Omvänt perspektiv

Perigord Vert

Är en benämning på en del av Dordogne i Frankrike. Perigord som ord är lite som Österlen eller Roslagen. Lite diffust, lite traditionellt. Här tillbringade vi för ett par år sedan några dagar i den lilla byn Talivaud, så liten att den knappt finns. Och får naturligtvis anledning att hälsa på i granngården. Som har en djurbesättning. Och det är mjölkkor. Som får gå ute den mesta delen av året. Om inte står det i ett öppet stall. Och tuggar.


Att driva ett lantbruk i Södra Frankrike är lika knepigt som i Sverige och problemen verkar vara ungefär de samma. Här råder dessutom stenhård koll på användning av antibiotika. Ett enstaka piller i en kossa utan noggrant redovisad anledning och det är stängt i en månad. Inte bara i Talivaud utan i alla andra gårdar som levererar till samma mejeri. Snacka om att ha tummen i ögat på varann. Och vore det nu så att det är motiverat med antibiotika, det ska vara ett veterinärbeslut bakom, så hamnar kossan såklart direkt i karantän.
 Ett intressant projekt som monsieur  funderar över är ett lokalt metangasdrivet elverk. Vilket inte borde vara helt omöjligt med en besättning om sextio rapande idisslande kor. Ja, det är nu gödslet han tänker utnyttja. Rapandet är knepigare att hantera. Vi får återkomma om det nån gång. 

Madame odlar de finaste tomater man kan tänka sig. Och vi har frön därifrån som vi fortsätter att odla.

(Det får bli både färg och svartvitt idag.  Tomater gör sig inte så bra i svartvitt. Vilket och varför för övrigt var och är ett bra sätt att förklara likheten i luminiscens mellan röda tomater och gröna paprikor.)

Postat 2020-09-24 21:57 | Läst 300 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Försommar är ett vackert ord.

Idag, ett bidrag till matfotografiets domäner. Men först en liten bakgrund. Jag har vandrat i Europa, inte sällan längs med Chemin de St Jaques, vägen till Compostela. Fram till målet lär jag inte komma och om nu vägen är själva målet så må det väl vara som det vill med den saken. Till saken ska sägas att mitt och sällskapets uppsåt knappast är av religiös art. Men stigarna och vägarna är väl utmärkta, lätt att hitta och det är gott om Gites och andra härbärgen utmed vägen.


Om man säger att hungern eller en tom mage är den bästa kryddan så gäller väl det de som kan fylla sin mage då och då. Trots eländets tider så går vi inte hungriga här. (Nja, kanske inte helt sant, nog finns det fattigdom runt hörnet även här.)
  Nåväl. För ett antal år sedan  kom vi en afton fram till en liten, liten by på den franska landsbygden, nånstans mellan Cahors och Moissac. Så liten att det obligatoriska lilla kaféet inte fanns. Vi skulle dock övernatta i ett kloster. Ett ovanligt stort kloster. Ett kloster som hade som affärsidé att vara härbärge för pilgrimer och andra vandrare utmed de franska vägarna. Där, i en matsal dimensionerad för en annan tid då det gick tretton nunnor på dussinet serverades vi en synnerligen enkel, frugal är ett ord som gärna dyker upp, men välsmakande middag. Franska middagar serveras för övrigt gärna sent. Men det är särskilt förrätten som koms ihåg, och som blivit ett vanligt tillbehör i vårt kök. 
   Det enkla franska bondköket här representerat av rivna morötter ( jag nämnde något om hungern som den bästa kryddan?). Men. Att riva morötter är en sak. Att riva dem på franska är en annan.
   Morötter rivs på den fina sidan på ett rivjärn. Till fyra morötter rivs dessutom en åttondels rotselleri. Blandas och stänks med en enkel vitvinsvinäger. Lite salt. Lite vitpeppar och en skvätt enkel matolja. Voila. Olivoljor av finaste kvalitet och slikt göre sig icke besvär. Det här ska vara enkelt.

En försommardelikatess är den vanliga skogslöken. Förvälld med lite citron och olivolja ungefär som man ofta serverar purjolök. Eller varför inte tillagad i ett hörn av grillen. Med lite olja och lite strössling av flingsalt, så där som TV-kockar alltid gör. (Det där med jod och sköldkörtlar är månne ett okänt begrepp i den högre gastronomin.)

Nu är försommarnattens tid och natten som aldrig blir riktigt natt ringer av trastarnas sång. Det är på det hela taget en väldigt behaglig tid. 

(D800 med 24-70. En lite speciell grej med matfoto är skärpedjupet. Det här är en genre som är som gjord att fördjupa sig i bokèh och antal bländarlameller och andra teknikaliteter. De här bilderna visar endast prov på lite granna oönskad oskärpa.)


  

Postat 2020-05-29 18:45 | Läst 586 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Att se en bild och vad vi inte vet.

I de mest alldagliga bilder kan något gömma sig. En indexbild, en ikon, en avsiktlig eller oavsiktlig avkodning. I vissa bilder dyker facit upp senare. I vissa bilder är facit allmängiltigt, i vissa andra är facit privat. En bild är ett påstående där läsningen inte är allom given eller självklar. Det är inte ens klart att fotografen i alla lägen vet vad hen ser eller vad som rör sig. Men en förhandsinfo, om det nu vore möjligt, men det är det inte, därför att bilden alltid är ett ögonblick.

Om ett par timmar kommer han att fria till henne. Och, jodå, han får ett ja.

( Den här bilden lägger jag in i kategorin bröllopsbilder. För så är det nog, även om bilden är ljusår från det vi egentligen menar med bröllopsfoton.)

Postat 2019-11-26 17:26 | Läst 966 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Väntar på någon

Man väntar. Och ringer. Väntar på svar. Kan vi ses?

Ok. Jag sitter här. Nädå. Jag har tagit in en öl. Kom så fort du kan.

En tidning är bra att ha. Men svårt att koncentrera sig.

Som sagt. Man väntar. När ska hon dyka upp? 

( Här blir det både oskärpa och midjehöjd. Och lite korn också. Hörnet Rue Gambetta- Rue Fedéric Mistral. Sète.)

Postat 2019-10-27 20:18 | Läst 755 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Om brännvidder och annat som hör därtill

Som sagt. Ingen blogg utan en bild. Trött i fötterna. Jardin des Tuileries. Bilden har ytterst lite med texten att göra.

Det finns en i någon liten  mån märklig bild i fotohistorien.”Le petits enfants au Laits”. Robert Doisneau fotograf,  är tagen redan 1932 i Gentilly utanför Paris. Märklig därför att den är dels lite mot vedertagna fotoregler är tagen i medljus och ett ganska kraftigt sådant, och den antagligen är tagen med en ganska liten brännvidd, fototeknikhistorikerna får ta hand om den biten, och att den definitivt inte är tagen i något slags påträngande 35 mm manér. Men också att den skildrar väldigt mycket rum. Figuranterna, de två barnen, storasyster och lillasyster som ska gå och handla mjölk i det stora Sociéte Latiere, deras bestämda och idoga steg. Halsduken på den lilla som berättar om en lite snålkall kyla. Något som särskilt frapperar är att det är en bild som så tydligt har stannat i steget. Ett frozen moment. En bild utan dramatik, utan något häpnadsväckande. En bild som enbart berättar om ett då. Nu, alltså.

En fin sak med Robert Doisneau är att hans bilder  har ett respektfullt avstånd till personer och till händelser. Det är inte påträngande på något sätt. Och det beror på ett utnyttjande av brännvidd. Att använda brännvidd för att åstadkomma en rumslighet som i Doisneaus fall eller att använda brännvidden för att uttrycka närhet som ligger farligt nära  innanför ”Comfort zone”. Man kan använda objektiv på olika sätt. Tiderna förändras.

Postat 2019-03-02 23:25 | Läst 1028 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa