Omvänt perspektiv

Om processfoto

Tillbaka i människobyn och en titt på en aktuell utställning på Köttinspektionen ( en fristående konshall inrymd i den av stadens främste och omhuldade arkitekt Gunnar Leches ritade byggnaden för just köttinspektion. Nu snackar vi tjugotalet och en annan livsmedelssituation.)
Det är inte alltid man (jag) är på humör för performativ nutidskonst som visas den här gången, men det finns andra saker som fångar ögat.

Nere i centrum är det lite granna förströdd verksamhet. Man flaggar för den kommande kortfilmsfestivalen. Och en liten manifestation med och för Synskadades Riksförbund. Nog så viktig. För även om kommunen vinnlägger sig om att göra tydliga markeringar i gator och torg så finns det andra sabotörer i form av gatupratare och inte minst,  el-sparkcyklar. En fotograf är städslad för att dokumentera eventet kan jag förstå. En fotograf som uppenbarligen har både blick och fokus på 100 procent. Smygande gatufotografer gör sig icke besvär...
Och processfoto ja, kameran på magen och så får man se vad det blir av det...

Jag skriver ibland att jag gillar bilder som har den där lite krafsiga stilen, som ritkol på grängat papper. Med det menar jag så klart inte att det ska se ut som om så vore gjort. Den effekten fanns redan i Photoshop 3.0, kanske rent av tidigare. Det handlar mer om tilltalet. Det ruffiga, krafsiga. Inte såsigt och inställsamt. Inte onödigt mycket dynamiskt omfång.

(Fuji Xpro 2 23/2.0. På gator och torg behövs inte så kort skärpedjup så då får 1.4 stanna hemma. Lite pyssel i Silver Efex.)

Postat 2021-10-15 19:16 | Läst 157 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om tråkigheten

Naturligtvis hade det mer passligt och spännande att traska runt i Paris just nu. Men så låter det sig inte göras, av olika anledningar. Det blir inte ens storstad. Så det är fotografiskt lite tråkigt just nu. Man får krama ur så mycket det går ur närtillvaron.

Jag har en viss förkärlek för "krafsiga" bilder. Lite för mycket av svärta och korn. Ibland så mycket att det syns, som en kolteckning på grängat papper. Men också bilder med en aning mer subtil svärta. Inte som den här ovan. Ser jag en raspig bild, analog eller digital reagerar jag. Funderar på hur fotografen har åstadkommit det. Att återskapa en slarvigt överpressad Tri-X i digital form kräver sin redigerare. Överhuvudtaget är det inte alls lätt att få till det på ett trovärdigt sätt. Trovärdigt för den lilla kader fotografer som har en relation till sextio sjuttiotalets svartvita fotografi. Därför kan det vara idé att som en del fotografer återgå till det analoga, åtminstone i vissa lägen när det är det tonfallet man vill åt. Ett tonfall är också ett uttryck för avsändarens sinnestämning. Eller borde vara. Eller är kanske bara en yta. Ytan är det moderna digitalfotografiets så som det manifesteras i det sociala mediernas bubbla, dess problem och akilleshäl.

(Fuji Xpro 2 23/1.4. Silver Efex, rätt mycket, milt sagt. I kväll laddar jag en Nikon FG med Tri-X. Får se vad det leder till.)

Postat 2021-10-14 21:46 | Läst 173 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om bilddjup eller djup upplevelse

Och fotografen som en i dramat. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Som återkopplar. Utan återkoppling blir det ingen kommunikation men möjligen information. Informativa bilder ska helst vara så enkla att någon återkoppling inte behövs.
Men hallå, stopp där. Hur vet man att det inte uppstår en återkoppling? Om man i förhand inte vet när återkopplingen ska komma. Den kan ju komma långt senare än vid publiceringstillfället. Till exempel. Eller att återkopplingen sker i ett annat forum eller media än  det där publiceringen sker. Det finns många hakar.
   Gör du bilder för din egen skull? Antagligen, åtminstone oftast. Åtminstone så länge du (vi) är den dedikerade fritidsfotografen. Vi berättar, oftast, inför en förväntad åhörare, som kanske inte finns.. Annat är det om vi fotograferar för tidning, annons eller andra uppdrag. Men hur ofta gör vi det? Såklart kan fotografi vara glädjen i att lära sig och förstå vad fotografi är. Eller kan vara. Utforska möjligheterna.

Är det ens möjligt att applicera ett bildkommunikativt tänkande på fritidsfotografens bilder? Det handlar om publiceringen. Var, vad när och hur? Det fyra ständiga frågorna i all bildkommunikation. Vilken fråga väljer du som fotograf att börja med? Var behöver kanske helst en avståndsbild som visar hela miljön, enkelt uttryckt. Men det går så klart att ta en närbild, hur för att skapa en spänning i berättelsen. Som fungerar eller inte.Bildkommunikation har ett batteri av verktyg. Men ett oändligt antal av möjligheter. Något, som sagt, att återkomma till.

Bilder från den stora tråkigheten.
Jag återupptog ett spår som handlar om bildens ram. Finns det någon skillnad mellan en oramad bild och den som har den svart ramen som man får fram i förstoringsapparaten när man gör kopian en aningen större än negativet. Den ram som så att säga står som en garant för att det här är hela bilden. Vilket kan vara en osanning. Fler än jag har "fuskat" och med hjälp av kartongbitar skapat den där eftersträvansvärda ramen. En observant fotograf och fotografibetraktare kan naturligtvis avslöja att såna där falsarier skulle innebära ett helt batteri av unika brännvidder. Brännvidd är lika med utsnitt, icke att förglömma. Men för att poängen med den svarta ramen ska gå fram helt förutsätts att betraktaren förstår innebörden. Vilket inte alltid är fallet och även ett problem med olika digitala manipulationer.
Vad är skillnaden upplevelsemässigt om en Kodachromesimulering av en bild upplevs som "liksom lite gammaldags" eller "som en blinkning till Kodachrome och sextio-sjuttiotalets färgfoto"? 
Något liknande kan man tänka om den svarta ramen. Det är kanske så, även här att kunskapen berikar.

(Fuji Xpro2 23/1.4. Tri-x simulering. Bilderna sotar lite granna men det är så att säga meningen det också. Som när man gnuggar ritkolet extra hårt. Jag gillade tri-x och gör det fortfarande. Både på låtsas och i verkligheten.)

Postat 2021-10-13 20:37 | Läst 174 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Survival of the fittest

Två som har hittat ett litet tomrum i väven. Då passar man på. Evolutionen tillåter ju inte tomrum i livets väv.
Dagens utflykt i närområdet och inventering av trattkantarellbeståndet. Två, tre dagar till så sätter skörden igång är tanken som bekräftas.

Ner vid bryggan konstateras att havsvattenståndet är rätt normalt, det ligger med andra ord ganska nära medelvattenståndet, det vattenstånd som sakteliga stiger men kompenseras av landhöjningen som här vid gränsen mellan Norra Östersjön och Ålands hav är 0,534 cm per år. Skulle man kunna tro. Inte mycket kan tyckas men i långgrunda vikar ger det en synlig effekt. Och i vissa sund och flader där jag för fyrtio femtio år sedan rodde eller paddlade kanot går man nu torrskodd. Det beror rätt mycket på sedimentering och invassning också. Bladvassen gynnas ju av ökad kvävehalt i vattnet. Det kväve som helst skulle stanna i land.
Så det blir att gå hem och läsa lite snabbfakta på SMHI:s hemsida om havsvattenstånd. Intressant läsning. Man inser snabbt att medelvattenstånd är något som är rätt sällan. Och att medelvatten dessutom ändras, så som allt som är medel gör. Att det är så sällan beror på att vattnet i Östersjön åker fram och tillbaka som i en badbalja (SMHI:s liknelse) Högt i Haparanda, lågt i Ystad. Och vice versa. Jag står däremot ganska nära noden för svängningskurvan vilket är tur för mig men mindre tur för Ystad. Eller Haparanda. Det här får konsekvenser både på global, nationell och synnerligen lokal nivå. Hur hanterar man olika uppfattningar om ett lokalt dike till exempel? Och jag kommer i håg de där föreläsningarna vi hade på min skola under naturvetarveckorna om havsvatten och att vattenytan både globalt som lokalt är synnerligen relativ. Vatten är elastiskt, mer än man tror. Många äro de som missförstått detta. En ögonöppnare för både mig och en flock naturvetarelever.
Och hur bildsätter man sånt här? Öppen eller sluten bild? Fönster eller spegel?

Postat 2021-10-06 18:32 | Läst 186 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Lördag

Tuija Lindström på Bror Hjorts hus. Fin sammanställning av ett konstnärsskap. Och det är inte "Kvinnorna vid tjursjön" som intresserar mest den här gången. Nej det här mötet med Lindström handlar mer om små svartvita bilder. Det är mjukt kopierat men med tydligt bibehållen skärpa ända ner på detaljnivå som på ett subtilt sätt bidrar till bildernas berätttelser. Snyggt. Och jag funderar på metoder att åstadkomma nåt liknande med digitala verktyg. Det går så klart men det måste nog finnas lite mer än bara en bild. Det behövs förmodligen ett innehåll och en bildberättelse som så att säga samspelar med kopieringsförfarandet, eller sättet att redigera. Så det blir första steget i en kommande laboration.

Henny Linn Kjellberg har vernissage på Galleri Ett. Henny är keramiker och arbetar ofta på ett okonventionellt sätt med lerorna. Som vore den färg, eller med porslinslera som vore den instrumentala toner. Subtilt det med. Till vänster fotografen Vasilis Theodorou som också gör tänkvärda bilder, ofta med något subtilt.

Så blir det ett stopp hos antikvariatet. Sune Jonssons Jordabok som jag slarvat bort nån gång ersattes med en begagnad dito. Sunes bilder är långt från Tuijas mjuka kopiering, här är det "ritkol" som gäller. Men något subtilt finns det här också.

(Idag låtsades jag att det satt Plus-x i kameran. Och jag lät kurvan vara i fred.)

Postat 2021-10-04 15:59 | Läst 224 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 3 ... 121 Nästa