Det där med brännvidd och format.

Att vara en fetknopp kan vara en rätt ensam syssla, särskild om man valt en mycket liten skreva i en klippa. Men det är väl det där med evolutionen som inte tillåter några ofyllda hål. De finns plats för allt.
Men nu var det där med brännvidd. Den här fetknoppsbilden är tagen med motsvarande 35mm i fullformat. Den är i efterhand beskuren till det i mitt tycke lite mer harmoniska 3:4 formatet men ändå ganska väl bibehållet utsnitt. Det är bara en liten bit bortbeskuret i högra delen av bilden så någon skalförändrande beskärning har inte skett. För övrigt hamnar nog skärpan på gränsen för vad objektivet förmår.

Kirskål anses vara ett gissel i trädgården men man kan nog ändå med viss fog påstå att den är en effektiv marktäckare. Blomställningarna är ganska vackra de också, särskilt i lite motljus. De är dessutom populära landningsplatser för allehanda blomflugor, baggar och annat som lever och verkar i naturen. 
Här är det ett Nikkor macro 55mm på en D800. Den här bilden är beskuren i formatet 3:4 men dessutom skalförändrad beskärning. Utsnittet torde motsvara cirka 80mm. Och skärpedjupet är smalt. 
Det här är så klart fotografiska självklarheter men när det nu finns hur mycket tid i världen som helst känns det som kan en liten repetition och framför allt reflektion runt självklarheterna vara rätt nöjsam. Det leder lätt in i tankar om bildens berättarkomponenter. Allt det som faktiskt syns i en bild är något som i olika grad påverkar läsarens intryck.
För snart tre år sedan avslutade jag min karriär som media- och fotolärare. Och det var väl lite av ett mantra det här med att man ska vara beredd att undersöka bilder, både egna och andras för att se hur de är uppbyggda och hur de fungerar. Både i den grundläggande tekniken men också undersöka bildernas grammatik. Det som betraktaren, mottagaren sysslar med.  

Ännu lite mer om bildanalys och en glidning in i politik

200509

Redan. Lövsprickning. Häggmispeln blommar. Lövsångaren har kommit. Och visst drar morkullan över taknocken varje kväll. Och jag får kalibrera väderstrecken på tomten. Om vad som faktiskt är norr.

Om bildanalys i skolan. Det finns realiteter att ta hänsyn till. Att bildämnet fortfarande betraktas som ett praktiskt-estetiskt ämne. Och har en kursplan och bedömning som inte står i förhållande till timtilldelningen. Vad det blir är upp till den lokala bildläraren, den lokala skolledningen som har rätt att bolla lite med timtilldelningen. Kommunal nivå. Skolverket. Departementet. 
   Så det är därför jag hävdar att bildanalysen och den kompetens som behövs för detta ska spridas till fler lärarkategorier. Att en biologilärare faktiskt vågar ställa frågan utifrån ett bildanalytiskt synsätt, ”vad är det vi ser i den här bilden? Hur kan vi tolka den?”
   Jag har försökt. Och jag har arbetat med kollegor som verkligen haft den ödmjuka tanken att det här är något som behövs i skolan. Att man inte kan ta bildläsning för given. Att det behövs en ingång, verktyg och beredskap i att läsa och förstå bild.

Och hur var det då med bilden i det förra inlägget? Det handlade om att hitta bildens konnotationer och utifrån det bildens kontext. Hur gick det? Muskler, inga ansikten, färgade, träning, gemensamt. Vilken konnotation pekar det på? Om jag dessutom planterat en liten riktning tidigare i texten där jag berättar att jag tittar på Leonard Freeds bilder ”Black in white America”.

   Jag är nog inte helt fel ute om jag med den här bilden pekat ut en riktning mot segregation, ungdom, arbetarklass, skola, kanske rent av ungdomsfängelse, vem vet vart betraktarens bildtolkning tar sin ände.
  Men så är inte fallet. Vad bilden föreställer står skrivet i betraktarens öga. Men berättar jag vad bilden egentligen visar har mitt, sändarens kontext satt tolkningen på sin plats. Bilden föreställer en grupp nyanlända ungdomar som i svensk skola tränar sin fysik. Och de gör det med stor glädje och nit. Ett sånt bildpåstående kan förmodligen i vissa kretsar uppfattas som provokativt och inte förenligt med den samhällsbild som man helst vill förfäkta.

   En bild och läsningen av en bild är ett spel mellan sändare och mottagare, just den växelverkan som kallas kommunikation. Så en bild kan bli politisk i det att den hävdar en åsikt, låt vara subtilt. Frågan är hur alert mottagaren är, den som i vissa sammanhang är den som sätter ribban, gränsen för ett öppet samtal?

Nyss kom regnet och det gillar vi.

Hur mycket hantverk är det egentligen?

Ett litet problem med att publicera på nätet är att webbläsare oftast inte läser bilder korrekt. Och då ska vi inte ens nämna enskilda bildskärmar bristfälligheter. När det handlar om monokroma bilder i neutral grå skala ( det som vi kallar för svartvitt) är problemet oftast att bilderna sotar igen i de mörkaste partierna. Och där vill man ju gärna  ha teckning.

Jag använder ofta en svag s-kurva för att få lite mer kontrast i en bild. Jag gör med andra ord som de allra flesta gör, är min tro. Om ni gör på nåt annat sätt så är det i alla fall en sån här s-kurva ni gör. Typ.

Men för att få fram teckningen i det mörka, om nu bilden ska publiceras på webben, gör jag istället en kurva som lyfter en aning i det mörka. Oftast behövs en punkt lite högre upp i det ljusa för att dra ner de ljusa partierna för att undvika utfrätta partier. Ett stopp liksom. Ibland kan det också vara idé att dra ner  punkten 255 lodrätt nedåt så att kurvan blir en aningens flackare.
Att göra kurvan som en lagermask tillför så klart ännu mera verktyg. Men då bör det nog vara en bild värd att arbeta med. ;-)
Men själva grejen är attt göra en bild lite sämre på sin egen skärm för att den ska se hyfsad ut när den publiceras.

Men det är frågan om såna här operationer ska ses som ett hantverk. Om det vore gjort i en klassisk analog mörkrumsmiljö skulle jag inte tveka att kalla det hantverk. Nog fordras det lite pyssel och övervägande om multigrade, om filter, hårdhet på papper och en del pjattande och efterbelysning. Och nu gör man det med ett par knapptryck. Sen kan man nog ställa sig frågan om vad som är bäst, en mjuk tonkurva eller en hård. Oavsett om det är med kemikalieplaskande eller knapptryck. Och hur det kan tänkas påverka läsaren.

Om detta bekymrar sig sannolikt inte bildens figuranter. Men nu när solen äntligen värmer och det är vår. Och bofinken smattrade igång i parken. Han bryr sig väl inte så mycket om virus och sånt. Och borde man göra det själv? Nja, jag drar mig tillbaka på ön. Två meters lucka är inget större problem. Återkommer.

Ännu lite mer om mobiler

Exempel på trivialfoto. Fotograferat med Fuji Xpro2 23/1,4

Exempel på trivialfoto. IphoneS6. (samma barnbarn med ett års mellanrum)

Man kan ju undra vad det blir för skillnad om man fotograferar med en mobil eller med en vanlig kamera. Nån skillnad lär det bli, men vad? Är det något bildläsaren uppfattar i själva bilden? Alltså när läsaren avkodar bilden? Eller är det ett medföljande faktum eller påstående att de här bilden är plåtad med en mobil. Vad gör det för skillnad? Är det här en bildspråklig fråga eller en teknisk handhavandefråga?
Eftersom jag nu med en smärre dåres envishet hävdar bilden efter exponeringen, när bilden serveras, publiceras, blir läst som det mest intressanta. (Med det vill jag inte undervärdera det tekniska.)
Man kan så klart invända och mena att det här är mer av en filosofisk fråga. Men jag undrar om det är så att blotta vetskapen om hur en bild är producerad får en betydelse vid själva läsningen. Beroende på vem som läser.
För stort eller smalt dynamiskt omfång har sannolikt jätteliten betydelse för trivialbildens läsare ( och producenter). Men likväl, eftersom det är något som de facto syns är det en av många berättarkomponenter. Den seriöst inriktade fotografen ser det förmodligen och gör dessutom sannolikt en stor affär av det om det nu skulle fela på den punkten. Men hur står det då till med vetskapen om att bilden är skapad med en mobilkamera?
En annan av trivialfotots främsta apparater var polaroidkameran. Den gav med dagens mått urkassa bilder i bestämt format men den hade sin poäng i det att den var omedelbar. Att se bilden direkt. Med tiden, tack vare popkonsten som intresserade sig för det vardagliga, kom polaroiden att utnyttjas som ett verktyg för konstbild och konstnärligt orienterat foto. Apparaturen, bildens tillblivelse blev en viktig del av bildens kontext. 
Det är ett liknande fenomen vad gäller mobilkameran. Tillverkarnas uppsåt var naturligtvis inte att skapa ett sofistikerat instrument för konstfoto eller ens ett seriöst foto. Syftet var från början trivialfotot. Mobilkameran och så klart hela distributionskedjan, publiceringen är något helt annat än tidigare i historien. Men, ganska tidigt upptäcker en del konstnärligt inriktade fotografer och bildkonstnärer att det, i popkonstens efterföljd, i postmodernistisk anda går att utnyttja mobilkamerans bilder. Och detta redan med kameragenerationerna innan smartphonetiden.

Fredrik Eriksson här på FS tipsade mig om två fotografer som helt eller delvis börjat använda mobiltelefoner i sina arbeten. Jeff Mermelstein och Olly Lang. Särskilt de bilder av  Mermelstein som publiceras i bokenHardened. Men om man tittar på hela deras produktion så är det svårt att avgöra vad som är fotograferat på ett konventionellt sätt och vad som är ”mobilbilder”. En inte helt omöjlig gissning är att mobilbilderna får ett uttryck beroende på att de så att säga passerar under radarn. En mobilkamera är numera en så vanlig företeelse att den inte upprör gatans befolkning särskilt mycket. Vissa bilder ger åtminstone det intrycket. De flesta bilderna är tagna under bra ljusförhållanden och skulle de inte vara det så är det nog inte så viktigt i den här typen av fotografi. Kanske snarare tvärtom. 
Slut för idag. Tack för idag.

Intresse, motivation, talang och så vidare.

Eller hur man nu blir en duktig fotograf

Att bli duktig på något är en intressant och ofta uppkommande diskussion. Den ligger dessutom snubblande nära diskussioner om svensk skola och skolans resultat. Alla har ett recept, men få gör nåt åt det.

Men först, ska egenskapen leda till att man blir en duktig fotograf i termer av yrkesmässighet? Eller en skicklig fritidsfotograf? Det går så klart inte att svara på. Det vet man först senare. Intresset kittlas väl oftast av en inneboende nyfikenhet. Att lära sig det tekniska blir då en relativt enkel process. I bästa fall ska man kanske säga. Det finns många stenar att snubbla på även i detta till synes enkla kunskapsinhämtande. Bara för att man själv såg det som ett lappri betyder ju inte att alla kommer att göra det.
Att sedan lära sig elementa om ljus och komposition är en annan sak. Det är inte alltid helt lätt att förklara, även om man får förutsätta att adepten har en hel del hum om vad ljus och skugga innebär. Och vad poängen med komposition ligger. Men fortfarande kan nyfikenheten vara själva motorn. Det finns en viss likhet mellan att fotografera och att köra bil. Det är inte så många spakar och pedaler att hålla reda på  men det behövs en del inlevelseförmåga för att planera körning och förutse det oväntade, precis som i fotograferandet.
Jag undviker ordet talang eller begåvning. För vad betyder de orden? Vad är en talang? Hur har den uppstått? Finns det en särskild avdelning för talangegenskaper i DNA-spiralen? Låter frågan vara obesvarad.

Och här nånstans kommer också tanken om "grit", uthållighet ibland uttryckt som hängivenhet, in i bilden. Begrepp som jag personligen vänder mig lite mot. Det är förvisso ett bekvämt sätt att uttrycka något som egentligen är ganska diffust. För vad är egentligen uthållighetens smörjmedel? Hur orkar man vara uthållig?
Att besitta uthållighet är inte enbart förmågan att kunna visualisera sitt mål utan också ha så mycket på fötterna att målet också blir möjligt. Rimligt genomförbart. Och det är där som den praktiska kunskapen, pedalerna och spakarna är själva basen. Som man kan bygga hängivenheten på. 

Om det är en yrkeskarriär som hägrar krävs nog ett visst mått av social kompetens. Därmed inte sagt att man måste vara social för att bli en framgångsrik fotograf. Framgång stavas inte enbart yrke. Framgång kan också bero på i vilken genre man är verksam.
Och hängivenhet? Är den kanske sprungen ur den säkerhet och tillit man känner inför sin förmåga att lösa en uppgift.

Och sen får man inte glömma bort den andra sidan av bild och foto. Mottagaren, läsaren. Den som tolkar fotografens möda. För att vara en bra fotograf är också att ha en publik som avkodar, läser bilderna, förstår berättelsen och då helst på ett i fotografens perspektiv, positivt sätt.

( Det här bloggavsnittet är skrivet efter läsning av en välbesökt och mycket intressant blogg här på FS. Men istället för att fylla på en tråd kan man diskutera i sin egen blogg. Bilder från en provkörning av nya kameran. Xpro2. Fuji 23/1.4. Här nånstans får nog utrustningskontot stanna. Jag anser mig för övrigt inte vara gatufotograf. Genren är förvisso intressant, den har så många uttolkare och är så sammansatt. Men mörkt och regn är ju en bra testbana för utrustning, om inte annat.)