Omvänt perspektiv

Möjligen insikter om gatufoto

Sånt här skulle så klart inte publiceras i semestertider eller i pågående pandemi då det mesta kreativa hamnat i ett förlamande tillstånd av paralys. Men jag förstår helt plötsligt, efter att tagit del av en hel del gatufoto på FB och andra sociala medier varför jag när ett sånt motstånd mot gatufotots som det gestaltas idag. Det här är bara min alldeles egna åsikt och helt och hållet baserad på min alldeles egen upplevelse. GF må fortsätta bäst genren vill, men jag vet nu vad min njugga inställning beror på när det gäller GF. Och försöker nu formulera min egen fotografiska tanke om vilka bilder jag själv skulle vilja försöka åstadkomma och vilka bilder jag föredrar och premierar. Att hitta rätt så att säga.

Jag satt en ljus afton i verandaateljén och läste William Klein och Saul Leiter. Jag bläddrade på flera ryska fotografers hemsidor. Tittade så klart på Eugene Smith. Josef Koudelka, naturligtvis. Jag tog en liten oväntad sväng i Gunnar Smolianskys ”Barn”, en långsam promenad i Anders Petersens h´ouvre. Och en hel del annat som får vänta till en annan kväll. Det finns mycket inspiration. Och mycket som är värt att titta på. Allt modernt och dagsaktuellt inte att förglömma.
   Ett flertal av dessa fotografer var verksamma innan gatufotografi som genre uppstod. Däremot används de ofta och betraktas så som goda inspirationskällor för just GF. vilket i sig inte är fel. De goda exemplen ska inte föraktas. (Det är inte konstigare än att en akvarellmålare i en studiecirkel sneglar på Anders Zorns sätt att skildra vattenytor.)  Men. Det är sannolikt inte möjligt att nå upp till den typen av bilder, inte ens om man vore över nivån extrabegåvad. Tiden är en annan. Utrustningen är en annan. Människorna är andra. Och fotografen som individ, som egen röst är dessutom i en annan tid. Dokumentärt fotografi är bilder i sin tid, naturligtvis. 
   Men modernt GF försöker vara bilder i komposition där bildens berättande ibland hamnar långt bak på prioriteringslistan. Jag har sett exempel på att gf-fotografer försöker beskriva sina bilder med en uppräkning av bildens denotationer. Fotografen vill till exempel  skildra tre personer i samspråk i en bild. Och om hen då visar tre människor i samspråk så blir bilden till en tautologi och beskrivningen inget annat än en denotation. Förutsatt att fotografen inte hittar en berättelse som utgår från denotationen. Utan har något att berätta. En bild ska helst inte säga samma sak som den ledsagande texten. Förutom då det gäller rena faktabilder vill säga.
 
   Så jag väntar på en annorlunda ingång till gatufoto. Nåt försök till berättelser. Gärna dokumentärt. Gärna med en personlig avsikt. Helst inte bilder som i en studiecirkel i akvarellmåleri om den något långsökta liknelsen förstås. Där bild handlar om möjlig komposition, lite färg, kanske lite teknik och flyhändhet. Som sagt, om liknelsen tillåts.
Visst är dessa tider lite frustrerande? Eller hur. Och visst är såna här texter lite, lite provokativa.Och visst finns en gnagande oro att tankarna skenar iväg åt galet håll. Man kanske inte borde bry sig. Fast det gör man.

(Bilderna beskriver det rum skribenten befinner sig i. Inte ett rum där gatufotografi kan tänkas äga rum i. Fuji Xpro2 Fujinon 23mm. 1.4. Inga excesser i efex eller PS.) 

Postat 2020-07-04 21:54 | Läst 182 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

fönsterbräda

Varje morgon på fönsterbrädan ligger någon där. Harkrankar ibland, ibland en geting. De rullar liksom ihop sig och de är så otroligt lätta. Hur tar de sig in? Antagligen dagen innan när dörren står på glänt. Sen blir de där. Och dör. Lite grymt. Fönsterbrädan i min sommarveranda som också är en sommarateljé. Ett arbetsrum. 

Sommardagarna passerar förbi.

Postat 2020-07-02 22:20 | Läst 120 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Lite mer om brännvidd och utsnitt och andra vardagliga fotofunderingar.

Om formatet är ritpapprets eller målardukens begränsningar, vad är då brännvidden? Med brännviddens införande i bilden, genom fotografiet, och antagligen genom tekniska begränsningar i förening med tusenåriga idéer om gudomliga kompositionsregler blev formatet som en behållare i vilken man kunde fylla i bildinformation. Så tänkte inte de gamla grekerna eller ens Joseph Nicéphore Niépce. På den tiden gällde det som ögat såg, eller trodde sig se och ögat. Man såg det man såg, trodde man. Metoder att registrera ögats rörelser och avläsningsförmåga fanns helt enkelt inte. Att ögat rör sig, och hela tiden scannar av väsentligheter, läser verkligheten. Tekniken att läsa pupillens rörelse är inte minst utnyttjad inom trafikforskning men även för att se hur pupillen rör sig när ögat läser av sånt som till exempel reklambudskap. Och det är där man får bevis för att optisk mittpunkt faktiskt gäller*.
Men det finns en hake eller ett problem kanske inom fotografisk återgivning av verkligheten, nämligen återigen det här med brännvidd.  Brännvidden är inte det samma som utsnittet.  Ju mer information det finns i utsnittet desto svårare eller längre tid tar det för ögat att registrera, minnas och att sätta samman informationen till ett förståeligt budskap. Ett exempel skulle kunna vara Gustav Rejlanders ”The two ways of life” 1857. En bild, föralldel ett montage, trettionio negativ lär ligga bakom, men en bild med mer information än vad en synapparat kan smälta och en brännvidd som vida understiger ögats 100 mm.

Men som sagt, utsnitt är inte lika med brännvidd. Nej, det är mer spännande än så. 

I och med brännvidden har vi också ett skärpedjup att ta hand om. Återigen, det här är inga konstigheter för fotografer. Men det fotografiska skärpedjupet är inte riktigt samma sak som ögats upplevda skärpedjup. Och då bortser vi från eventuella progressiva glasögonlinser och dylikt.
Skärpedjupet är kanske en av de mer synliga berättarkomponenterna som huserar inom formatets gränser. Begränsningen i bildens djupled. När upptäcker man det här och när utnyttjas det för första gången i måleriet? Impressionisterna utnyttjar det till viss del. Även om man nog kan säga att impressionisterna lägger oskärpan utåt, mot bildkanterna. Många konstnärer under 1800-talets andra halva utnyttjar kameran som skissblock. Betydligt vanligare än man kan tro.
Jag fortsätter att reflektera över sånt som handlar om foto och den basala tekniken. Sånt som är fotografisk vardag.
Dagarna går vidare. Det blir en och annan akvarellskiss.

* Optisk mittpunkt i ett format får man genom att dra en linje från övre vänster hörn diagonalt till nedre höger hörn. Sen avsätter man bredden på vänster kant. Detta kan med fördel göras med en passare, eller en tänkt sådan. Dra en linje från övre höger till den avsatta punkten. Där de två linjerna korsar ligger den optiska mittpunkten. En typisk fråga till morgontrötta mediaelever.

Postat 2020-07-01 20:22 | Läst 195 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om en del utmaningar i sociala medier.

Är det någon mer än jag som fått en utmaning från någon bekant om att lägga upp en bild varje dag under en vecka. Utan kommentar och den ska vara svart-vit?  Tydligen inte helt ovanligt. Jag har sett utmaningen på fler ställen än en tråd så något speciellt tycks det vara. Att plåta svartvitt. Ja, kan jag fundera, med en huvudsaklig fotoproduktion som är, ja just det, svartvit.
Kan det ha något med det svartvitas kittling i sociala medier där trivialbilden helst ska vara i färg. Där svartvitt blir spännande och lite, lite granna arty.
Nu är frågan, om jag tar den här utmaningen på allvar, ska jag då köra fullt ut med raw-filer. Svartvit konvertering, en sväng i Efex, eller egna recept i PS. Eller mobilbild med inbyggd svartvithet i telefonen? Kommer någon se skillnad. Eller kommer någon se skillnaden och kunna härleda det till en fotografisk process? 

( Offentlig mugg Berlin. Fuji X10. Lite Silver Efex. En på de flesta sätt rätt risig bild.)

Postat 2020-06-13 22:36 | Läst 334 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Gatufotografiets svanesång...eller?

Njäe, där är vi inte. Men visst finns det ett avtagande intresse för gatufotograferandet som bland andra Joakim K E Johansson ger luft för härom veckan. Man kan fråga sig varför fotografer tappar intresset för en genre. Går de över till ornitologiskt fotografi, makro, landskap eller helt enkelt, lägger kameran på hyllan? Och då kan man naturligtvis fundera lite närmare på mekanismerna bakom denna trötthet.
   Jag kommer att bli motsagt om jag hävdar att gatufotot till sin formulering saknar idén om dokumentation. Det må ha varit så en gång för länge sedan innan  gatufotografiet blev gatufotografi. För, som jag skrivit tidigare, det som de stora elefanterna producerade en gång i tiden må vara inspiration för dagens GF-fotografer, men gatufotografi var det inte efter som genren ännu inte var uppfunnen.

 I senaste poddradioavsnittet här på FS luftas intressanta tankar och idéer. Signaturen ”Paymannen” intervjuas av Sara Arnald. Särskilt sympatiskt tycker jag resonemanget om ett slags porträtterande fotografi i gatumiljö är. Så långt från candid camera man kan komma. Och ett humanistiskt förhållningssätt där objektet i bild får bli ett subjekt. Vad jag däremot inte riktigt håller med om är vikten av brännvidd för att uppnå närhet. Där glömmer man nog bort att en bild är en bild, att ge bildutsnittet stor betydelse för närvaron är att att glömma läsarens roll i bilden. Det blir ett slags betraktande. Detta såg fotografen. Förvisso dokumenterande, men om man låter bilden bli en bild som serveras läsaren försvinner i mina ögon en hel del av det resonemanget. Låt läsaren ta tag i och läsa bilden i stället.


   En del fotografer klarar ändå av att, i ett genuint GF-kontext, ändå behålla ett eget perspektiv. Alltså i bilder som är ett slags iscensättningar måla upp en bild som bottnar i fotografens humanistiska perspektiv. Jag skulle kunna köpa även ett misantropiskt, förutsatt att jag kunde läsa ut en bakomliggande tanke, en idé, en berättelse som synliggör fotografen. Men så ser inte all gatufoto ut. Och det är kanske i dessa tankar som den ordinäre gatufotografen också kan se sina egna tillkortakommanden. En berättelse måste bottna i något.

Ändå har det en god sak med sig. Det blir bättre med plats för de som fortfarande är hängivna. Ungefär som med biltrafik i städer, Ju färre bilister i stadskärnorna desto bättre för bilisterna i stadskärnorna. Lite otydlig metafor, det kan erkännas.

Och hur bildsätter man en sån här text? Jag försöker hitta bilder i mina egna gatufotomappar. Minsann inte helt enkelt.
(to be continued)

Postat 2020-05-19 20:33 | Läst 478 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 3 ... 21 Nästa