I en annan tid

Att dyka ner bland pergamynfickorna och sjuttiotalets negativ är roligt, och tidsödande. Scanning tar tid och alltför ofta är kvaliteten om inte miserabel så åtminstone anmärkningsvärt oskarp. Inte alltid, men gärna oskarpt i  de bilder som hade varit roliga om de hade haft lite identitetsunderlättande skärpa i sig. 
Oklar tidpunkt, skulle kunna vara nånstans mellan 73 och 75, sannolikt är det direktsändning på gång och  platsen är studio Ett i TV-huset på Gärdet. Ett estradprogram? Ungdomlighetsgraden bland  deltagarna på gradängen verkar vara rätt hög, och visst är det en liten orkester med notställ och allt där framme. Längst fram sitter programledaren som jag inte kan identifiera. Och vad gör jag själv där? Sannolikt en musikinspelning. 
Negativet får mig att på mycket osökta vägar bläddra lite i boken "När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen- om sjuttiotalets svenska barnprogram" av Malena Janson (karneval förlag). Malena Janson är doktorerad filmvetare och kulturjournalist.  Kan rekommenderas .

2019-11-18 19:27   syntax

Den moderna digitalkameran har ett stort fel - den tog inga bilder på 1970-talet eller däromkring. Man får hålla tillgodo med det man åstadkom då.
Själv var jag yrkesverksam fotograf under det årtiondet. Därför är mina bilder skarpa - och även rena, nu när jag tar fram dem ur negativfickorna.
Nåväl - nu kan man ju skärpa digitalt, fast med vissa begränsningar. Man kan inte skärpa det som inte finns - det måste alltså finnas någon slags grundskärpa från början

Svar från mombasa 2019-11-19 10:41

Nej sånt sant, jakten mot den perfekta skärpan är mycket i mycket digitalkamerans förtjänst eller orsak. På den tiden satt mycket ofta Tri-X i min kamera och 1600ASA gällde särskilt om det var reportage eller scen och musik. Scenbelysningen har också förbättrats avsevärt sen den tiden med bättre ljuskällor och en helt annan medvetenhet vad ljussättningen gäller numera. Det fanns också en acceptans vad gäller den skarpa kontrastrika hårda oskärpan i det årtiondet. Tittar jag däremot på de produktbilder jag fotograferade (yrkesmässigt) så är det en helt annan skärpa och tonkurva. Så gjordes de också i kontrollerat ljus med Hasselbladare på stativet. Och finkornig film, Panatomic X eller Ilford Pan F.
Vissa pergamynfickor av äldre kvalitet har förutom att de gulnat kraftigt en tendens till att bli spröda och släpper ifrån sig mycket små partiklar. De skapar så att säga dammet själva, det damm som de är avsedda att skydda mot. Ett amerikanskt märke Vue All, som du säkert känner till marknadsfördes som "museum-quality". De har den fördelen att de inte alstrar damm. Om statisk elektricitet och risker med plast och negativ känner jag själv inte till något om.
Och vad gäller skärpa så gäller naturligtvis att det måste finnas grundskärpa. Skärpning ska helst ske på ett sent stadium i processen eftersom skärpningens ökning av kontrasten ofta leder till att dammprickar och annat förstärks. Spara retuschen till sist gäller fortfarande.