God Jul och en önskan om ett rimligare år

Även om mörkret på många sätt är som värst så går det ändå mot ljusare tider. Det står inte på förrän man fyller en korg med nässlor, kirskål, körvel och ramslök. Nåt att se fram emot, vårens första gröna soppa. Och lite andra grejer också, fred i Europa, lite hopp i Gaza och en hel del annat ute i världen.
   En god jul och ett godare nytt år önskas alla i och runt Fotosidans bloggar.

Om varför jag inte kommer att använda AI

Kunde jag låta bli att pilla lite i FS ai-tjänst? Nä. Så, AI, upp till bevis. Analysen av den inskickade bilden motsvarar vad jag förväntat mig.

En rätt gammal bild i biblioteket. Och jag funderar mest på hur AI "resonerar" statistiskt eftersom den, trots alla försök att framstå som personligt arbetande . Ett exempel; Färghanteringen drar mot djupa blå och bruna toner med ljusa högdagrar i skummet. Detta ger stor separation mellan kallt vatten och den relativt neutrala färgen på paddlarens tröja, och utnyttjar enligt teorierna färgkontrast som ett medel för att höja bildens intensitet. AI har identifierat ett ansikte, inte så svårt, ansiktsigenkänning är väl en gammal konst i digital redigering. Och att det som finns under ett ansikte är en tröja är väl knappast så svårt. Frackskjorta är mer osannolikt. När AI gör pipettprov är mer oklart. Har den gjort det från början eller gör den det i analysens stund? Slutsatsen att det är en neutral färg känns ju inte som revolutionerande om uttrycket tillåts.
   Jag får 8 på alla utom kreativitet som landar på 7 och jag är inte det minsta förvånad. Jag hade nog inte skrivit det bättre själv, om möjligt något mer fåordigt. (Jag tänker alltså inte lägga ut hela AI-analysen, det blir bara tröttsamt, och ytterligt få läsare i bloggen kommer orka fram till punkt.)

Men sen kommer den roliga delen, förbättringsförslag, några exempel; Testa flera kameravinklar – något lägre eller högre position – för att se om en mer extrem vinkel kan förstärka känslan av att befinna sig mitt i forsen. Vilket är lite svårt att åstadkomma så här i efterhand.
  Bilden av kanotslalomen är intensiv och fokuserad, med en stark känsla av dramatik där paddlaren tydligt framträder ur den kaotiska forsen. Kompositionen använder diagonaler, hög kontrast och ett koncentrerat utsnitt för att understryka rörelse och kraft, samtidigt som tekniken – skärpa, exponering och färgkontrast – ligger väl i nivå med vad som krävs för ett uttrycksfullt actionmotiv. Med små justeringar i utsnitt, kameravinkel och kontrast kan kompositionen bli ännu mer koncentrerad kring huvudmotivet och därmed höja bildens visuella intensitet ytterligare. Att det rör sig om kanotslalom är inte så svårt för AI att luska ut, bilden är betitlad så. Råden utsnitt kan jag göra något med, rawfilen tillåter en aningen mer. Kameravinkel är det den är. Punkt på det. Mest förvånad är jag över att AI inte föreslår en upplättning av paddlarens ansikte och händer, en relativt enkel operation med en lagermask.
  Jag är inte imponerad. AI berättar det mesta som jag redan vet. Ja, i princip allt. Och lyssnade nyss på Söndagsintervjun på SR p1 med Anders Petersen. De frågorna som dyker upp där, då får nog AI  något att bita i.

typografisk katastrof

Typografi som politiskt slagträ kan man läsa om i dagens SVT nyheter. Man tar sig för pannan. Trumpadministrationen utmärker sig med något varje dag.

Man må tycka vad man vill om Times (oftast varianten new roman som är ett misslyckat försök att anpassa ett tidningstypsnitt till kontorsdokument) estetiska kvaliteter. Times ska sättas med smalspalt i tidning för att komma till sin rätt, på mjukt papper i rotationspress. Det var åtminstone Stanley Morrissons mening och uppgift när typsnittet skapades. USA:s utrikesdepartement kommer att använda det på A4-dokument, minst 90 teckens radlängd och, jag sätter min gamla keps på att rubrikerna då sätts versalt, centrerat. Det är alla fel samtidigt om man vill uppnå läsbarhet. Men det vill man kanske inte...
Lyssna på Eva Wilsson, typografilärare och grafisk designer i det länkade klippet så förstår ni mer.

Basilica di San Prospero. Ett av flera lejon som vaktar portalen. Reggio Emilia

Den välavvägda  inskriptionen i lejonets sockel. Lagom utspärrat (inbördes avstånd mellan bokstäverna) med versal initial och det eleganta Q. Det som ser ut som V ska naturligtvis läsas som U. Lejon och inskriptioner från början av femtonhundratalet.
Eoner och galaxer ifrån klåfingrig politiskhet.

Chemin de Saint Jaques, apropos ett inlägg nyligen.

Pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela (Camino de Santiago) eller på franska, Chemin de Saint Jaques har tydligen blivit omåttligt populär. Vi gick några svängar där, första gången 2008 om bildmapparna talar sanning. Vad jag minns var man ganska ensam på vägarna, lite beroende på att  alla var på väg åt samma håll.  Det var lätt att hitta boende på vägen, antingen hemma hos någon, bed&breakfast eller på något annat gite de etap. Vi tog oss från Figeac, en ort väster om Le Puy, en av  knutpunkterna på leden där olika andra leder strålar samman, till Moissac. En dryg veckas vandring med ett par tre mil varje dag. Vi vandrade, precis som väldigt många andra, inte med uttalade religiösa  motiv, snarare en slags vandringens rensning av hjärnan. Vår avsikt var nog inte heller att komma fram till Santiago, vilket vi heller aldrig gjorde.
  Vi gick ändå ytterligare några år  med näsan pekande mot Pyrenéerna.  Vid ett tillfälle var vi tvungna att gå baklänges på leden och mötte då en hel del vandrare. Det är liksom grejen, alla ska till samma ställe. Vad vi däremot la märke till var att få vandrare vi kom att prata med sökte en prestation. Det var liksom inte någon bucket-list. Man gick åt ett håll, i ett vackert och varierat landskap. Så var det väl bra med det. Långt senare förstod vi att många pilgrimer hoppade över de första etapperna och startade sin vandring en bit in i Spanien. Det blev väl lättare så. 

Vi besökte Rom i höstas. Första gången jag besökte Rom var i ett tidigt åttiotal. Något hade hänt. Bild: Fontana di Trevi. Lägg särskilt märke till folkmassorna i bakgrunden.

Samma plats trettio år tidigare. Känns som en gata i Rom där folk bor.
  Vad var det som hände? En, de rikare ländernas  välbeställda medelklass blev än mer välbeställd. Det blev billigare att resa, läs flyga efter samma princip som mobiltelefonutvecklingen. Desto fler som gör det, desto billigare blir det när kostnaden, intäkterna slås ut på fler. Det finns mycket att fundera på om detta. Och i detta är kameran och fotografiet allestädes närvarande.

Om försoning

 Kom att tänka på begreppet försoning, som inte är samma sak som förlåtelse. 
  Jag gjorde ett verk för nog femton år sedan, som inte var fotografiskt, men hade ett slags fotografiskt ursprung. Fotografiet är ofta, för mig, inte skissblock, men ett slags utgångspunkt för tecknade, målade, assemblerade bilder. Ett verktyg helt enkelt.
   Att försona sig med något, med en tanke. (Kan man förresten försona sig med Adolf Hitler. Eller nazismen? Stalin? Pol Pot? Pinochet? Finns många och mycket att räkna upp.) Tanken dök upp då jag i morse läste en filmrecension; Nürnberg med Russell Crowe i rollen som Hermann Göring. En Hollywood-version av vad som hände där, i Nürnberg hösten 1945. Jag har alltså inte sett filmen men mina tankar slank i väg till Hanna Arendts bok "Den banala ondskan" om Eichmann-rättegången. Om den byråkratiska ondskan.
Och osökt landar tanken också i rapporterna om fångar, misshandel och tortyr i al-Assad-regimens syriska fängelser. 

Var går gränsen för försoningen? Var sluter man berättelsen, stänger pärmarna?

Försoningen. Assemblage. Böcker, skruv, spik, ståltråd med mera. 2011.

Motstånd.  Assemblage. Böcker, stålplåt, gängade stänger, svart griffeltavlefärg. 2014. Tillhör Uppsala Kommun. (När åtskruvningen når en viss gräns börjar plåtarna faktiskt bukta sig en aning. En metafor i realtid.)

Bilder förklarar sällan. De kan möjligen beskriva, skapa associationer eller antydningar. Häri finns fotografiets begränsningar men också möjligheter.