och hur står det till med trenden?

Jag brukar då och då köpa den norska tidningen Foto, som nu har genomgått en rejäl omgörning, både format, papper och attityd. Det är säkert bra. Men det som slår mig är kanske inte en ny trend utan ett ganska gammalt spår, kanske rent av fotografiets urspår.  Fotografiskt bildberättande, inte nödvändigtvis dokumenterande bild men där uppsåtet, arbetssättet kan tänkas vara dokumentärt. Uppsökande. Men trenden, om det nu är en trend, verkar vara bilder av nära nog  etnologisk karaktär. Uppställningar i genuina miljöer. Titta in i kameran. Var närvarande. De historiska exemplen är för många för att räkna upp, men nog går tanken snabbt till August Sanders bilder från tjugotalets Tyskland.
Nä, det är nog inte så mycket trend i det här heller,  om det inte vore för en liten gnagande undran och iakttagelse. Många porträtt, ofta fotograferade av unga och duktiga kvinnliga fotografer ligger i gränslandet till den iscensatta bilden. Man anar en regi, en avspegling av fotografens själ som kanske tar överhand i bilden.
Fast vad är det för fel med det? Är det inte meningen och rent av en av poängerna att fotografens fingeravtryck och penseldrag ska synas i bilden? Eller är det så att det som gör sig synligt är fotografens sökande efter originalitet. De individuella decenniernas och generationernas viktigaste pusselbit. Och att sökandet efter individualitet kommer före det dokumenterade uppsåtet.
Det ryms nog fler tankar i den här frågan, men för att återknyta till den norska fototidningen som nu trycker på mattbestruket papper med 175 linjers raster så är det en yta som verkligen omfamnar den nya tidens fotografiska bildspråk. I ett porträtt över den norske fotografen Kåre Kivijärvi är skribenten noggrann med att förklara att Kivijärvis ganska kontrastrika bilder har sin förklaring i att hans bilder på den tiden publicerades i dagstidningar som på den tiden hade hög kontrast och väldigt dålig teckning i mellantonerna. Något som Kåre utnyttjade.
Och i dag verkar det som många fotografer utnyttjar det fina rastret men också det att mattbestruket papper inte riktigt når ner till fullsvart. Det ger effekten av en liten ”drömsk” slöja över bilderna. Inte alls oangenämnt men mycket tidstypiskt.

En typisk sjuttiotalsbild. Kornigt. Inget mattbestruket papper här heller.

(Coronatider lägger verkligen sordin på spontanfotolusten. Att gräva i arkiv kan vara nåt. Lite småstäd så där.)

Blått i grått

Och är då detta en färgbild? Gissar att de flesta kan se vilken färg det är. I runda slängar iallafall. Jag tror till och med att de flesta med ganska hög tillförlitlighet kan pricka in både nyans och mättnad. Sen ser förstås alla lite olika. Alla har sitt eget facit och upplevelsen av färg är högst individuell. Men det gäller både bild som verklighet.
Och liknande sånt kan man alltid fundera över om man vill få tiden att gå.
Både ärla och strandskata dök upp i går. Två svartvita.

Mera William Klein

Jag återkommer till William Klein och en av hans böcker, Life is Good &Good for You in New York. William Klein kom in på fotot relativt sent i sin karriär. Han pluggade sociologi i USA och hamnade senare, militärtjänst, i Europa bland annat i Paris där han studerade på Sorbonne, studerade konst för Ferdnand Legér och antagligen lite annat pyssel. Inspirerades av  grafisk form från Bauhausrörelsen och den europeiska moderna, läs abstrakta konsten. I början på femtiotalet experimenterade han en del med fotografi. Han var rätt tidig med att arbeta med mycket korn, Oskärpa, hård kontrast och vidvinkelobjektiv. Just detta är ovannämnda bok ett bra exempel på. Samtidigt som han fotograferade en del för modemagasinet Vouge skapade han en slags bilddagbok från New York. Projektet lär ha tagit ett halvår att genomföra och under en viss kreativ press. Mörkrumsarbetet lär ha varit väldigt improviserat. Inga arbetskopior utan mer av direkt på i nån slags improviserat mörkrumsarbete. Bland annat arbetade han med fotostatkopiering ( i Vouges redaktionslokaler!) Överhuvudtaget var Kleins efterarbete väldigt långt från ett vedertaget fotografiskt finlir som rådde på tidningarna och magasinens sidor. Och hans bilder blev inte så väl mottagna av den samlade amerikanska fotoexpertisen,. Det var nog både ris och rosom man så säger. Klein har gjort och också blivit känd för ett antal fotoböcker om olika städer. Han har fått Hasselbladspriset och nämns väl alltid i samma andetag och mening som de andra stora elefanterna under nittonhundratalet. Hans böcker kan vara svåra att få tag på och kostar oftast en modig slant. Om allt detta kan man naturligtvis läsa uttömmande och kronologiskt korrekt i olika bibliografier om Klein.

Men vad jag kom att tänka på är hur de ”stora” fotograferna påverkat en själv. Finns det avtryck i ens egna bilder? Tål att fundera på. Hur mycket är intryck och var går gränsen till epigoneri? Dessutom, med vetskap att alla bilder redan är fotograferade. Att det som idag kan upplevas som nytt och modernt ofta har flera decennier på nacken.
Vi söker nog ofta och fortfarande efter nån slags självuppfunnen originalitet, helt i enlighet med modernismens idéer om det unikt nya.    Eller så handlar det om att vårda sin bildsyn, det man tycker om, det som känns spännande, lite kittlande. Eller vilka uppsåt man nu har.
(Återanvänd bild. NY.)

Amerikanskt foto

William Klein är en fotograf som dyker upp i bakhuvudet då och då. Ofta den här bilden. Den får mig att associera till målare som Hieronymus Bosch eller någon annan tidig renässansmålare. Genom att lyfta övre vänstra hörnet på fotopappret i förstoringsapparaten blev det här förvrängda och föga insmickrande perspektivet till. Många av Kleins bilder är också väldigt nära, präglade av hårt beskurna utsnitt. Många bilder är förvånansvärt lågmälda i sitt berättande. De propsar inte på komiska poänger men fylls däremot ofta av nån slags misantropisk ironi.
En grej som jag uppskattar i Kleins bilder är avsaknaden av tablå-tänkande som är så vanligt i modernt gatufoto. Kleins bilder har ofta mer av det här med betraktaren-fotografens närvaro inne i bilden. Närvarande i bildens händelse. Inte nödvändigtvis delaktig men ändå på plats.

En bild får i mina ögon gärna vara öppen för tolkning. Ibland räcker det med en blick som den här för att en bild ska ha en ingång. Tycker jag.

(FujiX10. Prag. Lite pyssel i Efex. Klicka på länkarna för att se Kleins bilder.)

Hur mycket hantverk är det egentligen?

Ett litet problem med att publicera på nätet är att webbläsare oftast inte läser bilder korrekt. Och då ska vi inte ens nämna enskilda bildskärmar bristfälligheter. När det handlar om monokroma bilder i neutral grå skala ( det som vi kallar för svartvitt) är problemet oftast att bilderna sotar igen i de mörkaste partierna. Och där vill man ju gärna  ha teckning.

Jag använder ofta en svag s-kurva för att få lite mer kontrast i en bild. Jag gör med andra ord som de allra flesta gör, är min tro. Om ni gör på nåt annat sätt så är det i alla fall en sån här s-kurva ni gör. Typ.

Men för att få fram teckningen i det mörka, om nu bilden ska publiceras på webben, gör jag istället en kurva som lyfter en aning i det mörka. Oftast behövs en punkt lite högre upp i det ljusa för att dra ner de ljusa partierna för att undvika utfrätta partier. Ett stopp liksom. Ibland kan det också vara idé att dra ner  punkten 255 lodrätt nedåt så att kurvan blir en aningens flackare.
Att göra kurvan som en lagermask tillför så klart ännu mera verktyg. Men då bör det nog vara en bild värd att arbeta med. ;-)
Men själva grejen är attt göra en bild lite sämre på sin egen skärm för att den ska se hyfsad ut när den publiceras.

Men det är frågan om såna här operationer ska ses som ett hantverk. Om det vore gjort i en klassisk analog mörkrumsmiljö skulle jag inte tveka att kalla det hantverk. Nog fordras det lite pyssel och övervägande om multigrade, om filter, hårdhet på papper och en del pjattande och efterbelysning. Och nu gör man det med ett par knapptryck. Sen kan man nog ställa sig frågan om vad som är bäst, en mjuk tonkurva eller en hård. Oavsett om det är med kemikalieplaskande eller knapptryck. Och hur det kan tänkas påverka läsaren.

Om detta bekymrar sig sannolikt inte bildens figuranter. Men nu när solen äntligen värmer och det är vår. Och bofinken smattrade igång i parken. Han bryr sig väl inte så mycket om virus och sånt. Och borde man göra det själv? Nja, jag drar mig tillbaka på ön. Två meters lucka är inget större problem. Återkommer.