Omvänt perspektiv

Och vad kan man nu tänka om landskapsfotografi?

I senaste numret av Turist, Svenska Turistföreningens tidning finns en intressant artikel om foto (https://www.turist.se/den-nya-naturfotografin-vi-skriver-konsthistoria-med-selfies/). Faktiskt mer intressant än jag först tänkte. Landskapsfoto är inte riktigt min gren,  även om jag och sannolikt de flesta andra fotografer tagit många bilder som så att säga landat i landskapsfotografiets härad. Men det som är intressant i den här artikeln är hur fotografen själv agerar staffage och blir en slags ställföreträdande upplevare. Figuranten är alltså inte enbart en måttstock för att visa landskapets storhet, här blir även figuranten en slags måttstock över upplevelsens dignitet. Fotografen är den upplevare vi som vi betraktare just blir betraktare till. Och då gör jag kopplingen till den tysk-svenske konstnären Caspar David Friedrich som också figurerar i artikeln. ( Ja, så väldigt svensk var han väl inte men då Greifswald där han var född på den tiden tillhörde Sverige så blev medborgarskapet svenskt. Även om han talade tyska.) När Friedrich målar sina landskap, berg, skogar, hav, allt i romantikens anda så finns nästan alltid betraktaren med. Vänd från oss. Men betraktaren är inte Friedrich själv utan snarare en ställföreträdande betraktare, en anonymitet med vars hjälp vi kan tolka och uppfyllas av storslagenheten och den existensiella kraften i landskapet.
Om detta beror på tiden, tekniken (oljemåleriet inbjuder nog inte till självporträtt på det sättet) eller om det tidens anda kan man spekulera i.
Min spaning är dock den här. Caspar David Friedrich föddes 1774. Knappt tio år tidigare, 1765 föds Nicéphore Niépce i Chalon-sur-Saône .  1824 målar Friedrich "Kulle och åker" ( för övrigt en målning som arkitekterna bakom Skogskyrkogården i Stockholm  Asplund och Lewerentz möjligen inspirerats till när de planerade den numer världsberömda dungen uppe på höjden i kyrkogården.) 1826, två år senare framställer Niepce de första fotografiet, en utsikt över gården i Le Gras, låt var inte ett regelrätt landskapsfotografi men utomhusmotiv och skönjbar horisontlinje. Och resten är historia som man brukar säga. Inom tjugo till trettio år är fotografiet en bildteknik att räkna med. Ett nytt verktyg i konstnärernas verktygslåda. Och när torrplåtarna kom även ett flitigt utnyttjat skissverktyg. Otaliga är de impressionister, expressionister och andra -ister som under 1800-talet tog genvägen via fotografiet. Det skulle Caspar vetat om. Och  Nicéphore,  han också.

( Eftersom jag inte är någon flitig landskapsfotograf, åtminstone inte av rang får det bli en bild på ett annat märkligt fenomen som uppstår när den urbana människan hamnar ute i naturen. Det lär kallas rock balancing. Saker ska ju bevars heta nåt på engelska nuförtiden.)

Postat 2019-02-20 17:16 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

En historisk bild 16 mars 1968

Om det inte varit för att Sergeant Ron Haberle, tillika arméfotograf och hans skrivande kollega Jay Roberts hade det säkert varit svårare att leda till bevis vad som hände i Mylai även känt som Son My den 16 mars 1968. Jag hittade härom dagen en bunt LIFE i ett undangömt hörn av lägenheten. Bland annat det här numret från 1970. Ett reportage över sex uppslag om massakern i Son My. Ron Haberle och Jay Roberts uppdrag den dagen var att dokumentera Company C´s uppdrag . Att eliminera vietcong i byn  Mylai. Eliminera är ett militärt ord som betyder skjuta ihjäl. Ron hade för övrigt  tre kameror med sig. Man bör vara väl utrustad. Tjänstekameran hade han laddad med svartvit film, i de två privata satt färgrullar.
 Bilden här på högra sidan är nog  en av de mest ikoniska från Vietnamkriget. Bland annat vävde textilkonstnären Maria Adlerkreutz en gobeläng med bilden som en central del.  Något som förundrar mig är att Ron och Jay klarade av att vara registrerande under den här massakern. De bidrog med text och bild som  när det publicerades fick kriget att vända, mycket beroende på den egna amerikanska oponionen som nånstans där förstod vidden av Vietnamkriget. Men de bidrog också med bilder som fortfarande vittnar om och får oss att förstå krigets fullständiga dårskap.

Postat 2019-02-17 16:03 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Det är snyggt ljus i katedraler

Eller domkyrkor, kan man också säga. Jag brukar göra en liten fotopromenad i katedralen  då och då. Alltid medsols. Det är alltid på ett eller annat sätt snyggt ljus därinne. Och lite folk som liksom oavsett religion eller annat går ner en aning i tempo. Och eftersom en domkyrka ligger i en urban miljö och har gott om spår av mänskligt liv, både nutida och dåtida så kvalar miljön in i gatufotografins domäner. Borde man kunna tycka. Denna dag är det asiatiska inslaget påfallande.
Till kvällen tog jag mig för att mixtra lite i "shoppen". Och nånstans i den processen så lämnas det dokumentära till förmån för något annat. Exakt när bilden gör hoppet är dock för mig förborgat. (förstora)

Första bilden är originalbilden. Raw som nästan alltid. Även om ljuset alltid är fantastiskt i detta rum så är det vissa dagar påfallande svagt varför det blev lite granna för mycket ISO, och lite mer brus än önskvärt. Fast nu fortsätter oskärpans år på obestämd tid har jag tänkt...

Bild 2 har blivit svartvit. Inget nämnvärt krångel med den. De välbekanta dragen i spakarna för att få in svart och vitpunkt. En del justering  och beskärning är så klart redan gjord i CR. En liten manipulation dock. Jag lägger på ett högpassfilter och ställer in det som klart ljus. Därefter gör jag en lagermask och målar på lite lite extra skärpa på flickans ögon.


Bild 3. Eftersom jag tycker att bakgrunden är lite rörig bestämmer jag mig för att dra ner ljuset. Det får bli ett nytt övertäckningslager med lagermask så kan jag måla på mer mörker och applicera lagom mycket opacitet på lagret så effekten känns rätt. Och det är väl här nånstans berättelse, tolkning byter spår. En denotation tillkommer. Mörker.

 

Bild 4. Nu drar jag på ytterligare svärta med ett nytt övertäckningslager. Och lite gammal hederlig efterbelysning. Fast här slog det kanske i taket. Eller? Det är inte lätt att veta när bildens trovärdighet upphör. Och den här bilden är kanske mer av ett skolexempel än en väl vald genomtänkt utvald bild. En hel del mer finlir kan man så klart göra och en originalbild med högre kvalitet är aldrig fel. En god nytta har jag alldeles oavsett av min gamla friköpta laptop som har ritskärm och penna. Ibland är det roligt med lite pyssel på kammaren.

Postat 2019-02-15 15:06 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Gatufotografihistoria

Den som följer den här bloggen kan ju tro att skribenten är helt besatt av frågan om gatufotografiets väsen och uttolkning. Och, nej så är det inte. Det är faktiskt fritt fram att fotografera och skildra som man vill efter eget huvud, förutsatt att man inte kränker någon eller begår något brottsligt. Punkt efter det.

Nyfiken farbror. Piazza Camillo Prampolini. Reggio Emilia.

Men jag är lite intresserad av fotohistoria kan inte låta bli att grunna på sånt här, till exempel när uppstod genren gatufotografi. Det finns ett skäl till och det har med läsningen av bilder att göra. Bilder kan så att säga få en "manual" i hur de ska eller bör läsas. Det är nog för övrigt också den "manualen" som kan påverka oss när vi läser äldre tiders bilder tagna i urban miljö.
Sannolikt är det så att genren gatufotografi är  rätt mycket yngre än vad man kan tro, men det  finns en skillnad mellan USA och Europa, genren uppstår troligen tidigare i Amerika. 
Om man gör en liten snabb, högst ovetenskaplig bläddring i svensk fotolitteratur och fototidskrifter så dyker begreppet upp anmärkningsvärt sent. I Aktuell Fotografi 1-88 återfinns ett snabbporträtt om Harry Callahan signerat Rune Jonsson. Där nämns ordet gatufotografi. I tidningen Foto 9 2006, ett reportage om Eric Meola läser man att han fotograferar gatuscener. I Aktuell fotografi årsbok 79, ett reportage om Winogrand skrivet av Ralph Nykvist nämns inte ordet alls. Vilket kan tyckas konstigt.
I tidigare utgåvor av Fotografisk årsbok lyser även där begreppet med sin frånvaro. Vågar man sig på en gissning att gatufotografi som definition uppstår någon gång under 1980-talet första hälft? Och när uppstår den som "instruktion"? Det är högst sannolikt att "instruktionen" eller manualen uppstår ett antal år senare. Den tysta överenskommelsen om hur ett gatufotografi bör se ut. Det kan såklart betraktas som en fråga av kuriosakaraktär. Som jag upprepar med en dåres envishet. Men jag hävdar med bestämdhet att definitionen av en bild styr läsningen mer än själva utförandet. Bilden befinner sig alltid i ett slags limbo mellan fotograf och betraktare. Instruktionen för läsningen finns inte inbyggd i bilden. Den ligger så att säga utanför, i konnotationen och bildens kontext. 
Det blir enklare så.

Fortsättning lär följa...

Postat 2019-02-13 18:32 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Två (?) frågor om gatufotografi

När uppstod begreppet, läs genren gatufotografi? Jag söker och googlar och letar i litteraturen men hittar ingen tidpunkt. Det finns lite svävande ordalag om att HCB skulle vara en av de första, men han såg sig inte själv som någon street photographer. Eller vad det nu borde heta på franska. Faktiskt, väldigt få om ens någon av den tidens fotografer betraktade sig som gatufotograf eller sysslade med gatufoto. Flanörer, samtidsfotografer, miljödokumenterare. I en del litteratur sägs det att begreppet dyker upp då och då i fotohistorien och ett ökat intresse för att fotografera på gator och torg blir synligt i bildflödet. Egentligen handlar det kanske mer om att en viss typ av fotografi uppmärksammas mer i vissa perioder. Det är kanske så att uppmärksamheten har sitt ursprung i var och hur bilder publiceras. Det är kanske historiens behov av vissa bilder som avgör. Det är kanske så bildredaktörer styrts. Ett finger i luften. 


Frågan om Daguerres skoputsare är ett av de första gatufotona i fotohistorien brukar väl dyka upp då och då. Och Atget, och längre fram Kertez. Eller Brassai med kameran på stativ i den parisiska natten. Ja, som sagt, men begreppet? Nån som vet?
Man tillskriver gärna begreppets ursprung till den tekniska utvecklingen med små smidiga och lätthanterliga kameror typ Leica med flera, eller Rolleiflexliknande apparater. Och det har så klart haft sin betydelse. För sättet att fotografera. Men det är inte där begreppet gatufoto uppstår.
Som sagt, vem sitter på svaret?

Postat 2019-02-11 20:19 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 3 ... 56 Nästa