Omvänt perspektiv

Om bildpoesi och sånt.

Ibland säger man att en bild gärna får ha en rytm. Med rytm tänker man nog musik i någon form, om inte tonalitet så takt. Nu har väl bilder i sig ingen direkt tempo eller rytm, men de sätter igång andra sinnen än det visuella. När två sinnen är involverade är det lätt att tala om kontrapunkt. Två eller inbördes olika stämmor som ger upphov till en utvecklad melodi. Eller i en bild, flera kanske tillsynes motstridiga konnotationer, eller en form som möter en annan inte helt motsatt form. Som två ytterpunkter i ett ackord, som ju som bekant helst ska bestå av minst tre toner, eller som tre hörn i en triangel utlagd över en färgtoncirkel, ett färgackord. 
  Här finns alltså lite för bildpoeten att arbeta med. Och lite textbaserad poesi är aldrig fel som avstamp.   

(Bild ur arkivet. Prag. Nikon D300 24-75/2.8)

Postat 2022-05-26 20:07 | Läst 359 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Inte nödvändigtvis punctum.

Att sättet att handskas med bilder och bildkommunikation skulle ändras så dramatiskt levde Roland Barthes i lycklig ovetskap om. Om detta hade påverkat hans teorier om studium och det för alla fotografer lite kittlande begreppet punctum lär vi aldrig få reda på. I Barthes sextio- och sjuttiotalsvärld är inte minst trivialbilden och det som numera ibland kallas massbild, inte att förväxla med massmediabild, fortfarande ganska hanterbar. Men kunde Barthes ens tänka sig paradigmskiftet som både handlar om teknik, som förhållningsättet att på alla nivåer kommunicera med hjälp av fotografiet? Troligtvis inte. Kanske en nutida Barthes. Men en sån skulle nog inte ha samma referenser som den gamle. Det privata kontextet ändras för de flesta bildläsare över tid. Och det är ur mottagarens privata kontext som det eftersträvansvärda punctum skapas. Följdfrågan är nu som då, kan fler mottagare dela samma punctum? Nej, men flera mottagare kan skapa sina egna punctum ur samma denotationer.

Härom dagen hämtade jag ut Joseph Koudelkas Invasion 68:Prague . Den har stundom varit svår att få tag på men en ny utgåva från förlaget Aperture ska väl fylla hålet en tid. (Sist jag var i Prag hittade jag boken, som så sant är något av ett nationalepos, med texten på tjeckiska och då min tjeckiska är rudimentär, milt sagt, egentligen frankt uttryckt, obefintlig tänkte jag nog att den hittar jag på nätet. Vilket inte varit så lätt.) Apertures utgåva har fin repro och tryckt med 175 linjers raster i duplex, sånt gillas.

Två av Joseph Koudelkas bilder fångar mig snabbt, apropos tidigare inlägg om begreppet punctum här på FS. Som i den här  bilden. I all dramatik, rörelser och riktningar och linjespel fastnar mitt öga för en detalj. En detalj jag sen inte kommer förbi. Här kommer en stormakts vapenmakt men det är ett slitet hampsnöre som håller ner pansarvagnens radioantenn. Det där snöret sitter fast på min näthinna. Jag tror inte det här är ett äkta Bartheskt punctum, Koudelka bör ha sett snöret han också, och antagligen lagt en berättande betydelse i det han med.
   En annan bild med en liknande detalj som fäster min blick på gränsen till punctum. Titta på motorhuvens svetsfogar. När jag var i tjugoårsåldern gick jag en arbetsmarknadsutbildning och blev bland annat svetsare. Och om jag hade visat upp en sån svets för någon av de bistra yrkeslärarna hade det blivit Gör om, gör rätt! Återigen, en stormakts armé i sin styrka samtidigt så slarvigt, bristfälligt. Såg Koudelka den detaljen? Hur många ser den? Men är den ett punctum i ordets rätta bemärkelse? Tveksamt.

(En nattbild från Prag får bli dagens bild. Med uppskruvat korn. Och lite duplexfejk. Fuji X10 som inte är eller var världens bästa nattkamera.)

Postat 2021-12-28 17:17 | Läst 938 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Prophoto. Och varför.

Hur många använder sig av ProPhoto som arbetsfärgrymd och när tilldelar ni bilden en annan profil och i så fall vilken? Och tänker ni relativt kolorimetriskt eller perceptuellt i den operationen? Skulle kunna vara en relevant fråga. Om du är färgfotograf och använder raw. Och nu vill jag vrida frågan lite granna bort från högsta möjliga teknikanvändandet för teknikens skull. Till en fråga om när teknikanvändandet har relevans för bildens berättelse. Eller inte.
Att den här bilden gör sig bäst i färg är antagligen på gränsen till consensus. Men svartvitt då? Alla vet hur färgen ska vara ändå. Med viss reservation för subtila framkallnings- och allmänt fototekniska manövrar. Hur ofta gör vi såna här bildöverväganden? Vem talar vi med? En del betraktare vill alltid ha färg. Kanske känns det tryggast så. Ingen osäkerhet. Även fast färgerna i en bild kan vara helt uppåt väggarna. Färg är vackert. Det här är återigen en sak att återkomma till...

Bondens marknad vid Resecentrum för några dagar sedan. Jag köpte inte pumpa men väl palmkål som fick steka med vitlök, hackade valnötter och en skvätt grädde. Salt och peppar. Pasta och en driva parmesan.

Fuji Xpro2 23/2.0 En del testande med färgrymder i CR och Photoshop. Problemet är att gå från ett motiv som inte riktigt ryms i AdobeRGB. ProPhoto och perceptuell återgivning fungerar bäst för den här bilden. Och den oundvikliga konverteringen till Srgb sker sent i processen. Den svartvita är ett gammalt Silver Efex recept.

Postat 2021-11-10 21:00 | Läst 891 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Fina Stockholmsbilder

Nu är det alltså bläddring i Lars Epsteins relativt nyutgivna ”Stockholmsbilder” som gäller. Det här är bilder med referenser och likheter till mycket av stockholmsfotografi. Lennart af Petersen, Manne Lind, Anders Petersen med flera, you name them. Snygg bok, snygg klassisk layout som låter bilderna jobba, tack Patric Leo för det. 


  Bland alla bilder är det en som särskilt fastnar. En lite granna egendomlig bild som verkligen sätter bildläsandet på prov. En demonstration, helbild, demonstrationsplakat ”Stoppa UKAS” (vem idag vet vad UKAS var?). Vänsterriktning mot höger signalerar framåt. En yngling med sammanbiten min i bildens tredjedelsmitt. Och där kommer det. I sin lovikavanteförsedda hand bär han ett LP-fodral, Big Brother and the Holding Company, Cheaps Thrills. Den med Janis Joplin. Det här är en bild med nån slags punctum. Om än rätt svårtytt. En bild som ställer frågor. Nu tror jag att det finns fler som sett bilden som också hajat till, de gånger den publicerats.
 Det är som sagt en väldigt trevlig bok och anar man inte väldigt snabbt fotografens öga. Tilltalet, språket. Det finns inget aggressivt utan i stället den där goa känslan av ett humanistiskt förtecken. Men också ett värde av dokumentationen. Såna bilder som gatufotografer gärna kan ta intryck av. För vad är det som gör en bild ”värdefull” om femtio år? Sällan en lustig knorr, sällan ett färgackord. Om man nu inte får till det alldeles extra. Nä, oftast är det igenkännandet, nyfikenheten över hur det såg ut då. Men visst är det en fotografisk balansgång, dokumentära framtida poäng eller poäng för stunden.
Hur som helst, vill man bläddra i en riktigt trevlig stockholmiana-bok så är den här långt fram i köpa-listan.

Och hur bildsätter man ett sånt här inlägg med egna bilder? Inte helt enkelt. det ska ju helst vara bilder från huvudstaden. bilder som är glest med på diskarna just nu. Jag får kanske göra som Bo Bergström gjorde i sin utomordentliga bok ”Titta”. En bok om bilder, utan en enda bild. 

Postat 2021-10-02 18:16 | Läst 747 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om det politiska fotografiet

Att politik och fotografi har gått hand i hand sen begynnelsen är ingen omvälvande iakttagelse direkt. Tvärtom, Roger Fentons bilder från Krimkriget kanske inte känns politiska idag, snarare mer sakligt dokumenterande. Men, just detta att det gick att återge ett storpolitiskt skeende i krigets vardagsbilder var revolutionerande.
   Så att hitta politiska bilder i bildhistorien är ingen svår uppgift. Vad som däremot kanske är mer knepigt är att undersöka när en bild blir explicit politisk. Det handlar nog i huvudsak om två faktorer. Bildens kontext och hur öppen bilden är för tolkning. Så då är bordet dukat. Bildens kontext handlar till största del om var bilden är publicerad.  Ytan eller arenan kan man också säga. Bildens tolkningsbarhet är knepigare. Öppen eller sluten bild? Här handlar det mer om att sändare och mottagare har mer överensstämmande referenser i valet av konnotationer. Läser jag som mottagare det du som sändare väljer att publicera? Sånt kan man aldrig veta.
   Men om mottagaren har en mer utvecklad förmåga att läsa bilder borde skillnaden mellan sändarbudskap och mottagartolkning bli mindre. Kanske uppstår det där mötet. Ett slags gemenskap i läsandet. Inte det omedelbara ifrågasättandet. 

Och så var det att välja en bild till den här texten. 

Så jag vald den här opolitiska bilden. En bild som jag gillar. I segmentet gatufoto. Men med ett annat kontext skulle den nog möjligen, aningen långsökt  kunna uppfattas som politiskt anstruken. Hur då?

Mer politik, mer tyckande,  mer åsikter på FS!

Postat 2021-09-20 22:15 | Läst 780 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa