Omvänt perspektiv

Lite mer om typografi och vad en baslinje kan vara bra för.

I typografi talar man ofta om linjering. Att text och bilder är så placerade att underkanter, sidor, x-höjder med mera linjerar med varandra. Att det finns en grid eller raster av linjer som så att säga knuffar grejerna rätt. Baslinjer helt enkelt, nog så viktiga. Idag i desktopmiljö är baslinje i praktiken samma sak som kägel eller radavståndet. Så en typgrad på 10 punkter får då lämpligen en baslinje på 12 punkter. Själv föredrar jag att sätta brödtext i 9 punkter och 11,5 punkters baslinje om det är en antikva vill säga. Jag använder nästan alltid Adobe Garamond som är ett opentype-typsnitt och har därigenom alla tänkbara typvarianter inbakade i fonten. Riktig kursiv, kapitäler, gemena siffror och annat typografiskt smågodis. Janson är en annan medievalantikva med rötter i renässansens typografi som också är trevlig att arbeta med. Man hittar sina favoriter, ungefär som med  fotopapper.
   Rubriker, mellanrubriker, styckeingångar och bildtexter sätter jag ofta i sanserifen Helvetica, Max Miedingers typsnitt från 1955, världens mest använda typsnitt faktiskt. I löpande text fungerar det däremot mindre bra, det har slutna former i flera tecken, s,g,e bland annat. Typsnitt med öppna former lämpar sig bättre i sådana fall (bokstäverna ska liksom öppna ”munnen” mot nästkommande tecken). Ett bra öppet typsnitt är Gill, ritat av den engelske bokkonstnären Eric Gill framför allt verksam under det tidiga nittonhundratalet. Trist nog, för typografin, Eric Gill har nu mest gått till historien som en person med  sällsynt liberal syn på pedofili och allmänt erotiskt förhållande till den trängre familjekretsen. Synd på ett bra typsnitt som flera organisationer slutat använda sen Eric Gills eskapader blev kända för några år sedan. En liten parentes bara.


   Det finns två andra välanvända typsnitt att uppmärksamma. Times och Futura. Två typsnitt som trots sina uppenbara kvaliteter blivit lite missuppfattade i sin användning och historiska rötter. Times, sedermera Times New Roman blev Microsoft Words standardantikva, men med kännedom om hur ett standardiserat A4-dokument med radlängd bortåt hundra tecken ser ut, och Stanley Morrisons uppdrag och intention var, nämligen att skapa ett nytt typsnitt för tidningen Times som skulle klara av den nya tekniken rotationspressar med dessas krav hur tryckfärg och pappersbana interagerar, och att dagstidningar sätts med smalspalt, sällan mer än 45-50 tecken kan man förstå att Morrisons tankar inte klaffar helt och hållet med Microsofts.
   Vad gäller Futura, ritat av Paul Renner och introducerat i Bauhaus 1928 har kommit att bli synonymt med stil, klass och modern sparsmakad elegans ritades när den tyska Bauhausskolan var som mest sprittande med typografiska experiment som i dåtidens typografiska värld nog betraktades som halsbrytande.

x-höjd är avståndet mellan baslinjen som tecknet står på och en tänkt linje i höjd med gemena x. Avståndet mellan baslinjer styrs av hur höga uppstaplarna är, och hur långt nedstaplarna sticker ner. det ska finnas tillräckligt med utrymme så att nedstapel inte krokar i uppstapel på nästkommande rad och lite till, så att ögat kan särskilja raderna och få en bekväm och ostörd retur till raden under. Med baslinjen som hjälp kan man linjera bilder på ett snyggt sätt i uppslaget. Men det tar jag nästa gång.

Postat 2024-05-30 17:36 | Läst 304 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Mellan hägg och syrén och lite typografi

Nattens regn sköljde undan häggmispelns moln av vita kronblad. Gökärten blommar och vi skördar skogslök som vi steker i olivolja och strör lite flingsalt över. Allting blir gott om man gör på det viset, det verkar vara tv-kockarnas mantra. Och helt apropos, läser jag inte ett inlägg och en tråd om det där med koldioxiden som livets gas på Facebook. Vad missade skolans NO-ämnen? Fotosyntesens  alla komponenter må vara komplicerat men grundförståelsen borde vara enkel. Och var tog Elsa Widding vägen? Sånt kan man tänka när ”Den blomstertid nu kommer” är bokstavligt och bedövande smärtsamt. (Och att en solig dag kan tillbringas inomhus med såpskurning av golv. Med lite korsdrag torkar golven snabbt.)


 

Men nu ska det handla om hur man kan tänka om hur man sätter text på en sida eller ett uppslag i en bok. Nån därute som funderar på att göra en fotobok kanske. Bilderna är säkert inga problem med men texthanteringen kan kanske vara hjälpt av några råd. Jag börjar med sidans format. Satsytan placeras så att marginalerna, sidhuvud och fot ”knuffar in satsytan i formatet. Då tänker man optisk mittpunkt. (Den som vill utnyttja tankar om gyllene snittet är inte helt fel ute men hur det förhåller sig är i detta exempel överkurs. Och hur ska man då tänka runt texten, som oftast är oundviklig även i bilderböcker och följaktligen fotoböcker?
   En rad bör hålla sig inom 60-70 tecken, inklusive blanksteg. Att den ska göra det har med läsförståelsen att göra. Det blir då såpass långa rader att läsaren förstår innebörden i en rad och kan koppla samman den med nästkommande rad och att radens längd kan uppfattas av ögat utan att behöva flacka från start till radslut. Ögat ska också med lätthet kunna vandra från rad till rad. Därför behöver avståndet mellan raderna vara tillräckligt stort, dock inte för stort, så att ögat obehindrat hittar tillbaka till vänstermarginalen och nästkommande rad. Radavståndet som också kallas för kägel kan varieras men bör helst vara 120% av typgraden. Typens grad är måttet på bokstavstecknets höjd uttryckt i punkter. En punkt är 0,3528mm (picapunkt) eller 0,376mm (didotpunkt som numera inte används i sättning). Så praktiskt uttryckt, en text satt i 10p behöver ett kägel på 12p eller tio på tolv som man uttrycker det. Återkommer till det i nästa blogg.

Ett ganska vanligt misstag är att använda för stora tecken i tron att det blir mer lättläst på det viset. Office Word-normen använder 12 punkter som standard oavsett typsnitt. Radlängden är dessutom över nittio tecken, oftast mer. Men det här är en kontorsnorm som utgår från A4-formatet. Det skulle faktiskt gå att krympa en sådan sidas text till tio punkter och få luftigare marginaler och samtidigt också krympa radlängden. Prova den som vill.

Slutligen den här gången; rak vänsterkant, rak vänster och höger, utsluten som det heter kan man fundera över. Textintensiva publikationer sätts gärna med utsluten text (eng. justified) medans en fotobok med färre och kortare texter kanske hellre sätts vänsterställt. Vill man sätta text i tvåspalt väljer man utsluten. Bildtexter sätter man för övrigt gärna högerställt så att högerkanten linjerar med bildens högerkant.
Fortsättning följer. 

Postat 2024-05-26 18:09 | Läst 321 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Göra böcker

Häromdagen fick jag ett exemplar av den bok jag arbetade med någon månad eller så i höstas. Att hålla en ny bok, obruten i sin hand är nog ungefär samma känsla som när man tar  upp en kopia från sköljen och ut i dagsljus. Så blev den alltså.
En bok i genren "Gräv där du står".
   Bokformgivning särskilt fackböcker med en myckenhet av fotnoter, källhänvisningar och typografisk konsekvens är en speciell genre. Ganska pyssligt men ändå rätt roande. (Och lusten att göra en  fotobok dyker dessutom upp då och då även om den här boken inte är en fotobok i egentlig mening. Då handlar det väl först som sist att ha ett intressant material. Bra bilder, en berättelse, något angeläget. Nåt Jante i bakhuvudet inte alltid håller med om .)

Att göra fotoböcker är inte bara bild. Fotoböcker är en genre med litet av ett eget tänk. Det handlar så klart en hel del om typografering även om sidformatet är givet av tryckproducenten så har man rätt fria händer att disponera ytan efter eget förstånd. Bokform handlar ytterst om kommunikation och en överenskommelse med läsaren. Typografi handlar om att bringa reda i och göra text och bild förståelig. Och en upplevelse som " ej blott och bart är nöjsam läsning utan lika mycket en upplevelse i det sköna".
   Den första stötestenen i bokform är hur formatet ska disponeras. Här bör man tänka uppslag och inte sida. Böcker betraktas ju som bekant i uppslag, par av sidor.
   Hur man placerar satsytan, och alltså utformar marginalerna. Man vill gärna hålla ihop uppslaget, innermarginalen, eller buntmarginalen görs smalare än yttermarginalen. Yttermarginalen bör helst vara lika bred eller bredare än en normaltummes bredd, alltså minst cirka 25 millimeter. Gissa varför. Toppmarginalen (huvudet)  bör vara mindre än nedermarginalen (foten). Det här ansluter till passepartoutregeln, ytans mitt bör helst ligga i sidans optiska mittpunkt. Och var ligger den optiska mittpunkten? På en högersida drar man en diagonal från övre vänster hörn ner till nedre högra hörnet. Avsätt sedan sidans bredd från övre högra hörnet till sidans vänstra sida. Dra diagonalen och i skärningspunkten mellan de två diagonalerna ligger den optiska mittpunkten, det vill säga det som ögat uppfattar som mittpunkt (och märkligt nog faktiskt i många fall ganska långt från vad gyllene snittet stipulerar).

Bilder ska antingen ligga innanför satsytans gränser, den yta som begränsas av marginalerna. Eller vara utfallande, det vill säga utanför marginal och ända ut till papperskanten.
   (Att uppslagen har en balanserad linjering, sidans proportioner, marginalförhållande, satsbredd, radlängd, radavstånd (kägel), typstorlek (grad), styckeindelningar, och diverse typografiskt "lördagsgodis" är ett ämne som skulle bidra till ett femtiotal nya blogginlägg är förstås en karamell att suga på. Om någon här på FS har funderingar och tankar runt bokform går det bra att höra av sig till mig.)

(Omslagsfotografi okänd fotograf. Bilden är rastrerad i PS, en metod att  komma bort från oskärpa och litet omfång i en inscannad papperskopia genom att helt enkelt överdriva bristen.)

Postat 2024-05-15 13:02 | Läst 455 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Lite mer om korn och en del annat

Nåt som Fotosidan är rätt dåligt på är att uppmärksamma när viktiga och betydelsefulla fotografer går ur tiden. Där förväntas lite skärpning från redaktionen. Nu senast Jacob Forsell, under många år fotograf på Expressen. Många av Forsells bilder har gått till historien och det är bilder med sällsynt träffsäkerhet. Den som gillar det här med filmkorn har också något att ösa ur. Boken Pressporträtt, enormt bra bilder. Bildtexter skrivna av Cecilia Hagen, kanske lite daterade men så ska det väl vara, men vassa och välformulerade. Bilderna, fett bra som man numera säger. Boken finns ofta på Bokbörsen och andra ställen till en överkomlig penning.

I dagens funderingar och diskussioner om analogt fotografi, filmkorn och allt det som därtill hör. En tanke slår mig varför säger jag, och många andra, typ Tri-X simulering? När man gör nåt slags korn i den digitala bilden. Är det en simulering eller är det ett eget uttryck? Värt att fundera och diskutera.
Men Jacob Forsells bilder kommer att hålla, över tid,

Postat 2023-03-24 22:19 | Läst 1020 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Det glamourösa

Ellen Graham. Fotograf. Beverly Hills, den vackra världen skildrad i svartvitt. De svinrika, goddagspiltarna omgivna av en hel del framgångsrika artister. Mycket från början av sjutiotalet. Nog tänker man på såna som Helmut Newton, han är förresten med på en bild där han koncentrerat granskar en oexponerad film.  
    En snygg bok, och jag är svag för snygga böcker med bra tryck och väl genomförd repro. Och en hundring kan man väl offra på bokrean. Den här verkar dessutom inte höra till det riksomspännande sortimentet.
    Det här är en bildvärld väldigt långt från den egna bildvärlden. Är det bra? Det är bra foto. Habilt skulle man kunna säga. Tidstypiskt utan att för den skull vara daterat. Bra bokform. Som sagt bra repro och bilder i duotone, eller duplex som vi plägar säga.

Men det är ju liksom inte min bildvärld. Inget jag kan relatera till, annat än som en utanförstående betraktare. Det är som om bilderna förväntar sig en betraktarens adoration men själv kan jag bara känna ett slags äckel. Det är som sagt inte bara en del duktiga skådespelare och artister, tacksamma modeller, utan just bilder från den där viken de rika med sannolikt tvivelaktigt hopkomna rikedomar simmar. Den värld som ryska oligarker och slikt folk lever och frotterar sig i.

Motiv och figuranter från de vackra människornas undervegetation. Nikon D300 24-70 2.8.

Postat 2022-03-03 17:33 | Läst 1400 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 Nästa