Omvänt perspektiv

Om hur det kan gå när läsaren tar över.

En gång i ett tidigt sjuttiotal kom det sig så att jag fick en skiss antagen till en konstnärlig gestaltning på ett sjukhus i en stad nära mig. Den som fick uppdraget att gestalta skissen var den då i ropet varande smeden Folke Mattson i Örbyhus. (Folke har gått ur tiden sedan lång tid tillbaks). Folke var het (!) på den tiden. Beslutsfattare var synnerligen förtjusta i Folkes arbeten. Och det var bra. Inte tu tal om den saken. Men. Min skiss var bättre. Min första gestaltning. Hade jag fått göra den själv utifrån min egen idé hade den varit bättre. Men nu var jag en förstaårselev på Konstfack och hade väl inte så mycket att sätta emot. (Och ett litet skissarvode var väl inte fel i den tiden när veckomeny stavades snabbmakaroner.  Men nu blev det enligt ett önskemål som var lite granna tondövt inför idén.
Det här är historia, och Folkes skicklighet i smide är oomtvistat. Han var en mästare. Men historien handlar om det som händer när läsaren går in och styr i berättarens. Ok. Om jag hade fått bestämma hade jag utnyttjat väggens förutsättningar på ett annat sätt. Men Folke var tvungen att ta hänsyn till tyngden i varmsmide. Jag tänkte i andra  material. Betydligt lättare.
Det är viktigt att läsaren har, om inte alla parametrar med sig så åtminstone de viktigaste. 

(Pentax spotmatic 50mm. Tri-x. Gissningsvis.)

Postat 2020-10-26 21:05 | Läst 182 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Winogrand och andra fotografer och sånt som är nästan gratis

Jag sitter och tittar på en dokumentär om Garry Winogrand. Jag använder tjänsten Cineasterna som tillhandahålls fritt via mitt bibliotekskort. Jag kan se tre filmer i veckan. Ungefär vad man orkar med. Nu blev det en dokumentär om Garry Winogrand. Välgjord om än på ett amerikanskt vis med lite för många bekräftande intervjuer. Men ändå. I morgon ska jag nog se en Kurosawa, på mitt medborgerliga bibliotekskort.  Kulturen åt folket. Hur har ni det i Sölvesborg?

(Bild från NY där varje foto per automatik blir ett gatufoto.)

Postat 2020-10-25 20:51 | Läst 210 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Den nödvändiga oskärpan.

För någon månad sedan tog jag den här bilden. Den har legat på mitt skrivbord sen dess. Jag tror att den går att läsa på flera sätt. Ingångströskeln är ganska hög, Oskärpa ligger inte riktigt i den fotografiska  tiden. Men den är antagligen en solitär. Inget att upprepa för ofta.

Oskärpan och andra brister måste ha det perfekta att spegla sig mot. Det är där konflikten uppstår. Och då menar jag det dramaturgiska begreppet konflikt. Motsättningen. Och att läsaren har så mycket på fötterna att den förstår konflikten. 

Postat 2020-10-23 21:52 | Läst 193 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Om konstens förgänglighet

En skiss till en skulptur som kanske blev av. Nu i skissernas naturliga upplösning. Naturen återtar. Och det var väl de existensiella frågorna som konstnären Olof Hellström också sysslade med. I ett ständigt pågående försök att gestalta människans ständiga samtal med livet själv. 

(Finns det något fotografiskt sätt att gestalta konst i förfall? Jag kunde inte låta bli att göra en svart ram.  Att det gick att göra en Tri-X simulering utan att det grynade till sig allt för mycket. Hade jag tagit en bild i Olofs ateljé på sjuttiotalet hade det suttit Tri-X i kameran är jag säker på. Och det är ett fotografiskt uttryck som passar bra till Olofs bildvärld tycker jag. Olof gick bort i april 2017.)

Postat 2020-10-17 18:39 | Läst 211 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Luddigt och om det analoga.

Walliskt svartnosfår. Sedda ovanifrån. I lammstadiet är de här så nära sötchock som möjligt är. Passerar hagen på morgonturen och kliar dem på nacken. Vissa morgnar blir det inte springa, utan en för knän och andra leder mer skonsam framåtrörelse. Då får en kamera hänga med. Så blir det nåt slags processfoto av det hela. Om processfoto skärper bildseendet låter jag vara osagt. 

Gräs sett snett från sidan. Och om analogt foto skärper bildseendet kan också diskuteras. Vilket också görs. På lite olika sätt, här och där. Vilket naturligtvis är bra. Öppen diskussion är alltid bra.

Idag fotograferar jag digitalt. Till nittionio procent. Den sista procenten syftar på några sällsynta sessioner med Rolleiflexen, som dessutom skulle må bra av en tretusenmilaservice. Och då har jag alltid ett väldigt bestämt syfte. Att det analoga ska tillföra något. Och det är alltid frågan om bilder som ligger bortåt poesi eller konstfotosegmentet. Förmodligen handlar det mer om min känsla och nöjdhet än om resultatet i sig. 
Under åttiotalet, det årtionde när jag arbetade en hel del med illustration blev det också mycket fotograferande. Produktfoto mestadels. Väldigt ofta med långtidslånad Hasselbladare. Det blev mycket bilder till manualer och monteringsanvisningar. Och det var i den vevan jag och mina beställare enades om att den tecknade anvisningen är fotografiet vida överlägset. Något jag ofta tänker på när jag ser att Stockholms taxibilars takskyltar fortfarande sitter kvar på taken. Nja, de har ändrat konstruktionen lite sen dess.
Om någon hade erbjudit mig  ett kamerasystem och bearbetningssätt där jag kunde ta en rulle bara för att omedelbart kontrollera exponeringen, där jag kunde frilägga ett objekt med några enkla handgrepp, justera exponering och färgtemperatur. Utan att skicka bilden till färglabbet. Gissa vad jag skulle ha valt. 

Men om nu någon djinn eller annan ande i flaska skulle uppenbara sig och erbjuda  en analog kamera ( med tillhörande mörkrum och övriga faciliteter), vad skulle jag då önska. Vad skulle du önska?

(Översta bilderna med xpro2 och 23mm. Halon, eller vädersolen med Iphone 6.)

Postat 2020-10-15 11:51 | Läst 194 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 100 Nästa