Gatufoto på tapeten igen.

( Återanvändning av bild. Har haft den i en blogg för några år sedan. Gillar den fortfarande Får man gilla sina egna bilder? Ja, det får man.)

En tanke som skavt i mitt huvud ett tag nu är en krönika här på FS, signerad Sara Arnald och den berörde gatufotografiet. 
Citat: Det är inte av intresse att dokumentera världen på samma sätt vi gjort de senaste hundra åren. Vi behöver hitta andra miljöer, verktyg, vinklar och metoder för att skildra vår omvärld och relationen till den.
Och jag undrar då spontant och eftertänksamt, hurdå? Ja, det är kanske så att gatufoto är en genre som har överlevt sig själv. I en tid när alla är fotografer, när alla har en kamera till hands, när kameran dessutom ständigt övervakar oss.
Eller måste man bekänna sig till en genre? Är inte genrer av den här typen ganska lika olika konstnärliga manifest, ack så populära under nittonhundratalets modernistiska epok. Manifest författade på rökiga kaféer i St Germain Paris eller på mahognybruna ölställen i ett regnigt Wien. Under entusiasm! Så här ska äntligen konsten befrias! Vi är framtiden!

Att beskriva sakernas tillstånd är en sak. Att GF är en genre som kanske gått lite granna i stå. Det är inte här man hittar det intressanta fotografiet. Därmed naturligtvis inte sagt att det inte finns bra gatufoto. Frågan är i de fallen, varför funkar viss GF medans annan inte gör det? Och att påståendet att det finns bra gatufoto i sig betyder att det finns ett gatufoto som är mindre bra. Och att en sådan fråga kan bli högst relevant i sammanhang som fototävlingar, priser, stipendier med flera utmärkelser. Vilket är en fråga som kan diskuteras vidare.
Och nu ett associationshopp värt namnet.  Tänk dig själv, du erhåller en medalj på Parissalongen 1872, 1874. Hyllad, fjäskad, en plats i salongerna? Och hur det gick för kollegan Claude Monet som blev hånad och näst intill dragen i smutsen av det borgerliga franska etablissemanget när han ställde ut sin målning l´impression samma år? Vem minns din medalj? Vilka minns Monet? Vem drog nitlotten? (Medaljörerna på Paris salonger är nu saligen bortglömda, medans Monets, och de övriga målarna, de så kallade impressionisterna är själva starten på den moderna konsthistorien. Och så även bildhistorien där den fotografiska bilden vart efter tar allt mer plats.)

Men duger nu inte gatan längre som miljö? Jo, det borde den nog göra men om infallsvinkeln ständigt är liknande – gatan som en teater, är det kanske dags att betrakta gatan som en verklighet i stället. Och om man tänker andra verktyg. Tänker vi brännvidder eller annan utrustning som gör att perspektivet ändras. 
Man kan alltid ställa frågan som Sara Arnalds gör. Men hur besvarar man den ? I handling? Nåt för det nya decenniet att klura ut kanske?

Om trivialfotografiet och lite annat

Såg en rätt kul dokumentär på SVT play. Om polaroid, trivialbildens viktigaste apparat som blev konstnär på gamla dagar.

(Fotograf i färd med att samla bilder för uppläggande och därmed efterföljande gillanden på sociala medier.)

 Och från en sak till en annan. Att lägga ut sina bilder på olika forum är naturligtvis ett sätt att bli bekräftad. Men det finns uppenbarligen olika sätt. Man har olika "ytor" som det ibland heter.  Jag hänger mest på FS, där kan jag läsa intressanta synpunkter på ditt och datt, allt från obsoleta objektivkombinationer och andra teknikaliteter, viket är mycket roande och intressant till betraktelser om vardagens händelser. Som sagt, hängivenheten är fascinerande och ett mycket positivt inslag i tillvaron. Jag får mitt lystmäte av fåglar, lite rapporter om vad som händer ute i provinsen, intressanta bildexperiment och en hel del bilder hämtade ur olika fotografiska genrer.
Jag skriver då och då. Det är ett bra sätt att försöka hålla fingrar och tangentbord igång. Och jag skriver om lite ditt och datt som intresserar mig, som fångat min uppmärksamhet. Tempot bland bloggarna är ganska lågt. Man hinner oftast med och vissa frågor dyker upp med mer eller mindre cyklisk regelbundenhet vilket gör att det är lätt att hoppa in i en debatt. ( En mig bekant bloggare har gått så långt att han skriver inlägg och svar på trådar i förväg så att han har ett förråd att ösa ur när det är dags, med  försvaret att de flesta frågor som dyker upp i bloggarna ändå är förutsägbara. Detta sker dock inte på FS utan på ett helt annat forum.)

Facebook är den plats jag läser delade inlägg, väldigt sällan fotorelaterade. Ofta ser jag hembygdsbilder, inte sällan i grupper som lägger  ut bilder vilka gärna emottas av "Fiina bilder!" i kommentarsfältet. I min värld är FB en plats där jag oftast ser trivialbilder och en hel del bilder vilka ligger nära kitschens domäner

Instagram är jag inte så flitig på själv. Jag har lite svårt för gränssnittet. Här hittar jag mer av kvalitetsbilder än i FB. Men det beror kanske mer på det flödet jag har upprättat. MoMa, Guggenheim, Musée dÓrsay med flera. Och många bra fotografer. En skillnad mellan FB och Insta är att på Insta agerar fotograferna som individer, här gömmer man sig inte i en grupp som exempelvis Street photography och liknande. Naturligtvis finns ett flöde av trivialbilder här också. Jag tycker för övrigt att begreppet trivialbild är ett bra uttryck. Eller vardagsbild, minnesbild, allemansbild.

Sen är det där med gillanden. Det finns väl en kvalitet i det också. Beroende på tempot i "ytan". Ett gillande på FS kräver mer av gillaren än på Insta eller Fb. Mer värt liksom. Men det är kanske inte det som är mest eftersträvansvärt. Att ingå i ett slags sammanhang är kanske viktigare. Återkommer nog om detta.

Nu gör jag lite reklam

för den här kalendern som ges ut inför 2020. Vi fick ett exemplar som present i går. Jättefin och man blir alldeles varm i knäna.
Du kan köpa den i Stockholm, än så länge oklart var eller hur. Återkommer. Som sagt all vinst tillfaller de 13 medverkande.
Ingela S står för det utomordentliga fotografiet. 

Intresse, motivation, talang och så vidare.

Eller hur man nu blir en duktig fotograf

Att bli duktig på något är en intressant och ofta uppkommande diskussion. Den ligger dessutom snubblande nära diskussioner om svensk skola och skolans resultat. Alla har ett recept, men få gör nåt åt det.

Men först, ska egenskapen leda till att man blir en duktig fotograf i termer av yrkesmässighet? Eller en skicklig fritidsfotograf? Det går så klart inte att svara på. Det vet man först senare. Intresset kittlas väl oftast av en inneboende nyfikenhet. Att lära sig det tekniska blir då en relativt enkel process. I bästa fall ska man kanske säga. Det finns många stenar att snubbla på även i detta till synes enkla kunskapsinhämtande. Bara för att man själv såg det som ett lappri betyder ju inte att alla kommer att göra det.
Att sedan lära sig elementa om ljus och komposition är en annan sak. Det är inte alltid helt lätt att förklara, även om man får förutsätta att adepten har en hel del hum om vad ljus och skugga innebär. Och vad poängen med komposition ligger. Men fortfarande kan nyfikenheten vara själva motorn. Det finns en viss likhet mellan att fotografera och att köra bil. Det är inte så många spakar och pedaler att hålla reda på  men det behövs en del inlevelseförmåga för att planera körning och förutse det oväntade, precis som i fotograferandet.
Jag undviker ordet talang eller begåvning. För vad betyder de orden? Vad är en talang? Hur har den uppstått? Finns det en särskild avdelning för talangegenskaper i DNA-spiralen? Låter frågan vara obesvarad.

Och här nånstans kommer också tanken om "grit", uthållighet ibland uttryckt som hängivenhet, in i bilden. Begrepp som jag personligen vänder mig lite mot. Det är förvisso ett bekvämt sätt att uttrycka något som egentligen är ganska diffust. För vad är egentligen uthållighetens smörjmedel? Hur orkar man vara uthållig?
Att besitta uthållighet är inte enbart förmågan att kunna visualisera sitt mål utan också ha så mycket på fötterna att målet också blir möjligt. Rimligt genomförbart. Och det är där som den praktiska kunskapen, pedalerna och spakarna är själva basen. Som man kan bygga hängivenheten på. 

Om det är en yrkeskarriär som hägrar krävs nog ett visst mått av social kompetens. Därmed inte sagt att man måste vara social för att bli en framgångsrik fotograf. Framgång stavas inte enbart yrke. Framgång kan också bero på i vilken genre man är verksam.
Och hängivenhet? Är den kanske sprungen ur den säkerhet och tillit man känner inför sin förmåga att lösa en uppgift.

Och sen får man inte glömma bort den andra sidan av bild och foto. Mottagaren, läsaren. Den som tolkar fotografens möda. För att vara en bra fotograf är också att ha en publik som avkodar, läser bilderna, förstår berättelsen och då helst på ett i fotografens perspektiv, positivt sätt.

( Det här bloggavsnittet är skrivet efter läsning av en välbesökt och mycket intressant blogg här på FS. Men istället för att fylla på en tråd kan man diskutera i sin egen blogg. Bilder från en provkörning av nya kameran. Xpro2. Fuji 23/1.4. Här nånstans får nog utrustningskontot stanna. Jag anser mig för övrigt inte vara gatufotograf. Genren är förvisso intressant, den har så många uttolkare och är så sammansatt. Men mörkt och regn är ju en bra testbana för utrustning, om inte annat.)

Undrar om Tolvskillingsoperan är ok?

För den där Brecht, han var väl kommunist eller nånstans ditåt, och den där Weill skrev ju helknäpp musik. Modernt typ, har jag minsann hört...

Tolvskillingsoperan på Folkteatern. Utsålt. Klart se och hörvärd. Dessvärre sista dagen på lördag och utsålt då också. Men de kanske sätter upp den i Sölvesborg. Nja. Bortsett från att Sölvesborg saknar en scen så kanske denna burleska, depraverade opera inte helt faller i smaken. Sånt vet man inget om. Möjligen  handlar smak om vilken dagsform som råder i ortens styre. Som ett exempel. Eller den goda smaken som det ibland heter. Den som man helst ska ha under uppsikt. Fast man kanske inte behöver vara orolig, Tolvskillingsoperan är ett av de mest uppsatta operastyckena i musikhistorien och har spelats otaliga gånger sen premiären 1928. Inte utan att tankarna går till Cabaret som också spelats otaliga gånger. Och det är väl en hel del paralleller mellan idag och den tiden, i brottet mellan Weimarrepubliken och det nazistiska maktövertagandet 1933. Så illa behöver det inte gå nu men det gäller att passa sig. Det  börjas gärna med konst, teater, litteratur och media. Såna angrepp kostar dessutom inga pengar. Gratispolitik har jag hört det benämnas som.

(Bilden har inte så mycket med saken att göra, egentligen inget alls. Förutom en avlägsen och mycket svag vibb till Saul Leiter som gnager i bakhuvudet.)