Omvänt perspektiv

Porträtt och en eller annan tanke om det

Den här exponeringen har femtio år på nacken. Ursprungligen en Kodachrome men gråskalad i dagens digitala värld. 135:an kort skärpedjup trots rätt mycket ljus. Och medljus dessutom. Jag gillar bilden på Lena. Och som kan förstås, jag trålar runt i negativpärmar, diabilder (de som  finns kvar), kopior.
   I porträttfotografi-genren finns en och annan maxim. Sålunda ska porträtt gärna fotograferas med så kallat Rembrandtljus. Då blir det bra. Garanterat.
   Men kan man fotografera porträtt i medljus? Eller strax intill. Kan man tolerera oskärpa, om än lite och mest beroende på ett kort skärpedjup. Vad tillåter den digitala världens bildnorm?

Postat 2024-04-14 19:12 | Läst 221 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Ken Loach och lite grann om streckoriginal

Först av allt. Jag måste flagga för en av mina favoritregissörer, Ken Loach och en fin och välgjord dokumentär på SVTplay  Passa på att se den. Alla kanske inte gillar hans patos. Han är ju uttalad socialist. Engelsk sådan dessutom. Den allra senaste, the Old Oak har jag inte sett ännu, men väl Sorry, we missed you om att överleva i en gigekonomi, Me–Daniel Blake om sjukförsäkring och utförsäkring (och om människors vilja att göra rätt för sig men i en moment 22-liknande verklighet). Det om det. Ken Loach är också känd för filmen Kes-falken från 1969, en sån där rulle som brukar ingå i filmkunskap kurs A. Och en sån där film man bör ha sett. Gör det. Det om det.

Det här med bitmapp, eller streckoriginal som vi sa en gång i tiden. Ett fotografi kan ju lämna den som vi definierar fotografiska världen och gå vidare i någon form av reproducerande teknik. Idag görs det med ett par knapptryck i Photoshop, men i en annan tid krävdes en del utrustning, eller fototekniskt mixtrande. Som till exempel en reprokamera.

En sån här bild är väl fortfarande att betrakta som en fotografisk återgivning av verklighet. Men ganska långt från vad vi i dagens digitala fotoverklighet uppfattar som fotografisk kvalitet där stort dynamiskt omfång och knasterskärpa är målet. Ett streckoriginal är onekligen motsatsen.

Och man kan göra bilden i någon färg om man vill. Det är fortfarande en bild som associerar till det fotografiska. 

(Tack Maria som ovetandes var motiv för denna bild, en ungefär femtio år gammal exponering. Pentax Spotmatic och gissningsvis ett Tokina 135 mm.)

Postat 2024-04-13 20:16 | Läst 227 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Eskofot, repro, dekorfärg och lite annat

Jag skrev för några gånger sedan lite om min karriär i en av fotografiets utkanter; produktfoto, illustration och liknande ting. En reprokamera var naturligtvis inte helt nödvändig men jag kom över en Eskofot mer eller mindre av en slump. Fler än jag här på FS har säkert erfarenhet och minnen av  processerna runt reprofoto.
   Reprokameror fanns i flera fabrikat, Agfa byggde ett par modeller, Eskofot några. Alla mer eller mindre utrustade med olika finesser som exponeringsautomatik (som alltsomoftast visade fel), vakuumbord, utbytbara objektiv med mera. Den vanligaste storleken var de som stod på golvet med vertikal linje. Format 100x140x80 cm (lbh) och en vikt runt 70-80 kg. På ett höj och sänkbart bord i nederdelen placerade man den tecknade, målade eller fotograferade bilden. Bilden exponerades med hjälp av ett par halogenrör  på var sida om bordet. Ett objektiv monterat på bälg förde ljuset vidare till en glasskiva på toppen av kameran där ett ljuskänsligt material placerades. En vev på manöverdelen av kameran justerade bordets höjd, en vev bälgens utdrag, det hela inte helt olikt en klassisk förstoringsapparat, vilket man faktiskt  kan säga att en reprokamera i någon mån var.

(Bilden lånad från någon branschsida.Oklart vilken.)
   Det fotografiska materialet var ortokromatiskt och gick följaktligen att hantera i rött ljus. Ville man reproplåta fotografier behövde man ett lämpligt raster som placerades mellan fotomaterialet och ljusbordet. Raster var dyra, men med tur och kontakter gick det att komma över ett med rätt linjetäthet som matchade den upplösning man ville ha i bilden. Med upplösning menades hur pass små rasterpunkter man önskade. Om originalet skulle vidare till offset eller till silkscreen avgjorde rastertätheten. (Ett raster som var mindre än masktätheten i silkscreenväven ställde till det.)

En bild som från början är ett foto, därefter avtecknat med tuschpennor, reprofotograferat, inlagt i ett tryckoriginal, därefter skickat till tryckeri.

( Gråskalebild. Rastrerad med  45 linjer per tum. Störs nu inte av ett eventuellt rutmönstret i bilden. Det beror på interferens mellan rastertäthet och  din bildskärms upplösning. Sånt hade ingen betydelse i den analoga tryckvärlden.)


  Fotopappret eller den genomskinliga filmen, ungefär som ett OH-blad, framkallades med enbadsframkallare i en särskild frmkallningsapparat med roterande valsar och en distans. Negativet på ena sidan distansen och positivet på andra sidan. Positivet, den färdiga bilden, ett streckoriginal eller bitmapp som en digital generation nog kallar det var slutresultatet. En bild i svart och vitt. Inget däremellan. Gråtoner skapades med rasterpunkterna. Eftersom framkallningsvätskan var dyr och hade kort livslängd samlade jag gärna på mig jobb i hög. 
   Och sen då? Det fotografiska positivet monterades på matt ritfilm och utgjorde underlag för en tryckfärg. Det kunde kombineras med andra positiv  och passades noggrannt in med passmärken. Skalpellen var ett synnerligen viktigt verktyg i lådan. Och ljusbordet var ett måste. Rubriker och texter lades in (det här var i gnuggisarnas, Letrasetarkens förlovade dagar).Och färg då? Där lämnar vi över till tryckeriet. Ett monterat underlag blev underlag för en tryckfärg i offsetpressen. Tryckunderlaget, eller deloriginalet fotograferades och överfördes till ljussensibiliserad aluminiumplåt för att sen tryckas. Och i tryckpressen avgjordes färgen. Man använde vad som kallas dekorfärger, förutbestämda nyanser vilka fås fram genom blandning av ett femtontal noggrannt specificerade färger. Pantone var och är systemet som gäller i Europa och på många andra ställen i världen. (Den nyfiket lagde  har säkert hittat inställningar för sånt här i Photoshops färgväljare och andra ställen.) Med två deloriginal kunde man trycka med två färger, nåt som kunde utnyttjas både expressivt och kreativt i affisch och omslagsbild. När man kom upp i fyra deloriginal hade man slagit i taket och fyrfärgstryck, cyan,magenta, yellow, black blev alternativet. Den proceduren var åtminstone för mig aldrig aktuell och gjordes bättre och smidigare direkt av tryckeriet. Oavsett om det nu var en monteringsbeskrivning eller en musikaffisch.

Allt det här görs numera digitalt. Inte sällan med ett fåtal knapptryckningar. The times the are changin´. 

Postat 2024-04-12 18:53 | Läst 270 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Den siste äventyraren

Lite granna onödigt kom det ytterligare snö under natten. Man får backa bandet. Trädgård och jordbruk får anstå. Kvällen kommer med småregn och dimma utifrån fjärden. Lite pyssel i en hårddisk istället.
   Det kom ett dödsbud härom veckan. Erik, den siste äventyraren har gått ur tiden. Och när jag skriver äventyraren så menar jag det, han som körde motorcykel kors och tvärs genom Europa, gjorde en massa spännande saker, som liftade till Colombia och blev kvar där med fiskesafari som födkrok. Det var nog Venezuela ett tag också. Colombia  lär inte vara helt hälsosamt att vistas alla gånger. Och fiskesafari, här var Erik en auktoritet om jag förstått saken rätt. Rikt och märkvärdigt folk anlitade honom. Eriks liv var förmodligen betydligt mer sammansatt och spännande än vad man kan tro. Du hade ett eget band också i det sena  sjuttiotalet. Jag lirade med dig och minns särskilt en av dina låtar, jag har den fortfarande i huvet, den som liksom landade i min egen upptäckt av en brasiliansk saxofonist, Gato Barbieri.Och där är traderingen igen.
   Men så kom beskedet. Vi hade väl inte så mycket kontakt men Facebook fungerar överallt det är liksom det där att Erik, du ska ju liksom alltid vara i djungeln. Men en aggresiv malaria kan nog fälla den starkaste. Du är i minnet bevarad.

Jag surfar runt i en hårddisk, och det är rätt disk jag tog med ut till ön. Den med alla scannade negativ. Här finns bilderna, historien. Vart tog du vägen? Vad gör du numer? Alla gamla kompisar, alla kärlekar, alla de andra som passerat. I det som kallas ett liv. Det är lätt att bli lite högstämd.

Pentax Spotmatic med Tokina 135 mm. Kodachrome konverterat till svartvitt och den vanliga plus-x simuleringen . Lite ute på hal is ändå när jag jobbar med den bärbara datorns egen skärm. Men siffrorna verkar visa rätt iallafall.

Postat 2024-04-05 19:01 | Läst 271 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vardagspyssel och lite fri lek

Efter gårdagens nordliga kuling och snöyra, och de sista exponeringarna på en rulle Fomapan 200. Snö och gråväder passar bra för svartvitt, och en kamera som inte bryr sig om stelfrusna batterier. Analogt fotograferande, det blir färre bilder och inte nödvändigtvis bättre för det. Men kanske annorlunda. Mer lågmält kanske.
   Här sitter ett 24mm/2.8 på. Ett objektiv och brännvidd som möjligen har det goda med sig att det hyperfokala omfånget är förlåtande. 
Men den här dagen bjuder på sol som gör vad den kan för att smälta den snö som föll i går. Ett utmärkt tillfälle att klyva en halv kubik ved. Klyva ved, på det moderna sättet med hydraulisk vedklyv är en rätt behaglig syssla. Man gör nåt. Som inte kräver så mycket tanke. Och det blir nåt. Man tänker. 
   Min mobiltelefonoperatör undrar om jag inte drömmer om en ny Iphone 15 och jag överväger om jag inte ska svara. Nej. Jag drömmer mer om att Putin ska snubbla i nån marmortrappa i Kreml och bara dö liksom. Gärna i åsyn och med hjälp av några ärkeänglar eller ett antal apokalyptiska ryttare, alltså lite dramaturgi i det hela.  Och Lavrov, om. en timme eller två, förbered dig. Nu har inte jag nån direkt tumme med högre makter, men vore det inte på tiden att det händer nåt. Nåt gammaltestamentligt. Lite action. Och detta sker nu allom till varnagel. Det finns inga kryphål. Som de säger på TV - Nu kör vi!
   

Postat 2024-04-04 23:15 | Läst 282 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 175 Nästa