De flyende

Ingolf Kaiser, är ett mycket intressant konstnärsskap. Ingolf som var som mest verksam under sjuttio och åttiotalen visas upp i en väldigt fin utställning på Uppsala Konstmuseum. Den är inte heltäckande men "Vagn för flyende" finns med. Det är en stillsam men samtidigt väldigt effektiv gestaltning av denna i historien ständigt pågående flykt. Ingolf har själv den historien i sin ryggsäck. En speciell detalj med verket är att det första gången, nån gång på sjuttiotalet visades på det lilla Galleri Ett i Uppsala. Samma galleri där jag sitter och vaktar min utställning "Allt det vi inte såg". Och hur Ingolf lyckades bygga upp vagnen i det lila rummet är om inte en gåta så åtminstone ett magnifikt sätt att utnyttja ett utrymme. Jag minns vagnen från den utställningen och hur gripande den var och att den hängt med i min bildminnesbank sedan dess.  

Objektet med rullarna, cirka 300 skisser inrullade och förslutna. "De flyende" är ett försök att gestalta det här med flyktingar som är siffror i en statistik. Men varje individ är en berättelse. Statistiken kommer antagligen leda till att berättelserna fortfar att vara stängda, inte sedda. Nåt vi aldrig såg. Man ska våga se. På väggen bakom hänger verket ”Allt det vi inte såg II”. Nittio blundande självporträtt.
Hela utställningen försöker gestalta detta att inte se. Vilket är en lite granna delikat uppgift om man ska arbeta med synliga saker. Alldeles oavsett ingår kamera och foto som en väsentlig del i gestaltningen även om det inte förekommer några foton i själva presentationen.
Det är kameran som skissblock helt enkelt.

Om sedan besökaren går därifrån med en gnagande tanke vad det nu var som besökaren själv inte sett i sin egen värld har nog konceptet lyckats hoppas jag.