Om försoning

 Kom att tänka på begreppet försoning, som inte är samma sak som förlåtelse. 
  Jag gjorde ett verk för nog femton år sedan, som inte var fotografiskt, men hade ett slags fotografiskt ursprung. Fotografiet är ofta, för mig, inte skissblock, men ett slags utgångspunkt för tecknade, målade, assemblerade bilder. Ett verktyg helt enkelt.
   Att försona sig med något, med en tanke. (Kan man förresten försona sig med Adolf Hitler. Eller nazismen? Stalin? Pol Pot? Pinochet? Finns många och mycket att räkna upp.) Tanken dök upp då jag i morse läste en filmrecension; Nürnberg med Russell Crowe i rollen som Hermann Göring. En Hollywood-version av vad som hände där, i Nürnberg hösten 1945. Jag har alltså inte sett filmen men mina tankar slank i väg till Hanna Arendts bok "Den banala ondskan" om Eichmann-rättegången. Om den byråkratiska ondskan.
Och osökt landar tanken också i rapporterna om fångar, misshandel och tortyr i al-Assad-regimens syriska fängelser. 

Var går gränsen för försoningen? Var sluter man berättelsen, stänger pärmarna?

Försoningen. Assemblage. Böcker, skruv, spik, ståltråd med mera. 2011.

Motstånd.  Assemblage. Böcker, stålplåt, gängade stänger, svart griffeltavlefärg. 2014. Tillhör Uppsala Kommun. (När åtskruvningen når en viss gräns börjar plåtarna faktiskt bukta sig en aning. En metafor i realtid.)

Bilder förklarar sällan. De kan möjligen beskriva, skapa associationer eller antydningar. Häri finns fotografiets begränsningar men också möjligheter.

Utsnitt och rött, närmare bestämt PMS 485C

 En poäng med att använda 35mm ff är att det med en modern sensor finns utrymme för att ändra utsnitt. Brännvidd är som bekant inte samma sak som utsnitt. En brännvidd kan ju tillåta flera olika utsnitt. Det är kanske därför 35mm i fullformat är en så pass bra brännvidd då den så klart medger utsnitt motsvarande 50mm eller mer. Med dagens sensorer och objektiv, och reproduktionsteknik oavsett skärmbild eller utskrift kan man med lätthet åstadkomma en bra bild med 300 procent förstoring. Det är kanske först nu, i en digital verklighet som förstoringsapparaten och beskärningsramen faktiskt får sin förklaring. Det ska mycket till idag för att en bild ska få ett störande korn, eller digitalt uttryckt störande pixlar. Därför är också zoomobjektiven fantastiskt användbara, men kanske inte alltid så roliga, de triggar inte riktigt det kreativa motståndet som fasta gluggar innebär. Om saken förstås.
   (Och det är som alltid fullt tillåtet att känna, och odla en nostalgi inför en analog teknik. Den har svårförklarliga dimensioner som nog  ligger i det intuitiva känslostyrda landskapet.)

Ägare av dyrbara italienska sportbilar, läs Ferrari har lördagsträff  vid Garibaldimonumentet i Rom. Då blir det mycket rött. Speciell röd färg Rosso Corsa, Pantone 485C (där C står för coated). Som definierad cmyk; C0, M84, Y83, K11.

Det är såna tankar som dyker upp i huvudet. Är man lite skadad i tanken kanske.

Och en katt bland hermelinerna. Man skulle kunna tro att det här var lite av öppenhjärtlig fokfest men det fanns väldigt mycket av avspärrningsband. Vi hade heller vare sig tid eller djupare intresse för dessa dyrbarheter. Men fenomenet är ändå lite intressant. Gemenskapen i det dyrbara (där min är aningen dyrare än din, eller?)

Högbystade damer i kombination med exklusiva sportbilar trodde man kanske var förpassat till historien. Så icke. ( Och som gammal fotolärare ville man gärna gripa in; aldrig medljus, sök skugga, välj en brännvidd mer än 50mm ff när du fotograferar människor. Och lite smakfullt kort skärpedjup. Men man griper inte in.)

Apropos det invasiva

Blomsterlupin är en vacker växt. Den korta tid den blommar. Sen är det väl så där. Halvkul. Lupinen har den egenskapen och viljan att den vill ha allt. Den har svårt att samsas med gullviva, mandelblom, kattfot, och blå viol. Och en hel del andra som backnejlika, käringtand, åkervädd, ja som sagt en hel del andra. Blomsterlupin kräver lebensraum. En del  funkar på  det sättet.

Bild är kommunikation. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Och inte minst, en återkoppling, ett svar. Annars stannar det vid information. Kommunikation är ett växelspel. Och det handlar naturligtvis om vem man kommunicerar med. Skulle det egntligen handla om den här gången. Men det får bli nästa gång. 

(Kameran i fickan.)

Nostalgin

Jag följer Micke Bergs blogg på FB. En del träffar rätt i själen. En del  blir till aha-upplevelser. Sånt jag inte  tänkt på, dissonanser som  passerat. Som ett inlägg om Daido Moriyama, en fotograf som jag håller högt. Antydningen att ett japanskt fotografi, läs en annan kulturs uttryck gestaltar sig på ett annat sätt. Som detta att man upprepar intill förbannelse samma motiv, samma uttryck år efter år, tid efter tid.
   Ungefär som jag i stunder av högmod brukar tänka att efter femtio år med pennan i hand  nog fått till  en linje som om inte annat, säkert är utvecklingsbar. Men det här handlar inte om fotografi, utan om ögats förlängning i handen. Som John Berger skrev i sin essay: att teckna är att se. Nu  är bara grejen det att fotografera är inte att samma som att teckna. Det är något annat.

Den här bilden har ett digitalt ursprung men det finns en (förmodligen) analog exponering också. Utan att dra in Schrödingers katt i det hela så finns det sånt som kan gå fel på vägen mot ett synligt fotografi. Kan det vara en del av lockelsen med analogt foto? Oförutsägbarheten?

Gräng och hårdhet

och annat i kategorin tillkortakommanden.
Det här fotografiet har många fel och brister om man väljer att betrakta bild där fullkomlighet betraktas som kriteriet. Om  man  lägger in andra kriterier, ungefär på samma sätt som vi gör när vi betraktar en  målning eller teckning kanske bilden ovan slinker igenom. Det här är dessutom en analog bild med digital reservation då det är ett digitalt avfotograferat negativ. Repor och dammkorn är äkta vara så även slöjan i bildens underkant. Allt sånt här kan numera åstadkommas i kamera och programvara, ofta i kombination.
   Och den rimliga frågan är varför ska man kunna efterlikna analoga fel?  Vad är tjusningen, poängen? Om man nu inte har alldeles speciella syften, som att exempelvis gå över till fotopolymer eller någon annan konstgrafisk teknik där det krafsiga möjligen premieras. Men i konventionellt fotografi, nej knappast. Ändå finns apparna, möjligheterna och tycks leva ett kittlande liv. 
   Kan det vara så att repor, dammkorn och annat blir en markör till en annan  tid? En mer oskuldsfull, som om nu det kalla kriget, atombombshotet, järnridå och efterdyningarna av andra världskriget  med sina efterföljande konflikter, diktaturer i Europa et cetera skulle var mer oskuldsfull. (to be continued, som det heter)

Det är här jag sitter halva året och försöker göra något meningsfullt i bild. Går väl så där.