Omvänt perspektiv

"Ways of seeing" och lite annat

John Berger skrev en gång en essay, betitlad ”Att teckna är att se”. Den har blivit ett slags memento för mig.  Att teckna, det vill säga, koncentrerad iaktta och studera ett föremål, ett rum, ett förhållande mellan olika objekt för att allteftersom återskapa synintrycket till en avbildning var för John Berger tydligen ett extraordinärt förhållande till seendet. Så ock för mig.  Att fotografera skulle därför också kunna vara en form av förädlat seende om än inte på samma sätt. Fotografen och fotohistorikern Rune Johnson påstod vid något tillfälle att fotografer ofta var bra tecknare medans tecknare mer sällan var bra fotografer. Exakt hur Rune tänkte är mig förborgat men jag har i efterhand förstått att nånstans i påståendets utkanter dyker ”the decisive moment” upp över horisonten. Det här med den koncentrerade fotografen just i det avgörande ögonblicket.  Att fotografera är nu inte att teckna, det är en helt annan teknik, ett helt annat förhållningssätt till bilden och själva bildens tillblivelse. Därmed inte sagt att fotografiet skulle vara en simpel genväg till bild. Såna åsikter om det bedrägliga fotografiet har omhuldats både här och där under decennierna. Överhuvudtaget är diskussionen om fotot som mer än en ren dokumenterande avbildning nästan lika lång som fotografiets egen historia. En del menar också att just det faktum att fotografiet övertog funktionen som avbildande medium från måleriet och teckningen var det som skapade grunden för det som senare blev expressionismen, kubismen, dadaismen med mera, olika förhållningssätt till bild som fotografiet svårligen kunde utmana.
Det finns invändningar mot det resonemanget. Särskilt som man kan se att fotografiet formmässigt utvecklar sig parallellt med målarkonsten. Vare sig det nu gäller artonhundratalets pictorialism eller nittonhundratalets experiment i suprematismens anda. Eller något annat som jag finner förnöjsamt att fundera över denna dag.

Sen handlar jag senaste numret av Situation Stockholm och läser ett fint reportage och intervju om och med Anders Petersen.

( Det förövrigt en avslutning på en dag som både rymmer tornfalk och kungsfiskare, kungsängslilja och sibirisk nunneört. Men fågelfotandet överlåter jag åt andra bättre rustade, med objektiv och tålamod. Jag iakttar i kikaren. Good enough.)

Men kanske ett ord om nunneörten, som växer som ogräs i min stad. Det kan man tacka Carl von Linné för. En fröspridning helt enkelt. Så här ser den ut. Ett säkert vårtecken.

Postat 2019-04-26 20:14 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Tacksamt porträtt

En sån här solstråle eller kvicksilver är inte alltid så lätt att fånga. Motljus, kort skärpedjup och gärna ren om nosen vill fotograferande morfädrar ha. Spontanfotografen får nöja sig med vad som bjuds. Så det så.

Postat 2019-04-22 18:39 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Ettan DN söndag

Idag är det första vårdagen på riktigt. En kylig sydost från fjärden drar med sig alfågelsången in över land. Rödhaken blandar sig i och en hackspett drar några trumvirvlar nånstans. I kväll drar kanske morkullan för första gången över taknocken. Och se där, en citronfjäril, årets första. Den ska bringa lycka med sig heter det.
Och så är det den där bilden på ettan i DN i går. Som skaver. Lotta Härdelins bild på en liten kille som heter Mohammad. Bortsett från att jag som oftast pendlar mellan  nånslags förtvivlan över sakernas tillstånd, och en heligt uppriktig ilska över sakernas tillstånd när jag möter såna här bilder, så vaknar också tankar; hur gör man nu då?
Hur får man hem dem? Det är kanske inte så svårt, men vad händer i så fall då? Finns det föräldrar eller släktingar som klarar att hantera fem troligen traumatiserade barn? Jo, det finns nog, med lite hjälp. Finns det fosterfamiljer som på kortast möjliga varsel kan ta hand om en syskonskara? Jo, det är inte omöjligt, med lite hjälp. Finns det överhuvudtaget ett civilsamhälle som med tjugofyra timmars varsel kan mobilisera ett mottagande? Ja. Det finns det. Med lite hjälp. Det blir kanske inte alltid rätt på en gång, men i alla fall, det går och fixa. Vågar jag tro.

En nötskrika mindre i världen. Våren är inte bara pånyttfödelse.

Postat 2019-04-15 18:41 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Några coola typer. Fler tankar runt gatufotografi.

Gatufotografi är en ganska ny företeelse. Ofta med förebilder i det förflutna.
GF som definition av en speciell typ bilder dyker upp i början på åttiotalet. Gatufotografi som en definierad form eller genre får sin form under det sena nittiotalet och  utvecklas till sin nuvarande form i början på vårt sekel. Intressant är att fotografin, inte bara GF  utvecklas i skuggan eller ljuset av fotografins tekniska utveckling. Från analogt till digitalt och från en ganska komplicerad publiceringsprocess till var mans desktop publishing. Och inte minst, publicering via internet.

”En gatufotograf är på ständig jakt efter nästa bild. Oavsett väder eller tid på dygnet går det att fånga det perfekta ögonblicket – mitt bland stadens alla okända människor. Utmana dig själv och du kommer med hjälp av kameran öppna upp dörren till en ny värld.”

Citatet ovan är hämtat nånstans här ifrån Fotosidan och det ligger farligt nära flosklernas träsk, åtminstone som jag ser det.  Uttryck som ”gatan som teater” och liknande vittnar dessutom att man går från ett dokumenterande synsätt till ett mer subjektivt narrativ. Där människor som har högst legitima skäl till att befinna sig i miljön reduceras till figuranter eller till skådespelare i ett av fotografen iscensatt och regisserat drama. Här nosar också vår samtids individualism i kulisserna. Jag gör. Inte, jag gör i ett sammanhang. Och dessutom, här lånar också GF friskt från en tidigare fotografisk diskurs. Men det uppstår ett problem när utövarna, åtminstone många yngre  ofta saknar en relation till den tiden då förebilderna var verksamma. Det behövs kanske helt enkelt lite fotohistoria, lite bildanalytiskt tänk för att GF ska kunna utvecklas och gå vidare som en fruktbar genre. Genren behöver kanske helt enkelt bli medveten om sina begränsningar och förutsättningar.

Så det vore kanske bäst att tona ner definitionen gatufotografi och i stället kalla det för ett dokumenterande fotografi. Även om bilderna är ett resultat av ett oplanerat strosande i stadsmiljö där motiven mer eller mindre oförhappandes dyker upp.
   Lyssnade på en podd här på FS och jag håller nog med om en hel del men jag vänder mig mot den här tanken av ett förutsättningslöst flanörfotografi.  
Man dokumenterar. Om man sedan väljer att dokumentera människor i en stad, eller en urban miljö där människor rör sig är egentligen  ganska oviktigt. 
Jag tror att man gör sig själv en välgärning om man innan man går ut med kameran runt halsen funderar lite, lite på vad man egentligen är ute efter.
I min stad finns det några fotografer som har gjort till uppgift att helt enkelt fotografera staden. En slags miljödokumentation helt enkelt. Utan några som helst biavsikter. Vissa är kanske lite väl glada i att dra i spakarna efteråt. HDR är bara förnamnet. Men bortsett från det är det ett väldigt trevligt förhållningssätt som dessutom, som en bieffekt resulterar i en eller annan bild som nog ganska lätt skulle kunna kvala in i gatufotots domän.

Vad vill jag ha sagt med det? Jo, att bilder inte alltid har sitt narrativ klart från början. Efterarbetet, analysen och värderingen av fångsten är så att säga det tillfälle när en stadsbild kan tänkas bli ett gatufoto per definition.

 

Bilderna till den här texten har som vanligt inte mycket med texten att göra, men jag tycker att det är cool men människor med solglasögon. Vem ser på vem? Den solglasögonprydde kan titta åt alla möjliga håll utan att det syns. Men utifrån syns det inte. Så det blir en lite egendomlig relation till mig som betraktare-fotograf.  På något märkligt sätt så gör solglasögonen att jag kan fotografera mer obehindrat. Det finns ingen ögonkontakt att ta hänsyn till helt enkelt.
 ( Bild 1 och 2 från Reggio Emilia. Bild 3 från NY.)

Postat 2019-04-11 22:58 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Gatufoto. Att läsa bilder med consensus påslaget.

Snubblade in på Youtube och fastnade i en liten sak av Ted Forbes, en amerikansk fotopedagog skulle man nog kunna säga. Han gör en hel del riktiga "low budget"-publikationer. Pratar framför kamera i sju minuter. Visar lite bilder på Pinterest. Sen är det slut. Inte alltid. Ibland är det mycket mer bilder. Och som pedagog väjer han såklart inte för något fotografiskt ämne.

I ett avsnitt behandlar Ted Forbes fotografen Fred Herzog, en av många så kallade gatufotografer som fortfarande i någon mån är verksam. (Han har nog dessutom passerat den "magiska gränsen" och faktiskt blivit "Street photographer".) Det är mycket skyltar, en hel del ryggar och väldigt mycket anonym anglo-amerikansk, närmare bestämt kanadensisk urban miljö. Den typ av motiv som man gärna associerar med just gatufoto. Och det är i huvudsak färgbilder.

Men det som väcker mitt intresse, inte så mycket till Fred Herzog som till Ted Forbes är att han refererar till, och drar en del paralleller till Edward Hopper, nittonhundratalskonstnären, han med Nighthawks, den som Thunbjörk gjorde en så förnämlig pastisch på. Och han refererar också till Norman Rockwell, den konstnär och illustratör som säkert bidragit en hel del till bilden av amerikansk medelklass och amerikanska värderingar. Och det slår mig också hur olika  ett amerikanskt  consensus rimligen är jämfört med ett svenskt, skandinaviskt.  Till samma bilder. Hur bilderna färgas in av olika erfarenheter. Amerikanen ser hembygd. Vi ser ett en viss kittlande exotism.

Och skulle man jämföra Hopper och Rockwell med svenska lika folkkära konstnärer, ja var hamnar man då? För vi har knappast några nittonhundratals konstnärer i Sverige som sysslar med urbana motiv i en realistisk figurativ anda. Det närmaste skulle kunna  vara Carl Larson men då är vi inne i en annan tid och miljö, nationalromantikens estetik. Men antagligen lika folkkär.

Nu skulle väl jag ha haft lite bilder från raksalonger, lite stora femtiotaliga neonskyltar, kanske en och annan Chevrolet Impala i motljus och lite annat ur det amerikanska fotoattributförrådet. Lite mer av något som går att läsa in som en amerikansk storstadsångest. Men det har jag inte nu när botten börjar synas i mappen Manhattan och dess omgifvningar. Och inga tåg kan man ta från Europa till NY heller.

Postat 2019-04-08 16:42 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 Nästa