Bilden som ritual

Är man i huvudstaden vid rätt tidpunkt är ett besök i Kungsträdgården nödvändigt. Antalet selfies och bilder på blommande körsbär skullle kunna få alla inkommande servrar att koka torrt. Ett av massbildens högtidsstunder. Ett exempel på bilden som kommunikativ process. Jag fotograferar, fotograferas alltså finns jag.
   Vi fotograferar mer människor mer än blom.

Lajva. Gruppfoto och historia

Året är 1996. Gottsundaskolan fyller tjugo år. En skola i ett miljonprogramsområde. En skola som öppnades i en tid där integration och blandning var ett honnörsord. 1976 var året. Långt innan kommunaliseringen av svensk skola. Långt innan privatskolorna och det vinstdrivande incitamentet. Långt innan experimenten med  läroplaner och betygsystem. Långt innan nyliberalism och långt innan nynazismen fick kostym och slips. När jag hittar den här bilden i negativpärmarna värmer det. Det var då det.
   Skolan fyller tjugo år och då ska det firas. Till att börja med maskerad, sen blir det multinationell och multikulturell mannekänguppvisning. Musik och mat från jordens alla hörn. Och en hel del tjo och tjim på alla de tungomål långt in i kvällen. Det var allt och det var tillåtande. Det var kul, helt enkelt.
   Min klass klädde ut sig till charterresa. (Bara det att vi gjorde det tillsammans!) Hon med bollnätet till vänster är min medklassföreståndare i rollen som hurtfrisk fritidsledare. Nummer tre från vänster föreställer resebyråns lokala representant (hon blev för övrigt senare journalist). Och, ja vart tog resten av de solbrända charterresenärerna vägen? Med solskyddsplåster på näsorna. Det gick nog hyfsat bra, eller mer än för allihopa. Det var ett skönt gäng om man säger. 

Gruppfoto är en genre i sig inom fotografi. Näst porträtt det viktigaste. Ett gruppfotografi låter sig göras  hyfsat enkelt jämfört med en oljemålning. Fråga Rembrandt eller Frans Hals om det nu ginge. Nikon FG 35/2.8 Tri-X säger negativarket.

Garderobstädning, pappans bilder och tankar om det.

Begreppet dödstädning är än så länge inte relevant i  min värld. Visserligen gör jag tafatta försök att decimera antalet böcker räknat i hyllmeter, enligt en princip att allt som handlar om foto sparas, båtar och nautica likaså. I segmentet konst inte fullt lika förlåtande. Romaner kommer inte ens på fråga att spara. Nja, det finns väl några, med snygga omslag. Eller de som man borde läsa om. Känns det igen? Helt konsekvent är urvalet inte.
   Nyss hittade jag , förutom pappans pliktskyldiga barnfotoalbum även en liten kartong med hans senare verk. Mestadels instoppat i  negativfickor med kortfattade angivelser om motiv och tidpunkt, i huvudsak färgnegativ av tvivelaktig kvalitet och än mindre fotografiskt intresse. Men många bilder på favoritrosorna, i medljus.
   Nu ska sägas att pappan en gång i tiden var en habil amatörfotograf på silverplakettsnivå i den lokala fotoklubben. Om han nu varit medlem i  någon  sådan.
   Ja, vad gör man med såna här samlingar. En samling som i mycket påminner om bildmappen i en ordinär mobiltelefon. Bilder med kort datum, bilder med möjligt intresse endast i den allra trängsta kretsen. Bilder som sannolikt bara blivit tittade en gång. Ja, med någon form av pietet, ett överlämnande till nästa generation ser jag tvånget att bläddra igenom och, ve och fasa, behöva scanna eller fotografera ett urval.  Men tomtebilder? Njä, där är gränsen passerad.

Fotografiet som ett snitt i tidspilen. En sextiondels sekund i en för närvarande ungefär 13,8 milliarder år lång tidspil. Dokumentation gjord för stunden, ögonblicket. Frestelsen att skruva färgerna till Tunbjörks nivå dyker upp men passerar. Eller att skruva den mot svartvitt. Jag låter färgerna stanna så nära negativet som möjligt. Och erfar en djup känsla av melankoli.

Ida Kar, är hon bekant?

Ida Kar, född 8 april 1908 i Tambov, Ryssland, död 24 december 1974 i Bayswater, London, var verksam som fotograf huvudsakligen i London efter 1945 och tog många svartvita porträttbilder av konstnärer och författare. Wikipedia.

 Om inte är det heller inte förvånande trots att hon rörde sig i de konstnärliga och intellektuella kretsarna i det sena fyrtiotalets London och Paris. Och fotograferade. Som sagt porträtt och ofta bilder där personen interagerar med sin miljö. Det är alltså bilder där ateljéerna har en bärande roll i berättandet. 
  Jag hittade en publikation med Kars bilder utgiven av National Portrait Gallery i London i samband med en retrospektiv utställning av hennes verk (Myrorna 49kr). Det är fint svartvitt fotografi (understött av en mycket bra repro). Det är långt ifrån spontanporträtt men likafullt finns det en slags omedelbarhet i bilderna, sånt som bara går att åstadkomma när fotograf och objekt känner tillit, "on speaking terms" så att säga. Och vilka är de porträtterade? En del av de stora namnen i 1900-talets konsthistoria finns med men också rätt många man kan anta vara rätt okända idag.
  Att Ida Kars är en som jag förmodar är en rätt bortglömd fotograf beror på, ja vadå? Att bilderna hunnit bli daterade? Att Ida är kvinnlig fotograf? Att motivvärlden är rätt avlägsen? Det kan man spekulera i. Och fundera vidare runt frågan om bilders bäst före-datum, om mängd i förhållande till uppmärksamhet och annat som hör dit. 

Mer om Ida och en ingång: https://sv.wikipedia.org/wiki/Ida_Kar

Mormor– ett porträtt

Först som sist. Det här inlägget handlar inte om fotografi.

På väggen har vi en teckning ritad för flera år sedan av ett då tioårigt barnbarn. Bilden är gjord i ett sammanhang då familjen är samlad, gissningsvis en julaftonskväll eller så. Det här är en bild som fortfarande fascinerar mig och den tål en bildanalys.
  Personen i mitten är mormor (min fru). Hon dominerar bilden av förmodat två skäl, hon är motivets huvudperson som dyker upp först i teckningens tillblivelse, hon är i egenskap av mormor äldst, viktigast. Mannen till höger är barnets pappa väsentligt mindre där tecknaren också noterat det lite spretiga skägget. Den lilla flickan till vänster är lillasyster.
   Bakgrunden, en akvarell föreställande ett skärgårdslandskap i oväder. På var sida skymtar andra tavlor, igenkännbart återgivna. På bordet ett som det ser ut korsord under läsning, ett vinglas, en skål med nötter (?) och en upp och nervänd bild framför lillasyster. Lägg märke till att korsordet också vänt upp och ner. 
   Oavsett om betraktaren faktiskt känner till situationen går det att läsa ut olika saker, som hemmiljö, familj, helgdag, gemenskap.
Mormor är som sagt störst därefter minskar storleken på de återgivna. Intressant är att pappan är väsentligt mindre än mormor, inte bar på grund av att han ska få plats i bildytan, han är redan beskuren. Och att lillasyster är så otroligt mycket mindre. Viktigheten illustreras med storlek.
   Det här är ett värdeperspektiv, något som de gamla egyptierna pysslade med. 

Trots perspektivets överenskommelser är återgivningen av växter och djur naturalistisk, såväl som människornas proportioner. Däremot inte ögats placering i ansiktet, likaså axelpartiets vridning i förhållande till figurernas bäcken. Prova det själva, om inte annat en bra stretchövning.

Förutom värdeperspektiv och beskärning av motivet till ett utsnitt finns en intressant aspekt, som ligger nära det perspektiv och utnyttjande den spanske barockkonstnären Diego Velasquez använder i målningen "Las Meniñas" där konstnären utnyttjar ett slags omvänt perspektiv. Vi ser en prinsessa i mitten omgiven av två hovdamer, den ena har sin uppmärksamhet riktad mot den lilla prinsessan, den andra i en nigning och blicken riktad mot en tänkt betraktare. Till höger en dvärg, en gosse och en hund. Till vänster står målaren med pensel och palett framför en uppspänd duk som vi ser baksidan av. Vad målar han av? Den frågan besvaras i spegeln i rummets motsatta ände. Kungen och drottningen som står modell och prinsessan med sin hovdamer kommer in för att se vad mamma och pappa håller på med. Bildbetraktarens perspektiv är kungen och drottningens. 

Ungefär så kan vår teckning tolkas. Vi ser det tecknaren (konstnären) ser. Tecknaren avbildas till vänster, det är  bilden på bordet  som lillasyster har ritat.
Att vår tecknare förutom värdeperspektiv och utsnittets möjlighet också accentuerar  sånt som skägg, mormors rynkor och hårknut, glasögon  och hennes ögonlock, blicken vänd nedåt mot korsordet. Som ligger upp och ner, beroende på vad? Att det faktiskt gjorde det eller för att lillasysters teckning också gör så.

Eller, det kanske handlar om fotografi i alla fall. Fotografi är ett språk med bildens grammatik oavsett det är hemmamys i soffan, politik, blåmesar eller vad det nu vara månde.