Omvänt perspektiv

Om tillskrivning och viktiga metadata.

Den här bilden, en nästan ikonisk bild föreställande pianisten Thelonius Monk är fotograferad av Lawrence N. Shustak. Bildgoogla på den och det är inte otippat att fotografen i stället heter Herb Schnitzer.
   Ett av många exempel på motsägelsefull tillskrivning.

Ett annat kommer här:

Bilden som finns tillgänglig i Digitalt museum tillskrivs Sten Didrik Bellander  och är uppskattad till att vara fotograferad någon gång 1952-1956. Och det kan väl vara rimligt, Myranstolen, som tidsmarkör, kom 1952. Bilden finns återgiven i boken Fotohistorier som kom ut härom året. (I redaktion Anna Näslund Dahlgren Natur och Kultur Stockholm 2022). För övrigt en fin antologi som bör stå i varje fotohistoriskt intresserads bokhylla.
   Men nu till det här med tillskrivning, samma bild finns även  återgiven i Genomresa – Georg Oddner utgiven av Malmö museer 2003, (en utomordentligt fin volym) i vilkens kolofon man kan läsa följande uppgifter; © Georg Oddner/Malmö Museer. Redigering, urval och bildtexter Georg Oddner. (Bildtext sid 117 modereportage Damernas Värld Stockholm 1956.) Uppgifter som till viss del stöds i boken Svart på vitt, om Tio fotografer av Per Lindström (Historiska medier Lund 2008) Och hur kan det bli så? Bellanders bilder, kopior och negativ donerades till Nordiska museet för femton tjugo år sedan. Kopiorna var väl som brukligt är stämplade på baksidan. Kan någon på Tio Fotografer, Bellanders och Oddners bildbyrå slarvat lite? Tanken är inte omöjlig och tiden får kanske utvisa det. Oddners bilder, en halv miljon negativ är donerade till Malmö museer men inget ligger ännu ute på Digitalt museum vad jag vet.

Det där med metadata är inte så dumt, och rätt så lätt att nuförtiden styra över själv. Gör det!

Postat 2023-01-27 17:50 | Läst 192 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Emmy Andriesse

Emmy Andriesse, 1914-1953 holländsk fotograf som trots medverkan i the Family of Man och dessutom anses känd för sitt arbete och engagemang i den holländska Undergroundfoto-gruppen under kriget, De Ondergedoken Camera ändå lite grann passerat under radarn. Alltså ett namn som mer sällan syns i fotopressen eller på de hängivna fotografernas läppar. Det kan bero på att hon är kvinna, att hon gick ur tiden för rätt länge sedan, sjuttio år är en ansenlig tid i komma-ihågets värld. Å andra sidan har hon uppmärksammats ett antal gånger med utställningar och artiklar både här och där, bland annat MoMa. Se hennes bilder där om du söker.

Jag hittade en liten katalog med hennes bilder från dels strax före kriget och alldeles efter. Fina bilder (och snygg repro) korrekt exponerade och exemplariskt mörkrumsarbete utbrister nog en och annan. Tidstypiskt kan man också säga. Emmy plåtade för ett antal tidningar, mycket konstnärsporträtt (hon var gift mede konstnären Dick Ellfers, inte så jättekänd utanför Holland kanske.)
   Hennes gatufoton har den där omisskännliga närvaron av en Rolleiflex eller Rolleicord, linsen i midjehöjd, ungefär som Vivian Mayer. Snyggt. Och hennes barnporträtt är nåt speciellt. det finns något av det där humanistiskt fotografi, efterkrigstidens fotografi i hennes bilder.
   Det finns nog anledning att återkomma till Emmy. Hon lär för övrigt varit mentor för Ed van der Elsken, men där är jag  inne på ett annat spår. Att kanske återkomma till.

( Emmy Andriesse foto: Eva Besnyö.)

Postat 2022-11-25 23:01 | Läst 370 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Om pictorialism.

Strand Kerala Nikon D800 24-70/2.89)

Jag finner ibland glädje i att pyssla med bilder på ett lite mer grafiskt sätt. Att lämna de fotografiska kraven på skärpa, dynamiskt omfång, färgtrogenhet eller vad det nu vara månde. Ibland kan sådant  vara både kul och nödvändigt för att bildens inneboende syfte ställer sådana krav, men att istället betrakta ett negativ, analogt eller digitalt som en lerklump att forma något av kan vara nog så  berikande. Det triggar seendet. Ett seende som kanske kan användas till något annat. Det ena ger, det andra tar.
   Var tid har sin egen pictorialism. Tidens manér speglar den tid den är i. Pictorialismen lutar sig mot sin tids rådande bildideal, ofta så som den framstått i salongskonsten är en vanligt förekommande tanke. Men håller den tanken? Vad lutar sig dagens pictorialism mot och vad är den egentligen? 
   Tanken dök upp vid ett besök på Moderna Museet i Stockholm och Nan Goldins bilder och installationer. Det uppstår lite grann av en paradox, Nan Goldins bildvärld är å ena sidan något av nutidens salongskonst men hennes bildspråk är i mycket långt från de traditionella salongernas värld. De salonger som de utanför salongerna uppfattar som rätt och riktigt. I Nan Goldins bildvärld är det Polaroid, snabba exponeringar, blixt direkt på, ett bildmanér som oftast talar i termer av att innehållet, narrativet, är viktigare än den tekniska konventionen. Så därför är bilderna rätt rätt långt från vad den dedikerade fotoentusiasmen menar med bildkvalitet. Och det är naturligtvis också sannolikt  långt från den dedikerade fotoentusiasmens bildvärld.
   Kan man då säga att Goldin rör sig i pictorialistiskt kontext? Jag tror att man kan svara jakande på den frågan. För bortsett från berättelsen om Aids, den transexuella världen, det ”ljuva livet”, narkotikan och senare opiodskandalen i USA så finns det också något i det tekniska förfarandet  som är i sin tid. Som sagt, det är polaroidliknande men också den lättillgängliga färgbildens estetik, kompaktkameran med blixt rätt på, så typisk nattklubbsbildens spontanitet. 

(Samma  bild i ett pictorialistiskt manér typ sent sextiotal. Bild i bitmap 50% tröskelvärde. sen måste den göras om till gråskala och därefter rgb för att få men tonplattans färg. Allt i Photoshop och långt från rocket science om man så säger. Blir också varse att FS kategorier saknar utrymme för tankar om sånt här pyssel.)

Och så var det den här sent sextiotal tidigt sjuttiotalspictorialismen. Svartvita grundbilder, inte sällan med en tonplatta i någon associativ färg. Sådana bilder som lämpade sig perfekt för den tidens  affischkonst. En tryckform för bakgrundsfärgen. En tryckform ovanpå med den svarta bilden. Och naturligtvis i silk-screen. Rätt långt från Nan Goldins bilder milt sagt. Men det går kanske att ha två bollar i luften även i en fundering om pictorialism. Lär väl  återkomma till Nan Goldin nån gång.

Postat 2022-11-06 22:36 | Läst 454 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Fascinationen inför horisonter

Vi går in i oktober. Det syns på ljuset. Morgonspringet, sjörök över viken. Fukten, daggen. Plockar ihop och förstår att nu är det nog dags att  flytta in till stan. Och det känns rätt bra. På nåt sätt.

En duvhök siktas. En skräcka, och hägern som byter viksida när jag kommer. Men ärlan hon flog nog för en vecka sen minst.
 Jag får nog ihop det mesta. Ritgrejer, penslar och färger, kameror och objektiv, papper, skisser och färdiga verk. Jag flyttar in till stadsateljén.

Jag har en bok som väntar, Ed van der Elsken: Camera in love. En katalog över van der Elskens liv och arbete. En katalog med mycket faksimil och många reflektioner. Och han gick faktiskt ur tiden redan 1990, alltså mer än trettio år sedan. Även om jag bläddrat i ”Love on the Left bank flera gånger känns det som van der Elsken gått under min radar flera gånger. Jag förväntar mig med andra ord  något.

Postat 2022-09-30 21:31 | Läst 351 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Kurt Hutton. Nån bekant med?

Kurt Hutton. Jag trodde att det här var en fotograf, välbekant, ivrigt diskuterad. Nja, inte riktigt. Men en fotograf som förtjänar lite uppmärksamhet, inte minst i gatufotografikretsar, även om han som många andra levde och verkade i en tid innan gatufoto fanns som begrepp. Och fotograferade i flera genrer samtidigt.

Welsh Pub 1938


”Kurt Hutton was born in 1893 in Strasbourg, Alsace at that time a part of Germany. His father was a professor of Comparative Philology at the University and he lived in these academic surroundings passing through the usual gymnasium and going to the University of Oxford for one year where he 'half-heartedly' studied law. By the outbreak of War he was back in Germany, became a Cavalry Officer, received the Iron Cross (2nd class) for bravery at the battle of Verdun, and was invalided out in 1918 with tuberculosis. He went to a sanatorium in St. Moritz, Switzerland. His family had left Strasbourg because this was now no longer German but French territory. About this time he met his wife-to-be Gretl. She was Vienna born and had attended an arts and crafts school in Berlin. With her mother she became a dress designer and maker and this small business seems to have continued until the time they left Germany. Her skill with her hands was used to the full, working in the darkroom, first of all with Kurt in Germany, then for him in England and during the war in the Picture Post darkroom. Even more useful than that in the long run, she seems to have had the practical common sense about money matters about which he could be so casual. After his return apparently cured, from Switzerland, Kurt set up in 1923 a small commercial photographic studio in Berlin, in partnership with Frau Engelhardt sister of a ski-ing companion of Gretl under the name of Engelhardt and Hübschmann. Kurt was born Hübschmann, but began to use the name Hutton in England during the later years of the war. Most of what survives from the Berlin period are a few family portraits although general commercial and some advertisng work was done. Here he used a studio camera and a quarter plate refiex and when Leica came out he bought one of the first models and from 192o perhaps earlier used this and later a Contax for portrait work, particularly of children. He was always good at photographing children and many of his most famous pictures are of young people whom he could successfully capture as individuals without maudlin sentimentality.” (Colin Ostman, Creative Camera)

  Och sen då? Med gul stjärna på kavajuppslaget blev det enkel resa till Storbritannien och jobb som fotograf för magasinet Picture Post, en europeisk publikation som lirade på samma planhalva som Life. 


Ernest Hemingway 1944

  Kurt Hutton är en sån där fotograf som rör sig ganska obehindrat mellan modefoto, kändisfoto och personligt färgat dokumentärt fotografi. Han lär dessutom ha varit en synnerligen snäll, omtänksam och vänlig människa enligt hans hävdatecknare. Egenskaper som aldrig kan vara fel. Eller hur?
Kurt Hutton gick ur tiden  1960.

Postat 2022-09-20 20:57 | Läst 545 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera
1 2 3 ... 6 Nästa