Tour de France 2023 IV

Lite grann av omgivningens stränder. Jo vi tar en och annan simtur i Atlanten. Biscaya, det stora havet, nog går en tanke till morfarn vars atomer är rejält utspädda i världshaven (Morfar gick överbord i Stilla havet i början av 1930-talet). Och så är det det här med tidvatten. Väldigt påtagligt. Det är ett par meter. Havets andetag. Och en faktor att ta med i beräkningen när man resonerar om havsytehöjning. Och några grejer till.
Alldeles oavsett, Bretagnes granitklippor är lång ifrån "våra" av inlandsisar mjukrundade klippor. Hårt, skrovligt, brant.

La Maison Musée du Pouldu är ett litet trevligt museum i den lilla staden Pouldu. Ett rätt lyckat exempel på hur man med rätt enkla medel kan skapa stämning med ljud, ljus, föremål och associationer. Här i huset höll Paul Gaugain och andra konstnärssjälar till när det begav sig. Ett stativ och några reflexskärmar hade naturligtvis varit bra att ha med i ryggsäcken. Ett ställe som inbjuder till miljö och objektfotografi.

Önskas kanske en absinth? Lite avlägset kökslammer, en sång, lite stim och avmätt stoj bidrar till miljön.
(Fuji Xpro2, en kamera som med  rätt objektiv utan större krångel kan utnyttjas för beräknat skärpedjup och dess placering.)

Tour de France 2023 mellanlandning i Paris

Att sakta rulla in  på Paris Est och efter en stund möta vår franske vän och sen ut till Saint Maur i ett tretttiotvågradigt Paris. Och träffa den här nya lilla medlemmen. Född fem veckor för tidigt, nu fyra veckor kvar till estimated birth. Betyder det att hon, Mae, liksom lever i nån slags minusålder som minskar fram till planerad födelse och därefter börjar uppsamlingen av dagar,veckor år, det som ska bli ett liv. Nå, söt är hon och mamman mår bra, så även pappan och storebror också. I huset som aldrig tycks bli riktigt färdigt.
   En sväng till marknaden några kvarter bort blir det så klart så lördag  det är. Lördagsmarknaden är en studie i det goda livet. Gommens förväntningar som ska uppfyllas. Och det kan inte nog poängteras. Det franska köket är inte komplicerat, men bygger på en känsla inför råvarorna. Det franska köket tar tid, det är en process, från inhandlandet till det slutgiltiga ätandet.

   Om man nu vill inhandla en chèvre, som finns i minst tio olika skick och fasoner, eller en camembert i lika många skick, så nog är den där tummen framme, den som med erfarenhet sekundsnabbt kan avgöra vilken ost som har den rätta spänsten.

Vi handlar broccoli till kvällens broccolipuré. Det vegetariska inslaget i franskt kök kan inte överskattas.

Kvaliteterna hos lufttorkade korvar från Dordogne ska så klart resoneras lite grann om.

Det är nåt glädjerikt i det franska kökets alla dimensioner.

I morgon styr vi kosan mot Bretagne.

(Något om resans fotografiska utrustning. Fuji Xpro2 med ”kitzoomen” 18-55 2.8-4 och ett 23mm 2.0 dedikerat för eventuellt gatufotografi. Fuji X10 får hänga med som back-up. Samt kameran på fickan. Huvudsakligen fotograferat i raw, vilket kanske inte var det bästa beslutet om man bara har en Ipad som lagring och bildredigering. Snapseed gillar inte RAF-filer. Och en rawkonverterare är inte alldeles enkel att komma åt via knastriga internetuppkopplingar på den franska landsbygden.)

Tour de France 2023

Att kliva på lokaltåget till Stockholm för vidare befordran Paris Est är förknippat med en alldeles särskild känsla. Att resa med tåg är så nära resandets essens som man kan komma (hästanspänd diligens möjligen ett strå vassare, eller så klart fotvandring). Att resa med tåg är att träffa människor, att slumra, läsa en bok eller bara låta blicken fyllas av ett förbiilande landskap. Och även om tågen går fortare och fortare är man ändå i kontakt med jordytan.
   Vi är på väg till Paris, till Frankrike och vår stora franska ”familj” som den här gången utökas med ytterligare några stycken, mer om det senare. Vi gör ett stopp i Hamburg. Äter tysk mat (Har ni vägarna förbi är restaurang Nagel alldeles intill Hamburg Hauptbahnhof något man inte bör missa. Lokal kundkrets trots läget, mycket humana priser, bra ölsortiment, trivsamt. En Bierstube värd namnet.) 

   I Hamburg ska så klart det nya konserthuset besökas och utsikten från en balkong som går runt hela byggnaden beses. Inget för mig som sedan trettio år lider av yrsel vid höga höjder. Hamburg är inte min favoritstad oklart varför men det kan ha att göra med spänningen mellan det Hamburg som Anders Petersen skildrade i Café Lemitz och den oförblommerade Mercedesrika handelstadens rikedomar. Och som alla större städer gentrifierad. Kan vara så. Något att möjligen fördjupa sig i. Och det är kanske de utslagna som flockas i morgonen på Steintorplatz och kvarteren runt omkring. De där hypernervösa, kliandet innan den morgonens första fix.

Vi rullar vidare mot Paris. Få se om det blir mer fotograferande där.
   
     

Therese Le Prat

Vi besöker Pont Aven i Bretagne, kanske mest känd för kopplingen till Paul Gauguin, expressionismen och det som kom att bli Pont Aven-skolan, en lös sammanslutning av unga konstnärer i impressionismens efterdyningar. Här ser vi en intressant utställning med franska kvinnliga konstnärer som under nittonhundratalet far ut i världen, läs den franska delen av världen. Frankrike som kolonialmakt. Nordafrika, Västafrika, Bortre Orienten-Fjärran Östern vilket som, eller Indokina om man så hellre vill.
 Det i mina ögon intressanta är att de kvinnliga målarna som utställningen beskriver på ett naturligt och självklart sätt uttrycker sig i tidens formspråk allt från expressionistiskt via naturalism till ett bildmässigt uttryck a la Matisse. Men. Ingenstans kan man hitta ett uttryck för kolonialt översitteri, snarare ett oförställt intresse och nyfikenhet inför människor och miljö. Så klart fortfarande med den tidens koloniala glasögon. Många bilder föreställer kvinnor i olika situationer, och det kan vara en privat läsning, men finns det inte nån slags feministisk systerlig blick i många av verken.
   Men så var det hon den där Therese Le Prat som är representerad med  en serie fotografier. Och bland bilderna som är en aning daterade dyker det upp ett porträtt som både i utsnitt, teknik ( Man anar en hyfsat snabb exponeringstid, kort skärpedjup, en inte alltför mjuk kopiering) ger den där eftersträvansvärda tidlösheten. Therese Le Prat vill jag veta mer om. (Nätet har inte mycket om henne men hon specialiserade sig tydligen senare på porträtt, inte sällan med lite kreativa tillägg.)

6 sept /Saint Thermac /Bodëlain Bretagne.

Om sätt att se färg och lite annat.

Bortsett från att betraktningsmiljön nog har större betydelse än huruvida betraktningsskärmen är kalibrerad intill decimalnivå är det här med att kalibrera sitt eget färgsinne nog så viktigt. Att förstå färgupplevelsen utifrån RGB är en intellektuell utmaning. Jag förslog tidigare att man kanske kan tänka färg utifrån det sätt som NCS arbetar med. Och naturligtvis med vetskap om att NCS sysslar med färg i måleri och liknande sysselsättningar vilket är något helt annat än fotografi.
   Men varför inte använda sig av Lab-färgläge? Cie Lab kan användas i de flesta bildprogram och  baserar sig på hur människor uppfattar färg, alltså rätt likt det NCS . Men det gäller främst normala människor, den så kallade "normalmänniskan". Och vad värre är, Lab är milt sagt bängligt att arbeta med och dessutom mycket instrumentellt. Det har fler parametrar att ta hänsyn till än en vanlig rgb-modell. En utgångspunkt, nollan, i ett medelvärde som översatt till rgb ligger motsvarar medelgrått, men använder två axlar, rödgrön axel och blågul axel. Plus ljushetskomponenten som går från noll till hundra. Det behövs mer intellekt och det är tveksamt om bilderna blir bättre.
   Nä, hellre lite förnuft. Är den här färgen rimlig? Som exempelbilden nedan, och jag tänker då på den gula. (Det är en ganska liten korrigering gjord som i huvudsak handlar om mättnad och en nypa klarhet i. Och jag ändrar mättnad och ljushet i den röda och gröna kanalen. Här är dessutom lagermasker ett mycket bra verktyg.)

Eller den här gula? Det är skillnad på plastbojar och mirabeller. Syntetisk gul eller organisk. (Man kan göra en mycket välsmakande marmelad av mirabeller sagt som en parentes alltså.)

Men färginställningar och pyssel med bilder gäller väl också vardagens bilder, dokumentationen av livets lunk. Man kanske inte behöver ta det allt för blodigt, och var och en hittar med tiden en metod och en alldeles egen kalibrering av synen. Med lite övning...
   Den här bilden, som flimrade förbi på skärmen härom kvällen fick mig att associera till målningar av Vermeer van Delft, lugnet, vardagssysslorna innanför hemmets väggar. Ryggarna som sluter händelsens utrymme. Vad som händer har jag  egentligen ingen aning om annat än att jag anar ett avlägset muller från en skördetröska långt bort. (Serge, som gick ur tiden för något år sedan, Marine och min fru. Hugo i bakgrunden. Fuji Xpro2 18/2.0)