Fotografiet berättar något

Jag trålar neråt i mina negativpärmar och hittar en och annan bild som betyder något, som placerar sig i tid och ger ett avtryck. En del dyker upp oanmälda, bilder som jag aldrig sett förut som passerat kopieringsögat nån gång det begav sig.
   Som den här. Det avvaktande. Väntan. Doften av skåp. Finns det en konnotation eller stannar allt vid ett privat kontext? Har jag nyckeln att låsa upp bilden?
  (Hon i oskärpa till vänster är rösten som  läser Majakovskij på Nynningens LP För Full hals: Balladernas konst är en gammal konst. Men om orden svider, om orden talar om det som svider, blir det lätt ballader om nya tider. I mitt tycke det bästa proggalbum som gjorts i Sverige. Hon till höger är inte med oss längre. Vi jobbade ihop en del på den tiden. Och gjorde det bra. När framtiden låg framför fötterna.)

Nikon F 35mm Agfapan. Varsamt ompysslad i Photoshop och Efex silver.

Spontana porträtt

När vardagens bilder dyker upp med en ny betydelse. Bilder som passerade förbi blir till vittnesbörd om en tid som flytt. Hur många sådana bilder har vi inte i våra album? Kanske just det som är fotografiets essens. Bilder som hade rätt kort bästföre-datum på den tiden det begav sig. Som vore de i ett nutida massbildsperspektiv. Men såna här bilder, framkallade i dosa och, troligen även nån gång kopierade i mörkrummets varma rödmörker, har ändå  värdet i att de är skapade med en viss ansträngning. Det är inte en serie kulsprutesnabba tumtryckningar på en smartphone-display, sen är det klart. De är något mer.
   Detta är nu inte skrivet i något slags nostalgiskt försvar för det gamla analoga. Jag trivs utomordentligt väl i den digitala fotovärlden. Men jag försöker i den mån det går att sjunga långsamhetens lov i det digitala. Jo, det går jättebra.
  Alf som gick ur tiden för mer än tio år sedan. En egensinnig konstnär fotograferad i Konstfacks kafé på Valhallavägen, kan det varit 1975? Nikon F 35:an och Agfapan. Först nu häromkvällen gick bilden in i den digitala verkligheten.

husdjur och katter

Katten Sigrid som en gång i tiden levde i två världar. Ett bekvämt men rätt innehållslöst liv i en stadslägenhet. Äventyrligt i ett skärgårdsparadis med gott om möss och annat matnyttigt. Där emellan en svart och i ett kattliv skrämmande tidstunnel stavad bilfärd.
   Som alla husdjur som korsar ens väg dör de förr eller senare. Vilket är olidligt sorgligt. Antagligen för att deras död väcker så många andra sorger.  

Nikon FG. 105mm 2.5  Kodak Gold 200 ASA. Scannat negativ, sv konvertering. En påbörjad (öken-)vandring i negativpärmarna, understödd av en Valoi easy35. Ska bli vän med den också...

Jump4joy

De senaste månaderna har av olika anledningar varit rätt fotobefriade. Mycket annat har pockat, utställningar, föreningsarbete, grafiska extrajobb. Och de gråmörka vintermånaderna har gjort sitt till. Kanske också sakernas tilllstånd, att följa nyheterna är plågsamt, man mår nästan fysiskt illa. Överväldigande många farbröder med eller utan skägg, oftast med passerad bästföre-datum, farbröderna alltså, inte eventuellt skägg, har med självutnämnd rätt valt makten åt sig själva. Med vederbörligt bistånd av "rövslickarna" om uttrycket tillåts. Att historiens dom kommer att vara stenhård har inte riktigt gått in och kommer heller inte att göra. (Inte utan att man önskar en förhandsvisning av Dantes beskrivning av helvetet.)
   Då kan det vara skönt att gå på lokal, ett par pilsner, goda vänner och lite välkänd musik. Jump4joy lirar ädelrock. Hon, saxofonisten, Högman i efternamn som jag uppfattade, har en stor och bred ton inte långt från Rudy Pompilli, saxofonisten som kompade Bill Haley på den tiden det begav sig. Eller Sam Butera, saxofonisten som backade Louis Prima. Och lirar de då Jump, jive an´wail så snurrar kompressorn igång. Garanterat.
   Tråkigt bara med såna här evenemang är att ljussättningen är under all kritik. Hårt blått ljus.
Och nog blåser hon en Selmer mark III, en sån som jag hade engång.

(Fuji Xpro2 35 1.4 )

Utställningsdags

En utställningsperiod går mot sitt slut.Teckningar– en metod. Fint gensvar hos besökarna. Nöjd med hängningen. Dagarna har flutit på bra. Papper och penna. kan inte bli så mycket enklare. Ett slags storyboard för betraktaren att hitta på sin egen berättelse.

Bilder som alla har en beröringspunkt med fotografi, utan att vara kopior. Kameran som ett verktyg och hjälmedel.
En teckning sammansatt av skisser, fotografier av detaljer. Blyerts på papper 420x150 cm.
I morgon är det finissage och jag kan plocka ner grejerna, spackla spikhålen, städa. Och sätta igång med nya projekt. Det finns idéer.
(Kameran på fickan.)