Mormor– ett porträtt

Först som sist. Det här inlägget handlar inte om fotografi.

På väggen har vi en teckning ritad för flera år sedan av ett då tioårigt barnbarn. Bilden är gjord i ett sammanhang då familjen är samlad, gissningsvis en julaftonskväll eller så. Det här är en bild som fortfarande fascinerar mig och den tål en bildanalys.
  Personen i mitten är mormor (min fru). Hon dominerar bilden av förmodat två skäl, hon är motivets huvudperson som dyker upp först i teckningens tillblivelse, hon är i egenskap av mormor äldst, viktigast. Mannen till höger är barnets pappa väsentligt mindre där tecknaren också noterat det lite spretiga skägget. Den lilla flickan till vänster är lillasyster.
   Bakgrunden, en akvarell föreställande ett skärgårdslandskap i oväder. På var sida skymtar andra tavlor, igenkännbart återgivna. På bordet ett som det ser ut korsord under läsning, ett vinglas, en skål med nötter (?) och en upp och nervänd bild framför lillasyster. Lägg märke till att korsordet också vänt upp och ner. 
   Oavsett om betraktaren faktiskt känner till situationen går det att läsa ut olika saker, som hemmiljö, familj, helgdag, gemenskap.
Mormor är som sagt störst därefter minskar storleken på de återgivna. Intressant är att pappan är väsentligt mindre än mormor, inte bar på grund av att han ska få plats i bildytan, han är redan beskuren. Och att lillasyster är så otroligt mycket mindre. Viktigheten illustreras med storlek.
   Det här är ett värdeperspektiv, något som de gamla egyptierna pysslade med. 

Trots perspektivets överenskommelser är återgivningen av växter och djur naturalistisk, såväl som människornas proportioner. Däremot inte ögats placering i ansiktet, likaså axelpartiets vridning i förhållande till figurernas bäcken. Prova det själva, om inte annat en bra stretchövning.

Förutom värdeperspektiv och beskärning av motivet till ett utsnitt finns en intressant aspekt, som ligger nära det perspektiv och utnyttjande den spanske barockkonstnären Diego Velasquez använder i målningen "Las Meniñas" där konstnären utnyttjar ett slags omvänt perspektiv. Vi ser en prinsessa i mitten omgiven av två hovdamer, den ena har sin uppmärksamhet riktad mot den lilla prinsessan, den andra i en nigning och blicken riktad mot en tänkt betraktare. Till höger en dvärg, en gosse och en hund. Till vänster står målaren med pensel och palett framför en uppspänd duk som vi ser baksidan av. Vad målar han av? Den frågan besvaras i spegeln i rummets motsatta ände. Kungen och drottningen som står modell och prinsessan med sin hovdamer kommer in för att se vad mamma och pappa håller på med. Bildbetraktarens perspektiv är kungen och drottningens. 

Ungefär så kan vår teckning tolkas. Vi ser det tecknaren (konstnären) ser. Tecknaren avbildas till vänster, det är  bilden på bordet  som lillasyster har ritat.
Att vår tecknare förutom värdeperspektiv och utsnittets möjlighet också accentuerar  sånt som skägg, mormors rynkor och hårknut, glasögon  och hennes ögonlock, blicken vänd nedåt mot korsordet. Som ligger upp och ner, beroende på vad? Att det faktiskt gjorde det eller för att lillasysters teckning också gör så.

Eller, det kanske handlar om fotografi i alla fall. Fotografi är ett språk med bildens grammatik oavsett det är hemmamys i soffan, politik, blåmesar eller vad det nu vara månde.

Apropos det invasiva

Blomsterlupin är en vacker växt. Den korta tid den blommar. Sen är det väl så där. Halvkul. Lupinen har den egenskapen och viljan att den vill ha allt. Den har svårt att samsas med gullviva, mandelblom, kattfot, och blå viol. Och en hel del andra som backnejlika, käringtand, åkervädd, ja som sagt en hel del andra. Blomsterlupin kräver lebensraum. En del  funkar på  det sättet.

Bild är kommunikation. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Och inte minst, en återkoppling, ett svar. Annars stannar det vid information. Kommunikation är ett växelspel. Och det handlar naturligtvis om vem man kommunicerar med. Skulle det egntligen handla om den här gången. Men det får bli nästa gång. 

(Kameran i fickan.)

Gräng och hårdhet

och annat i kategorin tillkortakommanden.
Det här fotografiet har många fel och brister om man väljer att betrakta bild där fullkomlighet betraktas som kriteriet. Om  man  lägger in andra kriterier, ungefär på samma sätt som vi gör när vi betraktar en  målning eller teckning kanske bilden ovan slinker igenom. Det här är dessutom en analog bild med digital reservation då det är ett digitalt avfotograferat negativ. Repor och dammkorn är äkta vara så även slöjan i bildens underkant. Allt sånt här kan numera åstadkommas i kamera och programvara, ofta i kombination.
   Och den rimliga frågan är varför ska man kunna efterlikna analoga fel?  Vad är tjusningen, poängen? Om man nu inte har alldeles speciella syften, som att exempelvis gå över till fotopolymer eller någon annan konstgrafisk teknik där det krafsiga möjligen premieras. Men i konventionellt fotografi, nej knappast. Ändå finns apparna, möjligheterna och tycks leva ett kittlande liv. 
   Kan det vara så att repor, dammkorn och annat blir en markör till en annan  tid? En mer oskuldsfull, som om nu det kalla kriget, atombombshotet, järnridå och efterdyningarna av andra världskriget  med sina efterföljande konflikter, diktaturer i Europa et cetera skulle var mer oskuldsfull. (to be continued, som det heter)

Det är här jag sitter halva året och försöker göra något meningsfullt i bild. Går väl så där. 

Om gamla prylar och poesin

Har man tänkt på att även den digitala världen har en del kameror och objektiv om inte obsoleta, så åtminstone med bäst före-datum passerat med råge. Hur länge håller en digitalkamera? Utan att gå in på mätbarheter, antal exponeringar med mera. Utan mer av hur länge är en digital kamera adekvat i sina funktioner? År 2004 på våren satte jag sprätt på en ansenlig bit av sparkontot- en Nikon D70. Nån som minns den? En riktig digital systemkamera i amatörsegmentet med 6 Mp sensor. Det gick att spara i jpg, tiff och raw. Det fanns ett autofokus. Bruset vid 1600ISO var som Avestaforsen. Det gick att skruva på alla gamla Nikkorobjektiv. Det var en löjligt liten display och känslan av plast var påtaglig. Vad som sedan hände och skedde i kameravärlden är som det heter historia.
  Tog jag några bra bilder med den? Tveksamt. Men det berodde nog inte på kameran utan mer på mig själv. Fascinationen över att det nu var möjligt att fotografera digitalt så nära den gamla tekniken som möjligt var. Men fanns det tillräckligt med poesi just då? Bakom spakarna? En fråga varje bildskapare då och då bör rannsaka sig med. Innehållet, berättelsen, höll den? Var den i såfall uppriktig?
   Men å andra sidan, har jag tagit några genuint bra bilder med min gamla Rolleiflex? Tveksamt, eller ligger poesin i det föråldrade?
   Så kan man tänka i stunder av självrannsakan, men det finns samtidigt så förtvivlat mycket andra bilder och skäl till bilder. Och hur gör man sin egen "poesi" tillgänglig? Hur publicerar man i ett ständigt flöde av bilder med sekundsnabb publicering och angelägen i  mindre än en timme. Det är helt enkelt skitsvårt att åstadkomma något betydelsefullt.(Och det är kanske där nånstans vurmen för det analoga har en fot i den fotografiska backen. En gratiseffekt i tekniken.)
    Det är kanske också så att vi sysslar med skrivbordslådelyrik, fast i en digital form där lådan står på glänt.
   Men all publicering fordrar en mottagare, annars blir det ett rop i skogen. Och vem är mottagaren, eller snarare receivern, ett oräkneligt antal mottagare som mer eller mindre interagerar med sändaren-du själv. Komplicerat? Bara förnamnet.
  Där gick det från tankar om den mjuka poesin till knastertorr fakta, och vidare...
Så kan man också ställa frågan om vad som menas med bildpoesi.
to be continued...

Färg, svartvitt

När man ändrar en bild i färg till svartvitt (gråskala) åker ögat snålskjuts på det faktum att ögat (hela synapparaten inklusive en del rent intellektuella förmågor) snabbt formulerar frågan Vad. (Vad-var-när-hur-kedjan). Ögat uppfattar tomatskivor och, antagligen, blad av basilika. Ögat ser rött och grönt. Med en skvätt balsamico, lite flingsalt och kanske några klipp gräslök ser ögat lite mer. Det är här nånstans ögat börjar  interagera med andra sinnen. Luktsinnet, smaksinnet. Sinnets förväntningar.

Fotografi är inte det absolutas konst precis som alla annan bildkonst och bildkommunikation inte heller är det. Det krävs en mottagare (reciever) och en återkoppling tillbaks till  sändaren (transmitter) för att kommunikation ska uppstå. Och alla de frågor som, förhoppningsvis uppstår i betraktarens öga. Bilden som bekräftelse, bildens som nyfikenhet, bilden som bevis.
  Det är kanske därför bilder med lite mer entropi än en tallrik med tomatskivor kan irritera betraktarens synapparat. Att kryssa förbi det irriterande och behålla den oskuldsfulla tilltron till idyllen. Vilket får mig att tänka på arbetarförfattarna en gång i en tid långt före min, de som flyttade ut till syrentorpen för att verkligheten, depressionen med allt vad en sån innebär och det avlägsna stöveltrampet straxt bortom händelsehorisonten oroade på ett nästan fysiskt sätt. (Jag läste helt nyligen om Erik Asklunds trilogi; Bröderna i Klara. Av flera skäl. En viss connection till Erik S finns.)
Kontentan av detta är, skiva inte tomater. Det krånglar till det.