Omvänt perspektiv

Luddigt och om det analoga.

Walliskt svartnosfår. Sedda ovanifrån. I lammstadiet är de här så nära sötchock som möjligt är. Passerar hagen på morgonturen och kliar dem på nacken. Vissa morgnar blir det inte springa, utan en för knän och andra leder mer skonsam framåtrörelse. Då får en kamera hänga med. Så blir det nåt slags processfoto av det hela. Om processfoto skärper bildseendet låter jag vara osagt. 

Gräs sett snett från sidan. Och om analogt foto skärper bildseendet kan också diskuteras. Vilket också görs. På lite olika sätt, här och där. Vilket naturligtvis är bra. Öppen diskussion är alltid bra.

Idag fotograferar jag digitalt. Till nittionio procent. Den sista procenten syftar på några sällsynta sessioner med Rolleiflexen, som dessutom skulle må bra av en tretusenmilaservice. Och då har jag alltid ett väldigt bestämt syfte. Att det analoga ska tillföra något. Och det är alltid frågan om bilder som ligger bortåt poesi eller konstfotosegmentet. Förmodligen handlar det mer om min känsla och nöjdhet än om resultatet i sig. 
Under åttiotalet, det årtionde när jag arbetade en hel del med illustration blev det också mycket fotograferande. Produktfoto mestadels. Väldigt ofta med långtidslånad Hasselbladare. Det blev mycket bilder till manualer och monteringsanvisningar. Och det var i den vevan jag och mina beställare enades om att den tecknade anvisningen är fotografiet vida överlägset. Något jag ofta tänker på när jag ser att Stockholms taxibilars takskyltar fortfarande sitter kvar på taken. Nja, de har ändrat konstruktionen lite sen dess.
Om någon hade erbjudit mig  ett kamerasystem och bearbetningssätt där jag kunde ta en rulle bara för att omedelbart kontrollera exponeringen, där jag kunde frilägga ett objekt med några enkla handgrepp, justera exponering och färgtemperatur. Utan att skicka bilden till färglabbet. Gissa vad jag skulle ha valt. 

Men om nu någon djinn eller annan ande i flaska skulle uppenbara sig och erbjuda  en analog kamera ( med tillhörande mörkrum och övriga faciliteter), vad skulle jag då önska. Vad skulle du önska?

(Översta bilderna med xpro2 och 23mm. Halon, eller vädersolen med Iphone 6.)

Postat 2020-10-15 11:51 | Läst 305 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Bästa kamera liksom

Kan man undra över och det görs i en tråd signerad Mikael Good här på FS. Det är en trevlig läsning många inlägg, och många, många tankar. Önskemålet verkar vara en kamera som i princip bara gör det den behöver göra (vilket naturligtvis är en svår fråga i sig). Allt för många finesser är av ondo är den allmänna meningen. Och ampra påpekanden att det är just det som håller ner priset på grunkorna.
Men man skulle kanske kunna tänka att en kamera må ha en massa funktioner och man får aktivera dem allt efter som man behöver dem eller finner ett visst nöje i att ha dem. Somliga vill filma andra behöver kanske gaffling, byta AFmetod eller vad det nu kan vara. Man får liksom komponera sin egen kamera med de ingredienser som finns till buds. I stället för att stänga av dem. Lite grann som en PC. Man fyller på den allt efter som man behöver.

Jag skulle vilja ha zoomobjektiv med tydliga klicklås på de vanligaste brännvidderna. Jag önskar en ESR som har Pentax spotmatics tumgrepp för ljusmätare, läs aktivering. Jag skulle vilja ha min Nikon F med samma funktioner som den hade då. Jag skulle vilja ha en strippad, avskalad Fuji Xpro2. 
Frågan är dock om man blir en bättre fotograf för det?

(Jo, nog börjar Coronaförsiktigheten gå lite granna på nerverna, även om vi inte är i riskgrupp. Naturen här omkring känns lite uttömd. En vill gärna ta sig in till en stad och se och vara 24mm-nära folk. Det får bli nåt från arkivet.)

Postat 2020-08-23 19:26 | Läst 427 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Och vad har man för gluggar i väskan då?

Ovanstående bild har väldigt lite att göra med bloggens skrivna del. Men en fotoblogg utan en bild? Nää.
En grupp avgångselever i kursen fotografisk bild. Det är  flera år sedan bilden togs. Undrar vad de gör nu? Någon eller några fortsatte i mediasvängen vet jag. Åtminstone en är sannolikt en hängiven fritidsfotograf. Stolt majje till vänster.

Som vanligt är det så att när jag har hittat ett ämne att skriva om, då är det redan ordentligt genomlyst i bloggarna. Och fotograferna, det är mest herrar, har lagt sina pannor i rätt många veck och det finns ett mja och ett mjoo... Och så ska det så klart vara. Fotografi är en materialsport, det gäller inte bara uthållighetsgrenar som fågelfoto och liknande. För visst är det tacksamt att ironisera över fotografers fåfänga. Inte minst ens egen. En visst mått av självdistans bör alla ha.
Så vad har jag att tillföra? Det är ju rätt  bra om utrustningen någorlunda överensstämmer med det som man kan tänkas vilja fotografera. Det är inte fel om den är flexibel också. Jag tycker till exempel att zoomobjektiv är väldigt bra om man betraktar dem som objektiv med variabel brännvidd. Alltså ett objektiv med tre fyra brännvidder. Och funnes det zoomar med tydliga klick eller till och med lås på 24, 28, 35, 50, 70 mm så förstås det kanske vad jag menar. Det är faktiskt väldigt praktiskt med alla gluggar tillgängliga i ett rör. (Och nu finns det förstås nån som med viss emfas undrar varför 42 mm är bortglömt.) Och det här skriver jag som besitter en inte helt oansenlig samling fasta gluggar. Låt vara till olika kameror och från lite olika tider.
En annan absolut viktig detalj i objektivens värld och min, är att fasta objektiv alltid ska vara försedda med hyperfokalskala. En sån skala är kamerans standby-funktion. Alltid beredd. Ett snabbt ögonkast, en justering av fokusringen och man är beredd. Det funkar såklart inte jämnt, men för ett slags dokumenterande allmänfoto i anständigt ljus  är en sån skala oundgänglig. Ett manuellt läge är inte fel. Inte ens för professionella fotografer, som så klart och rimligt alltid använder automatik som underlättar deras dagliga arbete. Inget konstigt med det.
Ska en kamera vara snygg? Och vad menas med snygg? Och vilken är tidernas snyggaste kamera? Kamerasnygghet är väl ändå väldigt mycket kopplat till dels funktionen, alltså designen. Sen kan väl en del annat tillskrivas det vi kallar styling. Exempelvis behöver en FujiXpro inte vara stylad som en Leica för att fungera som kamera, men visst skänker det en slags hemlig tillfredställelse ändå. Leica-lookalike, typ. Som kameradesigner skulle man kanske kunna komma på att formge en kamera så att den ser ut som en Rolleiflex. Nånting för alla David Bailey-wannabees om det nu finns några sådana. Det gör det säkert. Eller en Nikon F om man vill vara David Hemmings i "Blow Up". Och såna digitala kameror finns faktiskt. Undrar förresten om inte Nikon hade det i nånstans i bakhuvudets vindlingar när de lanserade retromodellen Df?
En kamerautrustning ska helst fungera som en förlängning av fotografens kreativitet, kreativitet i en vidare betydelse än att bara göra snygga bilder. Så vill man göra bra bilder behöver man en bra utrustning. Men. Vad som är bra är så klart väldigt individuellt.  Det är alltid lättare att göra bra bilder med en bra utrustning. Det gäller både proffs och  amatörer. Sen kan man diskutera var ribban för en bra utrustning ligger. Min tro är att den ligger aningen lägre än vad som är den allmänna fotografiska meningen. Alltså, ett proffs använder en bra utrustning för att den underlättar arbetet. En amatör använder en bra utrustning för den skänker tillfredställelse. Eller?
Sen finns det så klart en massa exempel där duktiga fotografer, både proffs och amatörer, har skapat fina och angelägna bilder med enkla utrustningar. Men jag tror att en bilds angelägenhet nästan alltid bottnar i vad bilden berättar.
(I dag testade jag ett nyinköpt objektiv. Fast 23mm ekvivalent med 35.  Har jag möjligen ett par sådana redan? Och jag fann det gott.)

Postat 2019-03-02 19:02 | Läst 1211 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera