Omvänt perspektiv

Odd Uhrbom 1941-2020

Odd Uhrbom har gått ur tiden. Och det är ganska signifikant att han gör det utan större uppmärksamhet vare sig i dagspress eller fotopress. Det blir en notis. En enspaltare. Om man ska våga sig på att beskriva Odds fotografi så är det dokumenterande. Med en stor inlevelse. Det är som att Odds bilder svävar mellan just inlevelse och saklig dokumentation. Det finns säkert många andra fotografer som gör det också, på så vis är Odd inte unik. Men han tillhör en generation fotografer, och ett fotografiskt förhållningssätt som blir alltmer sällsynt. Sällsynt så till vida att den här typen av bilder inte publiceras i samma omfattning som förr. 
Det kan finnas invändningar mot det resonemanget. Det kan till något och en viss del förklaras i att fototekniken har förändrats sedan Odd dokumenterade Al Fatah i tidigt sjuttiotal. Det beror kanske också på att begrepp som solidaritet, altruism är begrepp som blir alltmer okända.
Den publicerade bilden (Aktuell Fotografi-Fotografisk årsbok 71) här ovanför är från ett reportage i Palestina. Den har det där lilla av ett punctum. När man sett klart bilden finns en tanke hos betraktaren.
I augusti ringde jag till Odd i ett helt annat ärende. Jag var intresserad av att höra om han hade några bilder från Musiksverige i tidigt sjuttiotal, ett projekt som jag just nu är delaktig i och arbetar med. Det hade han inte, åtminstone från sin tvättstugas horisont. Fast jag är ganska säker på att det finns några neg i hans pärmar. Jag var där när han plåtade. Jag plåtade också. Vi pratade om det vid nåt senare tillfälle.  Hursomhelst och bortsett från det är det sorgligt att han inte är med längre. En viktig fotograf i Sveriges fotohistoria. Hoppas nån tar hand om negativen.

Postat 2020-11-25 16:18 | Läst 203 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Peter Simon, är han bekant?

(Inte coronasäker tillvaro är väldigt trevlig. Man får hoppas att tiderna återgår till nåt normalt och socialt.)

Men nu till något helt annat. För de som gillar musiker och konsertfoto är nog namnet Peter Simon inte helt obekant kan jag tänka. En fotograf med rötter i  tidigt sextiotal, låt vara att hans pappa var fotograf så debuten med kamera och mörkrum var betydligt tidigare. I mörkrummet fick han inträde när han var sex år gammal (han var född 1947) och det måste varit en upplevelse att se sin pappa trolla fram bilder ur vita papper. 
Jag plockade fram en bok med hans bilder härom dagen. Moving on, holding still. Det är reportage, eller vänporträtt, från olika hippiekollektiv. Det är journalistiskt dokumenterande från demonstrationer i ett polariserat Vietnamkrigs-USA. Manhattan NY. Folk. Lite konstnärligt landskapsfoto. Det är tidstypiskt foto och mycket amerikanskt. En rätt mångsidig fotograf får man säga. Och mycket produktiv. De senare åren fotograferade han mycket i och runt ikring Marthas Vineyard. Det är väl ingen orättvis reflektion om man tycker att hans tidiga fotografi är väsentligt mer intressant än de sista årens kalender och almanacksfoto.
Det finns en hemsida med en del av hans bilder, Peter Simon avled 2018, och just den här sidan är en av många sidor på nätet som säljer fotografers kvarlåtenskap. Antagligen till efterlevandes fromma.

Från dagens utevistelse. Prekariatet, gigekonomin gör sig påmint hela tiden. Tillvaron känns rätt kornig och grå.

Postat 2020-11-18 16:08 | Läst 230 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

En önskan i gatufotots värld

Nåt jag tycker är kul är när fotografer lämnar comfort zone, och de där lite överenskomna. Oavsett om det gäller handhavandet av kameror och objektivval, eller förhållningssättet till vad som kan tänkas var rätt eller fel. För visst ser man en och annan gatufotograf som faktiskt tar genren ett par trappsteg uppåt, eller hur? Jag har tittat runt lite i flödet och jag tror att många av dem arbetar lite grann utifrån något av de här recepten. Och varför inte prova själv.
1. Skruva på en 24mm eller kanske ännu kortare och ge er in i flocken. Plåta så att säga inifrån och ut. 2.  Använd 50 mm eller rent av lite längre. Beskär till en ännu lite längre brännvidd. Låt beskärningsramen vandra runt i bilden och se om det går att hitta något intressant i bildytan-formatet på det sättet. 3. Försök att tänka bort komposition som den primära tanken bakom bilden. Undersök i stället händelser. Vad händer i bilden? Vilken känsla dyker upp i maggropen? Därefter kan man möjligen börja tänka i kompositionstankar. Det är antagligen ungefär som att skriva lyrik. Man börjar med känslan, innehållet, berättelsen. Versmåttet, formen,  kommer långt senare. Och en limerickfantom har kanske glädje av att skriva en haiku (eller tvärtom).

Det är bra att  ifrågasätta sina metoder. Och det gäller för övrigt inte bara gatufotografer. Tanken är nog möjlig att applicera för de flesta fotografer oavsett favoritgenre.

(Första bilden i en tanke, ett möjligt projekt, som kanske kan bli nåt. Ett centralt beläget bostads och affärshus i staden som nu ska rivas. Gissa vad det ska bli i stället? Men ett åttiotal billiga hyresrätter, en kvarterskrog som funnits sen evigheter tillbaka, lite småbutiker, en välsorterad livsmedelsbutik med allt vad det orientaliska köket kräver, försvann. Fuji X10 som jag efter snart tio år allt oftare stoppar i fickan. Min mobil presterar nog bättre men saknar den fotografiska ergonomin.)

Postat 2020-11-16 19:50 | Läst 206 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Triviala bilder ska läsas de också.

Begreppet trivialbid kan av en del uppfattas som en smula stötande. Antagligen därför att vi ofta kopplar ihop trivial med alldaglig, banal, platt vilket också är definitionen enligt ordböckerna. Men trivialbild kan ha en annan betydelse, en betydelse som inte är värderande. Bilder som utger sig för att vara det de är. Bilder med en enkel konnotation, bilder vars främsta syfte är att skänka ett igenkännande. Bilder som ofta ger gott om plats för ett privat kontext. Bilder som oftast är 1+1=1, eller möjligtvis 2.
En bilds syfte kan ha som syfte att just vara trivial. Alldaglig, okomplicerad. Söker man på trivial bild på Google får man som första träff Shutterstock, vissa dagar Getty Images. Sidor där det tillhandahålls mängder av så kallade triviala bilder. Behöver du en bild på e gurka finns den där. Eller ett höstgult skogsbryn. Bilder som har teknisk kvalitet, som går att använda till något, som är grunda och lättlästa. Trivialbilder är sällan dåliga eftersom de sällan riskerar något. De är vad de är och gör oftast sitt jobb.

(Gula löv, solsken och en bekant miljö ger bra respons.)
Därför ska man helst inte jämföra trivialbilder med mer komplexa och mångtydiga bilder. Sådana bilder lirar på en helt annan plan. Jämför inte en beskrivande text om  ett naturskyddsområde med en lyrisk beskrivning av, tja låt oss säga Tomas Tranströmer eller kanske hellre någon naturpoet. Var sak på sin plats skulle man också kunna säga. Men eftersom bild är ett språk, mångfacetterat och med många olika dialekter och tilltal bör det kanske ändå hanteras som ett språk. Inte som ett mystiskt tillstånd av påstående. Och att läsaren bemöter bildernas påståenden som just språk. Något sägs, och det sägs på ett visst sätt därför att avsändaren har en viss avsikt. 
Men om läsaren inte har den insikten, eller kunskapen. Vad händer då? (Ja, det här är känsliga saker som "Bengan" brukar säga.)

(Svartvita bilder anses generellt tråkiga. Dessutom ifrågasatt soffa i stadens centrala delar. Färre gillande utrop.)

Detta resonemang förbjuder inte på något viss att läsaren att ändå utbrista "O, vilken fiiin bild!!" Eller andra uttryck för stort gillande. Men hur nu bilden kommer att läsas handlar först och främst om var den publiceras. På vilken yta som man ibland säger. Och här får sändaren finna sig att reaktionen blir olika beroende på vilken yta sändaren-fotografen väljer. Och, vilket är allmänt känt, olika ytor resulterar i olika respons. Beroende på läsarens preferenser. Så visst är det skillnad att lägga upp bilder på FS jämfört med FB.

(Exempel på bild som renderar få gillanden av typen "fiiin bild!!! Den här bilden gillas av olika skäl förmodligen inte heller av dedikerade fritidsfotografer.)

Postat 2020-11-06 19:30 | Läst 285 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Winogrand och andra fotografer och sånt som är nästan gratis

Jag sitter och tittar på en dokumentär om Garry Winogrand. Jag använder tjänsten Cineasterna som tillhandahålls fritt via mitt bibliotekskort. Jag kan se tre filmer i veckan. Ungefär vad man orkar med. Nu blev det en dokumentär om Garry Winogrand. Välgjord om än på ett amerikanskt vis med lite för många bekräftande intervjuer. Men ändå. I morgon ska jag nog se en Kurosawa, på mitt medborgerliga bibliotekskort.  Kulturen åt folket. Hur har ni det i Sölvesborg?

(Bild från NY där varje foto per automatik blir ett gatufoto.)

Postat 2020-10-25 20:51 | Läst 323 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 10 Nästa