Båtliv

Häromdagen körde jag båten till varv. Lite tidigt, minst en månad, men blir borta från ön ett antal veckor. Och då kan gärna båten stå på land. Man kan plocka svamp i stället. Jodå, det blev en del kantarell också, men inte på den här bilden. Bilder som är till för minnet, för självbilden, dokumenterande eller, ja vadå? Vad har vi bilder till för egentligen.
   Men nu tar vi tåget ut i Europa. Till vännerna i Paris och Frankrike. Den stora ”franska familjen” som har utökats med en sällsynt söt liten flicka (Föddes i natt. Bild kom en timme senare. Så går det till nuförtiden. Rätt fantastiskt och en dimension av fotografiet som vi fotografipurister inte alltid uppskattat fullt ut.)

Men funderade lite på det där med båtliv. Om det tidigare livet med båtar av trä. Det finns FB-grupper där man älskar båtar av trä. Och det gör jag också. Men att jag ägt båt av trä i över trettio år handlade mer om ekonomi. Trä var inte så dyrt.
   Nu är trä i bland sällsynt exklusivt. Och dyrt. Eller också billigt, ja ni förstår, ungefär som valet mellan en Leica eller en Praktica. 

Ännu lite mer runt svartvitt

Filmfotograferandet löper vidare. Lite märkligt att en 36-bilders rulle räcker så länge. Men visst, en återhållsamhet i avtryckarfingret finns. Promenaderna i närområdet görs med två kameror. En digital för omedelbar behovstillfredsställelse och Nikon F laddad med Fomapan 200 för det långsamma fotograferandet. Långsamhetens fotografi blir inte snabbare för att kameran saknar en lämplig korrektionslins till sökaren, det blir mycket kepsar och glasögon som ska flyttas innan man kommer till skott. Men en +3 dioptrilins borde man nog kunna hitta nånstans därute i cyberaffären. 

De bråda majtiderna saktar in, jorden har ännu inte rett sig, fröpåsarna får vänta. Musen har inte fått öron, först då potatisen ska i jorden brukar vi säga. Fel där, det är björken som ska ha fått musöron. Och i går eftermiddags anlände den svartvita flugsnapparen, näst skatan den i mitt tycke mest grafiska fågeln i vår fauna. Annars är det inte det där entusiastiska fågellivet nu om dagarna. De bidar sin tid. Saknar bofinkens smattrande ”snällalillamammakanintejagfågåpåbiiiooo Ikväll?” Och lite annat.
   Vikens snyggaste roddbåt, nytjärad har lite is i kölsvinet på morgnarna. Det blåser kallt, snö, regn och hagel åtminstone fem gånger varje dag. Det är mycket energi i atmosfären både här i viken och annorstädes. Då blir det rörigt. (I det här lilla hörnet av världen gäller värmeläran och termodynamikens huvudsatser fortfarande.)

Några båtar har gjort sitt och får ”gå i hagen”. En av dem.
   Eftersom dagens bilder är obeskurna, har samma utsnitt som objektivets får de en svart ram, lite som i gamla tider. Men såna ramar gick att knåpa ihop i mörkrummet när man ville fejka en ny brännvidd som man inte hade råd att köpa. Det blev liksom ett litet ”bedrägeri” där. Och någon kompis som undrade hen fick låna min 105:a. Skulle bara veta…
  Härom veckan fick jag ett tips, tack Per-erik Åström, om i samband med avfotografering av negativ stacka det (BKT)  för att på så sätt få fram bättre teckning i såväl de mörkaste som de ljusaste partierna. Det borde också kunna hjälpa upp en bristfällig skärpa beroende på hur man bearbetar de olika delexponeringarna. Och hittar jag en framkomlig väg blir det så klart ett makro också. Nu finns det säkert plugins som gör sånt här i en knapptryckning  men visst är det mer spännande att själv undersöka. Och jag lovar mig själv att i framtiden återkomma med ett resultat.
   Nästa rulle, som kommer att bli en Ilford FP4 ska jag vika för porträttfotografi. Känns seriöst, liksom…  

Septembermelankoli

September är alltid ett inneboende avslut och avsked. Så tänker jag på både Sven Barthel, och Göran Brunius som även han beskrev skärgården i text och bild. Sven Barthel fick ju hjälp av Roland Svenson som bildskapare, och den duon har nog satt prägel på hur stockholmarna upplever sin skärgård än i dag. Trots att Barthels texter hämtar sig i förra seklets tidigare del.
   Brunius epistlar sträcker sig fram till in på sjuttiotalets första hälft, naturlyrik sett från sittbrunnen i Anders Zorns gamla klipper Mejt, Som faktiskt finns kvar om än fullständigt förbyggd. Rorkulten är det som återstår av originalet. Sånt kan räcka för den som vill. En liten parentes. Brunius böcker gavs ut på Gebers förlag i inlageformatet 120x200 ett numera rätt ovanligt format men som medger en radlängd om 55-60 tecken och ändå ett luftigt marginalförhållande vilket passar Brunius texter såväl som illustrationer. Inbundna, kartonnage och skyddsomslag med en typografi som skulle kunna leda till minst sagt nördiga utvikningar om typsnittsval och tillriktning. Vilket härmed besparas i från.
  Nu är det heller inte det första jag tänker på med stäven mot varvet och båtupptagning. En sydlig kuling med horisontellt regn har övergått i en smårivig och  bitig västsydväst. Men den ger det jag är ute efter, någorlunda sjölä. Väl rundat vid Askören blir det snart vind i aktern, kurs innanför Blåbärsholmen och in i Blidösundet känns igen som alltid, hur många gånger jag seglat, snurrat eller rott i det vattnet. Och hemma i kvällen. Mörker. Stjärnklart. Man anar Vintergatan. Man plockar ihop.
   Det där att känna igen sig i ett landskap, att hitta vägen. En process som uppstår omärkligt.
(Bild:landskäret, Hägnadklippan som den heter, dagen innan. Nordostlig och styv till hård bris. Fuji xpro2 med kitzoomen.
Lite pyssel i CR.) 

Gamla båtar del 2

Med större båtar blir det längre färder. Åland, Finland, Gotland Öland, ja Östersjön runt helt enkelt. Så blev det med kustkryssaren Sylva byggd i Arkösund 1939 och ritad av Åke Améen. LÖA 8,20 och depl. 3 ton. 30 kvm i krysstället. Oregon Pine i skrovet och resten mahogny, man snålade inte på virket på den tiden. På den här bilden ligger hon i Korsöfladen i Stockholms norra skärgård efter en våt översegling från Åland sommaren 1979.
Åke Améen är mest känd för sina noggranna seglingsbeskrivningar utgivna av Svenska Kryssarklubben men han ritade ett antal båtar också. Kanothäck var hans signum, på båtarna alltså, och sådana akterskepp har ofta både bra släpp men också bärighet i akterlig sjö. En annan grej med Åkes båtar var runda ventiler och den listiga lösningen med räcken på masten att hålla i sig när man hissade eller gjorde annat vid masten. Dessutom gillade han att ta i lite extra när det gällde materialdimensioner. Sylva ritades till en köpman Haglund i Stockholm och var i dennes ägo in på femtiotalet då hon hamnade på Gotland under ett antal år. Jag och en kompis köpte henne i Saltsjöbaden 1978 och vi seglade henne några år innan jag blev ensamägare. Jag blev uppringd av Åke A på telefon då jag skickat ett fotografi till honom av Sylva. Han minns henne mycket väl och berättade utförligt om varför stäven såg ut som den gjorde. Ett långt och mycket trevligt samtal. En månad senare gick han bort. (Nikon F och Tri-x)

På färgbilden här under, milt sagt dammig och oskarp ser man det eleganta akterskeppet. Vad som inte syns är att skrovet har en tydlig influens av "Cod head and mackerel tail", lite bredare i förskeppet och avsmalnande i aktern. På bilden ser man också att storskotet drar från bomnocken. Det är ingen bra skotpunkt så vi umgicks länge med att flytta in skotpunkten till sittbrunnen så att draget kommer lite längre in på bommen, då får man ett bättre sträck i storseglet. Det blev dock inte av. Det är rätt skrynkligt i storseglet, ett inte helt ovanligt problem med bindrev. (Hon har revad stor på den här bilden, Mälaren bjuder på 15-16 m/s vid fototillfället. Det är kompisen till rors.) Det löste vi ganska snart efter att den här bilden togs. (Nikon F och Kodachrome 64)

Efter tio tolv år blev jag nödsakad att sälja henne. Hon hamnade i goda händer och sköttes om som det anstår en sån här båt. Men, bara för en månad sedan fick jag se en bild på ett socialt forum, en Sylva för fyra år sedan på varv, alltså trettio år senare efter att jag sålt henne, ganska plundrad och gissningsvis på väg mot alla båtvarvs "ruttna rad". Så förmodligen är hon nog sorgligt nog upphuggen vid det här laget.
Och det får mig att fundera runt den viktiga proveniensen. På den tiden jag seglade träbåt var det därför att jag, och andra inte hade råd med annat. Plast var för dyrt. Men nånstans under åttio och nittiotalen, när plastbåten blev legio och fick sin egen begagnatmarknad sjönk priserna dramatiskt på träbåtarna, förutsatt att de inte hade proveniens. Då steg värdet lite grann och det fanns entusiaster som fann, och finner nöje i att rädda de här klenoderna. Intresset utomlands för den svenska fritidsbåtsflottan ökade och många fina båtar har hamnat i Europa, och även USA. Och det är nog bra. De bevaras bättre där. Men en Sylva bygger man inte för under en miljon idag, om man ens får tag i virket. Det är inte utan att man tänker på Leica visavi östtyska spegelreflexer ibland.

Efter ett år utan båt, bortsett från en E-jolle som stillade den värsta seglingshungern blev det en Nordisk Folkbåt som vi hade i femton år. "Träfolkan" är en alldeles särskilt trevlig båt. Styv, trygg, lättskött och seglar bra, åtminstone om hon får lite vind, 7-8 m/s trivs hon bra i med sina 24 kvm i krysstället. Och snygg får man väl säga. Den här är byggd 1960 hos Bröderna Engberg i Dragsmark. Folkan är primitiv att bo i, jovisst, men å andra sidan når man vattenytan med äggkastrullen utan att resa sig från sittbrunnsbänken. Dusch, toalett, rinnande vatten, ståhöjd-nej på alla men man sover gott i en klinkbyggd båt. Det kan både Evert Taube och Sven Barthel intyga, bägge seglade folka flitigt på den tiden det begav sig. På den undre bilden ligger vår folka i par med goda vänners Reimersritade kustkryssare Primrose.
En tanke som dyker upp när jag botaniserar runt bland mina bilder är att de privata dokumentära bilderna väldigt ofta är färg, åtminstone från sjuttiotalet och framåt. Diapositiv till en början, därefter allt oftare färgnegativ. Det är som om det svartvita fotografiet är reserverat för andra ändamål, kanske de bilder som är avsedda att publiceras. Jag tycker mig skönja något sådant. Men också att när färgnegativen börjar dyka upp i bildflödet sker det parallellt med en alltmer tilltagande oordning bland både negativ och kopior. Det där med metadata, eller så enkelt som en liten anteckning på kopians baksida... Men det här gäller de privatdokumenterande bilderna. Känns det igen? Var de kanske ett utslag för något liknande idag, den stora mängden massbilder på sociala medier. Bilder med kort historisk livslängd. Något många av dem nog borde ha. ( Man kan titta på Björn Thundals blogg här på FS som ett gott exempel på vikten av att bevara privatbilder för eftervärlden.)
Hur gick det med folkan då? Ändrade livsvanor och till slut insikten  att livet inte rymmer  en båt av trä längre. Tråkigt nog försvann just min gamla båt några år senare ur folkornas skara, men som någon sagt, man kan inte sörja alla Volvo Amazoner som hamnat på skroten så länge det finns några kvar. Och Nordisk folkbåt är fortfarande en livskraftig klass med gott om båtar i de Skandinaviska länderna, men även Tyskland och USA där det finns en förvånansvärd stor eskader i San Francisco Bay. Folkorna byggs också sedan länge i plast.

(Gissningsvis Kodak Gold och Nikon FG. Bilden borde vara tagen i Ängskärs Skärgård men det är något som inte stämmer med horisonten...apropos anteckningar)

Gamla båtar. Del 1

Förutom den näst intill obligatoriska ekan med en rullgardin som råsegel så är det här nog den första riktiga segelbåt jag seglade. Inte mycket men tillräckligt för att ympa in en kärlek till båtar, skärgård och segling. En Östhammarsjolle. 10 kvm segelyta, klinkad och med centerbord. Egentligen var det min brors båt men ibland, allt oftare låg den origgad och lite bortglömd i viken. Det är brorsan som hänger över relingen. Länspumpning och ösning av båtar hörde till sommarens dagsrutiner. Bilden, angripen av tidens tänder är en kontaktkopia. Negativet är 4x4 cm så bilden borde vara tagen med min av kära moster nyfådda Rolleiflex 4x4 Baby Grey. Något negativ har jag inte hittat.

Efter att seglat runt med kompisar och hyrda båtar ett antal år, och lärt mig en del om seglingens mysterier blev det dags för en egen köl. En stjärnbåt. En ungdomsbåt som det hette, ritad av Janne Jacobsson 1913. 15 kvm segelyta, 200kg i kölen, en båt bäst passad för två. Ensam seglades hon ofta bäst med ett ett par varv inrullat i storen åtminstone när det brallade i lite extra. Med den här stjärnan seglade jag runt ett par somrar i Stockholms skärgård, från Öregrund i norr till Utö i söder, och naturligtvis delar av Mälaren. Det primitiva båtlivet. Luftmadrass och en sån där grön bomullssovsäck om ni mins dem. Ett trangiakök och bekvämligheten var komplett. 
Bilden är tagen med en  Pentax Spotmatic och Kodachrome 64. Inte världen skarpaste bild men med tanke på att just den här rullen var kraftigt underexponerad så, ja man ser ju vad det föreställer i alla fall.

Någr år senare kom det att bli den här lilla saken . En till segelbåt ombyggd Rååkoster. Hon var rätt snygg men läckte ständigt. Spikade ekskrov har en tendens till det. Där nånstans började en lång relation til tätningsmedlet Ettan "tätar allt-överallt". En sällsynt klibbig, men ska ändå sägas, effektiv gucka. Har en burk kvar i boden om nån är intresserad. Hon seglade antagligen bättre än vad jag trodde. Men efter sommaren 1977 som i Stockholms skärgård  utmärkte sig som sällsynt kall, regnig, blåsig, åskrik ville jag nog ha något bekvämare, större, mer segelbåt helt enkelt. En detalj i den här tiden är att seglade man träbåt gjorde man det ofta för att man inte hade råd med en plastbåt. Nu seglas träbåtar mer av entusiaster. Kodachrome 64 och en Nikon F var det som gällde på den tiden. Här tänker jag ofta tanken som ofta framförs, när det skulle fotograferas  privat dokumenterande bilder var det nästan alltid färg som gällde. Och gärna diapositiv. Annars var det nästan alltid Tri-X innanför slutaren. Och D-76 därefter (!).

Nästa båtblogg: Lite större båtar, lite längre färder.