Omvänt perspektiv

Och vad har man för gluggar i väskan då?

Ovanstående bild har väldigt lite att göra med bloggens skrivna del. Men en fotoblogg utan en bild? Nää.
En grupp avgångselever i kursen fotografisk bild. Det är  flera år sedan bilden togs. Undrar vad de gör nu? Någon eller några fortsatte i mediasvängen vet jag. Åtminstone en är sannolikt en hängiven fritidsfotograf. Stolt majje till vänster.

Som vanligt är det så att när jag har hittat ett ämne att skriva om, då är det redan ordentligt genomlyst i bloggarna. Och fotograferna, det är mest herrar, har lagt sina pannor i rätt många veck och det finns ett mja och ett mjoo... Och så ska det så klart vara. Fotografi är en materialsport, det gäller inte bara uthållighetsgrenar som fågelfoto och liknande. För visst är det tacksamt att ironisera över fotografers fåfänga. Inte minst ens egen. En visst mått av självdistans bör alla ha.
Så vad har jag att tillföra? Det är ju rätt  bra om utrustningen någorlunda överensstämmer med det som man kan tänkas vilja fotografera. Det är inte fel om den är flexibel också. Jag tycker till exempel att zoomobjektiv är väldigt bra om man betraktar dem som objektiv med variabel brännvidd. Alltså ett objektiv med tre fyra brännvidder. Och funnes det zoomar med tydliga klick eller till och med lås på 24, 28, 35, 50, 70 mm så förstås det kanske vad jag menar. Det är faktiskt väldigt praktiskt med alla gluggar tillgängliga i ett rör. (Och nu finns det förstås nån som med viss emfas undrar varför 42 mm är bortglömt.) Och det här skriver jag som besitter en inte helt oansenlig samling fasta gluggar. Låt vara till olika kameror och från lite olika tider.
En annan absolut viktig detalj i objektivens värld och min, är att fasta objektiv alltid ska vara försedda med hyperfokalskala. En sån skala är kamerans standby-funktion. Alltid beredd. Ett snabbt ögonkast, en justering av fokusringen och man är beredd. Det funkar såklart inte jämnt, men för ett slags dokumenterande allmänfoto i anständigt ljus  är en sån skala oundgänglig. Ett manuellt läge är inte fel. Inte ens för professionella fotografer, som så klart och rimligt alltid använder automatik som underlättar deras dagliga arbete. Inget konstigt med det.
Ska en kamera vara snygg? Och vad menas med snygg? Och vilken är tidernas snyggaste kamera? Kamerasnygghet är väl ändå väldigt mycket kopplat till dels funktionen, alltså designen. Sen kan väl en del annat tillskrivas det vi kallar styling. Exempelvis behöver en FujiXpro inte vara stylad som en Leica för att fungera som kamera, men visst skänker det en slags hemlig tillfredställelse ändå. Leica-lookalike, typ. Som kameradesigner skulle man kanske kunna komma på att formge en kamera så att den ser ut som en Rolleiflex. Nånting för alla David Bailey-wannabees om det nu finns några sådana. Det gör det säkert. Eller en Nikon F om man vill vara David Hemmings i "Blow Up". Och såna digitala kameror finns faktiskt. Undrar förresten om inte Nikon hade det i nånstans i bakhuvudets vindlingar när de lanserade retromodellen Df?
En kamerautrustning ska helst fungera som en förlängning av fotografens kreativitet, kreativitet i en vidare betydelse än att bara göra snygga bilder. Så vill man göra bra bilder behöver man en bra utrustning. Men. Vad som är bra är så klart väldigt individuellt.  Det är alltid lättare att göra bra bilder med en bra utrustning. Det gäller både proffs och  amatörer. Sen kan man diskutera var ribban för en bra utrustning ligger. Min tro är att den ligger aningen lägre än vad som är den allmänna fotografiska meningen. Alltså, ett proffs använder en bra utrustning för att den underlättar arbetet. En amatör använder en bra utrustning för den skänker tillfredställelse. Eller?
Sen finns det så klart en massa exempel där duktiga fotografer, både proffs och amatörer, har skapat fina och angelägna bilder med enkla utrustningar. Men jag tror att en bilds angelägenhet nästan alltid bottnar i vad bilden berättar.
(I dag testade jag ett nyinköpt objektiv. Fast 23mm ekvivalent med 35.  Har jag möjligen ett par sådana redan? Och jag fann det gott.)

Postat 2019-03-02 19:02 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Kanske ett vykort

2018. En badplats i Sverige. En av många. Jag får en flash på Elliord Mattsson, fotografen från Spillersboda. Det svartvita vykortets okrönte mästare. Intet gick honom förbi. Allt syntes lika viktigt. Och allt redovisades. Igenkänningen var naturligtvis viktig, poängen med ett vykort är att platsen ska helst gå att identifiera. Elliord är också en mästare i den tråkiga intetsägande bilden. Det neutrala redovisandet. Det är inte tendensiöst, det saknas alltid ett punctum ( poängen uppstår fyrtio år senare). Det är bara ett bildens konstaterande, så här ser det ut.
Elliord var främst verksam på Ostkusten, särskilt Roslagen. ( Finns det ett vägskäl mellan Öregrund och Norrtälje som Elliord inte dokumenterat? Gärna med en Borgward Isabella i bildens periferi.)

( Den här bilden är tagen i Västsverige. Marks kommun. Lite kontrastlös, precis som Elliords bilder också ofta är. Det är den tidens förkärlek för det mjuka. Elliord hade nog kopierat in en sommarhimmel med lätta cumulus och en blekblå himmel. Sånt är alldeles ok på ett vykort.)

Postat 2018-08-21 23:10 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Sommarkort

heter en låt skriven av Peter R Ericson. Spelad av bland andra Cornelis W. Ja, du har hört den. Jag lirade några år med Peter. Vi gjorde några plattor, hängde med på nån. Det blev konserter och turnéer, spel på klubbar och lokaler. Det var sjuttiotalet, en tid i sig,  när musiken låg långt fram i sinnet. Sen blev det bilder, måleri, illustrationer, fotografi. Nu står man här. Med familjen, alla medlemmar ( utom en som fortfarande jobbar). Ja, det här blev resultatet. Lite hopplock härifrån och där. En släkt som växer. Ett sommarkort, av många.

Postat 2018-07-20 22:00 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Om gruppbilder och viktiga bilder

En bild av en grupp, låt vara bara i ögonblicket närvarande i kamerans öga. En glad middag i Perigord. I ett kök. Kvällen har precis börjat. Och  franska middagar som sällan anträds före 21.00. En bild som i ett begränsat sammanhang kommer att vara mycket viktig om femtio år. Om tekniken nu medger att den finns kvar. Den är nu inte ens tekniskt bra, blir inga självpoäng i den egna fotokursen. Men det är alltså inte heller det som det nu handlar om. I den här bilden. Oskärpans år 2018.

Postat 2018-02-14 22:07 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Om gruppfoton och historiska bilder

Den här bilden föreställer besättningen på S/S Baltic rederi AB Transatlantic. Bilden gissningsvis tagen i Melbourne 1927 eller 28. Mannen i mitten, kapten, är John N Frick, min morfar. Han har ganska nyligen tagit befälet, då tidigare skepparn blev hastigt sjuk under resan ner. Morfar gick över bord 1931, i Stilla Havet så jag har honom bara som bilder och lite andra dokument. 
Min blick fastnar dock oftast på de två männen bakom morfar. Nu är det nåt mer intressant som händer där ute på redden eller vad det nu är. Och det kräver åtminstone en kommentar. På göteborgska får man anta.

( Det blev sedemera en utställning med ett trettiotal akvareller (50x70) baserade på morfarns fotoalbum och olika dokument. "Käre Morfar" finns numer på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Visats där ett par gånger, gått på turné till olika europeiska hamnar och en sväng jorden runt.)

Postat 2018-02-09 17:13 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera