Omvänt perspektiv

Lite sörmländsk arkitektur

En arkitektonisk pärla hanns med under besöket i världsmetropolen Gnesta. Ralph Erskines tvålfabriksbygggnad. Inte helt komplett. De stora tankarna för råvarorna är borta och en del andra detaljer efter vad vi förstått. den friliggande spiraltrappan är mer än elegant och placeringen av fönster ger intryck inte enbart av estetik utan även funktion kan man tänka.
Väl värt ett besök, men planera gärna innan så att ljuset faller på ett lite vackrare sätt. och gärna en brännvidd understigande 35 mm FF. Det är lite trångt på gården.
Kontorsbyggnaden ska också studeras noggrannt, vilket vi inte hade tid med.

En efterföljande sittning med solnedgången över Frösjön, station och torg som fond. Passar sällskapet bra, vi som vurmar för hötorg och inte minst Elliord Mattsson, vykortens okrönte mästare. Även om Elliord föredrar växlande molnighet med samma inmonterade sommarmoln, lätta cumulus, i många av hans vykort. Vår värd visade ett par nummer ur Elliords oeuvre från just torget i Gnesta. Sena bilder i hans produktion. Då hade han bytt sin Borgward Isabella till en Citroen. Och hans bil finns alltid med nånstans i vykortsbilderna. Vykort, ja. Bra exempel på trivialbildens funktion–redundanta bilder, okomplicerade, lättlästa. Naturligtvis oförargliga.

Postat 2021-06-13 17:33 | Läst 629 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Perspektiv är märkliga saker.

Eller för att låna av Paolo Uccello; Che dolce é questa prospettiva!

Det förstod redan Leonardo da Vinci och flera generationer av renässanskonstnärer. Och jag med dryga femhundra år senare, fast jag med lite hjälp från olika auktoriteter, däribland da Vinci. En sak upptäckte även  jag, att perspektiv är ett sätt att skapa en möjligtvis trovärdig bild, inte alls en korrekt avbildning av verkligheten. Lika lite som ett fotografi är en sann bild. Möjligen en avbildning.
  I detta har tecknaren och målaren lite lättare än fotografen då betraktaren fortfarande verkar uppfatta den tecknade eller målade bilden som något av en bedrift, en prestation att hänföras över, alternativt att finna styggelse i. Fotografiet däremot uppfattas ofta som en sanning. Kameran ljuger som bekant inte. Vilket är lite egendomligt då de flesta människor nog uppfattar att fotografiet i mångt skiljer sig från det ögat ser. Ögat förstår nog rimligheten i det här påståendet, men kanske lite mer tveksamt om  intellektet vill hänga med i resonemangen. Dualismen mellan det vi faktiskt ser och det vi tror att vi ser.


Renässansens konstnärer laborerar precis som fotografen med ett öga, medans de flesta betraktare använder båda två. Med de konsekvenser det kan innebära. Att ha ett öga innebär att det mer eller mindre matematiskt och geometriskt går att fastställa alla de nödvändiga punkter som behövs för att linjera fram ett korrekt perspektiv. Men med två, flackande och ständigt skärpeändrande ögon som dessutom ser lite granna som de vill och inte alltid överens med logik, så blir det som det blir.


Ett exempel är bredden på pelare om man nu tänker sig att stå framför en pelarrad. Renässansperspektivet visar med matematisk tydlighet att de yttersta pelarna i raden är bredare än de i mitten. Något som de två ögonen inte kan uppfatta. Förnuftet säger nog dessutom att alla pelarna i raden är lika breda, konstigt vore nog annars.

S:t Petersplatsen är en orgie i pelarrader och möjliga perspektiv, ja hela Rom faktiskt.
Så kunde jag inte låta bli att ta fram ritbesticken och rita upp det hela. Också ett sätt att fördriva en coronastund på.

Postat 2020-12-17 16:43 | Läst 811 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Ännu mera hugget i sten

Nu blev jag så nyfiken själv så det blev ett återbesök till dômen. I dag var ljuset milt sagt inte helt på topp. Högt ISO, stor bländare och tungan rätt i mun ( håll andan i avtrycket). Den här kragstenen handlar om hedendom, vilket inte är helt överraskande med tanke på motivet. Det betyder att nästa ska handla om något godhetsfullt, med 1300-talets synsätt, och så som konsthistorien tyder verken. Det är lite serieteckning över det hela tycker jag, berättande bild och stenhuggeriet till trots väldigt mycket ögonblick i bilderna.

Den här stenen verkar handla om världsliga nöjen. En ryttare, adelsman kanske, lite stiff upperlip tycker jag, med en jaktfalk på armen och nånslags blomsterbukett i andra näven. En säckpipeblåsare underhåller. Om jag inte missminner mig så är det motivet i konsthistorien ett memento mori- kom i håg att du är dödlig.

Postat 2017-12-15 16:22 | Läst 1833 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Hugget i sten

En av flera kapitäler i Uppsala domkyrka. Exakt var i historien eller bibeln de här ystra kvinnorna som kastar bollar på varann finns är mig förborgat. Fast nu kanske man inte ska läsa en bild från 1300-talet med 2017 års tunnelseende glasögon. Bara för att de har något som ser ut som klänningar, eller uppsatt lockigt hår. Och är det bollar? Kanske kokosnötter...nä, inte det heller. Vi ser så gärna på historien med dagens syn och åsikt. Och glömmer bort en del på vägen. 

Och den här elefanten är rätt gullig. Man hör riktigt hur den trumpetar. Undrar om konstnären sett en elefant på riktigt eller om han gått på synsägen så att säga. Lite grann som Dührers noshörning.

 Och så den här. "Judesuggan". Plågsamt aktuell i dessa tider av alla möjliga former av antisemitism. Lär vi av historien? Jo, hoppas det ändå. 

Och efter som det är en fotoblogg. Ett objektiv med perspektivkontroll finns inte i utrustningen så det blir att förlita sig till Photoshops perspektiv-verktyg. Inte alldeles enkelt, man måste kompensera lite med olika spakar. En stege hade såklart varit bäst men det är nog inte så populärt att ha med sig under armen när man strosar i nationalhelgedomen. 

Postat 2017-12-14 17:49 | Läst 1799 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera