Omvänt perspektiv

Gatufotografiets svanesång...eller?

Njäe, där är vi inte. Men visst finns det ett avtagande intresse för gatufotograferandet som bland andra Joakim K E Johansson ger luft för härom veckan. Man kan fråga sig varför fotografer tappar intresset för en genre. Går de över till ornitologiskt fotografi, makro, landskap eller helt enkelt, lägger kameran på hyllan? Och då kan man naturligtvis fundera lite närmare på mekanismerna bakom denna trötthet.
   Jag kommer att bli motsagt om jag hävdar att gatufotot till sin formulering saknar idén om dokumentation. Det må ha varit så en gång för länge sedan innan  gatufotografiet blev gatufotografi. För, som jag skrivit tidigare, det som de stora elefanterna producerade en gång i tiden må vara inspiration för dagens GF-fotografer, men gatufotografi var det inte efter som genren ännu inte var uppfunnen.

 I senaste poddradioavsnittet här på FS luftas intressanta tankar och idéer. Signaturen ”Paymannen” intervjuas av Sara Arnald. Särskilt sympatiskt tycker jag resonemanget om ett slags porträtterande fotografi i gatumiljö är. Så långt från candid camera man kan komma. Och ett humanistiskt förhållningssätt där objektet i bild får bli ett subjekt. Vad jag däremot inte riktigt håller med om är vikten av brännvidd för att uppnå närhet. Där glömmer man nog bort att en bild är en bild, att ge bildutsnittet stor betydelse för närvaron är att att glömma läsarens roll i bilden. Det blir ett slags betraktande. Detta såg fotografen. Förvisso dokumenterande, men om man låter bilden bli en bild som serveras läsaren försvinner i mina ögon en hel del av det resonemanget. Låt läsaren ta tag i och läsa bilden i stället.


   En del fotografer klarar ändå av att, i ett genuint GF-kontext, ändå behålla ett eget perspektiv. Alltså i bilder som är ett slags iscensättningar måla upp en bild som bottnar i fotografens humanistiska perspektiv. Jag skulle kunna köpa även ett misantropiskt, förutsatt att jag kunde läsa ut en bakomliggande tanke, en idé, en berättelse som synliggör fotografen. Men så ser inte all gatufoto ut. Och det är kanske i dessa tankar som den ordinäre gatufotografen också kan se sina egna tillkortakommanden. En berättelse måste bottna i något.

Ändå har det en god sak med sig. Det blir bättre med plats för de som fortfarande är hängivna. Ungefär som med biltrafik i städer, Ju färre bilister i stadskärnorna desto bättre för bilisterna i stadskärnorna. Lite otydlig metafor, det kan erkännas.

Och hur bildsätter man en sån här text? Jag försöker hitta bilder i mina egna gatufotomappar. Minsann inte helt enkelt.
(to be continued)

Postat 2020-05-19 20:33 | Läst 640 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Ännu lite mer om bildanalys och en glidning in i politik

200509

Redan. Lövsprickning. Häggmispeln blommar. Lövsångaren har kommit. Och visst drar morkullan över taknocken varje kväll. Och jag får kalibrera väderstrecken på tomten. Om vad som faktiskt är norr.

Om bildanalys i skolan. Det finns realiteter att ta hänsyn till. Att bildämnet fortfarande betraktas som ett praktiskt-estetiskt ämne. Och har en kursplan och bedömning som inte står i förhållande till timtilldelningen. Vad det blir är upp till den lokala bildläraren, den lokala skolledningen som har rätt att bolla lite med timtilldelningen. Kommunal nivå. Skolverket. Departementet. 
   Så det är därför jag hävdar att bildanalysen och den kompetens som behövs för detta ska spridas till fler lärarkategorier. Att en biologilärare faktiskt vågar ställa frågan utifrån ett bildanalytiskt synsätt, ”vad är det vi ser i den här bilden? Hur kan vi tolka den?”
   Jag har försökt. Och jag har arbetat med kollegor som verkligen haft den ödmjuka tanken att det här är något som behövs i skolan. Att man inte kan ta bildläsning för given. Att det behövs en ingång, verktyg och beredskap i att läsa och förstå bild.

Och hur var det då med bilden i det förra inlägget? Det handlade om att hitta bildens konnotationer och utifrån det bildens kontext. Hur gick det? Muskler, inga ansikten, färgade, träning, gemensamt. Vilken konnotation pekar det på? Om jag dessutom planterat en liten riktning tidigare i texten där jag berättar att jag tittar på Leonard Freeds bilder ”Black in white America”.


   Jag är nog inte helt fel ute om jag med den här bilden pekat ut en riktning mot segregation, ungdom, arbetarklass, skola, kanske rent av ungdomsfängelse, vem vet vart betraktarens bildtolkning tar sin ände.
  Men så är inte fallet. Vad bilden föreställer står skrivet i betraktarens öga. Men berättar jag vad bilden egentligen visar har mitt, sändarens kontext satt tolkningen på sin plats. Bilden föreställer en grupp nyanlända ungdomar som i svensk skola tränar sin fysik. Och de gör det med stor glädje och nit. Ett sånt bildpåstående kan förmodligen i vissa kretsar uppfattas som provokativt och inte förenligt med den samhällsbild som man helst vill förfäkta.


   En bild och läsningen av en bild är ett spel mellan sändare och mottagare, just den växelverkan som kallas kommunikation. Så en bild kan bli politisk i det att den hävdar en åsikt, låt vara subtilt. Frågan är hur alert mottagaren är, den som i vissa sammanhang är den som sätter ribban, gränsen för ett öppet samtal?

Nyss kom regnet och det gillar vi.

Postat 2020-05-10 19:36 | Läst 539 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Holy chic. Bilders budskap och lite annat.

Ikväll gjorde jag ett försök att fotografera en uppstigande fullmåne men misslyckades kapitalt med att beräkna var den skulle gå upp. Snopet. Borde kunnat räkna ut vilken grad. Använda kompass och lite sunt förnuft. Shit happens. Holy chic.
Men nu ska det handla lite om bildförståelse. Och nu tänker jag inte så mycket på det som händer bakom kameran utan mer på det som sker när bilden når mottagaren. Vi förutsätter oftast att sändaren,  den som skapar bilden har någon form av kunskap om hur man  producerar en bild. En bild som förhoppningsvis har något att förmedla.
Och om det är kunskap, vad har svensk skola, vår främsta kunskapsförmedlare för del i detta? Vilken beredskap, vilka verktyg för bildförståelse förmedlar läroplaner och kursplaner? Det som faktiskt är svensk skola. Jo visst. Det finns så klart en hel del kunskap att erhålla på andra ställen. Men skulle vi acceptera det om det handlade om svenska språket? Om matematik? Om engelska språket? Knappast. Det är helt enkelt så att bildspråket, som i och med den fotografiska tekniken blivit alltmer viktigt,  saknar det stöd i läroplaner och för all del i alla andra sammanhang också som borde finnas, om man ser till språkens betydelse i kommunikation.
Bild förväntas vara något mottagaren själv kan lösa och själv kan klura ut betydelsen av. Ett förhållande som reklam inte är sen i att utnyttja. Någon emot?
Och vilka verktyg borde medborgarna då ha? (Cliffhanger.)

(bild: Prag. Fuji X10. Rätt igenom Camera raw.)

Postat 2020-05-07 23:39 | Läst 579 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ibland, när jag är bildredaktör och redigerare...

...låt vara för en ganska liten produktion. En båtklubbstidning med en upplaga om 1000 ex, oftast 32 sidor i A5 format. Utkommer numera tre gånger om året. En grej jag pysslat med i en hel massa år. Ja, tänk vad tiden går.
Ett problem har alltid varit att få in ett hyfsat bildmaterial, såväl tekniskt som berättarmässigt. Tack och lov finns alltid klubbens mästerfotograf, med gediget intresse för båtar och segel om det skulle knipa. Men en grej med att få in lite olika material är att då blir klubbmedlemmarna liter mer aktiva. Att se sina bilder i tryck sporrar lite, lite grann. Är min reflektion.
Numera tas de flesta bilder med mobilkamera och är det nåt problem med det kan man fråga. Och jovisst finns det problem. När ovan nämnda mästerfotograf skickar in sina bildfiler så vet jag att jag kommer att göra tre operationer. 1. Kolla histogrammet ( det är alltid bra). 2. Ställa in storleken. 3. Byta färgrymd till cmyk. Men med mobilbilderna blir det en del mer pyssel. Men mobiler är väl bra? Jodå, men ett bekymmer är ofta det mindre dynamiska omfånget. Det är inte alla dagar det fotograferas i gott ljus. För om nu bilder ska gå till fyrfärgstryck på bestruket papper behövs det lite mera av den varan. Dynamiskt omfång alltså. Ett annat litet bekymmer är mobilernas digitala zoom.

(Inte mobilbild. foto: Björn Hedin)

Men fördelen med mobilbilder är att fler blir engagerade. Alla bilder är väl inte på topp i komposition och annat. Avsaknad av snapshots, kort skärpedjup och lite annat bildmässigt som komposition och dylikt får man ha ha överseende med att det fattas. Men oftast ska bilderna dokumentera något, glada människor till exempel. Som gjort något duktigt. Och det är vackert så.
En inte oviktig sak i såna här bilder är att om det finns identifierbara människor med i bild ska namnen alltid finnas med. Alla bilder i en publikation ska kunna ha en bildtext. Och tänk vad glad man blir när det ligger en bildtext med namn och allt i Exif-filen. Det gör det ytterligt sällan i mobilbilder.
En annan bra grej med mobilen är att fotograferna skickar bilden direkt till mig från kameran. Inga omvägar över obskyra gratisprogram, inga inklistrade bilder i word-dokument och så vidare. Min enda order är, skicka bilden i verklig storlek! Sen är jag nöjd.

Sen kan man naturligtvis tycka att klubbtidningar i papper gott kan ersättas av sidor på sociala medier, hemsidor med mera. Men så icke. Medlemmarna vill ha pappret i brevlådan. Den fungerar uppenbarligen som ett slags kitt i segelklubbens liv. Så det är bara att köra på. (Den här gången ska årsberättelsen med. Mycket tabeller och annat pyssel. Bilder är roligare.)

(Julikväll nån gång i förra tjugotalets början. Inte mobilbild. fotograf okänd. Det är bra att ha en arkivarie i klubben.)

Postat 2020-02-02 19:07 | Läst 577 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Lite aftonjazz som avslutning på dagen

Lite musik som avslutning i dag. Martin Sjöstedt på Katalins Jazzbar. Hög medelålder i publiken. Det låter lite Cannonball Adderley och lite Art Blakey ibland vilket orkesterledaren inte är sen att påpeka. Bästa låten? Gillespies Con Alma landade mjukast i mitt öra. Tätt följd av ett snyggt arr på Round midnight.

Karl Olandersson  trumpet - Per ”Ruskträsk” Johansson altsaxofon -  Leo Lindberg piano & orgel - Moussa Fadera trummor och Martin Sjöstedt bas

(Ikväll fick det bli den lite lynniga Fuji X10 som fick följa med. Lite för mycket brus kanske men den går ner i fickan om man har vida byxor. Praktiskt och lite soft. Ett par andra fotografer i publiken kör lite mer muskelfoto. System och 70-200 kan jag gissa. Lite förlåtande Silver efex i efterbehandlingen.)

Postat 2020-01-23 23:40 | Läst 725 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 8 Nästa