Lite mer om korn och en del annat

Nåt som Fotosidan är rätt dåligt på är att uppmärksamma när viktiga och betydelsefulla fotografer går ur tiden. Där förväntas lite skärpning från redaktionen. Nu senast Jacob Forsell, under många år fotograf på Expressen. Många av Forsells bilder har gått till historien och det är bilder med sällsynt träffsäkerhet. Den som gillar det här med filmkorn har också något att ösa ur. Boken Pressporträtt, enormt bra bilder. Bildtexter skrivna av Cecilia Hagen, kanske lite daterade men så ska det väl vara, men vassa och välformulerade. Bilderna, fett bra som man numera säger. Boken finns ofta på Bokbörsen och andra ställen till en överkomlig penning.

I dagens funderingar och diskussioner om analogt fotografi, filmkorn och allt det som därtill hör. En tanke slår mig varför säger jag, och många andra, typ Tri-X simulering? När man gör nåt slags korn i den digitala bilden. Är det en simulering eller är det ett eget uttryck? Värt att fundera och diskutera.
Men Jacob Forsells bilder kommer att hålla, över tid,

Om korn och det äkta

Tankar om korn, analogt eller digitalt dyker upp med jämna mellanrum, vilket så klart är roligt eftersom det betyder att det finns ett intresse, och ett slags engagemang i fotograferandet. Man kan så klart invända om det egentligen finns ett digitalt korn, en pixel som kommer närmast är väl snarare enheten, en ruta i ett raster.
    Men till dagens tanke. Anar man inte att det finns en kvalitativ värdering analogt visavi digitalt. Där digitalt står för något inte äkta, lite av fake. Ska se ut som liksom. Men det finns verktyg för att åstadkomma ett korn som kan accepteras i den digitala miljön, allt ifrån programvaror till mer eller mindre fantasifulla och kreativa hugskott i datorn.
    I mycket handlar det om att förstå hur datorn och scanner, läs programvaran kommer att hantera ett inscannat analogt korn eller hur det helt digitala bildflödet kommer att påverka upplevelsen av korn. (Att fotografera av negativen är i de flesta fall betydligt bättre ur kvalitets och arbetsflödessynpunkt. Mer om det senare.) Att arbeta traditionellt analogt från film till fotopapper via det klassiska mörkrummet kommer att, beroende på fotografens skicklighet och erfarenhet, resultera i förhoppningsvis excellenta fotografier. Ett digitalt flöde från kamerasensor till utskrift kommer hoppeligen också att ge utmärkta bilder. Det här är nog något som de flesta håller med om. Men det dyker upp ett problem när man går från en värld till en annan, åtminstone om det är det eftersträvade analoga kornet som står i centrum. Filmens korn låter sig inte helt omfamnas av den digitala sensorn, eller inläsningen.

(Digitalt korn hela vägen från kamerans sensor till skärm och publicering. Jag har gjort den här bilden som print också men det är ingen poäng med att visa en avfotograferad utskrift.)

Pixelrastret, det är inte ett raster i egentlig mening men liknelsen fungerar, tar ju inte hänsyn till att filmens korn inte är fyrkantiga ej heller att varje korn kommer ligga exakt centrerat i varje pixelfält. Ett enstaka korn som har ganska hög täthet men ligger så placerad att bara hälften eller en del hamnar inom en enstaka pixels gränser kommer då att registreras som en blandning av kornets täthet och det som finns runt kornet som då kanske har lägre täthet. Det behöver man inte se om den digitala bildens upplösning är tillräckligt hög, de partier i bilden som är mest utsatta är de relativt ljusa delarna med viss variation som till exempel hudtoner.

(Provbild. Tri-X, D76 Nikon FG Micro-Nikkor 55/2.8)

Lite inzoomning på den här bilden och man ser ganska tydligt hur kornet "översätts" till pixlar av varierande trohetsgrad. 
Hög upplösning men inte onödigt är det bästa receptet för att runda problemet med "interferensen" mellan pixelns yta och kornets. Lite huvdräkning bara, och man behöver inte räkna helt exakt. 
    Om du har scannat/fotograferat i en uppösning på låt säga 4000 ppi (Ppi är alltså enheten för bildens upplösning, pixel per inch, inte dpi (dots per inch) som en del envisas med att använda. Dpi är enheten för skrivarens upplösning eller närmare bestämt  den upplösning som Rippen använder för att få fram tillräckligt små punkter så att skrivaren eller plåtsättaren kan få fram tillräcklig kantskärpa i enskilda bokstäver i en utskriven text. Rip = raster image processor, den dator som ursprungligen var avsedd för just enbart denna uppgift, numera ersatt med mjukvara.)  
   Nåväl, hur många pixlar behöver man klämma in på en tum för att bra resultat? Om du behöver en upplösning på 300 ppi - 4000/300≈ 13,33. Du får då en bildyta på cirka 13 gånger 2,5 cirka 32,5 cm. Vi räknar bara på bredden eftersom höjden hänger med proportionerligt genom hela processen. Och vad räcker den upplösningen till? En utskrift i veckotidning, katalogtryck och liknande. Vill man vara lite vassare, och det kan behövas med nutidens höga tryckpapperskvaliteter 400/3500 ≈114 alltså 11,4 gånger 2,5 ≈ 28,5 cm. Upplösningen i ppi ska vara dubbelt så stor som rastrets upplösning (lines per inch). Det här är alltså ungefärligt uträknat och toleransen är ganska stor. Däremot tjänar man inget på att ha allt för hög upplösning på bilden. Inte nog med att bildfilen blir onödigt tung, den skapar också problem för programvaran att skala ner bilden på ett bra sätt. Lagom överdrift är bäst om man så säger. Ska bilden till en bläckstråleskrivare, som arbetar mikroskopiska bläckdroppar, frekvensmodulerat raster, kan man höja upplösningen. Värt att kolla i skrivarens manual eller kontakta tryckeriet.
 Även om de flesta scannerprogram har olika spakar för damm och repbortagning, oskärpa av olika sort är det bäst att skanna utan några sådana inställningar. Damm tas bäst bort fysiskt från negativen. Eller på ett sent stadium i processen med försiktig dammbortagning tillsammans med klonstämpel.

Avfotografering i rawformat är snabbare, ger bättre förutsättning att från grunden förbereda bildfilen. Det finns flera på FS som har skrivit om fördelarna med det. (https://www.fotosidan.se/blogs/janolof/vad-ar-det-for-skillnad-mellan.htm) till exempel.

En lite lustig grej är att ett av de största välrenommerade labben ger det här rådet: "En av de vanligaste frågor vi får är – räcker bildens upplösning för storleken jag vill göra? Svaret blir nästan alltid  – det beror på!"

Slutligen och mitt blygsamma syfte med det här inlägget är att vi tiden kanske är mogen för att sluta betrakta digitalt skapad bild som oäkta, falsk. Den är det den är helt enkelt.

Konsthantverk

Pia Ulfendahl, keramiker. Pia arbetar ofta med former ur naturen och det är ingen lång tanke till Bertel Bagers bok Naturen som formgivare med svartvita bilder. En bok som kom ut 1955 och har tryckts i ett par upplagor, de första på Nordisk Rotogravyr.

Pias utställning är sevärd och en andningspaus, i det vackra, det som trots allt består.

Och lite grann om litium.

  Apropos litium i batterier. 80 procent av litium återvinns. Bra vad? Men det innebär att 20 procent inte återvinns utan sprids ut. Så i nästa mätcykel är det mindre litium som ska återvinnas, närmare bestämt 80 procent av det som återstår av den tidigare mätcykeln. Ja, statistiskt kunniga och matematiskt kunniga här på FS kan snabbt räkna fram kurvan. Samma sak tycks även gälla uran fick jag reda på . Vilket kan vara en generande faktor för alla kärnkraftskramare. (Vår energi och näringslivsminister inte att förglömma.) Det där med den inte förhandlingsbara entropin ni vet. Termodynamikens andra sats går liksom inte att villkora.
   Frågan dök upp i ett litet kallprat häromdagen med en professor emeritus i  fysikalisk kemi. Han har uppenbarligen koll på såna saker. Vi sågs som hastigast på konstgrafiska verkstaden här i stan. Bortsett från entropins problematik pysslar han lite grann på fritiden med hur man ska kunna etsa järnplåtar för grafiskt bruk på ett någorlunda miljövänligt sätt. Ett ytterligare möjligt  sätt att runda problemet med koppargrafik och etsande syror, en massa lösningsmedel och annat otrevligt.  En poäng med stålplåtar är dessutom att de är hållbara och tål därmed stora upplagor.

(Det här är Domeij, inte vår bästa press men den är nu anpassad för högtryck och fyller sin tjänst med den äran. Högtryck är annars rätt miljösnällt med vattenbaserade tryckfärger. Fuji Xpro2 numera i tjänst igen.) 

Och dagarna går... 

Fauske Nordnorge del 6. Avslutning.

Så kommer midsommar och kameran riktas mot andra saker än den dystra vardagen. Albumets bilder börjar fyllas av en hoppingivande ton. Man börjar se slutet på expeditionens uppdrag.
〈 Man glömmer lätt grannlandets plåga under kriget: Vid krigsslutet fanns det i Norge 100 000 krigsfångar, framförallt från Ryssland. De hade på olika sätt tagits dit av
tyskarna för att tvångsarbeta under ockupationen. I dessa slavarbetsläger för ryska, polska och serbiska krigsfångar dog under den tyska ockupationen 17 000 människor – av sjukdom, undernäring, misshandel och i vissa fall efter att ha avrättats.
(Och norrmännen själva led också. 30 000 norrmän fängslades under kriget, 8 000 av dem skickades till arbets- eller koncentrationsläger i Tyskland. 760 av dem var judar och av dessa judar var det bara 25 som överlevde. Och Nordnorge drabbades på många sätt av kriget. Staden Kirkenes bombades 328 gånger under kriget.)
HÅKAN BERGSTRÖM ur en intervju med pappan. Hallands Nyheter 14 augusti 1995 〉

Midsommar tillsammans med ryssar och norrmän.

En fotboll –"den första i Nordlands fylke efter kriget"– överlämnades till Fauske scoutkår.

Några dagar senare kunde första kontingenten utskrivas för transport hem till U.S.S.R.

Fint besök – Folke Bernadotte åtföljd av representanter för Röda korset och pressen. ( Däribland SF-journalens smattrande röst –Gunnar Skoglund. Ej med på bild.Min anm.)

Utrymningen av vårt grannläger "Peterslager" kom någon vecka senare.

"Tack Röda Armé". ( Den första krigsfångarna fick åka båt hem, senare gick transporterna mestadels med bil genom Sverige och Finland.)

Hemresan förestår – ej utan vemod på sina håll.

Ryssarna hyllar oss med sång när bussarna rullar i väg.

Dr Nordwall tackar Mellnik för god hjälp.

När vi kom till Bodö hade planet, som skulle hämta oss, kört genom asfalten på det ganska provisoriska flygfältet.
Svenskar, norrmän, engelsmän, polacker och tyskar hjälptes i bästa sämja att få upp planet och ett par timmar senare var vi åter i Luleå.

Några avslutande bilder från tågresan tillbaka till Stockholm och sen är berättelsen slut. Vad som hände sedan förtäljer inte den här berättelsen. Helt okomplicerad är inte den fortsatta historien om vad som hände med de återvändande soldaterna och vad hände med de ryska läkare och övrig personal som tog hand om fångarna efter den tyska kapitulationen. (Paret på en av bilderna här ovan lär ha haft kontakt med varandra långt in på sjuttiotalet.)
Om och hur det blir en annan publicering av den här berättelsen tål att fundera på. Bildmaterialet håller inte hela vägen och är nog delvis rätt svårt att restaurera, men visst finns det ofta ett lite oskuldsfullt skimmer över dem.  Textdokument kan fylla upp, och en intervju i Hallands Nyheter fyller upp en del tomrum. Men berättelsen kan kanske vara en om än mycket liten pusselbit i förståelsen av nittonhundratalets största katastrof.