Vernissage / Berndth Johansson

Berndth Johansson började på Christer Strömholms Stockholms Fotoskola 1966, sen blev det Arméns fotoskola och en fortsatt karriär som porträttfotograf. Nu vernissage på Uplandsmuseet, retrospektivt heter det. Mycket folk, en och annan närvarande är dessutom porträtterad. Fint hantverk och i mitt tycke oftast träffsäker närvaro i bilderna där en del prickar extra rätt, men det kan delvis ha att göra med att det är folk jag känner eller har känt. Samtidigt kan jag känna en distans, den distans som ibland uppkommer i en redigerad porträttateljé. Men se bilderna om du har möjlighet. Det är kvalitet! Det här är dessutom porträttbilder man skulle kunna göda den pågående analog-digitala diskussionen med. Merparten är filmfotografi men printade digitalt av Bildformatet i Uppsala. Så nånstans har bilderna klivit över floden. Och det ska i sanningens namn sägas att de här printarna klår det mesta.

Men det får nog bli ett besök lite senare. Ryggar i all ära men det var bilderna jag ville se.

Piriformis, känns det igen?

Efter ett par hundra meter på morgonens springrunda säger något i kroppen nej. Upphör med det du gör och gå sakta tillbaka. Den nästan löjligt lilla muskeln piriformis, den vänstra har kastat in handduken och gör den det får resten av kroppen foga sig i det. Det gör helt enkelt ont. Mycket ont. Svårbeskrivligt ont. Med en strejkande piriformis kan man glömma allt vad sitta, gå eller stå gäller. Som tur är finns en massör och tillika akupunktur på ön och en behandling bokas in. Det blir för stunden bättre, men dagen därpå är helt enkelt plågsam. 
   En förstående omgivning av fru och sjuksköterskedotter samt en och annan granne tar hand om det runt ikring. Vad hjälplös man kan bli. Beräknad konvalecens åtminstone en vecka.

Nog gnällt om detta. Men det får konsekvenser. En inställd kräftskiva kan jag leva med men söndagens planerade och nu inställda Planketbesök svider. Alldenstund jag bestämt träff med ett par av utställarna. Hade dessutom såklart särskilt velat se boken om Fotoskolan (den får beställas). Snopet är bara förnamnet. Det går liksom inte att röra sig om man inte kan sitta, vare sig bil eller kommunalt. Man blir där man blir.
   Kroppen är i sanning ett bräckligt käril.

Läser en text om Rune Jonsson

Göran Segeholm, den oförtröttlige banérföraren för bildanalys och bildförståelse har ett nyhetsbrev-Bildspråket. I det senaste skriver ha om Rune Jonsson, en inte oviktig person i svensk fotografi. Historikern, pedagogen, författaren och redaktören, men som fotograf rätt okänd i de breda lagren. Rune Jonsson säkerligen känd hos ett 0räkneligt antal bildpedagoger och fotografer som mött denne genuint intresserade fotopersonlighet under hans många år som lärare på Konstfack och skribent i fotosverige. Däribland jag själv. Det hände då och  då att jag senare i livet träffade Rune i något fotosammanhang, en utställning, på tåget eller en gata nånstans. Det blev alltid ett samtal om fotografi, ibland längre och inträngande, ibland om situation krävde något kortfattat, så alltid initierat och engagerat.
   Rune som fotograf är lite förenklat flanörfotografen där varje bild, som Göran Segeholm påpekar, står på egna ben för Rune hade nog dessutom förmågan att hitta guldkornen i sina egna negativremsor. Kleinkunst skriver Segeholm och det är nog något att skriva under på. Gatufotografer i gemen borde titta närmare på Runes oeuvre. Där finns något att lära av.
   Åsikten att fotografi, politik och samhällsfrågor går hand i hand fick jag bekräftad av Rune som var mycket kunnig i fotografiets historia. 

(Bild av typen flanörfotografi. Kyrktrappan i Reggio Emilia, en förmiddag och stundande bröllop. Fuji X10)

Om den ofrånkomliga publiceringen

Paul Hansen skrev häromdagen i DN en liten fin kommentar runt nyligen bortgångne fotografen Eliott Erwitt. Erwitt såg fotografiet  mer som ett hantverk än ettt artisteri, åtminstone vad gäller ”fritidsfotografiet” med en småbildare,  och han var tämligen ointresserad av det konsthistoriska, bildanalytiska resonemangen runt bilder...om än det i viss mån kunde vara underhållande. Och det är nog en rätt sund inställning, att hålla sig ifrån vad som händer på andra sidan av kommunikationspilen, förutsatt att man inte arbetar med specifika uppdrag där man tjänstgör som tolk för något en uppdragsgivare vill ha sagt.
Men alldeles oavsett, blir en bild publicerad, och det blir den ofta snabbare än man tror, kommer den också att utsättas för någon form av tolkning. eller läsning om man så vill.
   Och, med vetskapen att allt som syns inom bildens utsnitt är berättarkomponenter och alltså föremål för såväl läsning som tolkning ligger i sändarens, fotografens härad. Komposition, innehåll, tekniska komponenter som färg, omfång, korn, skärpa etcetera. Och där läsaren-uttolkaren inte sällan sitter inne med en hel del kunskap, välgrundad eller förutfattad kan man låta vara osagt. Men, som iakttagare, läsare, analytiker kommer jag längre om jag förstår bildens alla komponenter och hur de hör ihop och samspelar. Inte olikt en kunnig och erfaren fotbollsupporter. Jag nöjer mig och förstår att halva publiken blir jätteglad om bollen hamnar i något lags mål. Men vägen dit, som kan vara nog så spännande och intrikat, det som fotbollssupportern ser och läser in är för mig tämligen förborgad.

Och hur bildsätter man en sån här text? Går ut och flanörfotograferar, på vinst och förlust i det acccelererande nattamörkret? Eller söker bland tidigare försyndelser? Med en bild som förhoppningsvis träffar mottagaren rätt.  Kommunikationens enkelriktade pil, som likt en bumerang kommer tillbaks ”som en gummiboll till mig” för att citera en text ur MA Numminens ouvre. Så det får alltså bli en bild på MA. Lätt som en plätt. 

(Om man placerar Nat King Cole i ena änden av en linje hamnar MA högst troligt i andra änden av linjen.) Bilden från förra halvan av sjuttiotalet. Tri-x, antagligen Pentax spotmatic med 85:an. 1600ASA och full öppning var det som gällde, gissningsvis 1/30 sek. Det är ganska långt från dagens knasterskarpa möjligheter vid scenkanten.  Det var inte ett fotovänligt ljus däruppe på Kappfabrikens vind kan man lugnt påstå och inte blev det bättre med gula väggar överallt. "Kappan" eller Uppsala Musikforum, inspiration till en mängd musikställen under det glada sjuttiotalet.

Tunbjörk och Hjort

Bror Hjorts Hus i Uppsala visar Lars Tunbjörk . Det mesta, eller rättare, allt är sett sen tidigare. Men ändå roligt att se bilderna i naturlig storlek som det brukar heta.  Pågår till 28 januari 2024.