Omvänt perspektiv

Några tankar runt ett gatufoto

Mottagning i röntgenbussen. Harald Broander. (Ronehamn Gotland augusti 1943. Rolleiflex 1/50 f 5.6. Årets bilder-Svenska turistföreningen 1943.)

Om den här bilden är ett gatufoto eller ett dokumentärt foto är sannolikt en definitionsfråga. Bilder på människor som av en eller annan anledning står i kö är ett ganska vanligt motiv, jag tänker lite osökt på en av de mest berömda köfotografierna, MargarethBourke Whites välkända bild. Men det finns fler. Nånting speciellt med köer som motiv måste finnas. Vad berättar de om? Varför står folk i kö? Nånting ska hända, nånting fattas dem. Utsatthet, utsållning. Något gemensamt. Berättelsen ligger helt enkelt nära och tillgänglig för läsaren. Kanske är det kontexten som är ingången, en rubrik, en tydlighet i bilden, eller en polarisering som i MBW:s berömda bild.
   När Harald Broander tog bilden var kanske hans syfte att dokumentera en händelse, skärmbildsbussen i Ronehamn var väl en stor sak i sig och Roneborna har säkert gått man ur huse för att bli skärmbildade. Tuberkulosen är fortfarande en realitet i landet. Hur många här på FS har för övrigt fått sina lungor röntgade i sjukvårdens jakt på tuberkulos? Kan bildens första syfte vara att hamna i Gotlands Allehanda? Och därefter skickats in till Turistföreningens årsboksredaktion. Och där vunnit intresse, som en spegling av tillståndet i Sverige 1943.
  Men visst uppfyller bilden gatufotots regelverk. Handen på hjärtat, något mästarskott är den inte även om det går att utläsa en hel del om samhället i stort och i smått i bilden. Den är idag ett  tidsdokument. Vilket är nog så viktigt och inte är att förakta. 

Postat 2022-01-15 16:37 | Läst 157 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Inte nödvändigtvis punctum.

Att sättet att handskas med bilder och bildkommunikation skulle ändras så dramatiskt levde Roland Barthes i lycklig ovetskap om. Om detta hade påverkat hans teorier om studium och det för alla fotografer lite kittlande begreppet punctum lär vi aldrig få reda på. I Barthes sextio- och sjuttiotalsvärld är inte minst trivialbilden och det som numera ibland kallas massbild, inte att förväxla med massmediabild, fortfarande ganska hanterbar. Men kunde Barthes ens tänka sig paradigmskiftet som både handlar om teknik, som förhållningsättet att på alla nivåer kommunicera med hjälp av fotografiet? Troligtvis inte. Kanske en nutida Barthes. Men en sån skulle nog inte ha samma referenser som den gamle. Det privata kontextet ändras för de flesta bildläsare över tid. Och det är ur mottagarens privata kontext som det eftersträvansvärda punctum skapas. Följdfrågan är nu som då, kan fler mottagare dela samma punctum? Nej, men flera mottagare kan skapa sina egna punctum ur samma denotationer.

Härom dagen hämtade jag ut Joseph Koudelkas Invasion 68:Prague . Den har stundom varit svår att få tag på men en ny utgåva från förlaget Aperture ska väl fylla hålet en tid. (Sist jag var i Prag hittade jag boken, som så sant är något av ett nationalepos, med texten på tjeckiska och då min tjeckiska är rudimentär, milt sagt, egentligen frankt uttryckt, obefintlig tänkte jag nog att den hittar jag på nätet. Vilket inte varit så lätt.) Apertures utgåva har fin repro och tryckt med 175 linjers raster i duplex, sånt gillas.

Två av Joseph Koudelkas bilder fångar mig snabbt, apropos tidigare inlägg om begreppet punctum här på FS. Som i den här  bilden. I all dramatik, rörelser och riktningar och linjespel fastnar mitt öga för en detalj. En detalj jag sen inte kommer förbi. Här kommer en stormakts vapenmakt men det är ett slitet hampsnöre som håller ner pansarvagnens radioantenn. Det där snöret sitter fast på min näthinna. Jag tror inte det här är ett äkta Bartheskt punctum, Koudelka bör ha sett snöret han också, och antagligen lagt en berättande betydelse i det han med.
   En annan bild med en liknande detalj som fäster min blick på gränsen till punctum. Titta på motorhuvens svetsfogar. När jag var i tjugoårsåldern gick jag en arbetsmarknadsutbildning och blev bland annat svetsare. Och om jag hade visat upp en sån svets för någon av de bistra yrkeslärarna hade det blivit Gör om, gör rätt! Återigen, en stormakts armé i sin styrka samtidigt så slarvigt, bristfälligt. Såg Koudelka den detaljen? Hur många ser den? Men är den ett punctum i ordets rätta bemärkelse? Tveksamt.

(En nattbild från Prag får bli dagens bild. Med uppskruvat korn. Och lite duplexfejk. Fuji X10 som inte är eller var världens bästa nattkamera.)

Postat 2021-12-28 17:17 | Läst 331 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Om utsnitt och brännvidd

Idag blev det en sväng för att testa det nybegagnade objektivet 18-55mm zoom. Fungerar det som det ska, som förväntat? Hur går det med handskar? Är motstånd i bländarring som sig bör? Levereras tillräcklig skärpa? Och så vidare. Så passar jag också på att göra testet som visar att brännvidd är lika med utsnitt och konstaterar att det fungerar utmärkt. Och att sensorn räcker till. Men det visste  jag föralldel redan innan. 

Brännvidd 18mm bl 4.0(APS-C)

Brännvidd 55mm bl.4.0

Första bilden beskuren till motsvarande 55mm.

Ovanligt slabbigt idag. Och halt. Då ska man gå som en pingvin har jag hört. Fötterna lite granna utåt, korta en aning rullande steg, som en pingvin, typ. Man kan skramla fram med broddar under sulorna också. Undrar hur skridskoisarna mår? Vi har tre och en halv grad plus. Det hade varit roligt att ta några skär på isen. Men det kommer nog nog kyla igen. Det gäller bara att passa på i variationerna.

Postat 2021-12-11 15:50 | Läst 267 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Några tankar om pictorialism.

Pictorialism vs straight photography är en diskussion som bör dyka upp emellanåt. Den är nyttig. Inte för att fotovärlden kommer att uppnå något som ens liknar ett consensus. Men ändå. Historien är viktig. Den kan kanske om inte annat vara en hjälp att vässa det egna bildtänket, oavsett vad man för stunden har sin håg till.
När pictoralismen i första halvan av nittonhundratalet förpassades till reproduktionernas och hötorgskonstens trygga värld hände det i en tid när den fotografiska tekniken stod i full blom. Snabbare material och utrustning. Möjligheten till ett straight photography i alla situationer. Mer lätt hanterligt för både yrkesverksamma som för fritidsfotografen. Massbilden inte att förglömma. ("You press the button-we do the rest.") Men skillnaden mellan de olika förhållningssätten är ju inte enbart teknisk, den är framför allt en skillnad i hur och varför man ens vill berätta något. Inget konstigt i det. Men visst är det intressant att idag när jag som  fotograf vinnlägger mig om att plocka ut jpg direkt ur kameran och publicera direkt så är det en berättarteknik i sig. En process, eller snarare en icke-process i syfte att tillföra bildens något till bildens berättelse.
   Idag i pictorialismens "andra våg", den som hämtar sin näring ur den digitala bildens möjlighet att redigera, där redigeringen mer än en gång passerar manipulationens gränser är det inte bara det fotografiskt medvetna språket, om man får uttrycka det så, utan även massbildens uttryck och möjlighetsbatteri som sätter ribban. 
   Parallellt med en ny piktoralism, postmodern om man vill kalla den så, lever och frodas den gamla piktoralismen, den med rötter ända ner i artonhundratalet, i nationalromantiken, i oljetryckens reproduktionsvärld. Den oförargliga bilden. Här finns det säkert anledning att vara på sin vakt, det är i den här bildvärlden mycket av populism, värdekonservatism och kulturkonservatism simmar.

( Det roade mig att ta en bild från gårdagens vandring i ett orangeri och dra den genom ACR och Photoshop, dock utan att dra för mycket i alla nödvändiga spakar. Det går visserligen snabbare att göra det i Analog Efex pro men roligare att mixtra lite själv. Och spara proceduren som ett makro. Som kanske kan komma till användning nån gång. Men attans också att det inte finns ett riktigt mörkrum i närheten.)

Postat 2021-11-12 17:34 | Läst 575 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Prophoto. Och varför.

Hur många använder sig av ProPhoto som arbetsfärgrymd och när tilldelar ni bilden en annan profil och i så fall vilken? Och tänker ni relativt kolorimetriskt eller perceptuellt i den operationen? Skulle kunna vara en relevant fråga. Om du är färgfotograf och använder raw. Och nu vill jag vrida frågan lite granna bort från högsta möjliga teknikanvändandet för teknikens skull. Till en fråga om när teknikanvändandet har relevans för bildens berättelse. Eller inte.
Att den här bilden gör sig bäst i färg är antagligen på gränsen till consensus. Men svartvitt då? Alla vet hur färgen ska vara ändå. Med viss reservation för subtila framkallnings- och allmänt fototekniska manövrar. Hur ofta gör vi såna här bildöverväganden? Vem talar vi med? En del betraktare vill alltid ha färg. Kanske känns det tryggast så. Ingen osäkerhet. Även fast färgerna i en bild kan vara helt uppåt väggarna. Färg är vackert. Det här är återigen en sak att återkomma till...

Bondens marknad vid Resecentrum för några dagar sedan. Jag köpte inte pumpa men väl palmkål som fick steka med vitlök, hackade valnötter och en skvätt grädde. Salt och peppar. Pasta och en driva parmesan.

Fuji Xpro2 23/2.0 En del testande med färgrymder i CR och Photoshop. Problemet är att gå från ett motiv som inte riktigt ryms i AdobeRGB. ProPhoto och perceptuell återgivning fungerar bäst för den här bilden. Och den oundvikliga konverteringen till Srgb sker sent i processen. Den svartvita är ett gammalt Silver Efex recept.

Postat 2021-11-10 21:00 | Läst 569 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 13 Nästa