Garderobstädning, pappans bilder och tankar om det.

Begreppet dödstädning är än så länge inte relevant i  min värld. Visserligen gör jag tafatta försök att decimera antalet böcker räknat i hyllmeter, enligt en princip att allt som handlar om foto sparas, båtar och nautica likaså. I segmentet konst inte fullt lika förlåtande. Romaner kommer inte ens på fråga att spara. Nja, det finns väl några, med snygga omslag. Eller de som man borde läsa om. Känns det igen? Helt konsekvent är urvalet inte.
   Nyss hittade jag , förutom pappans pliktskyldiga barnfotoalbum även en liten kartong med hans senare verk. Mestadels instoppat i  negativfickor med kortfattade angivelser om motiv och tidpunkt, i huvudsak färgnegativ av tvivelaktig kvalitet och än mindre fotografiskt intresse. Men många bilder på favoritrosorna, i medljus.
   Nu ska sägas att pappan en gång i tiden var en habil amatörfotograf på silverplakettsnivå i den lokala fotoklubben. Om han nu varit medlem i  någon  sådan.
   Ja, vad gör man med såna här samlingar. En samling som i mycket påminner om bildmappen i en ordinär mobiltelefon. Bilder med kort datum, bilder med möjligt intresse endast i den allra trängsta kretsen. Bilder som sannolikt bara blivit tittade en gång. Ja, med någon form av pietet, ett överlämnande till nästa generation ser jag tvånget att bläddra igenom och, ve och fasa, behöva scanna eller fotografera ett urval.  Men tomtebilder? Njä, där är gränsen passerad.

Fotografiet som ett snitt i tidspilen. En sextiondels sekund i en för närvarande ungefär 13,8 milliarder år lång tidspil. Dokumentation gjord för stunden, ögonblicket. Frestelsen att skruva färgerna till Tunbjörks nivå dyker upp men passerar. Eller att skruva den mot svartvitt. Jag låter färgerna stanna så nära negativet som möjligt. Och erfar en djup känsla av melankoli.

Mormor– ett porträtt

Först som sist. Det här inlägget handlar inte om fotografi.

På väggen har vi en teckning ritad för flera år sedan av ett då tioårigt barnbarn. Bilden är gjord i ett sammanhang då familjen är samlad, gissningsvis en julaftonskväll eller så. Det här är en bild som fortfarande fascinerar mig och den tål en bildanalys.
  Personen i mitten är mormor (min fru). Hon dominerar bilden av förmodat två skäl, hon är motivets huvudperson som dyker upp först i teckningens tillblivelse, hon är i egenskap av mormor äldst, viktigast. Mannen till höger är barnets pappa väsentligt mindre där tecknaren också noterat det lite spretiga skägget. Den lilla flickan till vänster är lillasyster.
   Bakgrunden, en akvarell föreställande ett skärgårdslandskap i oväder. På var sida skymtar andra tavlor, igenkännbart återgivna. På bordet ett som det ser ut korsord under läsning, ett vinglas, en skål med nötter (?) och en upp och nervänd bild framför lillasyster. Lägg märke till att korsordet också vänt upp och ner. 
   Oavsett om betraktaren faktiskt känner till situationen går det att läsa ut olika saker, som hemmiljö, familj, helgdag, gemenskap.
Mormor är som sagt störst därefter minskar storleken på de återgivna. Intressant är att pappan är väsentligt mindre än mormor, inte bar på grund av att han ska få plats i bildytan, han är redan beskuren. Och att lillasyster är så otroligt mycket mindre. Viktigheten illustreras med storlek.
   Det här är ett värdeperspektiv, något som de gamla egyptierna pysslade med. 

Trots perspektivets överenskommelser är återgivningen av växter och djur naturalistisk, såväl som människornas proportioner. Däremot inte ögats placering i ansiktet, likaså axelpartiets vridning i förhållande till figurernas bäcken. Prova det själva, om inte annat en bra stretchövning.

Förutom värdeperspektiv och beskärning av motivet till ett utsnitt finns en intressant aspekt, som ligger nära det perspektiv och utnyttjande den spanske barockkonstnären Diego Velasquez använder i målningen "Las Meniñas" där konstnären utnyttjar ett slags omvänt perspektiv. Vi ser en prinsessa i mitten omgiven av två hovdamer, den ena har sin uppmärksamhet riktad mot den lilla prinsessan, den andra i en nigning och blicken riktad mot en tänkt betraktare. Till höger en dvärg, en gosse och en hund. Till vänster står målaren med pensel och palett framför en uppspänd duk som vi ser baksidan av. Vad målar han av? Den frågan besvaras i spegeln i rummets motsatta ände. Kungen och drottningen som står modell och prinsessan med sin hovdamer kommer in för att se vad mamma och pappa håller på med. Bildbetraktarens perspektiv är kungen och drottningens. 

Ungefär så kan vår teckning tolkas. Vi ser det tecknaren (konstnären) ser. Tecknaren avbildas till vänster, det är  bilden på bordet  som lillasyster har ritat.
Att vår tecknare förutom värdeperspektiv och utsnittets möjlighet också accentuerar  sånt som skägg, mormors rynkor och hårknut, glasögon  och hennes ögonlock, blicken vänd nedåt mot korsordet. Som ligger upp och ner, beroende på vad? Att det faktiskt gjorde det eller för att lillasysters teckning också gör så.

Eller, det kanske handlar om fotografi i alla fall. Fotografi är ett språk med bildens grammatik oavsett det är hemmamys i soffan, politik, blåmesar eller vad det nu vara månde.

Det intima fotografiet

"Intim" betyder nära, personlig eller förtrolig, och kan syfta på en djup känsla av samhörighet, privatliv, eller närhet (både känslomässig och fysisk), samt små, mysiga sammankomster eller platser. Det handlar om att vara innerst, avslöja det privata och känna stark tillit och acceptans. Så säger ai-översikten när man googlar på intim. Bonniers svenska ordbok nämner också hemtrevlig. Bilder i det lilla formatet med rofylldhet, förtrolighet.
   Det intima rummet. Där tiden står nära nog stilla men ändå är blott ett ögonblick. Den intima bilden där alla bildelement har en betydelse, är lika viktiga. Var ser man sånt? Ibland i måleriet, dansk guldålder eller en målning på Liljevalchs vårsalong som sticker ut lite extra. Eller ett fotografi  sett på FS.
    Den intima bilden förutsätter inte en direkt mänsklig närvaro, snarare tvärtom. Just avsaknaden av mänsklig närvaro gör att bilden i sin alldeles särskilda situation får en allmängiltighet. Och att betraktaren, som är du eller jag, får betydelse.

I såna här sammanhang tänker jag och säkert fler gärna på Josef Sudek, den tjeckiske fotografen, känd för sina nattbilder från Prag men också för sina stilleben och intima interiörer. Men just den här bilden nedan är fotograferad av Jerry Söderberg tidigare aktiv på Fotosidan. (Bilden som är en skärmdump publiceras med benäget tillstånd.) Låt blicken vandra runt i bilden. Lägg märke till att allt, alla bildelement är lika viktiga, allt är redovisat med samma noggrannhet. Den här bilden är inget slumpskott. Tvärtom, utsnittet, bildvinkeln, skärpedjupet är uppenbarligen väl genomtänkt. Men det är också en inblick i ett hem, en mänsklig plats med just alla sina detaljer. Det lilla dörrstoppet under byrån som knappast har någon funktion längre. Spegelbilden av en fondtapet, den lilla pallen från ikea. En bild med både ljud och doft.

En intim målning av Hanna Hirsch Pauli, tills nu utställd på Nationalmuseum. Intimt måleri, potatisskalerskan heter målningen. Samma stillhet, samma redovisande av bildelementen. Här finns också en rörelse, man gör något fredligt. Skalar potatis, går med ett barn. Allt sånt går att relatera till.
   Så stor skillnad är det inte oavsett kamera, pensel eller vilket verktyg som är till hands.

Idag är den intima bilden mer relevant än någonsin. När världen krackelerar och dumheten i armkrok med makten regerar. Det är kanske då som den intima bilden, som en påminnelse då och då om en vänligare och bättre värld, behövs. Inte bilder att gömma sig i men att se fram emot. För att komma dit behövs nog också både en och annan så kallad politisk bild.

Om försoning

 Kom att tänka på begreppet försoning, som inte är samma sak som förlåtelse. 
  Jag gjorde ett verk för nog femton år sedan, som inte var fotografiskt, men hade ett slags fotografiskt ursprung. Fotografiet är ofta, för mig, inte skissblock, men ett slags utgångspunkt för tecknade, målade, assemblerade bilder. Ett verktyg helt enkelt.
   Att försona sig med något, med en tanke. (Kan man förresten försona sig med Adolf Hitler. Eller nazismen? Stalin? Pol Pot? Pinochet? Finns många och mycket att räkna upp.) Tanken dök upp då jag i morse läste en filmrecension; Nürnberg med Russell Crowe i rollen som Hermann Göring. En Hollywood-version av vad som hände där, i Nürnberg hösten 1945. Jag har alltså inte sett filmen men mina tankar slank i väg till Hanna Arendts bok "Den banala ondskan" om Eichmann-rättegången. Om den byråkratiska ondskan.
Och osökt landar tanken också i rapporterna om fångar, misshandel och tortyr i al-Assad-regimens syriska fängelser. 

Var går gränsen för försoningen? Var sluter man berättelsen, stänger pärmarna?

Försoningen. Assemblage. Böcker, skruv, spik, ståltråd med mera. 2011.

Motstånd.  Assemblage. Böcker, stålplåt, gängade stänger, svart griffeltavlefärg. 2014. Tillhör Uppsala Kommun. (När åtskruvningen når en viss gräns börjar plåtarna faktiskt bukta sig en aning. En metafor i realtid.)

Bilder förklarar sällan. De kan möjligen beskriva, skapa associationer eller antydningar. Häri finns fotografiets begränsningar men också möjligheter.

Utsnitt och rött, närmare bestämt PMS 485C

 En poäng med att använda 35mm ff är att det med en modern sensor finns utrymme för att ändra utsnitt. Brännvidd är som bekant inte samma sak som utsnitt. En brännvidd kan ju tillåta flera olika utsnitt. Det är kanske därför 35mm i fullformat är en så pass bra brännvidd då den så klart medger utsnitt motsvarande 50mm eller mer. Med dagens sensorer och objektiv, och reproduktionsteknik oavsett skärmbild eller utskrift kan man med lätthet åstadkomma en bra bild med 300 procent förstoring. Det är kanske först nu, i en digital verklighet som förstoringsapparaten och beskärningsramen faktiskt får sin förklaring. Det ska mycket till idag för att en bild ska få ett störande korn, eller digitalt uttryckt störande pixlar. Därför är också zoomobjektiven fantastiskt användbara, men kanske inte alltid så roliga, de triggar inte riktigt det kreativa motståndet som fasta gluggar innebär. Om saken förstås.
   (Och det är som alltid fullt tillåtet att känna, och odla en nostalgi inför en analog teknik. Den har svårförklarliga dimensioner som nog  ligger i det intuitiva känslostyrda landskapet.)

Ägare av dyrbara italienska sportbilar, läs Ferrari har lördagsträff  vid Garibaldimonumentet i Rom. Då blir det mycket rött. Speciell röd färg Rosso Corsa, Pantone 485C (där C står för coated). Som definierad cmyk; C0, M84, Y83, K11.

Det är såna tankar som dyker upp i huvudet. Är man lite skadad i tanken kanske.

Och en katt bland hermelinerna. Man skulle kunna tro att det här var lite av öppenhjärtlig fokfest men det fanns väldigt mycket av avspärrningsband. Vi hade heller vare sig tid eller djupare intresse för dessa dyrbarheter. Men fenomenet är ändå lite intressant. Gemenskapen i det dyrbara (där min är aningen dyrare än din, eller?)

Högbystade damer i kombination med exklusiva sportbilar trodde man kanske var förpassat till historien. Så icke. ( Och som gammal fotolärare ville man gärna gripa in; aldrig medljus, sök skugga, välj en brännvidd mer än 50mm ff när du fotograferar människor. Och lite smakfullt kort skärpedjup. Men man griper inte in.)