Lite mer om korn och en del annat

Nåt som Fotosidan är rätt dåligt på är att uppmärksamma när viktiga och betydelsefulla fotografer går ur tiden. Där förväntas lite skärpning från redaktionen. Nu senast Jacob Forsell, under många år fotograf på Expressen. Många av Forsells bilder har gått till historien och det är bilder med sällsynt träffsäkerhet. Den som gillar det här med filmkorn har också något att ösa ur. Boken Pressporträtt, enormt bra bilder. Bildtexter skrivna av Cecilia Hagen, kanske lite daterade men så ska det väl vara, men vassa och välformulerade. Bilderna, fett bra som man numera säger. Boken finns ofta på Bokbörsen och andra ställen till en överkomlig penning.

I dagens funderingar och diskussioner om analogt fotografi, filmkorn och allt det som därtill hör. En tanke slår mig varför säger jag, och många andra, typ Tri-X simulering? När man gör nåt slags korn i den digitala bilden. Är det en simulering eller är det ett eget uttryck? Värt att fundera och diskutera.
Men Jacob Forsells bilder kommer att hålla, över tid,

Det glamourösa

Ellen Graham. Fotograf. Beverly Hills, den vackra världen skildrad i svartvitt. De svinrika, goddagspiltarna omgivna av en hel del framgångsrika artister. Mycket från början av sjutiotalet. Nog tänker man på såna som Helmut Newton, han är förresten med på en bild där han koncentrerat granskar en oexponerad film.  
    En snygg bok, och jag är svag för snygga böcker med bra tryck och väl genomförd repro. Och en hundring kan man väl offra på bokrean. Den här verkar dessutom inte höra till det riksomspännande sortimentet.
    Det här är en bildvärld väldigt långt från den egna bildvärlden. Är det bra? Det är bra foto. Habilt skulle man kunna säga. Tidstypiskt utan att för den skull vara daterat. Bra bokform. Som sagt bra repro och bilder i duotone, eller duplex som vi plägar säga.

Men det är ju liksom inte min bildvärld. Inget jag kan relatera till, annat än som en utanförstående betraktare. Det är som om bilderna förväntar sig en betraktarens adoration men själv kan jag bara känna ett slags äckel. Det är som sagt inte bara en del duktiga skådespelare och artister, tacksamma modeller, utan just bilder från den där viken de rika med sannolikt tvivelaktigt hopkomna rikedomar simmar. Den värld som ryska oligarker och slikt folk lever och frotterar sig i.

Motiv och figuranter från de vackra människornas undervegetation. Nikon D300 24-70 2.8.

Fina Stockholmsbilder

Nu är det alltså bläddring i Lars Epsteins relativt nyutgivna ”Stockholmsbilder” som gäller. Det här är bilder med referenser och likheter till mycket av stockholmsfotografi. Lennart af Petersen, Manne Lind, Anders Petersen med flera, you name them. Snygg bok, snygg klassisk layout som låter bilderna jobba, tack Patric Leo för det. 

  Bland alla bilder är det en som särskilt fastnar. En lite granna egendomlig bild som verkligen sätter bildläsandet på prov. En demonstration, helbild, demonstrationsplakat ”Stoppa UKAS” (vem idag vet vad UKAS var?). Vänsterriktning mot höger signalerar framåt. En yngling med sammanbiten min i bildens tredjedelsmitt. Och där kommer det. I sin lovikavanteförsedda hand bär han ett LP-fodral, Big Brother and the Holding Company, Cheaps Thrills. Den med Janis Joplin. Det här är en bild med nån slags punctum. Om än rätt svårtytt. En bild som ställer frågor. Nu tror jag att det finns fler som sett bilden som också hajat till, de gånger den publicerats.
 Det är som sagt en väldigt trevlig bok och anar man inte väldigt snabbt fotografens öga. Tilltalet, språket. Det finns inget aggressivt utan i stället den där goa känslan av ett humanistiskt förtecken. Men också ett värde av dokumentationen. Såna bilder som gatufotografer gärna kan ta intryck av. För vad är det som gör en bild ”värdefull” om femtio år? Sällan en lustig knorr, sällan ett färgackord. Om man nu inte får till det alldeles extra. Nä, oftast är det igenkännandet, nyfikenheten över hur det såg ut då. Men visst är det en fotografisk balansgång, dokumentära framtida poäng eller poäng för stunden.
Hur som helst, vill man bläddra i en riktigt trevlig stockholmiana-bok så är den här långt fram i köpa-listan.

Och hur bildsätter man ett sånt här inlägg med egna bilder? Inte helt enkelt. det ska ju helst vara bilder från huvudstaden. bilder som är glest med på diskarna just nu. Jag får kanske göra som Bo Bergström gjorde i sin utomordentliga bok ”Titta”. En bok om bilder, utan en enda bild. 

Om Gunnar S och om nån slags kalibrering

Och då är det alltså Gunnar Smoliansky som åsyftas. Jag träffade Gunnar S i lite olika sammanhang. Det blev då och då så att det blev den där, "vi har bestämt-setts-förut-nicken" men inte mera. Den sista nicken på Planket 2019. 
   Smolianskys bilder är ofta de där som kallas vanlighetens bilder. Bedrägligt enkla men med nycklar som leder in i bildens berättelse, eller till en annan berättelse. Som en slags katalysatorer. Bedrägligt enkla, som en gitarrstämma i en bossa nova skulle man kunna säga, som ett exempel på bedräglig enkelhet. Fast i Smolianskys bilder mer av ett gårdsmusikant-dragspel. 
     I början på sommaren köpte jag boken om Gunnar Smoliansky, i två band, som inte bara är en biografi utan också lite grann av ett slags memento. Så här kan man göra fotografi. Det här är ett sällsynt snyggt och inträngande bokarbete. Men frågan dyker snart upp. Varför så pass klen repro? Gunnar Smoliansky var ju en mästare i mörkrummet. En sån där som plockar fram valörer i långt ner i gråskalans källarvåningar, skalor granne med svart. Här kunde man tänkt sig ett generöst fm-raster, eller åtminstone ett cmyk-svart. Men nej, så icke. Och då undrar jag, bokens producenter med flera kan det här. (Rastret ligger i 15 eller 75 grader) Och är det möjligen så att den här nästan undflyende repron, enkel och på ganska bulkigt papper (hög tjocklek i för hållande till gramvikt) är ett sätt att tolka Smolianskys bildvärld. Så skulle det kunna vara. För det är som sagt kompetent folk som gjort boken. Nån teknisk miss är det inte, men en klar fördel att betrakta bilderna i ordentligt ljus.
   Hur som helst, Det är ett bokpaket värt sitt pris. ( Kolla på bokbörsen. Där går den att hitta lite billigare än på Adlibris och liknande. Det kommer några fler volymer framöver verkar det som.)

Jag pysslade  lite med att undersöka olika kurvor, mest för att undgå slentrianen i "mörkrumsarbetet". Ibland behöver man tänka till lite. Ompröva. Jämföra. Ytterligheter och sånt som ligger däremellan. Undersöka gråskalan, skärpan och framför allt den eftersträvansvärda subtila oskärpan. Lite ambitiöst uttryckt,  att kalibrera sitt språk. 

   Ytterligheter. Fuji Xpro2   23/1.4.  Lite pyssel i Camera raw och PS. 

Om att göra böcker och en tanke väcks.

Vissa situationer föder tankar som är ganska långt bort ifrån. Vi stack ner till Kikargrund i Svartlögafjärden. En rätt rivig SSO, 10-12 m/s och då Svartlögafjärden är ganska grund blir det snabbt krabb sjö. Normalt och som den moderna navigatör jag är har jag ett öga i gps-en. men nu ska den av nån anledning inte fungera, och det i ett av flera kniviga passager. Men, med gamla kunskaper och sjökortet i näven går det bra ändå. Det är som att arbeta med bilder, det finns många inbyggda hjälpmedel i bildbearbetningen som gör att de basala kunskaperna så att säga hamnar i skymundan. Och handlar det om typografi, som ligger ganska nära är det säkert ännu längre bort. Ja, nån sån slags tanke födde en ny tanke.

Fotoböcker är en sak att göra men om det handlar om text och bild så är det kanske läge att vässa det typografiska kunnandet. Att justera bilder och göra dem tryckbara är en sak, och idag är profiler och instruktioner näst intill självgående. Men att skapa lika god typografi som bildernas kvalitet är inte riktigt samma sak.
   De flesta hemsidor för fotoböcker har ofta mycket basala inställningsmöjligheter för själva typograferingen. Det finns undantag, Blurb till exempel, men det förutsätter att du har tillgång till InDesign eller liknande. Layoutprogram är inte svåra att förstå men utan typografiska kunskaper kan det lätt bli krångligt. Nu är jag en sån där som undervisat i ämnet i ett par decennier, vigt en liten tårtbit av livet till detta kan man säga. Gjort en del böcker och andra jobb i ämnet.
Så tanken kom att den som tänker göra en fotobok är mer än välkommen att höra av sig till mig för att diskutera olika typografiska spörsmål. Eller att få tips om hur man gör i InDesign (eller QuarkXpress eller andra layoutprogram.)

Omvänt perspektiv, nu med typografiakuten :-)

(bilder helt oredigerade direkt ut ur en Iphone.)