Matfoto på västkustvis

En bild  på mat strax innan det blir mat och matfoto som inte är riktigt framme ännu. Jag hade turen att pricka in en trålare med havskräftsfångst (tre vokaler, tretton konsonanter. Slås möjligen av västkusktskt.) Så det blev att pinna hem med en par kilo nykokta ännu inte avsvalnade för snabbnedkylning. Man brer ut dem på tidningar och stoppar i frysen. Sen får man ha koll så att de inte fryser. Men jag passade på att knapra i mig ett par direkt. Ljumma. En delikatess!

En annan delikatess är strandkålen som växer här och där på västkustens stränder. Späda blad stekta i olivolja med lite vitlök, grädde och valnötter passar utmärkt till en pasta. Jag har faktiskt lyckats med att fröså strandkål från västkusten till ostkusten. Får se om de klarar vintern. Strandkålen är sällsynt eller rar som det heter i Stockholms skärgård. Mina två plantor lär  knappast bli invasiva i varje fall.

Ai oli-dags.

En god skörd i år. Det mesta har gått som det ska med lökarna. Annat har vuxit överdrivet mycket. Mycket bladmassa, mycket snack och lite verkstad i spenaten om man så säger.
 Ibland läser jag om att bilder kan ha urfrätta ljusdagrar. Det var också ett återkommande moment i kursen Fotografisk bild. Att träna eleverna i att se tekniska detaljer i sina bilder för att därigenom göra bildernas berättelser starkare, trovärdigare och mer övertygande. Men vad är egentligen urfrätta bilder? I de bästa stunder är det egentligen inget annat än de partier i synfältet som bländar ögat. Men i bilden är det partier som har 255 i alla kanalerna. Och den ljusheten är det knappast någon som blir bländad. En väldigt ljus himmel uppfattas som regel av ögat som vit, även om den inte är det om man mäter RGB-värdena. Helst vill vi exponera bilden som om vi ligger precis på gränsen. Eller efterbearbeta. Med histogrammets hjälp och med kurvan som verktyg. Så mycket mer behövs knappast.
Den som vill kan fortsätta resonemanget, är bildens urfrätta dagrar motiverade? Tillför de bildens berättelse något?) 

Det där med brännvidd och format.

Att vara en fetknopp kan vara en rätt ensam syssla, särskild om man valt en mycket liten skreva i en klippa. Men det är väl det där med evolutionen som inte tillåter några ofyllda hål. De finns plats för allt.
Men nu var det där med brännvidd. Den här fetknoppsbilden är tagen med motsvarande 35mm i fullformat. Den är i efterhand beskuren till det i mitt tycke lite mer harmoniska 3:4 formatet men ändå ganska väl bibehållet utsnitt. Det är bara en liten bit bortbeskuret i högra delen av bilden så någon skalförändrande beskärning har inte skett. För övrigt hamnar nog skärpan på gränsen för vad objektivet förmår.

Kirskål anses vara ett gissel i trädgården men man kan nog ändå med viss fog påstå att den är en effektiv marktäckare. Blomställningarna är ganska vackra de också, särskilt i lite motljus. De är dessutom populära landningsplatser för allehanda blomflugor, baggar och annat som lever och verkar i naturen. 
Här är det ett Nikkor macro 55mm på en D800. Den här bilden är beskuren i formatet 3:4 men dessutom skalförändrad beskärning. Utsnittet torde motsvara cirka 80mm. Och skärpedjupet är smalt. 
Det här är så klart fotografiska självklarheter men när det nu finns hur mycket tid i världen som helst känns det som kan en liten repetition och framför allt reflektion runt självklarheterna vara rätt nöjsam. Det leder lätt in i tankar om bildens berättarkomponenter. Allt det som faktiskt syns i en bild är något som i olika grad påverkar läsarens intryck.
För snart tre år sedan avslutade jag min karriär som media- och fotolärare. Och det var väl lite av ett mantra det här med att man ska vara beredd att undersöka bilder, både egna och andras för att se hur de är uppbyggda och hur de fungerar. Både i den grundläggande tekniken men också undersöka bildernas grammatik. Det som betraktaren, mottagaren sysslar med.  

Lite granna onödigt vackert

Att en midsommarafton i skärgårn skulle bli 25 grader varmt, fullt badbart i sjön. Klarblå himmel och fjärden ligger blank som ett nybonat golv hade man väl inte tänkt sig. Luttrad som man är. En sak har vi dock lärt oss, glömd öl i köket därhemma smakar alltid så gott. Men det går att njuta en midsommarlunch utan pilsner, trots allt.
Xpro2 och 23mm. En inte oäven kombo även i landskapsfotots domäner. Fast den här bilden är tagen med Iphone 6.

Utflykt i trädgården

Så är det midsommar igen. Trastarna flöjtar i kvällningen och morkullan drar oförtröttligt över taknocken. Det blir en egendomlig distanserad midsommar i år. Men strövtåg i trädgården kan man alltid göra. Det här är plåtat med en tidig sjuttiotals Nikkor Macro och D800 som kommer till heders så här i sommartid när det ska makrofotograferas. I brist på annat. För övrigt pågår det en aning till diskussion runt gatufoto i gruppen gatufoto. Intressant, kan kanske bli nåt.  Själv längtar jag efter att få åka till en storstad och ströva med kamera. Kanske med en förberedd idé. Ett ”journalistiskt uppdrag” eller så. Men det lär dröja. Det finns dessutom så många projekt där utöver om man så säger. 

Blå iris har inte blommat de senaste tolv åren men nu är det tydligen dags. Och Rosa Alba, invandraren från Samarkand och trakterna därstädes är i full gång. ( Ett intensivt nattligt regn förkortade fägringen dock.) 

Och Aklejan, en av mina favoriter blommar som bäst. Vi har lyckats fröså den så att den börjar sticka upp lite här och där i vår lilla äng. Det finns tydligen fler som gillar den. Aklejan gillar lite oskärpa.
I morgon är det midsommarafton och planen är att distansera oss på något skär därute i skärgårn. Med nyplockad färskpotatis, sill, gräslök och gräddfil. Men nubben, som är fjolårets kryddad med malört från Norrpada, får stanna hemma. Är man båtförare så är man.
   Men som sagt, visst finns det en längtan att få sätta igång med något väsentligt. Det finns idéer som skaver i bakhuvet. En får se vad det här året bär med sig.

Glad midsommar på er alla. Och glöm inte att lägga sju gärsgårdar under huvudkudden. Eller vad det nu var.