Tour de France. Epilog.

Vi har rest i Frankrike ett par tre veckor. Vi har åkt tåg. Att åka tåg är att resa. Och vi som inte jobbar längre har all tid i världen. Att åka tåg är också att göra mindre fotavtryck. Att tänka lite mer hållbart.
Vi är dessutom lyckligt lottade som har en vänkrets i Frankrike som blivit som en del av vår familj. Eller så har vi blivit en del av en fransk familj, en familj som  bara tycks växa. Vi har levt det enkla och goda livet, med mat och dryck, samtal och skratt. Och vi vägrar att huka under mörkret ( Sèrges formulering en kväll i Saint Maur). 

De flesta bilderna från den här resan är tagna med en Fuji X1pro i rawformat, ofta med 23mm Fujinon. Ett bra objektiv som dessvärre väldigt ofta är fel, en annan brännvidd ( som alltid ligger längst ner i ryggsäcken) hade ofta varit bättre. Nackdelen med X1pro är så klart den näst intill letargiska autofokusen. Hur tänkte man här på Fuji en gång i tiden? Då är det hyperfokalavstånd som får gälla i gatumiljö, med uppenbar risk för ett antal bomskott. Så får man skruva upp ISO för att mäkta med ett liten bländare och ett skärpedjup som är förlåtande. Men det där är ju inga nyheter.  Mestadels är all redigering gjord i Camera Raw. Några bilder har fått lite efterjusteringar i PS.
En del bilder är tagna med en Fujifilm X10. Det är en liten och nätt kamera som får plats i jackfickan. Diskret och ofarlig. (Vilket inte hindrar en och annan i bekantskapskretsen att fråga om det är nånslags vanlig, läs analog, kamera jag har.)
Kör man svartvitt och rätt högt ISO blir det hyfsade kvällsbilder. Inte så kontrastrika kanske, och rejält brusiga  men med lite pyssel  så går det att driva upp dessa bilder också. Det är en kamera som legat ganska oanvänd på kamerahyllan de senaste åren. Men i år fick den följa med. Jag upptäckte vissa egenskaper i den här kameran som fick mig att reflektera lite mer över tekniken som komponent och del i berättandet. Det här är ingen ny visdom, tvärtom. Men intressant. Om oskärpa, lite brist på kontrast, aningen brus eller andra defekter syns i bilden borde de räknas in som berättarkomponenter. Och vad berättar de i så fall om?

Tour de France. Stilla dagar i Marais. Rue des Rosier.

En eftermiddag i Les Marais, Paris äldsta del. Gentrifieringen har gått hårt fram här också, som i de flesta europeiska storstäder. Rue des Rosier, en liten gatstump, parallell med Rue de Rivoli har  ändå kvar sin ursprunglighet. Vi är i de judiska kvarteren.  

Här gäller medelhavsköket, särskilt det nordafrikanska. Och kosher är inget främmande det heller. 

(Det här är min favvobild. Den här ska jag nog försöka jobba lite mer med.)

Se där, blev det inte en liten, liten Bruce Gilden-känsla rent av.

Place des Vosges, Paris mest romantiska park (enligt Google maps.) Inte helt klar varför.

( Den här gången fick det bli lite pyssel med Efex silver och lite efterskärpning i PS.)

Tour de France. Sete IV. Musée de Paul Valery

Musée de Paul Valery Sète är ett av många franska muséer som är välgjorda, med genomtänkta utställningar och en arkitektur som vittnar om ett seriöst förhållande till kultur och bildning. Det finns någon slags stolthet över vad man är och vad man visar. En museivärd under ett pågående konstnärssamtal får illustrera detta.

(Och som sagt, det är oskärpans år 2018 så det får vara oskarpt och lite pyssel i Silver Efex.)

Tour de France. Sète III och en ostronfrukost

Ingen människa kan regera ett land som har 387 ostsorter, lär president de Gaulle har sagt. Sant eller inte. Men det gäller att ha ordning på utbudet i en av ostdiskarna i Hallen  i Séte.

Och vad döljer sig i den korgen? Antagligen något som ingår i det enkla franska köket.Man kan tro att det franska köket är märkvärdigt och tillkrånglat, men nej, så icke. det är enkla råvaror, gärna säsongsbundet, men tillagat med omsorg och gott om tid. Slow food.

Och om man nu inte är ute och vardagshandlar finns det alltid någon man samtala med och något viktigt att avhandla. 

Och så har man tid för lite fniss och småprat. Det är liksom inte stormarknad det här.

För vår del blir det en liten ostronfrukost. Skördade tidigt i morse i Étang de Thau, den stora grunda avsnörda havsviken innanför Sète där de odlas och fiskas allehanda havets läckerheter. Brutna direkt vid bordet hos fiskhandlaren. Men ett glas vin  får man gå och handla i ståndet intill.

( Det är låg horisont på de här bilderna av det enkla skälet att vi sitter vid ett bord. Den fasta gluggen når heller inte riktigt fram alla gånger. Nja, det där med  35 mm som det allenarådande i gatufotografi är nog inte helt genomtänkt. Och oskarpt blir det lite då och då, det är ju bevars oskärpans år 2018. Men Tore Johnsons bilder från Hallarna i Paris var inte så skarpa de heller.)

Tour de France. Ecole de Pâttissier

Jean Michel Perruchon är mästerkonditor. Liksom bäst i Frankrike eller nåt ditåt. Pensionerad men ändå med. Nånstans anar man en passion. På torsdagar är det utförsäljning av veckans elevarbeten i Ecole de Pâttissier. Och det är strykande åtgång. (Smakar? Inte alltså sött som man kan förvänta sig. Snarare tydligt definierade smaker. Ja, se det är en konst att göra sötsaker det också.)

( En sån här miljö och sammanhang bör nog helst beskrivas i färg. Lägg märke till den ständigt närvarande mobilkameran. Var för ska alla se verkligheten genom en spegel?)