Mer konst på olika sätt

Så var det utställningar i Walmstedtska gården, Galleri Ett&Två. Anette Wixner och Linda Long Lidman med ett roligt projekt Garbnet. Kolla länken.  Vi tog med oss ett par små skulpturer, väl medvetna om var de ska placeras.

Elin Forsell ställer ut måleri. Väldigt bra. Nära huden. Okomplicerat. Sista dagen på söndag

terrorister, typ.

Vad som menas med terrorism är tydligen inte definierat. Sjungande mammor som stickar är numera terrorister. Och  ungdomar som sitter på riksdagshustrappor. Och att rebellmamma förmodligen hänger i hop med Helga Henschens bok  "Vägen till Rebella". Fast den har nog inte ansvariga ministrar läst. En söndagsbetraktelse i nådens år 2024. Overshooting day.

(Terrorist. Caught in action.)

Porträtt och en eller annan tanke om det

Den här exponeringen har femtio år på nacken. Ursprungligen en Kodachrome men gråskalad i dagens digitala värld. 135:an kort skärpedjup trots rätt mycket ljus. Och medljus dessutom. Jag gillar bilden på Lena. Och som kan förstås, jag trålar runt i negativpärmar, diabilder (de som  finns kvar), kopior.
   I porträttfotografi-genren finns en och annan maxim. Sålunda ska porträtt gärna fotograferas med så kallat Rembrandtljus. Då blir det bra. Garanterat.
   Men kan man fotografera porträtt i medljus? Eller strax intill. Kan man tolerera oskärpa, om än lite och mest beroende på ett kort skärpedjup. Vad tillåter den digitala världens bildnorm?

Ken Loach och lite grann om streckoriginal

Först av allt. Jag måste flagga för en av mina favoritregissörer, Ken Loach och en fin och välgjord dokumentär på SVTplay  Passa på att se den. Alla kanske inte gillar hans patos. Han är ju uttalad socialist. Engelsk sådan dessutom. Den allra senaste, the Old Oak har jag inte sett ännu, men väl Sorry, we missed you om att överleva i en gigekonomi, Me–Daniel Blake om sjukförsäkring och utförsäkring (och om människors vilja att göra rätt för sig men i en moment 22-liknande verklighet). Det om det. Ken Loach är också känd för filmen Kes-falken från 1969, en sån där rulle som brukar ingå i filmkunskap kurs A. Och en sån där film man bör ha sett. Gör det. Det om det.

Det här med bitmapp, eller streckoriginal som vi sa en gång i tiden. Ett fotografi kan ju lämna den som vi definierar fotografiska världen och gå vidare i någon form av reproducerande teknik. Idag görs det med ett par knapptryck i Photoshop, men i en annan tid krävdes en del utrustning, eller fototekniskt mixtrande. Som till exempel en reprokamera.

En sån här bild är väl fortfarande att betrakta som en fotografisk återgivning av verklighet. Men ganska långt från vad vi i dagens digitala fotoverklighet uppfattar som fotografisk kvalitet där stort dynamiskt omfång och knasterskärpa är målet. Ett streckoriginal är onekligen motsatsen.

Och man kan göra bilden i någon färg om man vill. Det är fortfarande en bild som associerar till det fotografiska. 

(Tack Maria som ovetandes var motiv för denna bild, en ungefär femtio år gammal exponering. Pentax Spotmatic och gissningsvis ett Tokina 135 mm.)

Eskofot, repro, dekorfärg och lite annat

Jag skrev för några gånger sedan lite om min karriär i en av fotografiets utkanter; produktfoto, illustration och liknande ting. En reprokamera var naturligtvis inte helt nödvändig men jag kom över en Eskofot mer eller mindre av en slump. Fler än jag här på FS har säkert erfarenhet och minnen av  processerna runt reprofoto.
   Reprokameror fanns i flera fabrikat, Agfa byggde ett par modeller, Eskofot några. Alla mer eller mindre utrustade med olika finesser som exponeringsautomatik (som alltsomoftast visade fel), vakuumbord, utbytbara objektiv med mera. Den vanligaste storleken var de som stod på golvet med vertikal linje. Format 100x140x80 cm (lbh) och en vikt runt 70-80 kg. På ett höj och sänkbart bord i nederdelen placerade man den tecknade, målade eller fotograferade bilden. Bilden exponerades med hjälp av ett par halogenrör  på var sida om bordet. Ett objektiv monterat på bälg förde ljuset vidare till en glasskiva på toppen av kameran där ett ljuskänsligt material placerades. En vev på manöverdelen av kameran justerade bordets höjd, en vev bälgens utdrag, det hela inte helt olikt en klassisk förstoringsapparat, vilket man faktiskt  kan säga att en reprokamera i någon mån var.

(Bilden lånad från någon branschsida.Oklart vilken.)
   Det fotografiska materialet var ortokromatiskt och gick följaktligen att hantera i rött ljus. Ville man reproplåta fotografier behövde man ett lämpligt raster som placerades mellan fotomaterialet och ljusbordet. Raster var dyra, men med tur och kontakter gick det att komma över ett med rätt linjetäthet som matchade den upplösning man ville ha i bilden. Med upplösning menades hur pass små rasterpunkter man önskade. Om originalet skulle vidare till offset eller till silkscreen avgjorde rastertätheten. (Ett raster som var mindre än masktätheten i silkscreenväven ställde till det.)

En bild som från början är ett foto, därefter avtecknat med tuschpennor, reprofotograferat, inlagt i ett tryckoriginal, därefter skickat till tryckeri.

( Gråskalebild. Rastrerad med  45 linjer per tum. Störs nu inte av ett eventuellt rutmönstret i bilden. Det beror på interferens mellan rastertäthet och  din bildskärms upplösning. Sånt hade ingen betydelse i den analoga tryckvärlden.)

  Fotopappret eller den genomskinliga filmen, ungefär som ett OH-blad, framkallades med enbadsframkallare i en särskild frmkallningsapparat med roterande valsar och en distans. Negativet på ena sidan distansen och positivet på andra sidan. Positivet, den färdiga bilden, ett streckoriginal eller bitmapp som en digital generation nog kallar det var slutresultatet. En bild i svart och vitt. Inget däremellan. Gråtoner skapades med rasterpunkterna. Eftersom framkallningsvätskan var dyr och hade kort livslängd samlade jag gärna på mig jobb i hög. 
   Och sen då? Det fotografiska positivet monterades på matt ritfilm och utgjorde underlag för en tryckfärg. Det kunde kombineras med andra positiv  och passades noggrannt in med passmärken. Skalpellen var ett synnerligen viktigt verktyg i lådan. Och ljusbordet var ett måste. Rubriker och texter lades in (det här var i gnuggisarnas, Letrasetarkens förlovade dagar).Och färg då? Där lämnar vi över till tryckeriet. Ett monterat underlag blev underlag för en tryckfärg i offsetpressen. Tryckunderlaget, eller deloriginalet fotograferades och överfördes till ljussensibiliserad aluminiumplåt för att sen tryckas. Och i tryckpressen avgjordes färgen. Man använde vad som kallas dekorfärger, förutbestämda nyanser vilka fås fram genom blandning av ett femtontal noggrannt specificerade färger. Pantone var och är systemet som gäller i Europa och på många andra ställen i världen. (Den nyfiket lagde  har säkert hittat inställningar för sånt här i Photoshops färgväljare och andra ställen.) Med två deloriginal kunde man trycka med två färger, nåt som kunde utnyttjas både expressivt och kreativt i affisch och omslagsbild. När man kom upp i fyra deloriginal hade man slagit i taket och fyrfärgstryck, cyan,magenta, yellow, black blev alternativet. Den proceduren var åtminstone för mig aldrig aktuell och gjordes bättre och smidigare direkt av tryckeriet. Oavsett om det nu var en monteringsbeskrivning eller en musikaffisch.

Allt det här görs numera digitalt. Inte sällan med ett fåtal knapptryckningar. The times the are changin´.