Omvänt perspektiv

Att vara människa

I Olof Hellströms ateljé. Olof ägnade mycket tid till att gestalta det där att vara människa om jag förstått saken rätt. Det blev många skisser i det arbetet. Att skissa tredimensionellt är lite mer skrymmande än att skissa på papper.
Skissandet, tänkandet i bildarbetet ska inte negligeras. Inte för fotografen heller. Det är kanske inte materielvård i första hand. Kanske något mer av tankeverksamhet. Att prova bildlösningar. Låta idéer sjunka in. Är det kanske fler än jag som har ett vaxdukshäfte med anteckningar, skisser, små utskrifter av foton. Kom-i-håger och anteckningar från fototillfällen. Lite mer fysiskt och långsamt än alla metadata och sparade inställningar.

(Bilderna tagna med en Fuji X10. Bra att ha i fickan. Annars mindre bra.)

Postat 2019-06-06 18:32 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Är man en alarmist,eller?

Häromdagen råkade jag Onkel Aage. Vi kan kalla honom så. Onkel Aage är släkt men på behörigt avstånd och helt utanför arvsmässiga tvister och liknande. Onkel Aage är en rätt besvärlig typ, en sån där sunt förnuft-farbror så man får hålla tand för tunga när man hamnar i kaffe och avec-perioden av en bättre släktmiddag. Att vi har klart divergerande åsikter om klimat, väder, koldioxid, storlekar, forskningen är inte enig, termodynamikens andra lag, Joules lag och lite annat tankegods, är så klart. Fattas bara annat. Men jag lär ha ett gott hjärta enligt den senaste läkarundersökningen, och anses vara diplomatiskt lagd. Det tyckte i alla fall min kära moster. Så ungefär så här.

Sverige är ett litet land och kan inte göra något åt klimatet. De flesta länder i världen är små. Om man sätter gränsen vid 20 miljoner invånare är 137 länder små länder. Då ingår i och för sig några löjligt små länder som San Marino och några pyttesmå stater i Stilla Havet. ( Fast de kan man nog räkna bort ändå om några decennier...) Om man räknar länder som är mindre än Sverige blir det 100, och då har jag medvetet räknat bort Vatikanstaten.

Klimatet har alltid varierat. Ja. Annars hade vi väl varit kvar i karbontiden...Nja, skämt åsido men här dyker en märklighet upp. Det verkar som om klimatbejakarna ofta vägrar ta in att forskarvärlden har otroliga mängder av mätdata, borrkärnor etc. nog för att skapa den evidens som vetenskapen kräver. Jag skriver klimatbejakare eftersom onkel Aage tydligen gillar rådande klimat. Att all denna evidens finns verkar inte bekymra min onkel särskilt mycket.

Sverige är ett litet land och det spelar ingen roll vad vi gör. Nja, konsumtionsmässigt är vi helt plötsligt 40-50 miljoner ( och alltså ett ganska stort land, som Uganda ungefär, med den skillnaden att Ugandeserna lever lite snålare än vi och har kanske inte fler konsumtionsinvånare än Senegal som bara är 15 miljoner. Vilka i sig kanske inte är fler än 7 miljoner konsumtionsinvånare. 

Och förresten blir de arktiska haven kallare. Jo. Det blir groggen på sommarverandan också, när isen smälter.

Koldioxid är en förutsättning för liv. Ja du onkel Aage, jag sov inte på biologilektionerna. 

 Ett litet axplock från en soffadiskussion. Sen får jag väl vänta på svaret varför det skulle vara sunt förnuft att lita på 2 procent av forskarvärlden och inte 98%. Får kanske tillfälle att återkomma till det. Och till dess får jag väl vara alarmist. Som en av gässen på Roms murar.

Och jag som hade tänkt att skriva ett par rader om det är så att vi använder oss av samma avkodning när vi läser kommersiella bilder som när vi läser bilder i olika sociala medier. Men det får bli en annan gång.

Postat 2019-06-02 18:06 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Gatufoto och långsamhetens lov

En öl i Prag. Inte direkt gatufoto precis. Men en bild.

Jag tror att Joakim K E Johansson i sin blogg här på FS är inne på ett bra spår om gatufotots lilla problem. Läs den. Joakim refererar till Cartier-Bresson, med all rätt för det HCB hävdar är att fotografi måste få ta sin tid. Och han beskriver detta att röra sig långsamt, uppmärksamt, stanna till och ge sig tid till att avvakta. Att vänta in ögonblicket, och att vara beredd. 

Det är ungefär samma sak för en tecknare, målare eller annan bildkonstnär. Det tar tid. Man snyter inte fram en bild på en minut. Vilket kan tyckas konstigt för en fotograf som tänker i exponeringstider kortare än en blinkning. Men foto är förberedelser, inväntande, närvaro, koncentration, och efterarbetet i mörkrum eller i datorn. Det kanske är svårt att göra jämförelsen - idé, skiss, utförande, värdering, korrigering som man gör inför en målning eller teckning. Men likheten finns.

Men idag har vi en omedelbarhetens filosofi. Snabbt. Omedelbar behovstillfredställelse. En bildkultur som åtminstone i det fotografiska tillåter direkt publicerande. Och förmodligen också ett snabbt gillande från när och fjärran. Finns det tid för eftertanke? Värderingen av en bild? I hela kedjan.

Det är möjligt att det här är något av en generationsfråga. Om man som de gamla rävarna har levt i det analoga fotograferandet med framkallningsritualer och mörkrumsseanser är det kanske svårt att förstå det här - tryck och publicera. För oss var det en lång väg innan en sällsynt lyckad och värderad bild blev publik. Så är det inte idag. Och kanske, den tidsrymd som kan behövas för att avgöra om en bild verkligen håller för att exponeras publikt har därigenom blivit  lite för kort.

Att publicera innebär att göra bilden publik. Här! Se mig. Tyd mig. Läs mig. I det ögonblicket gör bilden ett kvalitativt språng. Från att vara fotografens, sändarens egen juvel, till att bli allmänt tillgänglig och, i bästa fall sedd, medvetet sedd av en mottagare. 

Återkommer i detta.

Nya bryggan och hemslöjdad soffa. Tjockan rullar in. Mistlurarna skär genom verkligheten.

Vaknar 8.00 Springrunda. Mulet och lite disigt. Lite trög i benen. Lugnt på ön. Plockar med växthuset. Skruvar fast nocken. Åker och handlar på ICA. Handlar lite mer som behövs på brädgården. Hämtar propellern på Borgö. Gör färdigt soffan och tar ner den till bryggan. Det har regnat i dag. Lite skurar. Ett par millimeter. Fortsätter på växthuset. Det verkar fungera som jag tänkt, även om det finns ett och annat mätfel. Kvällen kommer och dimman rullar in. Skärgårdsvår.

Postat 2019-05-23 23:01 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Och på frågan om gatufoto sa de nästan alltid, nja, jag vet inte...

Idag närkontakt med geting. Nästippen. Baddar snabbt med alsolsprit och tar en dos Betapred. Jag kommer alltså se ut som Rudolf med röda mulen i en vecka framåt. En rätt stor mule. Inget att se fram emot att behöva förklara varför man ser ut som en stoppsignal i nian. Nu klarar det sig verkar det som. En får se i morgon. Att dona och bygga lite här och där är ganska skönt. Och så tänker man så bra. På lite allt möjligt. Fotografi och bilder till exempel. Och för mig som odlar en hart när pedantisk inställning till genren gatufotografi, låt vara av akademiskt pedantisk art, finns det ständigt nya kopplingar.

Har ni tänkt på att de flesta av nittonhundratalets bemärkta fotografer, sådana som alltför ofta får epitetet gatufotograf stämplat i pannan väldigt ofta, i intervjuer, svarar på frågan: Hur tänker du om gatufotografi? Och de svarar alltsom oftast: Nja, gatufoto. Vet inte direkt... Jag fotograferar väl mest så som det blir. ( Eller något annat med samma andemening.)
Alltså, gatufotograferandet lånar metoder, förhållningssätt och teknik. Skapar en genre utifrån detta. Men de stora elefanterna i nittonhundratalets dokumentära fotografi. Nä, de är bara inspiration men definitivt inte ”street photography”. Så har vi bara detta i bakhuvudet är det väl bara att köra på.


Men jag tror att man tar bättre bilder om man, de facto inte går ut på stan och tänker ” nu ska jag ta lite gatufoto”.  Gatufoto, som alla andra bilder uppstår först när betraktaren-mottagaren träder in på scenen. Jag som är fotograf kan bara såpa banan och hoppas att allt går i mål som jag tänkt.

(Bilder från NY, Manhattan. Gatufotografens scharaffenland.)

Postat 2019-05-22 22:33 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Tankar i vardagen

Fjärden ligger blank.

190514
Idag, en kylig dag med antwerpenblå himmel. Jag springer min runda på morgonen. Sköter vardagsbestyren. Bygger lite på växthuset. Och är man vänsterhänt så är man. Man får improvisera där hjärnhalvorna inte är riktigt synkroniserade. Tänka till och improvisera. Hittills har det funnits marginaler....
Morkullan drar över taknocken och har fått sällskap av horsgöken, himmelsgeten. Eller enkelbeckasinen som horsar nånstans bortåt. Det finns en och annan våtmark som kan intressera en vadare en bit upp och in i skogen. 
Annars är halv måne. Trastarna jobbar på sitt gemensamma Tubular Bells. Det är bara tjäderklockan, rödhaken som stör lite grann. Först uppe, sist i säng.
I natt hör jag fortfarande alfågelsång utifrån fjärden. Men snart är det också över. Nu är gullvivetid.Det är lugnt på ön. Entreprenörerna, snickarna, fixarna äger ön med sina vita skåpbilar. Vi som bara är här är i absolut minoritet.

190520
Kommer ut i kvällningen efter några dar i stan. Möten, lite social verksamhet. Ytterligare en begravning. Tvätta och göra ärenden. Känns det igen?
Det är som alltid påtagligt svalare här ute så här på vårarna. Men trastarnas kör, Tubular Bells ringer oförtröttligt. Och mörkret vill inte riktigt ta övertaget.
Båten ska göras i ordning och i sjön. En armé av plantor ska sättas. Lite växthusbygge hinns nog också med.
Och såg jag inte en blå kärrhök vid Penningby. Och en ensam trana på fälten vid 77an där man passerat avtaget till Östuna. Jo, så är det. Ständig blick för fåglar. ( Tubular Bells, en midsommaraftonskväll för mycket länge sedan gick jag ut i skogen och hörde trastarna. Som en unison klang. Det blev lite som Mike Oldfields "Tubular Bells". Så är det också förklarat.)

Funderar runt en text. Om betraktaren, mottagaren- the receiver. Om avkodningen och vad som händer sedan. Tankar som kan vara provokativa i ett sändarkontext.

Sändare filter och brus. Mottagare, återkoppling. Kommunikationsmodellen. Och i den, avkodning, denotationer, konnotationer, privat kontext, allmän kontext. Och så vidare. Behöver man ens fundera på sånt. Är det inte bara att ta sin bild? God enough. Nja, med vetskapen om att den fysiska bilden, det som finns mellan sändare och mottagare är så att säga ickeexisterande. Bilden finns hos sändaren och blir något när mottagaren kommer in.
Detta kan så klart ifrågasättas. Särskilt när det gäller de där fotografens egna favoritbilder. De bilderna som trots publicering inte behöver nå sin mottagare. De är nog som de är. Fotografens egna juveler.

På sånt kan man fundera en afton i maj. I aftonens förlåtande ljus.

Postat 2019-05-21 20:46 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa