Omvänt perspektiv

Inte korn.

Mest för att tillfredställa nån slags nyfikenhet. Skärpa är inte svårt, kräver blott en välfylld plånbok sägs det ibland. Oskärpa, raspighet och korn är väl lite knepigare. Men subtil mjukhet i underexponeringens gränsland blev plötsligt, oklart varför,  intressant att undersöka. Hur gör man eller rättare sagt hur kan man göra i en digital värld?
   Man kan arbeta med flera lager, ungefär som när man förbereder en HDR-bild. Utifrån en rawfil göra ett par olika exponeringar i CR. Den ena mycket mjuk och kontrastlös, den andra ljus men med en aningens mer kontrast i de mörka partierna. Då kan det vara bra att använda sig av en lagerstil på lagret med mera kontrast så att man kan göra en "övertoning" i det lagret. Håll ner alt och dra i regeln för det ljusa så delar den sig, det vill säga en övertoning skapas. Beroende på viken typ av lagerefffekt man väljer får övertoningen olika resultat. En del användbart, annat mindre. Man kan mixtra lite själv, undersöka och kanske sluta i ett makro. Eller leta reda på ett Youtubeklipp som beskriver det här. En "kunskap" man inte sällan glömt bort efter en vecka.
Och slutligen kan man fundera över vad nu den här operationen ska vara bra för, annat än att stilla en viss nyfikenhet. 

Postat 2022-02-20 12:43 | Läst 583 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Regnig dag och vad man kan pyssla med då

Jag såg en Cadillac Deville, tror jag bestämt att det var. Årsmodell, törs man gissa på en 69:a Så det blev en bild. Med JH Engströms bild på en Volvo 244 bakom en piskställning som dök upp i bakhuvudet. Mjukt exponerad och murrigt kontrastlös. Redan i fotoögonblicket tänkte jag på den bilden. Inte som epigon, utan mer för att jag såg en möjlighet att prova ett slags bildtänk. Den här mycket mjuka, ofta omättade, ibland lite murriga stilen var rätt i ropet för runt tio år sedan. Väsensskild från Tunbjörks blixtljuskontrast. För att inte tala om Martin Parr. Det är på något sätt en eftersinnande bildstil, med mycket berättelse och en ansenlig portion poesi. 

Genom att undersöka en bild, inte bara själva bildberättandet utan också undersöka bildens tekniska uppbyggnad tycker jag mig få en större förståelse. Och att det är ganska svårt att nå den där exceptionella mjukheten, en mjukhet som definitivt tillför något även om det förvisso finns flera sätt att åstadkomma det. 

Det fanns också, i min exponering en hel del text i form av skyltar och annat, sånt som gör bilden både daterad men också fäster den vid en plats. (Och därigenom tar bort bildens allmängiltighet.) Men att retuschera så att bilden fortfar att fungera visar sig vara inte alldeles enkelt. 

En Cadillac Deville, en cabriolet dessutom, från sent sextiotal, tidigt sjuttiotal är en anakronism. Ett par ton plåt vars huvudsakliga syfte är att manifestera sin ägares betydelse. Man förknippar väl annars gärna amerikanska bilar, jänkare, med en mer svulstigt elegans. Fenor, kromdetaljer, mullrande V8:a ska det så klart vara. Rattväxel på amerikanskt manér eller automatlådor. Och en futuristisk hitte-på estetik som bottnar i någon slags Blixt Gordon-strömlinjeform.  Det där med form och funktion är väldigt avlägset. Men en sån här årgång av Cadillac har blivit mer av en anonym yta. Det är en form som inte direkt blickar framåt på futuristiskt manér utan den är och beskriver den tid den är. Inte för inte lär den ha kallats ”one acre with weels”, en yta. Kan ägandet makten beskrivas bättre än med just en yta, en inmutning, det här är min del av vägen. Desto större, desto mer betydelse.

Idag är dessa plåtschabrak en utdöd art. Från en tid när fossila bränslen var lycka och framtid. När en bränsleförbrukning på ett par liter milen var högst försumbar. En slags dinosaurier. En passerad epok. Är de vackra, tja, en del. De lever i sin egen estetik. I sin egen subkultur. Men de hör nog numera hemma på muséer. Ett urval som illustrerar en knasig epok.

Men till bilden.

Att bara försöka minska kontrasten räcker nog inte. I den mån det går att efterlikna något som borde vara underexponerad negativ färgfilm. Man får nog lov att vrida lite på kurvorna också, särskilt den gröna. Eller med nyans/mättnadsverktyget minska lite på cyan och magenta. Jag har inte tagit reda på om JH Engströms bild är analog, men efter vad jag kan förstå är den det. Jag försöker återskapa med hjälp av den digitala verktygslådan. Mycket går att göra digitalt. Men inte allt. Sen är det väl också det att bilder på nätet är som MacDonalds. Printade bilder är det som gäller om man vill avgöra kvaliteten. Gärna rätt stora.

Det är roligt att experimentera, lära sig något. Även bildstilar jag nog inte kommer att praktisera själv, de ligger ibland lite för långt från vad jag är uppfödd med. Däremot läser jag JH Engströms bilder med stor glädje. Och andra liknande fotografer.

Till saken hör också att jag dessutom fick en flash till sextiotalets amerikanska superrealistiska  måleri med namn som Ralph Goings, Chuck Close med flera. Målningar som föreställer fotografier som föreställer en (ofta) banal amerikansk vardag.

Postat 2019-06-28 21:19 | Läst 2234 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

När man nu inte har nåt annat för sig.

Det här skulle kunna vara en genväg. Någon som testat  att använda Silver Efex som lagermask i Photoshop? Jag gjorde ett lager via Silver Efex. La i princip bara på ett Fuji Acrosfilter. Tillbaks i Ps. Bytte över från normal till täcka över. Och så har jag ett rätt bra kontrastverktyg . Med en lagermask på Efexlagret kan jag se måla fram kontrasten på de ställen jag vill öka den.
Bra till vadå? Ja, kanske till nåt. Det var iallafall ett snabbt och smidigt sätt att öka kontrast (läs, skillnad mellan ljusa och mörka partier i en bild.) Se nedan. Lite mer skugga på några persikor och några andra ställen. Hoppas det syns.

Så blev det tvunget med lite färg den här gången också...

Postat 2018-12-12 13:28 | Läst 2048 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera