Ett litet bokfynd.

När boquinisten ställer ut sina boklådor vid ån vet man att det är vår. Förr om åren var de flera som sålde böcker där, men nu bara en.  Och att botanisera i kartongen är ett litet nöje i sig även om jag är försedd med ett icke förhandlingsbart spontant krav från hustrun: Inga fler tunga konstböcker.  Men så  hittar jag en liten volym, Erik Asklund - Gäst i naturen. I liten oktav så långt från coffeetable-formatet man kan tänka sig. Med teckningar av Mats Nilsson och satt med en variant av Caslon. En liten nätt sak synnerligen väl typograferad med  balanserat marginalförhållande.

Idag en sån  dag när jag sjunker ner i skärgårdsvistet. Det myckna är gjort, var sak på sin plats, året på ön kan börja. Flugsnapparen dök upp i  går. Plötsligt sitter han  där i lönnen medans ärlan letar flygfän i gräset.
   Så blir det en liten promenad förbi vilthängnet och visst går det ett par tranor där. Det kanske blir en familj, vem vet. Gudingarna råmar i viken, en strandskata dyker upp och i fonden, alfågelsången. Nu väntar jag bara på morkullan, ska han sträcka över taknocken i kväll?

Det är inte min hobby eller livsuppgift att fotografera fåglar. Andra är bättre skickade och utrustade och gör det bättre.
    Krafsigt "dåliga" bilder har däremot alltid intresserat mig. Sånt som liknar Nicéphore Niépces berömda fotografi av ett hustak, ett av de första fotografierna mänskligheten fick skåda. Niépces bild var naturligtvis inte dålig, de första stapplande steget mot vad vi har idag. Men det är en sak att idag göra dem på riktigt som ett uttryck eller snarare brist på kunnande och sviktande handlag, en helt annan sak att göra det medvetet. Det går ju att göra i den digitala världen. Att få det se ut som. Men roligare att göra på riktigt. Därför är jag numera ofta utrustad med två kameror, en Xpro-2 och en svartvitt-laddad Nikon F för krafserierna på mina utflykter.  Jag vad kan komma ur detta?
Trevlig Valborg önskas.

Att göra fotoböcker. Några saker att tänka på när det gäller text.

Att göra böcker är kul och ibland lite mer än det. Föreningen, sällskapet, klubben vill ha en trycksak med bilder eller stannar det kanske vid en blädderbar pdf. Att tänka på är de samma åtminstone vad gäller den grundläggande typograferingen.
   Det finns några ofta förekommande fel i typografering som är lätta att undvika och även rätta till.

• Håll utkik efter konstiga avstavningar. Det finns två metoder att avstava ord. Enkonsonantsregeln och uppdelning av sammansatta ord. Om det inte går att avstava ett ord som det är sammansatt väljer man enkonsonantsregeln. Är man det minsta tveksam kan man gå direkt till wikipedia eller Svenska skrivregler, en bok som borde luta sig mot alla landets datorer.

• Ett nytt stycke görs alltid med ett indrag som motsvarar en typografisk fyrkant. Gör indraget lika brett som typgraden så blir det rätt.

• Efter blankrad ska det inte vara indrag.

• Om styckets utgångsrad är enstavig eller en avstavning rättar man till det genom att knipa in ordet till raden innan, alternativt spärra stycket. Gör så här (med största sannolikhet använder du Adobes layoutprogram In Design. Det går att göra i Word men det får jag om så önskas återkomma till. Om någon mot förmodan jobbar med QuarkXpress är det bara att gratulera.) Markera stycket, håll ner alt och knip med vänsterpil, spärra med högerpil. En sån här tillriktning bör aldrig göras med mer än 30 enheter. Ju större stycket är, desto större effekt får tillriktningen.

• Sista raden i en sida, spalt får inte vara enkel, numera kallad ensamrad (tidigare änka eller enkel horunge). En sån rad kan knuffas över till nästföljande sida genom att spärra ut ett tidigare stycke, naturligtvis med kontroll att inga andra problem uppstår.

Nu kan man kanske tycka att en fotobok handlar om bilder, och det är sålunda bilderna som gäller. Sant. Men, om texten är otydlig, inte bara det dunklet sagda, det dunklet tänkta, utan även att formen gör läsningen och förståelsen svår spiller det över på upplevelsen av bildmaterialet.

Om det finns frågor om detta är det fritt fram att kontakta mig via FS. Välkommen.

Lite mer om typografi och vad en baslinje kan vara bra för.

I typografi talar man ofta om linjering. Att text och bilder är så placerade att underkanter, sidor, x-höjder^∗ med mera linjerar med varandra. Att det finns en grid eller raster av linjer som så att säga knuffar grejerna rätt. Baslinjer helt enkelt, nog så viktiga. Idag i desktopmiljö är baslinje i praktiken samma sak som kägel eller radavståndet. Så en typgrad på 10 punkter får då lämpligen en baslinje på 12 punkter. Själv föredrar jag att sätta brödtext i 9 punkter och 11,5 punkters baslinje om det är en antikva vill säga. Jag använder nästan alltid Adobe Garamond som är ett opentype-typsnitt och har därigenom alla tänkbara typvarianter inbakade i fonten. Riktig kursiv, kapitäler, gemena siffror och annat typografiskt smågodis. Janson är en annan medievalantikva med rötter i renässansens typografi som också är trevlig att arbeta med. Man hittar sina favoriter, ungefär som med  fotopapper.
   Rubriker, mellanrubriker, styckeingångar och bildtexter sätter jag ofta i sanserifen Helvetica, Max Miedingers typsnitt från 1955, världens mest använda typsnitt faktiskt. I löpande text fungerar det däremot mindre bra, det har slutna former i flera tecken, s,g,e bland annat. Typsnitt med öppna former lämpar sig bättre i sådana fall (bokstäverna ska liksom öppna ”munnen” mot nästkommande tecken). Ett bra öppet typsnitt är Gill, ritat av den engelske bokkonstnären Eric Gill framför allt verksam under det tidiga nittonhundratalet. Trist nog, för typografin, Eric Gill har nu mest gått till historien som en person med  sällsynt liberal syn på pedofili och allmänt erotiskt förhållande till den trängre familjekretsen. Synd på ett bra typsnitt som flera organisationer slutat använda sen Eric Gills eskapader blev kända för några år sedan. En liten parentes bara.

   Det finns två andra välanvända typsnitt att uppmärksamma. Times och Futura. Två typsnitt som trots sina uppenbara kvaliteter blivit lite missuppfattade i sin användning och historiska rötter. Times, sedermera Times New Roman blev Microsoft Words standardantikva, men med kännedom om hur ett standardiserat A4-dokument med radlängd bortåt hundra tecken ser ut, och Stanley Morrisons uppdrag och intention var, nämligen att skapa ett nytt typsnitt för tidningen Times som skulle klara av den nya tekniken rotationspressar med dessas krav hur tryckfärg och pappersbana interagerar, och att dagstidningar sätts med smalspalt, sällan mer än 45-50 tecken kan man förstå att Morrisons tankar inte klaffar helt och hållet med Microsofts.
   Vad gäller Futura, ritat av Paul Renner och introducerat i Bauhaus 1928 har kommit att bli synonymt med stil, klass och modern sparsmakad elegans ritades när den tyska Bauhausskolan var som mest sprittande med typografiska experiment som i dåtidens typografiska värld nog betraktades som halsbrytande.

x-höjd är avståndet mellan baslinjen som tecknet står på och en tänkt linje i höjd med gemena x. Avståndet mellan baslinjer styrs av hur höga uppstaplarna är, och hur långt nedstaplarna sticker ner. det ska finnas tillräckligt med utrymme så att nedstapel inte krokar i uppstapel på nästkommande rad och lite till, så att ögat kan särskilja raderna och få en bekväm och ostörd retur till raden under. Med baslinjen som hjälp kan man linjera bilder på ett snyggt sätt i uppslaget. Men det tar jag nästa gång.

Mellan hägg och syrén och lite typografi

Nattens regn sköljde undan häggmispelns moln av vita kronblad. Gökärten blommar och vi skördar skogslök som vi steker i olivolja och strör lite flingsalt över. Allting blir gott om man gör på det viset, det verkar vara tv-kockarnas mantra. Och helt apropos, läser jag inte ett inlägg och en tråd om det där med koldioxiden som livets gas på Facebook. Vad missade skolans NO-ämnen? Fotosyntesens  alla komponenter må vara komplicerat men grundförståelsen borde vara enkel. Och var tog Elsa Widding vägen? Sånt kan man tänka när ”Den blomstertid nu kommer” är bokstavligt och bedövande smärtsamt. (Och att en solig dag kan tillbringas inomhus med såpskurning av golv. Med lite korsdrag torkar golven snabbt.)

Men nu ska det handla om hur man kan tänka om hur man sätter text på en sida eller ett uppslag i en bok. Nån därute som funderar på att göra en fotobok kanske. Bilderna är säkert inga problem med men texthanteringen kan kanske vara hjälpt av några råd. Jag börjar med sidans format. Satsytan placeras så att marginalerna, sidhuvud och fot ”knuffar in satsytan i formatet. Då tänker man optisk mittpunkt. (Den som vill utnyttja tankar om gyllene snittet är inte helt fel ute men hur det förhåller sig är i detta exempel överkurs. Och hur ska man då tänka runt texten, som oftast är oundviklig även i bilderböcker och följaktligen fotoböcker?
   En rad bör hålla sig inom 60-70 tecken, inklusive blanksteg. Att den ska göra det har med läsförståelsen att göra. Det blir då såpass långa rader att läsaren förstår innebörden i en rad och kan koppla samman den med nästkommande rad och att radens längd kan uppfattas av ögat utan att behöva flacka från start till radslut. Ögat ska också med lätthet kunna vandra från rad till rad. Därför behöver avståndet mellan raderna vara tillräckligt stort, dock inte för stort, så att ögat obehindrat hittar tillbaka till vänstermarginalen och nästkommande rad. Radavståndet som också kallas för kägel kan varieras men bör helst vara 120% av typgraden. Typens grad är måttet på bokstavstecknets höjd uttryckt i punkter. En punkt är 0,3528mm (picapunkt) eller 0,376mm (didotpunkt som numera inte används i sättning). Så praktiskt uttryckt, en text satt i 10p behöver ett kägel på 12p eller tio på tolv som man uttrycker det. Återkommer till det i nästa blogg.

Ett ganska vanligt misstag är att använda för stora tecken i tron att det blir mer lättläst på det viset. Office Word-normen använder 12 punkter som standard oavsett typsnitt. Radlängden är dessutom över nittio tecken, oftast mer. Men det här är en kontorsnorm som utgår från A4-formatet. Det skulle faktiskt gå att krympa en sådan sidas text till tio punkter och få luftigare marginaler och samtidigt också krympa radlängden. Prova den som vill.

Slutligen den här gången; rak vänsterkant, rak vänster och höger, utsluten som det heter kan man fundera över. Textintensiva publikationer sätts gärna med utsluten text (eng. justified) medans en fotobok med färre och kortare texter kanske hellre sätts vänsterställt. Vill man sätta text i tvåspalt väljer man utsluten. Bildtexter sätter man för övrigt gärna högerställt så att högerkanten linjerar med bildens högerkant.
Fortsättning följer. 

Göra böcker

Häromdagen fick jag ett exemplar av den bok jag arbetade med någon månad eller så i höstas. Att hålla en ny bok, obruten i sin hand är nog ungefär samma känsla som när man tar  upp en kopia från sköljen och ut i dagsljus. Så blev den alltså.
En bok i genren "Gräv där du står".
   Bokformgivning särskilt fackböcker med en myckenhet av fotnoter, källhänvisningar och typografisk konsekvens är en speciell genre. Ganska pyssligt men ändå rätt roande. (Och lusten att göra en  fotobok dyker dessutom upp då och då även om den här boken inte är en fotobok i egentlig mening. Då handlar det väl först som sist att ha ett intressant material. Bra bilder, en berättelse, något angeläget. Nåt Jante i bakhuvudet inte alltid håller med om .)

Att göra fotoböcker är inte bara bild. Fotoböcker är en genre med litet av ett eget tänk. Det handlar så klart en hel del om typografering även om sidformatet är givet av tryckproducenten så har man rätt fria händer att disponera ytan efter eget förstånd. Bokform handlar ytterst om kommunikation och en överenskommelse med läsaren. Typografi handlar om att bringa reda i och göra text och bild förståelig. Och en upplevelse som " ej blott och bart är nöjsam läsning utan lika mycket en upplevelse i det sköna".
   Den första stötestenen i bokform är hur formatet ska disponeras. Här bör man tänka uppslag och inte sida. Böcker betraktas ju som bekant i uppslag, par av sidor.
   Hur man placerar satsytan, och alltså utformar marginalerna. Man vill gärna hålla ihop uppslaget, innermarginalen, eller buntmarginalen görs smalare än yttermarginalen. Yttermarginalen bör helst vara lika bred eller bredare än en normaltummes bredd, alltså minst cirka 25 millimeter. Gissa varför. Toppmarginalen (huvudet)  bör vara mindre än nedermarginalen (foten). Det här ansluter till passepartoutregeln, ytans mitt bör helst ligga i sidans optiska mittpunkt. Och var ligger den optiska mittpunkten? På en högersida drar man en diagonal från övre vänster hörn ner till nedre högra hörnet. Avsätt sedan sidans bredd från övre högra hörnet till sidans vänstra sida. Dra diagonalen och i skärningspunkten mellan de två diagonalerna ligger den optiska mittpunkten, det vill säga det som ögat uppfattar som mittpunkt (och märkligt nog faktiskt i många fall ganska långt från vad gyllene snittet stipulerar).

Bilder ska antingen ligga innanför satsytans gränser, den yta som begränsas av marginalerna. Eller vara utfallande, det vill säga utanför marginal och ända ut till papperskanten.
   (Att uppslagen har en balanserad linjering, sidans proportioner, marginalförhållande, satsbredd, radlängd, radavstånd (kägel), typstorlek (grad), styckeindelningar, och diverse typografiskt "lördagsgodis" är ett ämne som skulle bidra till ett femtiotal nya blogginlägg är förstås en karamell att suga på. Om någon här på FS har funderingar och tankar runt bokform går det bra att höra av sig till mig.)

(Omslagsfotografi okänd fotograf. Bilden är rastrerad i PS, en metod att  komma bort från oskärpa och litet omfång i en inscannad papperskopia genom att helt enkelt överdriva bristen.)