Omvänt perspektiv

Om bokform

Inte så mycket foto i det här bloggavsnittet. Men kanske lite grann om visuellt uttryck. På nåt sätt…En liten spoiler; det kommer nog  att handla en del om böcker och bokform framöver.

I min bokhylla har jag den här boken. Obsolet är bara förnamnet. Akke Kumliens ”Bokstav och ande”.

Akke Kumlien var en person  som hade väldig koll på det mesta vad gäller typografi och konst. Tråkigt nog inte alltid helt träffsäkert.  I oljemåleriets materiallära som sakkkunnig vid Konsthögskolan lutade han sig lite för mycket på källor som, i Europas trettiotal, och i detta fall inte med hänsyftning på trettiotalets politiska utveckling, i alla lägen inte borde setts som helt tillförlitliga. Hans syn på typografi och bokform var nog redan då aningen  daterad, eller obsolet för att använda ett vackert ord. En människa som levde utfrån sig själv, med bestämda uppfattningar om det mesta, men i alla stunder inte helt genomtänkta och ödmjuka. Kumlien var en sällsynt avart av de magnifika och då den lågmälda varianten. Men, nog är det ändå en intressant läsning. Boken är satt med ett av Kumliens egna typsnitt, cochin (utt. Kåschäng) ett rätt snyggt typsnitt om ni frågar mig. Alldeles oavsett det gemena kursiva d:et son har en alldeles speciell knorr ( så speciell att cochin blev en reklambyråernas favorit några år i tidigt tvåtusental.) Mitt exemplar av boken, utgiven 1948  på Norstedts förlag hittade jag på en loppis. Den lite mindre upplagan som är tryckt på lumppapper. Det visste inte loppishandlaren, därav priset.

Som sagt, det ska handla lite grann om bokform framöver, sannolikt interfolierat med naturbetraktelser i sann Barthels skärgårdsanda. Får se vilken bäring på fotografi det här kan ha.

Postat 2024-05-23 22:28 | Läst 110 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Göra böcker

Häromdagen fick jag ett exemplar av den bok jag arbetade med någon månad eller så i höstas. Att hålla en ny bok, obruten i sin hand är nog ungefär samma känsla som när man tar  upp en kopia från sköljen och ut i dagsljus. Så blev den alltså.
En bok i genren "Gräv där du står".
   Bokformgivning särskilt fackböcker med en myckenhet av fotnoter, källhänvisningar och typografisk konsekvens är en speciell genre. Ganska pyssligt men ändå rätt roande. (Och lusten att göra en  fotobok dyker dessutom upp då och då även om den här boken inte är en fotobok i egentlig mening. Då handlar det väl först som sist att ha ett intressant material. Bra bilder, en berättelse, något angeläget. Nåt Jante i bakhuvudet inte alltid håller med om .)

Att göra fotoböcker är inte bara bild. Fotoböcker är en genre med litet av ett eget tänk. Det handlar så klart en hel del om typografering även om sidformatet är givet av tryckproducenten så har man rätt fria händer att disponera ytan efter eget förstånd. Bokform handlar ytterst om kommunikation och en överenskommelse med läsaren. Typografi handlar om att bringa reda i och göra text och bild förståelig. Och en upplevelse som " ej blott och bart är nöjsam läsning utan lika mycket en upplevelse i det sköna".
   Den första stötestenen i bokform är hur formatet ska disponeras. Här bör man tänka uppslag och inte sida. Böcker betraktas ju som bekant i uppslag, par av sidor.
   Hur man placerar satsytan, och alltså utformar marginalerna. Man vill gärna hålla ihop uppslaget, innermarginalen, eller buntmarginalen görs smalare än yttermarginalen. Yttermarginalen bör helst vara lika bred eller bredare än en normaltummes bredd, alltså minst cirka 25 millimeter. Gissa varför. Toppmarginalen (huvudet)  bör vara mindre än nedermarginalen (foten). Det här ansluter till passepartoutregeln, ytans mitt bör helst ligga i sidans optiska mittpunkt. Och var ligger den optiska mittpunkten? På en högersida drar man en diagonal från övre vänster hörn ner till nedre högra hörnet. Avsätt sedan sidans bredd från övre högra hörnet till sidans vänstra sida. Dra diagonalen och i skärningspunkten mellan de två diagonalerna ligger den optiska mittpunkten, det vill säga det som ögat uppfattar som mittpunkt (och märkligt nog faktiskt i många fall ganska långt från vad gyllene snittet stipulerar).

Bilder ska antingen ligga innanför satsytans gränser, den yta som begränsas av marginalerna. Eller vara utfallande, det vill säga utanför marginal och ända ut till papperskanten.
   (Att uppslagen har en balanserad linjering, sidans proportioner, marginalförhållande, satsbredd, radlängd, radavstånd (kägel), typstorlek (grad), styckeindelningar, och diverse typografiskt "lördagsgodis" är ett ämne som skulle bidra till ett femtiotal nya blogginlägg är förstås en karamell att suga på. Om någon här på FS har funderingar och tankar runt bokform går det bra att höra av sig till mig.)

(Omslagsfotografi okänd fotograf. Bilden är rastrerad i PS, en metod att  komma bort från oskärpa och litet omfång i en inscannad papperskopia genom att helt enkelt överdriva bristen.)

Postat 2024-05-15 13:02 | Läst 333 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om den ofrånkomliga publiceringen

Paul Hansen skrev häromdagen i DN en liten fin kommentar runt nyligen bortgångne fotografen Eliott Erwitt. Erwitt såg fotografiet  mer som ett hantverk än ettt artisteri, åtminstone vad gäller ”fritidsfotografiet” med en småbildare,  och han var tämligen ointresserad av det konsthistoriska, bildanalytiska resonemangen runt bilder...om än det i viss mån kunde vara underhållande. Och det är nog en rätt sund inställning, att hålla sig ifrån vad som händer på andra sidan av kommunikationspilen, förutsatt att man inte arbetar med specifika uppdrag där man tjänstgör som tolk för något en uppdragsgivare vill ha sagt.
Men alldeles oavsett, blir en bild publicerad, och det blir den ofta snabbare än man tror, kommer den också att utsättas för någon form av tolkning. eller läsning om man så vill.
   Och, med vetskapen att allt som syns inom bildens utsnitt är berättarkomponenter och alltså föremål för såväl läsning som tolkning ligger i sändarens, fotografens härad. Komposition, innehåll, tekniska komponenter som färg, omfång, korn, skärpa etcetera. Och där läsaren-uttolkaren inte sällan sitter inne med en hel del kunskap, välgrundad eller förutfattad kan man låta vara osagt. Men, som iakttagare, läsare, analytiker kommer jag längre om jag förstår bildens alla komponenter och hur de hör ihop och samspelar. Inte olikt en kunnig och erfaren fotbollsupporter. Jag nöjer mig och förstår att halva publiken blir jätteglad om bollen hamnar i något lags mål. Men vägen dit, som kan vara nog så spännande och intrikat, det som fotbollssupportern ser och läser in är för mig tämligen förborgad.

Och hur bildsätter man en sån här text? Går ut och flanörfotograferar, på vinst och förlust i det acccelererande nattamörkret? Eller söker bland tidigare försyndelser? Med en bild som förhoppningsvis träffar mottagaren rätt.  Kommunikationens enkelriktade pil, som likt en bumerang kommer tillbaks ”som en gummiboll till mig” för att citera en text ur MA Numminens ouvre. Så det får alltså bli en bild på MA. Lätt som en plätt. 

(Om man placerar Nat King Cole i ena änden av en linje hamnar MA högst troligt i andra änden av linjen.) Bilden från förra halvan av sjuttiotalet. Tri-x, antagligen Pentax spotmatic med 85:an. 1600ASA och full öppning var det som gällde, gissningsvis 1/30 sek. Det är ganska långt från dagens knasterskarpa möjligheter vid scenkanten.  Det var inte ett fotovänligt ljus däruppe på Kappfabrikens vind kan man lugnt påstå och inte blev det bättre med gula väggar överallt. "Kappan" eller Uppsala Musikforum, inspiration till en mängd musikställen under det glada sjuttiotalet.

Postat 2023-12-14 14:52 | Läst 1041 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Parentes. Lite mer runt fotopapper

Lite mer pyssel i den svartvita lådan. Och att gå lite över gränsen.
Att skapa en duplexbild är inte så knepigt om man arbetar i Photoshop. Hur man gör motsvarande i andra program vet jag inte, det är fritt fram att försöka. Vad man ska tänka på är att inte lägga en hinna över bilden. Det är visserligen enkelt gjort, ett nytt lager och pytsa i en lämplig färgton och sen dra i lagrets opacitetsreglage. Men målet och poängen är att få de mörka pixlarna, eller "silverkristallerna" om man är benägen till metaforer, att få den önskade tonen men dock inte de allra ljusaste. Syftet är också förutom att få till exempel en varmton även få lite extra stuns i svärtan.

(Bild i gråskala)

En annan metod är att gå all in i tryckmedia och montera bilden i program som InDesign, QuarkXpress eller liknande. Utgå ifrån en tiff i gråskala. Montera och tänk på upplösning och storlek så att slutresultatet landar på 300 eller 350 ppi (överkurs, den som vill veta mer får lugna sig.) Direktmarkera bilden och skapa en cmykfärg i färgfönstret.  Nu är bilden färdig för att  gå vidare till ett tryckoriginal men dit ska vi inte utan markerar  bilden och exportera som jpg eller tiff. Filformatet  som man sparat bilden i PS har som  synes en viss betydelse.

(samma bild i fyrfärg CMYK 40 50 50 100.  Vänster jpg, höger tiff. Bild under: övre i fyrfärgsmanér, undre i gråskala.)

Tillbaka till duplex. Gör bilden till en rgb och sätt en pipett i ett väldigt ljust område i bilden. Då ser man i info att rgb värdena är lika men ju mörkare partier i bilden man undersöker med pipetten desto större skillnad i mellan rgb-värdena kommer att visas.

Utvärdering. Det finns flera metoder att efterlikna intrycket av varmtonade silverrika fotopapper från den analoga tiden. Den som lyckas bäst är nog duplexmetoden. Den simulerar två tryckplåtar som ligger exakt på varandra. Den kompletterande duplextryckplåten avger sin färg exakt som den underliggande svarta plåten. Det är poängen.
Och, viktigt att veta, de här beskrivna metoderna syftar inte till att skapa falsarier. Syftet är att skapa något som skapar en liknande ögats känsla som den analoga processen.
   Och visst kan man jobba analogt, min Durst står nedskruvad i källarförrådet, de flesta prylarna i någon flyttlåda, till och med ett akroskop. Nä, där är jag inte än trots att den digitala processen inte riktigt kan återge eller leva upp till  det äkta svartvita. Med förbehållet att det äkta ser man endast när man tittar på riktiga fotografiska kopior på silvergelatinpapper. Printar, nej, oavsett hur duktiga bläckstråleskrivare vi  än har.

Postat 2023-12-01 16:46 | Läst 536 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

om tankar runt en oskarp bild

Låt mig börja med att ovanstående bild är ett fullständigt oredigerat negativ inskannat (läs avfotograferat) med samtliga brister som går att åstadkomma. Tveksamt om en AI skulle kunna få fram något vettigt ur den här bilden och vilken prompt, instruktion skulle i så fall behövas. Oklart på den punkten.
  Men, i rotandet i negativpärmarna fastnade jag för just den här. Av flera skäl. Jag kollade på Wenches, hon till vänster, Eldkvarnsbilder för några veckor sedan och erfor den där känslan av att historien är närvarande i nuet. Sjuttiotalets värld, år av musik, fotografi, konst, möjligheter men också ett otvetydigt stråk av vemod. Historiens närvaro i nuet. Han till höger, Rune Jonsson,  fotograf, fotolärare, redaktör och fotoskribent i en lite annan tid.(Jag träffade Rune då och då långt senare, ibland på tåget, en gata eller en utställning och minns korta intressanta samtal om bild och fotografi.) Platsen,  gamla Konstfack på Valhallavägen. Restaurangen, kaféet där många timmar fördrevs utan att något särskilt vettigt sas eller tänktes. Men kanske lades grunder för något. Det obestämbara, det då än så länge oförutsägbara, något en AI nog knappast skulle kunna räkna ut.
   I taket en bumling, sjuttiotalets takarmatur par preference, och under den en skylt som annonserar att här serveras gröt och mjölk förmodligen till ett hovsamt pris. Om inte annat så är det kanske i den bilddetaljen tidens gång syns så tydligt. Fast gröt och mjölk är väl på tallriken igen, eller hur?
   Att ta bort repan i negativet är ingen svår konst, inte damm och andra fläckar heller. Att skärpa upp bilden går till en viss gräns men det finns en gräns för det också. Finns det en AI som kan räkna ut hur det skulle gå till och finns det i så fall en AI som skulle kunna göra det utan att behöva mutas. Vilka pengar ligger i att göra en sådan operation? Är den här bilden ett lönsamt projekt i en fotografisk bildvärld som numera lever högönskligt i knasterskarp digital välmåga?

För övrigt, som jag läser i senaste numret av Tecknaren, Svenska Tecknares medlemstidning, citat Joanna Rubin Dranger apropos stereotyper: "Men som bildskapare kan man ju också prata om detta ur en kreativ aspekt, varför skulle man vilja repetera gamla bilder när man kan skapa helt nya?"
  Vilket får mig att tänka på,  Svan på lugnt vatten, ett motiv (målning av herr konstmålaren Eugen A-son Renard som figurerar i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes) har vi sett ett antal gånger, ett tacksamt motiv för AI. Populärt, ganska lätt att åstadkomma. Finns säkert en viss marknad. 
Något att återkomma till.

Prompt:
/imagine  The art and design world´s view on AI, Protest poster style --hd
kan nog gälla fotografer också.

Postat 2023-06-05 22:17 | Läst 865 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 9 Nästa