Omvänt perspektiv

Tillbaks till svartvitt, eller monokromt som det heter...

Fast, monokromt betyder en färg. Och den måste inte nödvändigtvis vara svart. Som inte är en färg om vi tänker additiv färg vilket är det mest korrekta att göra om man är fotograf. Svart är avsaknaden av ljus. Och motsatsen vitt är allt ljus på en gång. Monokromt betyder bara en färg och den kan vara vad helst man behagar. Rött, grönt, mahognybrun, ligusterblå eller vad man nu kan hitta på. Svartvitt är egentligen grått. Från väldigt ljusgrått till väldigt mörkgrått. Ja rent vitt och rent svart ryms också. Men det här är något man inte behöver påpeka för en fotograf. Eller?

Och hur man nu som fotograf eller bildmakare förhåller sig till färg eller svartvitt, ja det är en fråga som varit på tapeten rätt länge. Och här finns inget rätt eller fel. För en bild är en bild och verkligheten är nåt annat. Ja, inte ens verkligheten är nåt annat eftersom det vi ser faktiskt är en bild det också. Med hjälp av våra egna synapparater. Med många parametrar som slår lite olika från individ till individ.

Dans på berget. Julinatt. Skärgårdsdrömmar. Borde kanske vara i färg. Och skärpan som ligger helt fel. Eller gör den det?

Postat 2019-08-06 15:36 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Gatufoto. I huvudsak utan ambitioner.

Läste helt nyligen en artikel om den irländske fotografen Tom Wood. Hur han från att vara anonym långsamt blev mer och mer accepterad i de miljöer han valt att skildra. Alltså rätt långt från den anonyme gatufotografen som iakttar mer eller mindre i smyg. Tvärtom, verkar det som om Tom Woods nästan eftersträvat att vara igenkänd. Som en av många aktörer i vardagslivets köpcenter. 
Han berättar också om hur han med sin nyinköpta Leica försökte ta bilder utan att lyfta kameran till ögat och hur det, enligt honom själv oftast resulterade i mindre lyckade exponeringar med ”ett halvt huvud i nederkant och en tom himmel ovanför. Jag gillar bilder som inte ser så välkomponerade ut, som ser ut som en tillfällighet.Gerry Winogrand har sagt att om han vet hur en bild kommer att se ut, så tar han den inte. Bill Brandt fick vanligtvis med oväntade saker i sina bilder. Det var ofta de som gjorde bilden, menade han”. Men han konstaterar också att bara en på tio blir ok. Och att det är rätt smart att använda sökaren när den nu finns där.
Den här bilden handlar om något som sägs. En replik som uppfattas. Det finns inget hotfullt i bilden. Men det finns en uppmärksamhet i blicken till höger. Samtidigt lägger jag märke till att alla händer i bilden är på något sätt stängda, i olika stadier av knutenhet, beredskap. Något man kanske inte ska dra alltför stora växlar på. Räcker det till ett punctum? Räcker det till en möjlig avkodning av bilden?
Bortsett från en ständigt närvarande oskärpa, det är fortfarande oskärpans år, och en liten kontrastlöshet som är svår att komma till rätta med i bildbehandlingen så hittar jag något som fungerar i bilden. (Och, javisst, inte är det sökaren i ögat.) Jag är rätt ointresserad av komposition i den här typen av bilder. Mycket av komposition är slump eller medveten beskärning. Läsningen, och framför allt hur ett privat kontext påverkar tycker jag är särskilt intressant. Just nu i alla fall.

(NO vind och styv till hård bris. Inbjuder inte till morgondopp. Och denna veckas väder ska vara kallt, blåsigt. Man får se vad det blir nästa vecka.)

Postat 2019-07-31 19:10 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Inte alltid till sin fördel. Gatufoto...

Om man nu väljer att se personer i en bild som något slags figuranter i ett av fotografen iscensatt drama kan man med viss fog även fundera lite över vad det är som egentligen händer på riktigt. Men först, gatufoto verkar efter en tids tittande sönderfalla i olika undergenrer. En del skulle nog kalla det för stilar, att hitta sin stil, andra kanske vill kalla det för manér. Man kanske prövar sig fram till något som senare blir en stil eller rent av ett uttrycksmedel. Lägg märke till valörskillnaden mellan stil och uttrycksmedel. Stil som ett utanverk och uttrycksmedel som en aktiv handling.
Kvinnan på bilden är som synes fångad i ett ögonblick av mindre smickrande utseende. Exakt varför och vad hon gör med anletsdragen får vi aldrig veta. Vad hon har gjort kan vi se och förstå genom bildens denotationer. En läskburk, ett kvitto, en text till vänster som indikerar miljön. Hon går från mörker till ljus, något som vi tolkar som att gå ut från något. ( Det finns en möjlighet att hon faktiskt fortfarande befinner sig inomhus men att ljusförhållandena spelar oss ett spratt.) Kvinnan bär ett linne med en text. Satt med ett antikvatypsnitt. Sånt brukar indikera att det är något lite mer tänkvärt som uttrycks. Åtminstone i populärtypografin. Så, hur kan man då tolka detta? Vardaglighet. Rörelse, den lutande horisontlinjen. Kroppens riktning åt vänster = tillbaka, huvudets riktning höger = framåt. Kvittot indikerar att något har hänt. Blicken framåt höger att något ska hända. Samma med rörelsen från mörker till ljus. Mot detta står texten på linnet. Eftertänksamhet, tankar eller något sånt.

Man kan se bilder på olika sätt, utifrån olika infallsvinklar. Komposition, kontraster, teknisk briljans och som sagt i försök att förstå vad bilders berättelser går ut på. I fallet med denna bild kommer de flesta berättelser att vara efterhandskonstruktioner. 
Som sagt, figuranter i ett av fotografen iscensatt skådespel. Som läsaren får tolka efter vad som erbjuds att finna i bilden. Men vad som egentligen händer får vi aldrig veta. Och vi kanske inte behöver den upplösningen heller vad skeendet gäller.

Under vårt magiska träd, den sjustammiga lönnen är det svalt. Den fungerar lite grann som en fläkt som drar in luft för att sen sakta skicka upp den genom kronans fotosyntes. Det är mycket behagligt. Jag ser att molnkanten rullar upp sig inåt land. Det är lite sjöbris i alla fall. Det betyder att viken nog är rätt full med alger. Algerna kom tidigt i år, trots rätt låg vattentemperatur.

Postat 2019-07-19 14:15 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

gatufotandet och oskärpa

Jag återkommer gärna till det här med oskärpan som berättarkomponent. Det avsiktliga valet av oskärpa. Inte de subtila formerna  av oskärpa orsakade av särskilda brister eller egenheter hos vissa objektiv och kameror. 
2019 får bli ett oskärpans år det också. Det är som att oskärpan gör att de riktigt skarpa bilderna får det värde de förtjänar. Man uppmärksammar skärpan. Och på samma sätt som det finns olika former av oskärpa finns det olika former av skärpa. 
Det var något som slog mig när jag för några år sedan köpte en bok med Walker Ewans bilder i en liten fancy bookshop i Prenzlauer Berg Berlin. Hans bilder med tokskärpa även i tryck, naturligtvis som en konsekvens, eller helt enkelt tack vare ett sällsynt fint raster i trycket. När man pratar om skärpa ska man nog  inte helt bortse från hur bilden publiceras och reproduceras. 

Jag har lite svårt för den skärpa som träder in på scenen i den digitala bilderan, Det har som ofta påpekas här i bloggarna blivit liksom lite granna skärpa för skärpans egen skull. En teknikalitet. L`art pour l`art fast i skärpetermer. Fast det ska sägas att vissa motiv mår bra av skärpa, men den ska helst vara rimlig.

Däremot tycker jag att  är det väldigt svårt att digitalt få fram den oskärpan och den färgen som exempelvis Saul Leiter plockar fram. Något jag kom att tänka på helt nyligen. Efter att ha bläddrat Leiter hemma i soffan hittade jag härom veckan en väldigt trevlig edition (Tames&Hudson) snyggt typograferad dessutom, med en hel del fina bilder varav en del i  färg och en i mitt tycke väldigt snygg ganska kornig oskärpa med en som man kan misstänka, ganska mjuk kontrastkurva. Snygg oskärpa i färg är nu inte alldeles enkelt att åstadkomma och var nog inte då heller, på Sauls tid, sent femtiotal. Man ska komma ihåg att det inte handlar om rörelseoskärpor eller oskärpa utanför skärpeplanet, utan just bara en alldeles övergripande oskärpa i hela bilden. Man skulle kunna tänka sig att det handlar om lite granna underexponerat men personligen tror jag att det handlar om något annat, ett medvetet val. Och att det var ett val som faktiskt tog hänsyn till den tidens reproduktionsteknik. Och det är egentligen inte så konstigt. I dag refererar många fotografer till skärmen som den plats där bilden möter betraktaren.
Väldigt inspirerad, ja nära nog exalterat tog jag nedanstående bild. Att det skedde i ett vattenhål där det serveras öl och andra drycker har kanske en viss om än ganska långsökt koppling, men det vill jag återkomma till. Bortsett från en del oskärpa utanför skärpedjupet så är det egentligen bara en oskärpa som ska efterlikna filmkornet. Hur mycket jag borde  dra i spakarna är inte alldeles undersökt ännu.

`

Postat 2019-04-03 20:11 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Man hittar en del favoriter även om det på den tiden inte är gatufoto

Häromdagen plockade jag fram en bok med Saul Leiters bilder ur bokhyllan.  En av de här nittonhundratalets fotografer som lite oförskyllt anses som gatufotograf. För det är svårt att vara nåt som inte är uppfunnet, om man så får tycka. Samma gäller väl även Robert Doisneau, en annan av mina favoriter som också har något gemensamt med Leiter. Där Doisneau vandrar i den tidens parisiska förorter, kanske från Gentilly och bortåt Joinville-le-Pont, där vandrar Saul Leiter omkring på södra Manhattan, Lower East side eller Greenwich Village. Båda är milt sagt stationära . Båda fotograferar människor eller mänskligt. Båda har satt fotavtryck i den kommersiella fotografin. Doisneau som fotograf för biltillverkaren Renault, Leiter som modefotograf för Harper´s Bazaar (för övrigt världens äldsta modemagasin grundad redan 1867). (Värt att påpeka att Saul Leiter dessutom var en mycket bra målare.)

Saul Leiter arbetar ofta med oskärpan som berättarkomponent och det är verkligen olika former av oskärpa. Man förstår också ganska snabbt att valet av oskärpa inte är en slump utan ett genomtänkt val. 
Leiter används ofta som ett argument för användning av färg i den här genren som "uppfanns" i början på nittonhundranittiotalet, Street photography. Gatufotografi fanns nu redan tidigare i begreppsvärlden, bilder fotograferade i stadsmiljö, men då  mera som ett slags fack där man kunde sortera in vissa bilder som motivmässigt passade in. Och vi ska då definitivt inte tala om begreppet gatufotografer, det som på fyrtio och femtiotalen användes för att beskriva en grupp fotografer, ofta av klanderfull vandel, vilka förtjänade sitt levebröd på att fotografera människor i storstäder för senare utlovad leverans av kopior. Allt mot handskrivet kvitto, adress postbox...

Att färgfotot börjar dyka upp som ett alternativ till svartvitt beror till stor del på att det uppstår en möjlighet att få avsättning för färgbilder i det att trycktekniken gör ett tydligt kvalitativt och tekniskt språng under framför allt sextiotalet. Det blir nu väsentligt billigare, och enklare, att trycka fyrfärg än tidigare. Och i det sammanhanget finns det dessutom viss fog för påståendet att färgfotot erövrar först den privata amatörfotografin, alltså foto som inte avses att publiceras, och först därefter trycksaksvärlden. Reproduktionstekniken styrde med andra ord faktiskt en hel del över bildflödet, ett faktum som ofta förbises men som man bör ha i åtanke när man till exempel diskuterar gatufoto-genrens interna gnabb om färg eller svartvitt. Man ska inte glömma bort publiceringens makt och påverkan över bildflödet.

forts. följer nog. Tror jag.

Postat 2019-03-29 19:43 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera