Om mer eller mindre korn

Med rätt långa intervaller dyker frågan om korn eller inte upp i fotodebatten. Ofta med så långa mellanrum att det blir som en ny erövring varje gång.
Frågan om fint korn, och ett mjukt kopieringsförfarande och motsatsen och vad som ska premieras går tillbaka till fyrtio och femtiotalen men har nog ändå ett ännu äldre ursprung. Ofta kom frågan att handla om vad som var rätt och fel, god visavi dålig smak och liknande. Mer sällan om att teknik också är uttrycksmedel. Man talade om "rosenlundare" och "bakgårdsromantik". ”Mjukisar” och ”hårdisar” skulle man också kunna uttrycka det.
Men något intressant, som på intet sätt är förbigånget vare sig i den tidens debatt eller den som numer dyker upp då och då, är att det i mycket handlade om introduktionen av nya snabbare fotografiska material. Läs grövre korn, ökad ljuskänslighet, framkallarerecept  multigradepapper och allmänt en önskan om större omfång bilderna, vilket så klart triggade igång branschen att försöka kombinera fint korn med snabbhet. Lite katten på råttan liksom. Ett problem var ju också hur man skulle klara av mellantonerna i dåtidens rasterteknik. Och då talar vi om boktryck, rotogravyr och  klichéteknik långt före den tekniskt enklare offsettekniken. (För att inte tala om dagens digitala bläckstråleskrivare.) Det är lätt att glömma bort att det är tryckindustrin som i huvudsak leder utvecklingen. Amatörer, såväl trivialfotografer som hängivna entusiaster åker med på tåget om man så säger.   

Men det finns en annan intressant infallsvinkel på det här med korn. Om man tittar lite på den konstgenre som ligger närmast fotografiet nämligen konstgrafik; torrnål, etsning, kopparstick, litografi med mera, grafik från slutet av 1800-talet och framåt. Från den ofta mjukt tecknade och noggranna etsningstekniken eller ”tusenstreckare”, torrnålar av Isander, Fridell och Borglind under tio och tjugotalen, till efterkrigstidens grafik; Börje Vesléns skissartade svartvita litografier, Börje Sandelins drömska scener för att nämna några. Uttrycksmedlen går arm i arm med berättelserna. Från nationalromantikens efterdyningar till efterkrigstidens atombombsångest och tiden där emellan.

Grovt korn och hård kopiering? Bakgårdsromantik, ja kanske. Korn och oskärpa behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med det socialt engagerat fotografi som gick hand i hand med de växande alternativrörelserna under sextiotalets andra hälft och senare även under sjuttiotalet. Korn och oskärpa kunde vara ett uttrycksmedel i sig, nåt som också tog sitt ultimata uttryck i fotografiken, tekniken som i mycket möjliggjordes av den reproteknik som hörde intimt samman med offset, och silkscreenteknikens intåg i tryckmedia. Det här är också en tid när tryck och affischkonst blev enklare att arbeta med, till alternativrörelsernas fromma.

Idag blev det lite pyssel  med några Tri-X negativ. Lyssnade på Sevda https://open.spotify.com/album/7pISLhD4rDwK7tl85o5jT6?si=OhaX5WIvTzi11A2-BG-6GQ , en platta som håller i alla väder. Och då fick det bli en bild på trumpetaren och bandledaren Maffy Falay. Ett bildexempel på det lite tidstypiska bildsättet, inte nödvändigtvis kornigare men inte heller mjukt. Ser också att dammbortagningen borde göras lite mer noggrannt. Pentax spotmatic Tri-X 1600ASA. Antagligen en Takumar 85mm.

Strömming a la Mediterranée

 För inte så många år sedan hade jag ett säkert strömmingsställe i Blidösundet, Stockholms skärgård. Jag kunde oftast placera ekan med millimeterprecision med hjälp av tre enslinjer. Och drog strömming. Alltid. Säkert som snus eller amen i kyrkan. Men nu är lite annorlunda tider. Det händer något i Östersjön och Bottenhavet. Strömming får man handla på ICA. Och den är dessutom fångad i Västerhavet. alltså sill, i microformat. Det som händer har inte så mycket med skarvar eller sälar att göra är min tro. Huvudorsaken ligger nog på andra mindre smickrande plan.
   Men så här gör jag. Ett kilo strömming. Saften av en citron, två kanske tre vitlöksklyftor, en duktig knippa timjan, ett par nypor koreansk chili. Generöst med olivolja och salt så klart. Marinera i en timme eller mer. Grilla på het grill. Strössla med nyskördad persilja. Servera omedelbart på eller med ett bra knäckebröd, efter smak och lynne. Själv brukar jag oftast Sandströms roslagsbröd av äriltyp. Se till att gästerna har en välutvecklad hunger innan.

Bon appetit!

(Det här borde bli blogg nummer 500. Värt att fira kanske. Och bilden är inte från Blidösundet men väl från Lambskär  i ytterkanten av Svartlögafjärden. Hårddiskarnas bildminnen är det man ska leva på nu några månader framåt.)

Gatufoto. Lång tråd.

Har någon lyckats missa den milslånga tråden om gatufotots hälsa och välstånd? Uppenbarligen en fråga som engagerar. Det fascinerar att om det nu hade handlat om naturfoto hade tråden svalnat efter ett par timmar. Förutsatt att det inte hade handlat om manipulationer och liknande. 
Det är bra att fotografisk bild diskuteras. Det har det gjort ganska länge. Och kommer att göra. Det är väl som sagt om inte annat ett friskhetstecken, att det lever.
Men diskussionerna utgår väldigt ofta från fotografens perspektiv. Mer sällan från en förmodad läsares perspektiv. Läsaren-den andra komponenten i det kommunikativa dramat som är fotografi. Bo Bergström och Stefan Ohlsson skrev för sex sju  år sedan en intressant bok "Tala om bilder".( I redaktion av Lena Erlingson. Carlsson Bokförlag). Om bildkommunikation och fotografisk teknik. Intressant och läsvärd.
På Valand i Göteborg bedrevs (bedrivs?) ett intressant projekt om bildförståelse, kameraförståelse. Gå in på deras hemsida och klicka vidare mot bildförståelse, där finns massor som borde vara intressant för en fotograf.
Man får inte glömma den kommunikativa biten av fotografi. När bilder publiceras. När det är dags för mottagaren-betraktaren att ta över bilden. Och vem är betraktaren?

(Bilden ovan kan nog anses som en bild i gatufotosegmentet. Den är nog dessutom att betrakta som straight photo. Eller realism som jag skulle föredra att kalla det. Den saknar måhända både knorr och komposition. Men efter en stunds tittande tyckte jag att den på nåt sätt fungerar. Lite oklart ännu varför. Jag kan känna ett visst mått av fotografisk nöjdhet. Vilket känns rätt bra efter att ha lidit av lite "postkreativ trauma" den senaste månaden. Staten Island Ferry.)

Ständigt detta gatufoto

När uppstod begreppet gatufoto? Nån som vet? Och nu menar jag inte när klassiska, så kallade gatufoton togs. Utan begreppet. Nånstans i tiden uppstår en definition, inte helt olikt en naturalist som i linnéansk anda sorterar tillvaron. Och det innebär på ett lite märkligt sätt att bilder fotograferade i en tid långt innan begreppet uppfinns helt plötsligt får en etikett, till och med en ny etikett. Och så kanske det får vara. Men i debatten om gatufotografi som blossar upp med regelbundenhet saknar jag någon som diskuterar fotografi och gatudito i synnerhet utifrån ett språkligt perspektiv.
Bild är ett av många språk. Som vi läser. Och som vi författar. Precis som någon skriver en avhandling, en artikel, ett reportage, en novell, ett kåseri, en dikt så fotograferas det, alltifrån bilder med saklighetens som mål till bilder vars syfte är att gestalta fotografens/författarens sinnestillstånd. Och det är här nånstans jag tror att man kan hitta en annorlunda och möjligen ny ingång i den eviga diskussionen. Vad är fotografens berättelse? Med vilka medel förmedlar fotografen denna berättelse? Vad vill fotografen berätta/ gestalta?
Bilden här ovan är en bild utan stil och finess, den är språkligt ett ogenomtänkt yttrande, kanske väldigt färgat av stunden. Det regnar i ett ständigt halvdunkel. Tristessen ligger som en evigtlång gångmatta framför fötterna. Sinnet är ofokuserat, vänt inåt. det är inte Ferlin, det är inte Stagnelius,. Det är möjligen en pubertal grymtning i tillvaron.

(En fotouppgift jag ibland körde, på den tiden det begav sig-jag är numera emeritus, var att eleverna fick i uppgift att skriva en liten dikt, gärna en haiku,  som beskrev samma sak som den bild de valt ut. Det fungerade ganska bra, lite som en ögonöppnare. En känsla, en upplevelse, en insikt eller upptäckt kan förmedlas med olika språk. Ibland fungerar bildspråket bäst.)