Artist statement. Någon?

 Om man aspirerar på att ställa ut sina alster idag i något lite mer anspråksfullt sammanhang än den egna fotoklubbens vägg, eller själv "curerar" sin utställning dyker allt som oftast begreppet "artist statement" upp. En innehållsdeklaration avgiven av utställaren. Ett intyg om att den presumtive utställarens verk motsvarar curatorns ambitioner. Man skulle kunna tycka att det räcker med de bilder man gjort, att det språket är tillräckligt tydligt för att en curator, som  förhoppningsvis är skolad i att läsa bilder, av dem bilda sig en uppfattning om bildurvalet.
   Jag anar en osäkerhet. Det handlar inte om det passande. Inte om omsorg till publiken. Tror jag att det handlar om en omsorg om den egna självbilden, curatorns alltså. En yrkesgrupp som lever i ett förmodat konkurrensutsatt hörn av arbetslivet.
   Jag har troligen själv  blivit konfronterad med detta fenomen. Som pensionär och "friherre" är en utställd bild blott en liten fjäder i hatten, inte en fråga om mat för dagen. Men jag blir lite förskräckt över att villkoren för bildkonstnärer och fotografer med ambitioner utöver den rent kommersiella bilden. Ja, jag vet, de lever tufft alla redan. Men nog är det  som en ytterligare parasit dykt upp. Curatorn.

Men artist statement-tänket har en annan dimension som den när man söker stipendier. Konst och kultur behöver sitt mecenatskap oavsett om det är privata finanser eller det allmännas pengapung. Vem styr? Vem lägger ribban? Vad är värt att satsa på, uppmuntra? Är ett stipendium en uppmuntran, ett förutsättningslös gillande typ; jag tror på dig, känn min tillit. Njä, riktigt så är det inte, och har  kanske aldrig  varit.
   Konstvärlden, där fotografi bör räknas in är sedan gammalt en värld av ryggdunk och kliande. Artonhundralets salonger, vari den borgerliga bildsynen frodades, långt från impressionism till kubism och vidare, det är inte i den borgerliga sfären det händer grejer, om man säger. (eventuellt to be continued)

Inte utställd bild men några dagar i Ljugarn Gotland tillsammans med goda vänner och samtal. Gotland, ön där träd gärna placerar sig på ett fotografiskt nöjaktigt sätt nära nog  på ett rosenlundskt sätt. 

Om romantiken och det dokumentära

"Genom att lägga en högre innebörd, det vanliga en hemlighets lyster, det kända värdigheten av någon okänt, det ändliga ett oändligt sken, så romantiserar jag det" Novalis.
    En romantiker vill alltså upphöja det vardagliga och låga till något större. En resa till och från arbetet förvandlas till ett stycke poesi. (Citat ur förra numret av Fotografisk tidskrifts ledare).

Vad är det i en bild som kan gör samma motiv till romantik eller dokumentärt. Eller kan en bild samtidigt vara romantisk som dokumentär. Handlar det om bildens kontext, fotografens uppsåt, eller bildläsarens privata kontext? Det är mycket som är förborgat i  och  kring en bild. 
   Men, romantiken ligger i fotografens öga, med bilder att tolkas på ett önskat sätt. Och varför romantiken rinner upp i bildvärlden så här i vad som i en romantisk värld kan tolkas som den punkt i historien när en kultur, ett synsätt och verklighetsuppfattning skönjer något annat som så att säga dyker upp vid händelsehorisontens framkant. Något annat. Kanske alla kulturers fall. För eller senare. I romantiken  ryms en stor andel nostalgi. "I romantiken vilar ett avsked".

Enkelt sagt och uttryckt kanske det handlar om att ge sina bilder en större betydelse. En större förväntan. En position i ett bildlandskap som idag är för stort. Som idag kräver en grovsållning innan det  möjligen romantiska per definition kan dyka upp. Det finns helt enkelt för mycket bilder för att någon överhuvudtaget kan skapa en överblick och ett adekvat urval.
Det är kanske att ta i, och  tanken är inte min egen fabricerade. Jag ska ta en sväng på Nationalmuseum och utställningen  om romantiken. Kanske den bidrar till förståelsen.

Christopher Long. Bilden bakom är inte hans. Googla på honom. Riktigt bra måleri.

Christopher Long - Between Apology Note and Love Poem som vi tittar på i kväll, det är vernissage på Uppsala Konstmuseum.  Christopher finns på min top-ten lista över målare. Men han är inte romantiker. Ändå kan man sjunka in i hans målningar, bli stående mer eller mindre uppslukad. Inte bara för hans teknik, och utnyttjande av pigmentet Viridian med sitt väldigt gröna. Cristopher gör det med självklarhet.
  Och en jämförelse med måleri och fotografi. Det finns mycket så mycket som hänger ihop. I allt uppriktigt bildskapande. Teknik och berättelse.

En Nikon F. Bra att ha liksom.

Vad analoga kameror gäller är nog min arsenal fylld. Men frestelsen att skaffa en hederlig Nikon F, utan någon som helst mätning av ljus och annat. Inte bara som nostalgisk hyllvärmare utan mer som ett fotografiskt komplement. Ett verktyg. Ett sånt jag ägt som en vän tappade i berget en sommar, inte ens en Nikon F-pansarvagnen klarar det (och det gick som det gick med den vänskapen).  Så stod det en F i montern på  Återbruket. Årsmodell 72 med ett Vivitar 90mm macro och en Nikon teleplus. Och nu  undrar jag så klart vad den tidigare ägaren ägnat sin tid till. En liten buckla på prismahuset, annars ok.

Men nu ska det handla om oskärpa och när man nödvändigtvis behöver knasterskärpa. Om jag får råda. Men den här bilden har, skulle man med viss fog kunna tycka, en besvärande oskärpa. Inte tillräckligt mycket. En modern fotograf skulle placera den här bilden i Lomografi-segmentet om den hade varit vinjetterad, men det är den inte. (Fontänskulptur av Axel Wallenberg "Händelser kring ett torg- till arbetets lov", Vaksala torg, Uppsala.) En detalj.
   Jag tar en vända runt bekanta miljöer. Med två NikonF, en hardcoreF och ett hus med Photomicsökare som ska få visa vad de går för. Eller, egentligen handlar det om två hus, 72-or bägge två. Fyra objektiv (24, 28,  55 och 105). Klarar de testet? Tveksamt tycks de visa sig när jag framkallat och går igenom bilderna och förstår att felet sannolikast beror på 1. Ett öga som inte kan fokusera rätt. 2. Att fyra objektiv plötsligt blivit diffusa. Nu tyckte inte optikern att det var nåt problem med synen för en vecka sedan. Snarare status quo. 
   Sen blir det ett andra test. Objektiven på en D800. Då borde det gå att ringa in problemet.
   Sen kan väl varje förnuftigt tänkande människa inse att fotograferande med moderna grejer toppar. Men visst är det lite roligt med det gamla. Eller?

Och då kommer frågan, när behöver man knasterskärpa? 1. När man fotograferar av negativ och diabilder. 2. Antagligen i samband med fågelfoto och annat som hör till naturen. 3. Spektakulära sporthändelser. 4. Gatufoto, inte nödvändigtvis, ej heller vid så kallat flanörfotografi.
   Skärpa eller inte är något som syns i en bild och följaktligen en berättarkomponent.
 Återkommer troligen runt detta.
  

Den långa färden mot en cassoulet

En cassoulet är om man vill ett extraordinärt pyssel som tar lång tid men innehåller inga särskilt komplicerade moment. Gott om tid och en viss planering. Definitionen slow-food är uppfylld.
     Jag tog en liten bildbläddring i kokbokshyllan. Kokböcker är en företeelse som verkar öka genom delning i sagda hylla. Matbilder är intressant, bruksfoto med rätt hög svansföring. Matfoto under femtio år. Det finns ett "paradigmskifte" i den här genren, gissningsvis om man ser utifrån en svensk horisont i och med publiceringen av Monika Ahlbergs Rosendals Trädgårdscafé med fotografi av Ewa-Marie Rundquist utgiven på Nordstedts, 1994 kom första upplagan. Bildvinklar som gynnar det korta skärpedjupet, lite motljus och överstrålning, här någonstans går kokbokens bildpråk över från ett instrumentellt bildberättande till ett relationellt. Mer sensuellt helt enkelt. Och man kan undra hur rätt i tiden låg det här bildspråket, det är här nånstans mat blir mer än en mätt mage i alla hem. Femton år tidigare kom en annan kokbok, Cattelins kokbok med text av Lars Falk, formgiven av Ove Pihl med bilder av Jan Åke Bengtsson. Den här publikationen utgiven på Alantis förlag 1978 har ett helt annat uttryck, så i framkant som även den också låg.  Bilderna, maträtterna i god skärpa fotograferade vertikalt, utan krussiduller, typografin är milt sagt trång med kraftigt knipna rubriker och ett påtagligt underkägel i brödet ( litet radavstånd i den löpande texten). Men så skulle det se ut på den tiden.

Och tittar man ännu längre bak så ser det kanske ut så här: Pellaprat,Den franska kokkonsten. En internationell publikation som gavs ut på flera språk. Här serveras kall laxöring Bellevue. Anspråksfullt är bara förnamnet.

Som sagt, kokboksbilder är bruksfotografi som skildrar sin tid, precis som all annan bruksfotografi såväl produktfoto som reportage. Man arbetar i den tid man lever i, med tidens värderingar och synsätt. Och om någon nu tror att en sanning ska levereras  här blir denne besviken. Men titta gärna själv på bilder från förr, hur såg den tidens kontext ut.

Om utförandet av en cassoulet återkoms det till. Med ambitionen att matfotografera.

Natur, kultur, gata. Om fotografiet som spegel för hängivenheten...

... skulle det handla om men det är så mycket som hamnar i vägen. Som det här med fotografiets uppsåt och med det här att skapa bilder. Den engelske konsthistorikern och författaren John Berger skrev en gång en essay; Att teckna är att se, en tanke som följt mig under många år. (till exempel i den här)^∗ Men det som verkar skilja tecknandet från fotografiet är att där tecknandet handlar om att försöka förstå hur något ser ut, ett ögats arbete med former, negativa former, perspektiv, linjens tolkning av objektet, så är fotografiet mer att känna. Ögats sensibilitet för det ögat registrerar. Och är då ögat så alert det kan vara händer det, i en hundradels sekund. Att det träffar rätt och fotograf och objekt möts i just denna hundradel. Men, efter själva konceptionen står det fotografen fritt att utifrån det tagna fotografiet med beskärning och lite annat pyssel skapa en bild som rent av uttrycker en tanke.

Om man inte är snabb och alert på morgonen står kronärtskockan i blom. De vita prickarna är regndroppar på fönsterrutan.

Härom nyss såg jag en alldeles utomordentligt fin bild i en Facebookgrupp. Fotograf Lennart af Petersens.  Bilden finns förmodligen i Digitalt Museum, Jag har letat och letat... Bilden tagen från Årstavikens södra sida. Ljus bakgrund. Man ser Årstaholmarna och Södersjukhuset i fonden. En man som bygger en båt yxar till ett spant. Några personer i bakgrunden. Kompositionen sitter rätt, sannolikt gjord i mörkrummet. Det finns ett lugn i bilden. Leta gärna själva, nånstans finns den.
  Den skulle för övrigt kunna kvala in som gatufoto, per definition stämmer det, men den har en annan dimension, något vi ibland kallar "Urbant fotografi".

Frågan om hur många sekunder vi ägnar åt en bild, en fråga som för mig personligen har fått aktualitet. Jag är i startgroparna för att göra ett bildspel. Nåt tusental exponeringar ska kokas ner till något som en publik kan tänkas orka med. Hur lång bör en bild vara i ett bildspel där sändaren bestämmer tiden? Kortare än vad man tror. Tre sekunder är en lång tid. För er som klippt och klipper film är väl "ensekundsregeln" säkert bekant. Det tar ungefär en sekund för åskådaren att se och uppfatta en ny bild och sen ska man smälta den en liten stund också, en sekund till. Gör man intoningar och uttoningar kan man suga på karamellen några tiondelar till. Men sen finns ju de där hållbara bilderna man kan titta riktigt länge på och de bilderna ska kanske inte ses i ett bildspel. Det finns andra och bättre tekniker för dem.

^∗ Videon är en loop och ska kunna rulla i oändlighet. Typ björkvedsbrasan.