalt påhitt, så gammalt att det var norm och rättesnöre på den tiden fotografiet tog sina första stapplande steg. Och hur tänkte man då runt fotografiets utsnitt? Bortsett från de rent tekniska begränsningarna som linser och kamerahus skapade? Ja, man hade ju en norm som sa vad som borde gälla, även in om fotografi. Nån som blir förvånad om jag påstår att gyllene snittet poppar upp även här? Och den mer hanterbara tredjedelsregeln.
   Men vad har brännvidd med format att göra? Vad ska man fotografiskt beskriva inom ramen för ett format? Och det är här nånstans det klurar till sig. Formatet är en avgränsning av den verklighet som man har för avsikt att beskriva. Utsnittet är kamerans och objektivets avgränsning av vad som ska och kan  beskrivas. Och var befinner sig nu kameran-fotografen i den verkligheten? Hur mycket verklighet går det att klämma in i utsnittet kan man fråga.
   Det fotografiska formatet kan vara negativrutans proportioner men lika gärna det utsnitt man skapar med maskrutan under förstoringsapparaten. Det är naturligtvis även fullt möjligt att beskära bilder så att de följer måleriets gamla principer även om det nog  sker mer sällan.
   Och hur mycket har nu detta med gatufotots faiblesse för 35 mm kan man undra. Hur mycket som ska hända, eller handla innanför formatet är så klart kopplat till vad fotografen förmår. Detta vill jag ha med i min tavla. Jag väljer mitt ögats position i förhållande till det jag vill beskriva inom formatets gränser. Och ögats egen brännvidd som ligger nånstans runt 100 mm om man bortser från ögats förmåga att scanna av verkligheten. Omärkligt, nästintill automatiskt.
   Och räknar vi in skärpedjupet i det här resonemanget blir det nästintill ogörligt att tänka tanken färdigt.

Men, antagligen, går det alldeles utomordentligt att åstadkomma bra fotografi utan såna här tankar. 

Postat 2020-06-20 21:05 | Läst 362 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om en del utmaningar i sociala medier.

Är det någon mer än jag som fått en utmaning från någon bekant om att lägga upp en bild varje dag under en vecka. Utan kommentar och den ska vara svart-vit?  Tydligen inte helt ovanligt. Jag har sett utmaningen på fler ställen än en tråd så något speciellt tycks det vara. Att plåta svartvitt. Ja, kan jag fundera, med en huvudsaklig fotoproduktion som är, ja just det, svartvit.
Kan det ha något med det svartvitas kittling i sociala medier där trivialbilden helst ska vara i färg. Där svartvitt blir spännande och lite, lite granna arty.
Nu är frågan, om jag tar den här utmaningen på allvar, ska jag då köra fullt ut med raw-filer. Svartvit konvertering, en sväng i Efex, eller egna recept i PS. Eller mobilbild med inbyggd svartvithet i telefonen? Kommer någon se skillnad. Eller kommer någon se skillnaden och kunna härleda det till en fotografisk process? 

( Offentlig mugg Berlin. Fuji X10. Lite Silver Efex. En på de flesta sätt rätt risig bild.)

Postat 2020-06-13 22:36 | Läst 335 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 12 Nästa