Omvänt perspektiv

Om skärpa eller inte och lite mer om pictorialism

Diskussionen om skärpa eller oskärpa och dess fördelar är inte lika gammal som fotografiet. I början var sökandet efter den ultimata skärpan A och O. Nicéphore Niepce var nog inte helt nöjd med sin första exponering den där sommardagen 1826 i Saint-Loup-de-Varennes.  Men redan i Daguerres porträttbilder några decennier senare finns faktiskt skärpan där, fullt tillräckligt. Fotografins nästa steg är att övertrumfa måleriet. Övertrumfandet av handens skicklighet; pictorialismen är född. Och ett sekel fyllt av allehanda försök att skapa den konstnärligt kongeniala tolkningen i form av fotografisk bild.
 Där skärpan blir om inte en bisyssla så åtminstone inte hela grejen. Och var är vi nu? Förmodligen i en tid där den perfekta skärpan åter är rättesnöret. Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad man anger som pictorialismens rättesnöre. Pictorialismens egen kanon kanske.
    Vem, vilka, vad är salongernas fotografi? Det som blir pictorialismens dogm.

Mobilbild. Kameran i fickan på morgonens kylslagna springvända. Blött, kladdigt. Väldigt mycket höst, lite flingor i luften. Men man hinner tänka en hel del tankar på några kilometrar. Om skärpa och pictorialism till exempel. Och lite grann om kulturkanon. Nåt att säkert återkomma till.

Postat 2022-11-18 19:29 | Läst 269 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ofrivilligt pyssel

Oförmodat och kobrasnabbt angripen av en förkylning förändrade planeringen och en Stockholmsvisit frös inne. Mary Ellen Mark på Kulturhuset pågår dessbättre januari ut, och Strömholm på Nationalmuseum också betryggande länge. Vasaris teckningar inte att förglömma. Och de där satinmatta akvarellpappren som är så sköna att teckna på skulle inhandlas... Hade rent av blivit ett besök på Tårtan. Men så icke. Det får bli en snörvelsittning framför skärm och lite pyssel med gamla bilder och negativ i stället. 

Okay Temiz, slagverkare i gruppen Sevda. 1973 kanske. Pentax Spotmatic 50mm tri-x 1600 ASA. (Bilden beskuren.)

Det svåra är att få fram någon slags trohet. Gamla inte alltför skarpa negativ, dammiga som öknar, ofta lite tråkigt exponerade. Är det möjligt att få till något, en kvalitetsförbättring? Jag är nog inte först med den frågeställningen. Och att i sammanhanget förstå filmkornet, upplevelsen av filmkorn utan att försöka återge ett korrekt historiskt korn. Och också ett korn som känns någorlunda adekvat för händelsen, situationen, berättelsen. Ungefär.
 De flesta har nog sin metod som fungerar bra. Jag gör ofta så att jag grundbearbetar bilden i CR oavsett om det är en rawfil, jpg eller tiff, ställer en kurva, grundskärper rätar upp och beskär. Öppnar bilden i PS och här är det frestande att börja pricka dammkorn och annat slitage, men det bör man vänta med tills senare i proceduren. Eventuella kontrasthöjningar, skärpemetoder som dessutom alltsom oftast tekniskt sett handlar om kontrasthöjningar de med, kommer att leda till att dammkornen återvänder.
  Eftrsom negativet redan är svartvitt så är procedurer i Silver Efex egentligen onödiga. Då måste bilden dessutom tillbaka i rgb för att fungera. 
   Jag duplicerar bilden till ett lager och lägger på oskarp mask lite mer än vad som behövs. Skapar en lagermask så att jag kan "måla" fram lite extra skärpa där det behövs. Den skärpan kan jag finjustera med lagrets opacitet eller genom att sudda bort lite effekt. När man gör den här proceduren är det så klart bra att man har lite koll på var skärpedjupet i bilden faktiskt ligger. Sen duplicerar jag lagret igen och gör högpass-täcka över-manövern. Det går att göra en lagermask på den också men oftast räcker det med att sänka opaciteten så att effekten precis tittar fram runt hörnet. Nu är det dags att pricka dammkorn och det tar en stund. I bilden ovan finns det fortfarande lite damm kvar i den nedre delen av bilden (av rent pedagogiska skäl). Därefter konverterar jag bilden till Gray Gamma 2.2 ställer in möjlig storlek och sparar som jpg. Åtminstone om bilden ska visas på skärm. Ska den eventuellt till tryck ställer jag in storleken så att den får rätt storlek uttryckt i ppi och 15% punktförstoring.
  Alternativet är, och egentligen mycket bättre, att försiktigt tvätta negativet. Repor och liknande går så klart inte att reparera. Femtio år sätter kanske sina spår.

Postat 2022-11-16 19:21 | Läst 187 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om fotografi, litteratur och sån där kanon

 Proust, Dostojevskij, Tolstoj, Zola, Flaubert, Mark Twain, Steinbeck, Montagnes essayer med flera, med flera, eller kanske hellre en svensk kanon? Hur ambitiös kan den bli utan att tappa fotfästet? Törs man gissa på Astrid Lindgren, Strindberg, Karlfeldt, Martinsson, men hur gör man med sådana som Eyvind Johnsson? ”Grupp Krilon” kanske inte gillas av alla. Och Mobergs Utvandrarna? Och hur sent i tiden? Lars Norén? Stieg Larsson? Ulf Lundell?

Men vad sägs om en fotografikanon? Några dussin fotografier som alla medborgare, och sådana som aspirerar på medborgarskap ska ha sett. Gärna ordentligt, minst en kvart per bild varje år. Ska det vara bilder i största allmänhet, alltså bilder i ett internationellt perspektiv, eller ska det vara en svensk kanon (eller nordisk?).  Ska man välja sånt som alla gilla, alla borde gilla eller sånt som är lite kontroversiellt i största allmänhet.
Kvalar Strömholm in? Anders Petersen? Elisabeth Ohlson Wallin? Lennart Nilsson? KW Gullers? Var lägger man ribban och vilken ribba lägger man? Det är inte så lätt att göra ett urval, den litterära eller visuella lägereld vi ska samla oss runt i nationell gemenskap. Eller är en kanon ett verktyg för folkbildning? Nåt som förhoppningsvis berikar och utvecklar medborgarnas liv?

Eller en musikalisk kanon? (Då blir det väl bara sånt där j-la Rönnerdahlande som en välkänd lutsångare och kompositör lär ha undsluppit sig.) Eller en konstkanon? (Karl den tolftes likfärd, Carl Larson ?)
Det är lätt att säga tulipanaros men svårare att åstadkomma en.  Framförallt att få medborgarna att lyssna, titta, läsa en kanon. Men den kanske på ett eller annat sätt är bra att ha i alla fall.

November i nådens år 2022. Med ironins lilla räv på axeln.

Postat 2022-11-14 20:19 | Läst 259 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Om pictorialism.

Strand Kerala Nikon D800 24-70/2.89)

Jag finner ibland glädje i att pyssla med bilder på ett lite mer grafiskt sätt. Att lämna de fotografiska kraven på skärpa, dynamiskt omfång, färgtrogenhet eller vad det nu vara månde. Ibland kan sådant  vara både kul och nödvändigt för att bildens inneboende syfte ställer sådana krav, men att istället betrakta ett negativ, analogt eller digitalt som en lerklump att forma något av kan vara nog så  berikande. Det triggar seendet. Ett seende som kanske kan användas till något annat. Det ena ger, det andra tar.
   Var tid har sin egen pictorialism. Tidens manér speglar den tid den är i. Pictorialismen lutar sig mot sin tids rådande bildideal, ofta så som den framstått i salongskonsten är en vanligt förekommande tanke. Men håller den tanken? Vad lutar sig dagens pictorialism mot och vad är den egentligen? 
   Tanken dök upp vid ett besök på Moderna Museet i Stockholm och Nan Goldins bilder och installationer. Det uppstår lite grann av en paradox, Nan Goldins bildvärld är å ena sidan något av nutidens salongskonst men hennes bildspråk är i mycket långt från de traditionella salongernas värld. De salonger som de utanför salongerna uppfattar som rätt och riktigt. I Nan Goldins bildvärld är det Polaroid, snabba exponeringar, blixt direkt på, ett bildmanér som oftast talar i termer av att innehållet, narrativet, är viktigare än den tekniska konventionen. Så därför är bilderna rätt rätt långt från vad den dedikerade fotoentusiasmen menar med bildkvalitet. Och det är naturligtvis också sannolikt  långt från den dedikerade fotoentusiasmens bildvärld.
   Kan man då säga att Goldin rör sig i pictorialistiskt kontext? Jag tror att man kan svara jakande på den frågan. För bortsett från berättelsen om Aids, den transexuella världen, det ”ljuva livet”, narkotikan och senare opiodskandalen i USA så finns det också något i det tekniska förfarandet  som är i sin tid. Som sagt, det är polaroidliknande men också den lättillgängliga färgbildens estetik, kompaktkameran med blixt rätt på, så typisk nattklubbsbildens spontanitet. 

(Samma  bild i ett pictorialistiskt manér typ sent sextiotal. Bild i bitmap 50% tröskelvärde. sen måste den göras om till gråskala och därefter rgb för att få men tonplattans färg. Allt i Photoshop och långt från rocket science om man så säger. Blir också varse att FS kategorier saknar utrymme för tankar om sånt här pyssel.)

Och så var det den här sent sextiotal tidigt sjuttiotalspictorialismen. Svartvita grundbilder, inte sällan med en tonplatta i någon associativ färg. Sådana bilder som lämpade sig perfekt för den tidens  affischkonst. En tryckform för bakgrundsfärgen. En tryckform ovanpå med den svarta bilden. Och naturligtvis i silk-screen. Rätt långt från Nan Goldins bilder milt sagt. Men det går kanske att ha två bollar i luften även i en fundering om pictorialism. Lär väl  återkomma till Nan Goldin nån gång.

Postat 2022-11-06 22:36 | Läst 314 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Att umgås med en bild

Under ett par veckor har jag umgåtts lite extra med ett par bilder. Inte för att knäcka koden, eller att överlista bilden. Inte heller för att hitta alla fakta, metadata om bilden. Utan mer av att sjunka in i bilderna, ungefär som man ibland kan göra inför en målning på ett museum. Som Rembrandts kökspiga på Nationalmuseum. Den räcker som den bild den är. Den lilla målningen blir inte bättre för att historien runt blir synlig.
   Jag såg ganska snabbt att bilderna, och andra bilder i mitt närmedvetande ofta handlat om barn som leker. som till exempel de här pojkarna som leker med en hund på torget i staden Piran, en slovensk idyll vid Adriatiska havet.

Bilderna, en av van der Elsken och den andra av William Klein har uppenbart också något gemensamt i att det handlar om barn som leker. I van der Elskens bild ett ögonblickets negligerande av fotografen i rummet, i Kleins bild med högsta möjliga medvetenhet om fotografen.

I kleins bild är det särskilt luftgitarristen som centrerar bildens berättelse, men utan flickan nere till höger, hon som med barnslig överdrivenhet poserar, hade bilden varit ganska platt. Det är kanske så att när flera saker i en bild pekar åt samma håll, som i ett ackord, går bilden också åt rätt håll. Och bildens ögonblickliga dramaturgi, konflikten mellan pojken som subjekt och flickan som självvalt objekt. Där de andra barnen är figuranter.
  Annorlunda är det i van der Elskens bild. Rörelsen, skrattet, koncentrationen som ett ögonblick senare är en hög av skrattande armar och ben. Tror jag. Så kan jag läsa den. Och jag kanske stannar vid det upplösande skrattet. Och hoppar över sånt som att bilden med allra största sannolikhet är fotograferad med en Rolleicord och att Nederländerna, Eds hemland, det året drabbades av en översvämmningskatastrof utan dess like. Eller annan metadata och bakgrundsfärg.
   Jag tror att fortsatt djupläsning av bilder kan ge något till det egna förhållningssättet inför egna och andras fotografier. Inte alltid redovisningsbart, men det var inte heller det som det skulle handla om.

Och för er som inte kikar så mycket på Yotube och vad en hungrig fotograf kan hitta där kan kanske den här länken kan vara nåt i brist på sysselsättning. Nån som bläddrar i en annan takt än man själv dock. https://youtube.com/playlist?list=PLC3puH5_xmYyHSuYUDbLwvgBN_UmQjR7e

Postat 2022-10-29 18:47 | Läst 268 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 21 Nästa