Sista bilden?

Vi går juldagspromenad runt ån hustrun och jag, så som man gör här i stan. En exponering, sen är kameran, en Fuji Xpro2 tvärsvart. Låst. Tvärdöd.  Nu är det visserligen några minusgrader men med batteriet i fickan så brukar sånt vara lugnt. Och vad gör man nu då?
   Det är ju inget man direkt löser med lite skruvmejslar och tänger. Nej, kameran kommunicerar inte med datorn heller. Man kan ju tycka att om man plockar ur batteriet avstannar alla elektroniska processer och borde återgå till nåt slags ruta ett-läge. Så icke fallet. Det mest irriterande är att det inte finns nån liten fotoverkstad runt hörnet som löser sånt här. Man är helt utkastad på nätet att försöka hitta nåt. VTMB (vad trött man blir).
God fortsättning...

(Hustruns Olympus fungerade klanderfritt...)

Om att fotografera gips

Inte sällan förleds man till tron att modern teknik löser problem. Men hur ofta skapar inte modern teknik problem. Känns det igen?
Härom dagen gjorde jag ett test av två objektiv (ett sätt att fördriva tiden kanske) ett Meike 12/2.0 helt manuellt och ett Fuji 23/1.4 som jag körde helt manuellt. Resultatet blev under förväntan, även för Fujin som jag håller för ett kompetent objektiv på alla sätt och vis.
    Vad jag inte tänkt på var alltså att jag nu har nya glasögon sen en vecka tillbaka och att dioptriväljaren inte justerats. Jag skyller inte på någon annan än mig själv. Men i alla fall... Men, en annan grej slog mig och det är något en analog fotograf sällan plågas eller plågats av, jag tror inte ens det finns där. Vad en liten digital kamera kan ställa till. Jag plåtar med en Fuji Xpro2 som jag känner förtroende för (även om den har lite för många inställningsmöjligheter, det tar tid att koppla bort en del av dem). Jag använder nästan jämnt A-läget, jag väljer bländare och med ett autoISO som går att ställa högt så kan man nog säga att kameran sköter sig snällt och bra. Inte så sällan använder jag hyperfokal metod som oftast fungerar lika bra nu som på den analoga tiden. 
   Att manuellt sätta skärpan på vita kontrastlösa ytor som till exempel gips och liknande är inte lätt (oavsett nya glasögon). För att hitta skärpa behövs något som kontrasterar, en liten fläck, kontur eller nåt sånt. Xpro2 har som flera andra kameror en funktion som ska underlätta manuell fokusering, en slags digital mikroprisma som indikerar var fokus ligger. Det funkar rätt bra, särskilt med lite mindre bländare men knappast på största bländaröppning då mycket avgörs var skärpeplanet ligger. Kortfattat uttryckt, med bländare 8 fungerar "microprismat" men behövs egentligen inte. På bländare 1.4 fungerar den inte, där den faktiskt skulle kunna göra nytta. Med kraftiga vidvinklar är det ingen bra metod om man så säger. Nu kommer nån teknikfantast säga fasdetekterande. Och vad svarar man på det? Jo. Kanske det. 
 Bilden ovan är tagen med 23/1.4 med största bländaröppning. Nån som ser var skärpeplanet ligger? :-)

Lite musik på fredagskvällen https://youtu.be/r2GTvVIgs24 kanske. Matti Andersson den oförtröttlige accordeonistens musikjulkalender 2022. 

Opponent

Jag brukar då och då ta en sväng upp till universitetshuset för att testa objektiv, inställningar i kameran och material för kommande efterbearbetningar. Där finns en del gipser som är fina, och lättillgängliga, ljuset är vackert men lite knepigt och det är dessutom en väldigt högtidlig miljö. Inte bara Torilds ”Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större” över ingången till aulan utan hela miljön fylld av historiens vingslag. O, gamla klang och jubeltid...och sånt där. Det är där nånstans  som den där tanken dyker upp, inte så konstigt en gråfuktig dag sent i november, vid den här tiden åkte vi tefat i backen nedanför efter skolan, det där med klimat och väder och att det finns en hel del forskare som tycker annorlunda än rådande konsensus. Hur många forskare i klimat, väder och närliggande ämnen finns det i en befolkning som nyss passerade åtta miljarder? Hur många av dessa uttryckt i procent tycker annorlunda? Femtio, tio, en procent? Siffror på det. Det andra är, all vetenskap bygger på oppositionen som prövning av utsagor, teorier, hypoteser. Minsta doktorsavhandling utsätts för en opponent. Det finns och ska finnas en opposition och ett ifrågasättande. Det är en inte oviktig del av empirisk forsknings natur. Hela universitetsbyggnaden är som impregnerad med detta. Alla köper inte det...

   Det om detta. Objektivtestningen går så där. Resultatet blir under förväntan framförallt med 12/2.0 men även testet av det betydligt vassare 23/1.4 visar inte superresultat. Jag och den imaginära opponenten i bakhuvudet ser samma resultat. Opponenten ger med tvekan godkänt. Jag vet att 23:an är superbra, här gäller konsensus som opponenten vägrar ta till sig. Därför måste jag undersöka resultatet en gång till och i den undersökningen kommer nya fakta fram. Det som hänger på min näsa. Jag skaffade nya glasögon förra veckan. Där fanns orsaken. Höger öga i sökaren, EVF och "microprismor" i kombination med en felaktigt inställd dioptriväljare. Då blir det som det blir. Opponenten hade inte undersökt saken riktigt och det tog en stund innan jag kunde övertyga denne. Och ett nytt test nästa vecka.

Ja, så där kan man få dagarna att gå.

Norduppland 221123

     Att gå ut med hunden. Hjälmunge Norduppland i november.

       Lars Lerin-vibbar. Xpro2 och 18-55mm.

Wij zin 17

Kolla in den här:

https://youtu.be/oHR4M_1gjJM

Johan van der Keuken, en sjuttonåring fotograferar sina sjuttonåriga kompisar. Nånstans mellan spontanporträtt och dokumentation. Kan det bli bättre? Men samtidigt är det här historia. Inte bara fotohistoria utan också historien om bildens devalvering. Görs såna här bilder idag? Tveksamt.

Och vad övrigt är, visst är det roligt för farföräldrar att fotografera barnbarn. En inte oviktig dimension i fotografi. 

Fuji Xpro2 35/1.4. Lite svartvitt pyssel.