Omvänt perspektiv

Tankar om skärpa och hur man tittar på den.

Det finns en gräns för vad man kan begära av en bilds skärpa. All mätbar teknik hamnar för eller senare vid den fotografiska pärleporten. Har tekniken tillfört något? Man kan om man vill dra till med ett ”sharpness is a bourgeoise thing” eller också gilla bilder med rejäl oskärpa. Där oskärpan blir till ett uttrycksmedel. Eller är skärpa det man håller högst här i livet. För att skärpan tillför bilden och bildens berättelse något? Eller för att man bara och helt enkelt gillar skärpa. Det är helt ok att gilla skärpa oavsett anledning.
Eller oskärpa. Jag gillar oskärpa. Gärna i kombination med skärpa. Därför brukar jag pilla dit lite skärpa i eventuella ögonvrår på tacksamma modeller. Inte mycket, bara lite, lite. (En lagermask och högpass klart ljus och sen försiktigtvis måla fram lite skärpa där det behövs. De som använder annan programvara än Adobe kan säkert hitta någon liknande metod. Själv nöter jag PS så länge det går, av olika skäl.)
På den här bilden slumpade det sig så att modellen viftar till lite med handen och då kan man kontrastera den oskärpan med, som sagt lite, lite mer skärpa just i ögonvrån.
(Coronasäkrad tillvaro. Vi har nu varit i närhet med varandra i över två veckor och någon tänkbar införsel av virusar har  veterligen inte skett. Munskydd dissar vi. Och bilden gick faktiskt en liten sväng i Efex och en Acros-simulering ovanpå allt. Xpro2 och 23/1.4) 

Postat 2020-07-27 22:06 | Läst 421 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Ai oli-dags.

En god skörd i år. Det mesta har gått som det ska med lökarna. Annat har vuxit överdrivet mycket. Mycket bladmassa, mycket snack och lite verkstad i spenaten om man så säger.
 Ibland läser jag om att bilder kan ha urfrätta ljusdagrar. Det var också ett återkommande moment i kursen Fotografisk bild. Att träna eleverna i att se tekniska detaljer i sina bilder för att därigenom göra bildernas berättelser starkare, trovärdigare och mer övertygande. Men vad är egentligen urfrätta bilder? I de bästa stunder är det egentligen inget annat än de partier i synfältet som bländar ögat. Men i bilden är det partier som har 255 i alla kanalerna. Och den ljusheten är det knappast någon som blir bländad. En väldigt ljus himmel uppfattas som regel av ögat som vit, även om den inte är det om man mäter RGB-värdena. Helst vill vi exponera bilden som om vi ligger precis på gränsen. Eller efterbearbeta. Med histogrammets hjälp och med kurvan som verktyg. Så mycket mer behövs knappast.
Den som vill kan fortsätta resonemanget, är bildens urfrätta dagrar motiverade? Tillför de bildens berättelse något?) 

Postat 2020-07-27 11:27 | Läst 438 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Mycket på gång i veckan, till exempel att gå barnfota.

Så har vi haft alla barn med respektive och barnbarn hos oss och då är det kollokök som gäller. Och en hel del annan logistik som ska lösas. Coronasäkrad dessutom. Och man ska hinna med att foto lite grann också.  Så är det uppfriskningskurs i HLR också, mitt i allti hopa. Men HLR ska man ha som ett rinnande vatten om natten. Som det heter. Nya ord dyker upp tack vare den yngre generationen, förutom stölvar och vipsad grädde, även ordet barnfota som jag tycker omedelbart bör kvala in i Akademins ordlista.
Annars händer inte så mycket i juli. Annat än en väldigt tydlig närvaro i nuet. Sommardagarna passerar.

Jag skulle så klart följa upp de där tankarna runt trivialbild och banal bild. Men det har inte hunnits med. Annat än tanken att såna här definitioner inte borde vara värderande. Inte betygssättande. Utan mer att vissa bilder, berättelser eller förhållningssätt till bild har sin givna plats i sitt kontext. Googlar man på banal bild hamnar man snabbt på Shutterstock och andra ställen där man kan köpa banala bilder. Bilder som är vad de är. Tämligen grunda, redundanta. Men såna bilder behövs också. I sitt kontext. (Jag har själv ett antal såna bilder uppladdade på en site. För avsalu. Då och då klirrar det till i kassan. Inte särskilt ofta ska dock erkännas.) Det är ju nu dessutom inte de bilder eller det bildskapande jag håller för högst Men en personlig preferens är inte lika med en allmängiltig. Eller hur?

Som sagt. Sommardagar i ett flöde. Det är nog det triviala som gäller. De stora frågorna får vänta.

(Fuji Xpro2 23/2.0 gäller nu om man inte behöver överdrivet kort skärpedjup. Och inte är det nåt finlir i efterbearbetningen heller.)

Postat 2020-07-20 22:55 | Läst 366 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om varför svensk press inte publicerar så mycket svartvitt kan man grunna över.

Varför publiceras så lite svartvitt fotografi i magasin och tidningar i Sverige? Finns det något särskiljande i svensk bildjournalistik som skiljer sig från övriga världen? Och det här är en lite senkommen reflektion på en blogg av Mikael Good här på FS bloggar. När det gäller dagspress kan det möjligen vara så att rätt många tidningar i andra länder fortfarande trycker i svartvitt. Full fyrfärg i alla sidor är i många länder fortfarande en ouppnåelig lyx. Det gäller inte bara Indien och många länder i Asien, Afrika och Latinamerika,  även en del US- amerikansk dagspress kör fortfarande svartvitt (möjligen en extra färgplåt för tidningshuvudet). Gäller det magasin så har väl färgbilden däremot varit med rätt många år. Vi som minns Life i tidigt sextiotal. Problemet med färg var väl på den tiden reproduktionstekniken. Att åstadkomma det som görs nu idag var helt enkelt inte görligt. Det har hänt så otroligt mycket i den grafiska branschen med digitala flöden, effektivare pressar, finare raster, bättre papper och bättre tryckfärger. Och kanske det att tryckmedia paradoxalt åker lite snålskjuts på etermedia, televisionen skapade ett naturligt och nödvändigt förhållningssätt till bilden som del av berättelsen. Från diskret illustration till påtaglig nödvändighet.
Men tillbaks till den ursprungliga frågan.
Idag är det alltså inget tekniskt problem med vare sig svartvitt eller färg. Skillnaden har alltså i stället för att vara en teknikalitet blivit en fråga om uttryck, gestaltning och tilltal. Där tilltalets utformning styrs av läsarens preferenser. Vad läser mottagaren in i en svartvit bild? 

I en tid när färgbilden är vardag blir det svartvita helgdag. Något därutöver, och är färgen dokumenterande blir svartvit gestaltandet. Det banala bildseendet är färg, just för att verkligheten är i färg och det banala bildseendet vill inte se annat än det som redan är sett. Där varje bild, varje synintryck är bekräftelsen på att allt är rätt och riktigt. Världen gungar inte, allt är lugnt och tryggt.

Och svartvitt som alltså var den förhärskande bildtekniken för väldigt länge sedan, ja färgen kom in i kameran för rätt länge sedan den också. Nån som funderat på när färgbilden blev lika med den banala bilden? ( tips. Kodak Instamatic introducerades för så där en sjuttio år sedan.) 
Att svartvitt har blivit ett uttrycksmedel mer än en möjlig teknisk  begränsning torde vara oomkullrunkeligt. En dialekt, kanske ett helt eget språk. Ett språk som närmar sig poesin, lyriken. Att svartvitt har blivit det som skaver.
(To be continued.)

Inte svartvit bild som inte har så mycket med texten att göra. Men när får man tillfälle att utnyttja en hårt skruvad bild?)

Postat 2020-07-15 20:05 | Läst 596 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Om matfotografiets fröjder.

Det börjar röra sig lite grann i växthus och odlingar. Zuccinin är på gång. Och då är det dags för en Tian. En provencalsk grönsaksrätt som kan varieras på många sätt. Lite granna att man tager det som står till buds. Jag gör den lite mer åt pajhållet, alltså med ett degskal och lite ägg och riven ost i fyllningen. Pajdegen gör jag på allra enklaste sätt. 3dl vetemjöl och en halv tesked salt läggs i en vid bunke så att det blir till ett litet berg. Fujiyama, typ. Så tar man ett normaltjockt pekfinger och gör ett hål ner till botten och utvidgar det liksom lite lagom. Häll raps eller solrosolja i hålet så att det svämmar över likt en vulkan. Knåda ihop hastigt och häll på lite mer än en halv deciliter kallt vatten och knåda ihop snabbt och beslutsamt. Då ska du ha en deg som efter en timme i kylen är mjuk, smidig och lättkavlad.
Sen gäller det att löken ska stekas långsamt och länge och att vitlöken som gärna får vara frikostig läggs i på slutet. Alla ingredienser steks, gärna med olivolja. Krydda med chili, jag använder ofta koreansk, en hel del timjan och salt. Lite ströbröd kan man gärna hälla i eftersom grönsakerna saftar sig rätt mycket. Toppa med ett lager tomatskivor. Grädda en timme på inte alltför hög ugnsvärme. Om du googlar på Tian hittar du mängder av olika recept men sannolikt inte något liknande detta.

Det färdiga resultatet som det kan se ut. Jovisstja. Det ska vara riven ost i smeten. Ostkanter finns det gott om i kylskåpet men blanda gärna i en dl nyriven parmesan också. Bon appetit!

(Spontanfoto i matlagningsbestyren. Att hitta det där rätta skärpedjupet är en grannlaga uppgift. Här finns det utrymme för en del eftertanke och vässat handlag. Fuji Xpro2 och 23/1.4. Även om det möjliga korta skärpedjupet inte kom till användning den här gången. Ytterst lite handpåläggning i CR.)

Postat 2020-07-14 19:46 | Läst 335 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 Nästa