Omvänt perspektiv

Gråväder och lite årsringar.

Att fotografi och politik har gått hand i hand sen nära nog begynnelsen är oomstritt. Fotografi är bild och bild kan så klart användas i alla syften inte minst det politiska. (Så finns det så klart alla "opolitiska bilder" som kan, inte alltid, men då och då tjäna ett politiskt syfte ändå. Inte sällan lite grumligt.) Det får eventuellt bli dagspromenadens tanketema. En kort promenad runt ”kvarteret”. ONO kuling på Svartlögafjärden idag. 57 cm över medelvattenståndet. Regn från sidan och blött överallt. Ganska grinigt kan man säga. 

Strandfynd. En resegrammofon. En parentes. Hur har den hamnat där? Och är det ens ett rimligt strandfynd 2021?

Det är gallring i ett skogsparti. Snabbt, effektivt, förvånansvärt obullrigt. Ett par hektar fyrtioårig tallplantage som behöver glesas ut. Det blir flis och massaved av det här. Kanske tallolja och biobränsle.Det är ingen riktig skog att sörja över. Slutavverkningen när de kvarvarande tallarna har vuxit till timmerämnen får kanske barnbarnen titta på. Och när jag se alla årsringar måste jag bara slå en signal till brorsan, jägmästaren (som är ute i en annan skog med sin hund, hur många år har man kunnat ringa från skog till skog så där bara) och prata lite årsringar. Och jag får reda på ett och annat. Lite aha jasså, lite jamen så klart. Till exempel. Träd är oavsett art individer som åldras precis som människor. Träd har ungdom , medelålder och ålderdom och i ålderdomen sker inte så mycket tillväxt, läs årsringarna blir mindre. Om det är varmt blir årsringarna  heller inte bredare än under trädets ungdom och medelålder och är det dessutom torrt blir årsringar mycket tunna, oavsett trädets ålder. Vissa träd står på näringsrik mark och får därför lite bredare årsringar än andra. Växer de i norrläge blir årsringarna generellt smalare, nåt som varje träbåtsbyggare och fönsterbågebyggare känner till. Ett problem för årsringsräknare tycks vara att träden på sin ålderdom får röta i kärnan så det blir nästan omöjligt att utläsa några årsringar där. Och som brodern avslutar det hela, det finns en anledning till att ett träd i skogsbruket avverkas till slut. När det är gammalt händer det inte så mycket mer. Den avtagande tillväxten kompenserar inte längre för skogsägarens investering i trädet. Så då sätter man i sågen. Så talar en skogsekonom. 
   Man kan alltså se hur ett träd har levt och skapa jämförande  serier med andra träd i samma biotop. Men att göra prognoser eller att dra snabba slutsatser om klimatutveckling ska man tydligen inte göra. Den frågan tar jag vidare till en professor i botanik, som jag delar farföräldraskap med. Fortsättning följer kanske.

Dagen inbjöd till svartvit konvertering och Tri-x simulering som vanligt. Fast jag brukar skruva lite på kurvan, och dra på lite mer kornstorlek . Fuji Xpro2 23/1.4
I den analoga kameran sitter det Tri-x på riktigt. 

Postat 2021-11-09 20:00 | Läst 595 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Gamla båtar del 2

Med större båtar blir det längre färder. Åland, Finland, Gotland Öland, ja Östersjön runt helt enkelt. Så blev det med kustkryssaren Sylva byggd i Arkösund 1939 och ritad av Åke Améen. LÖA 8,20 och depl. 3 ton. 30 kvm i krysstället. Oregon Pine i skrovet och resten mahogny, man snålade inte på virket på den tiden. På den här bilden ligger hon i Korsöfladen i Stockholms norra skärgård efter en våt översegling från Åland sommaren 1979.
Åke Améen är mest känd för sina noggranna seglingsbeskrivningar utgivna av Svenska Kryssarklubben men han ritade ett antal båtar också. Kanothäck var hans signum, på båtarna alltså, och sådana akterskepp har ofta både bra släpp men också bärighet i akterlig sjö. En annan grej med Åkes båtar var runda ventiler och den listiga lösningen med räcken på masten att hålla i sig när man hissade eller gjorde annat vid masten. Dessutom gillade han att ta i lite extra när det gällde materialdimensioner. Sylva ritades till en köpman Haglund i Stockholm och var i dennes ägo in på femtiotalet då hon hamnade på Gotland under ett antal år. Jag och en kompis köpte henne i Saltsjöbaden 1978 och vi seglade henne några år innan jag blev ensamägare. Jag blev uppringd av Åke A på telefon då jag skickat ett fotografi till honom av Sylva. Han minns henne mycket väl och berättade utförligt om varför stäven såg ut som den gjorde. Ett långt och mycket trevligt samtal. En månad senare gick han bort. (Nikon F och Tri-x)

På färgbilden här under, milt sagt dammig och oskarp ser man det eleganta akterskeppet. Vad som inte syns är att skrovet har en tydlig influens av "Cod head and mackerel tail", lite bredare i förskeppet och avsmalnande i aktern. På bilden ser man också att storskotet drar från bomnocken. Det är ingen bra skotpunkt så vi umgicks länge med att flytta in skotpunkten till sittbrunnen så att draget kommer lite längre in på bommen, då får man ett bättre sträck i storseglet. Det blev dock inte av. Det är rätt skrynkligt i storseglet, ett inte helt ovanligt problem med bindrev. (Hon har revad stor på den här bilden, Mälaren bjuder på 15-16 m/s vid fototillfället. Det är kompisen till rors.) Det löste vi ganska snart efter att den här bilden togs. (Nikon F och Kodachrome 64)

Efter tio tolv år blev jag nödsakad att sälja henne. Hon hamnade i goda händer och sköttes om som det anstår en sån här båt. Men, bara för en månad sedan fick jag se en bild på ett socialt forum, en Sylva för fyra år sedan på varv, alltså trettio år senare efter att jag sålt henne, ganska plundrad och gissningsvis på väg mot alla båtvarvs "ruttna rad". Så förmodligen är hon nog sorgligt nog upphuggen vid det här laget.
Och det får mig att fundera runt den viktiga proveniensen. På den tiden jag seglade träbåt var det därför att jag, och andra inte hade råd med annat. Plast var för dyrt. Men nånstans under åttio och nittiotalen, när plastbåten blev legio och fick sin egen begagnatmarknad sjönk priserna dramatiskt på träbåtarna, förutsatt att de inte hade proveniens. Då steg värdet lite grann och det fanns entusiaster som fann, och finner nöje i att rädda de här klenoderna. Intresset utomlands för den svenska fritidsbåtsflottan ökade och många fina båtar har hamnat i Europa, och även USA. Och det är nog bra. De bevaras bättre där. Men en Sylva bygger man inte för under en miljon idag, om man ens får tag i virket. Det är inte utan att man tänker på Leica visavi östtyska spegelreflexer ibland.

Efter ett år utan båt, bortsett från en E-jolle som stillade den värsta seglingshungern blev det en Nordisk Folkbåt som vi hade i femton år. "Träfolkan" är en alldeles särskilt trevlig båt. Styv, trygg, lättskött och seglar bra, åtminstone om hon får lite vind, 7-8 m/s trivs hon bra i med sina 24 kvm i krysstället. Och snygg får man väl säga. Den här är byggd 1960 hos Bröderna Engberg i Dragsmark. Folkan är primitiv att bo i, jovisst, men å andra sidan når man vattenytan med äggkastrullen utan att resa sig från sittbrunnsbänken. Dusch, toalett, rinnande vatten, ståhöjd-nej på alla men man sover gott i en klinkbyggd båt. Det kan både Evert Taube och Sven Barthel intyga, bägge seglade folka flitigt på den tiden det begav sig. På den undre bilden ligger vår folka i par med goda vänners Reimersritade kustkryssare Primrose.
En tanke som dyker upp när jag botaniserar runt bland mina bilder är att de privata dokumentära bilderna väldigt ofta är färg, åtminstone från sjuttiotalet och framåt. Diapositiv till en början, därefter allt oftare färgnegativ. Det är som om det svartvita fotografiet är reserverat för andra ändamål, kanske de bilder som är avsedda att publiceras. Jag tycker mig skönja något sådant. Men också att när färgnegativen börjar dyka upp i bildflödet sker det parallellt med en alltmer tilltagande oordning bland både negativ och kopior. Det där med metadata, eller så enkelt som en liten anteckning på kopians baksida... Men det här gäller de privatdokumenterande bilderna. Känns det igen? Var de kanske ett utslag för något liknande idag, den stora mängden massbilder på sociala medier. Bilder med kort historisk livslängd. Något många av dem nog borde ha. ( Man kan titta på Björn Thundals blogg här på FS som ett gott exempel på vikten av att bevara privatbilder för eftervärlden.)
Hur gick det med folkan då? Ändrade livsvanor och till slut insikten  att livet inte rymmer  en båt av trä längre. Tråkigt nog försvann just min gamla båt några år senare ur folkornas skara, men som någon sagt, man kan inte sörja alla Volvo Amazoner som hamnat på skroten så länge det finns några kvar. Och Nordisk folkbåt är fortfarande en livskraftig klass med gott om båtar i de Skandinaviska länderna, men även Tyskland och USA där det finns en förvånansvärd stor eskader i San Francisco Bay. Folkorna byggs också sedan länge i plast.

(Gissningsvis Kodak Gold och Nikon FG. Bilden borde vara tagen i Ängskärs Skärgård men det är något som inte stämmer med horisonten...apropos anteckningar)

Postat 2021-11-01 17:11 | Läst 444 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Gamla båtar. Del 1

Förutom den näst intill obligatoriska ekan med en rullgardin som råsegel så är det här nog den första riktiga segelbåt jag seglade. Inte mycket men tillräckligt för att ympa in en kärlek till båtar, skärgård och segling. En Östhammarsjolle. 10 kvm segelyta, klinkad och med centerbord. Egentligen var det min brors båt men ibland, allt oftare låg den origgad och lite bortglömd i viken. Det är brorsan som hänger över relingen. Länspumpning och ösning av båtar hörde till sommarens dagsrutiner. Bilden, angripen av tidens tänder är en kontaktkopia. Negativet är 4x4 cm så bilden borde vara tagen med min av kära moster nyfådda Rolleiflex 4x4 Baby Grey. Något negativ har jag inte hittat.

Efter att seglat runt med kompisar och hyrda båtar ett antal år, och lärt mig en del om seglingens mysterier blev det dags för en egen köl. En stjärnbåt. En ungdomsbåt som det hette, ritad av Janne Jacobsson 1913. 15 kvm segelyta, 200kg i kölen, en båt bäst passad för två. Ensam seglades hon ofta bäst med ett ett par varv inrullat i storen åtminstone när det brallade i lite extra. Med den här stjärnan seglade jag runt ett par somrar i Stockholms skärgård, från Öregrund i norr till Utö i söder, och naturligtvis delar av Mälaren. Det primitiva båtlivet. Luftmadrass och en sån där grön bomullssovsäck om ni mins dem. Ett trangiakök och bekvämligheten var komplett. 
Bilden är tagen med en  Pentax Spotmatic och Kodachrome 64. Inte världen skarpaste bild men med tanke på att just den här rullen var kraftigt underexponerad så, ja man ser ju vad det föreställer i alla fall.

Någr år senare kom det att bli den här lilla saken . En till segelbåt ombyggd Rååkoster. Hon var rätt snygg men läckte ständigt. Spikade ekskrov har en tendens till det. Där nånstans började en lång relation til tätningsmedlet Ettan "tätar allt-överallt". En sällsynt klibbig, men ska ändå sägas, effektiv gucka. Har en burk kvar i boden om nån är intresserad. Hon seglade antagligen bättre än vad jag trodde. Men efter sommaren 1977 som i Stockholms skärgård  utmärkte sig som sällsynt kall, regnig, blåsig, åskrik ville jag nog ha något bekvämare, större, mer segelbåt helt enkelt. En detalj i den här tiden är att seglade man träbåt gjorde man det ofta för att man inte hade råd med en plastbåt. Nu seglas träbåtar mer av entusiaster. Kodachrome 64 och en Nikon F var det som gällde på den tiden. Här tänker jag ofta tanken som ofta framförs, när det skulle fotograferas  privat dokumenterande bilder var det nästan alltid färg som gällde. Och gärna diapositiv. Annars var det nästan alltid Tri-X innanför slutaren. Och D-76 därefter (!).

Nästa båtblogg: Lite större båtar, lite längre färder.

Postat 2021-10-30 20:01 | Läst 482 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om gamla båtar

Båtar, skärgård och allt vad därtill hör är en pålitlig källa att ösa ur för fotografen. Strindberg hade kameran med på Kymmendö och Zorn var en flitig fotograf med sittbrunnen i yachten Mejt som trygg bas. Och visst fotades det livligt bland båtfolk. Vi är ju benägna att skildra det positiva, semester, ledighet och äventyr.
En särskild genre inom skärgårdsfotografi är de fotograferade seglingsbeskrivningarna, och dessutom en alldeles särskild litteraturform alltid åtföljda av mer eller mindre lättförståeliga teckningar eller andra avbildningar. Ungefär så här, ”Väl passerat styrbordspricken SO om Högsös södra udde tas kursen mot Blåkobben som nu syns tydligt om babord, Utan att kära Gnutteskärs södra udde som rymmer en farlig grynna vilken dessutom  ligger längre ut än vad kortet anger kan nu tas en enslinje med”...och så vidare. Texten åtföljs gärna av en eller annan så kallad förtoning oftast tecknad men då och då fotograferad, inte sällan en hyfsat under eller överexponerad bild ofta med en charmig oskärpa som antyder en stående fotograf på fördäck till en lätt gungande skärgårdskryssare. Dessutom reproducerad i dåtidens seglartidningar och allt vad den tidens reproteknik innebar. Det blev liksom lite diffust och ungefärligt över det hela. Skärgårdseglingsprosa med andra ord.

Fotograferad seglingsbeskrivning. Tidskriften Till Rors, tidigt fyrtiotal.

Mästarna i den här genren är naturligtvis Svenska Kryssarklubbens nestor Åke Améen och Åke Janhem där Janhem kanske odlat en mer poetisk ådra, än Améens mera kärva uttryckssätt. (Mitt Améenfavoritcitat är ” ...så uppfylld av grynnor och andra försåt att den obekante intet har där att skaffa.”)

Exempel på typisk tecknad förtoning. Åke Janhem-Arholma Landsort.

Men för att riktigt avnjuta en seglingsbeskrivning bör man ha en båt, gärna med segel. Och nu tänker vi oss tider utan GPS och andra moderniteter. Navigation sker med andra mer handfasta metoder. 19-gradersmetoden, spottlogg och död räkning inte att förglömma.

Nu har det emellertid dykt upp nya uppgifter om mina gamla båtar som måste kontrolleras. Så om båtarna får jag återkomma. En bild på en liten koster kan jag ändå publicera,

Postat 2021-10-23 18:51 | Läst 468 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om att ta det lite lugnare.

Så det handlar kanske om hur man får den digitala bilden att gå ner i tempo. Att fotografera digitalt med samma förberedelseprocess som i den analoga tiden. Detta skrivet efter att ha läst en fototidningsartikel om bildstil. 
”Med en del kameror kan man välja olika bildstilar. Man spar en massa tid tack vare smarta förinställningar. Du kan välja den bildstil som passar bäst för just det motivet, och det direkt i kameran”. Nåt åt det hållet. Då blir jag liksom lite  trött. Jag som alltid trott att bildstil är något man tillägnat sig genom idogt arbete och kreativ eftertänksamhet. Långsamt reflekterande och en kreativ process. Inget man snyter fram med en knapptryckning. Men ack så fel jag haft.  Uppenbarligen. Eller handlar det om att återerövra fotografiet och bildskapandet från massbilden, den triviala bilden, de sociala mediernas bildsyn. Att återvända till ett fotografi som ärligt utan  sneglingar på snabba gillanden gestaltar tanken, intentionen.

Var och en får väl göra som den vill, jag tänker fortsätta att hitta en slags bildstil som jag kan tro på och känna som min egen. Det är nog en bit kvar dit. Men trägen vinner som man säger.

( Idag i skogen bakom huset. Några hektar blandskog, just nu källan till förrådet av torkade trattkantareller. Kan man fotografera rödsvingel i motljus med lätt pressad Tri-X. Och en ram runt. Naturligtvis bara på låtsas. Lite pyssel med Silver Efex.)

Postat 2021-10-22 18:27 | Läst 466 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 3 ... 17 Nästa