Omvänt perspektiv

Om att läsa bild och mer om Oddner.

Den här bilden kan man hitta i den fina boken om Georg Oddner, Närvarande (Arbmans 1984). Bilden som heter Vid varuhuset Moskva är tagen 1955 och ingår i serien av reportage som Oddner gjorde tillsammans med Marianne Höök för Veckojournalen.
  Den här bilden kvalar väl in i genren gatufoto, eller hur? Ja, fast då borde den varit tagen några decennier senare, då definitionen på gatufoto så att säga sattes på ”pränt”. Oavsett det, en bild i min smak. 
   Men vore inte en bildläsning på sin plats? En liten förkortad bildanalys. Vad är det som gör att jag fastnat för den här bilden?

En gatubild. Ett antal personer rör sig åt olika håll i bildytan. Alla utom en är män i varierande ålder. En ung kvinna i bildens vänstra tredjedel. Alldeles bortom henne men något framför henne en ung man. Bägge ser nöjda ut. De rör sig mot höger. Kvinnan ser ut att säga något, vilket får mig att dra slutsatsen (av denotationerna hittills) att de hör ihop. Övriga figuranter rör sig i huvudsak åt vänster, utom en man alldeles bortom paret som också rör sig mot höger. En äldre man till vänster, med skägg rör sig ut ur bildytan. En yngre man kommer in i bildytan från höger. Och återigen här, Oddners förmåga att plocka fram riktningar i en bild, men mer om det senare. Vad behöver vi se mera. En baldakin i bakgrunden indikerar någon form av affärslokal. De medverkande personernas klädslar och framtoningar signalerar en blandning av Västerland och nånting mer österut. 
   Här nånstans behöver vi något lite av ett kontext för att börja tolka bilden eller koppla ihop bildens olika denotationer för att förstå den vidare. Som sagt, bilden är fotograferad i Moskva 1955 av den svenske fotografen Georg Oddner. Oddner är i Sovjet på en av de första reportageresorna i Sovjet sedan Världskriget. Och bilden är fotograferad i folkvimlet utanför ett varuhus. GUMP får man kanske gissa. Att den unga kvinnan och mannen är ett par framgår tydligt, trots att de inte har någon kroppslig kontakt vad vi kan se. De är ute och ser sig omkring kan man tänka, turister långväga ifrån. Sovjet är stort. Kvinnans lätt orientaliska klädsel är en tydlig denotation. Det förekommer dessutom några andra figuranter som klädselmässigt ger syn för sägen.
   Bildens olika riktningar, blickar och rörelser understryker känslan av storstad, lägg särskilt märke till mannen till höger om paret. Den nöjda minen, den skarpa profilen som understryker bildens huvudriktning, framåt, framtid, på väg. Och, tack vare parets tredjedelsplacering och det faktum att de ligger i skärpeplanet, just är bildens berättelse. Det unga paret med livet framför sig, likt Erik och Maja på Värnamo marknad suger in bruset i staden. Och hur stolt och kär är han inte. Och hur kär är hon inte.

Hur bar sig Oddner åt när han tog bilden? Min gissning är att han ser paret komma på avstånd framför sig. (Oddner har en höger- vänsterrörelse i bilden.) Han  ser potentialen i kvinnans förmodligen färgstarka dräkt. Han tar ett par bilder och så kommer den där när de passerar. En sekund senare och bilden har försvunnit. Men, att bilden fått alla andra kvaliteter med riktningar med mera hänförs nog i att Oddner kan läsa sina bilder och vaska fram de bilder som har allt det där typiskt Oddnerska. Riktningar, blickar små berättelser.

Postat 2021-09-13 11:02 | Läst 210 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Lite mer om den vackra oskärpan

En anledning till att bilder ser ut som de gör i dag är de digitala kamerornas förmåga att få fram mycket högt dynamiskt omfång. Det blir som att kopiera på mjukt papper samtidigt som man använder hårt. Lite förenklat uttryckt. Moderna digitalkameror kan väldigt mycket mer än förr. Om det nu är något eftersträvansvärt är en annan fråga. 
Om man då börjar med konstaterandet att en bild är en bild. Ett resultat av ett samspel mellan apparatur och ett intellekt. En bild är oftast, nästan alltid en avbild av en uppfattad verklighet.

”Gråsåsighet” är nog ett resultat av stort dynamiskt omfång. En ögonöppnare  och aha-upplevelse om detta fick jag i samband med ett seminarium om bildbehandling arrangerat av Svenska Tecknare som bortgångne Stefan Ohlsson höll. Där han rekommenderade att dra in svart och vitpunkt i histogrammet lite, lite granna. Det resulterar visserligen i en aning sotning i det svartaste av svarta likaväl som en liten, liten utfrätning i det allra vitaste vit. Men resultat blir, om man tillämpar det på gråskalebilder en om man så får säga, snyggare kontrast. Man klipper bort en pytteliten bit av gråtonerna, resultatet syns tydligt i ett histogram. Man går bort från det stora dynamiska omfånget till förmån för en vassare bild. Men motsvarar det ögats sätt att se? Nej, framförallt för att synapparaten ser i färg. Total färgblindhet lär för övrigt vara ytterligt sällsynt. Men en bild är en bild, vilket inte nog kan upprepas. Bilder kan ha olika dialekt och tonfall. Vilket också kan upprepas.

Här blev det svartvitt med tri-x simulering i Efex. Som just skapar en markerad S-kurva, kanske lite väl mycket, man kan jämna ut den lite grann utan att det gör nåt. Om den här oskärpan faller i smaken kan så klart diskuteras. Liljevalchs nya konsthall. (Fuji Xpro2 23/1.4.)

Postat 2021-09-06 21:17 | Läst 234 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om oskärpa, gråskalebilder och favoritinställningar.

Man kanske ska ställa frågan, hur åstadkommer man en trovärdig skärpa. Alltså en oskarp skärpa. Skärpan är nog den berättarkomponent som ligger allra närmast tekniken. Det är nog också den berättarkomponent som vilar på de subtilaste grunderna.
    Somliga bilder är tvungna att berättas med knasterskärpa. Och då bortser vi från den medvetet skapade rörelseoskärpan, det korta skärpedjupets oskärpa och frosseri i bokeh. Den oskärpa som intresserar mig mest just här är bildens övergripande oskärpa. Den som beror på exponeringskurva tillsammans med korn och objektivens eventuella tillkortakommanden. Alla de här parametrarna berodde en gång i tiden sannolikt på fotografens plånbok, läs oförmåga att inhandla de vassaste objektiven på marknaden, filmval, pressning och händighet vad gäller framkallnings och mörkrumsarbete. Idag går det att använda liknande berättarkomponenter fast med hjälp av digital teknik. Ja, det går men är svårare då den digitala tekniken inte går hand i hand med slumpen och tillfälligheternas nycker.
   Det här är så klart ytterst en fråga om preferenser, vad man gillar och vilken historia man har.

Den utrustning man har ska ju leverera en bra bild, däri innefattande en hel massa parametrar. Som till exempel det här. Illustrerad med en liten bit av årets skörd i växthuset. Att rött och grönt är varandras såta grannar är väl känt. Att avgöra vad som är grönt eller rött i gråskalebild är på gränsen till quiz. Titta gärna på Edward Westons världens mest berömda paprika. Eller läs Sara Danius essay om just den paprikan. Och gråskalebilder där rött och grönt är viktiga berättarkomponenter blir som bekant gärna lite platta. Läsaren förväntas själv avgöra vad som är vad, vilket inte alltid är så lätt. (Är man färgfotograf är det här naturligtvis en ickefråga.)
   Men man kan göra det lite lättare, eller snarare dra fokus från just den frågan genom att gå lite mer all-in med det svartvita. En sväng i Silver efex och gärna en simulering som verkligen är svartvit. Till exempel en Tri-x. Fuji Acros fungerade inte alls i den här bilden. Lite grövre korn och lite mer ojämnt (den initierade kan fundera på vilka kemikalier, tider och temperaturer som i verkligheten var inblandade på den tiden det begav sig, jag har glömt det).Toppar man det sedan med lite högpass och klart ljus blir det tillräckligt hårt för att dra uppmärksamheten från frågan om vad som är grönt eller rött. Och så blir det lite av den där subtila oskärpan som i lyckliga fall hittas med hjälp av obsoleta objektivkonstruktioner från andra tider.

Såsig gråskala.

Lite mer drag med en simulering.

 Men, paprika och Chilli? Jo, men man kan applicera dert här tänket på fler bilder och motiv. Till exempel i gatufoto där det förekommer en hel del röda toner, och gröna. Läs till exempel hud och grönska. Där är det inte fel att vässa hanteringen av just de röda och gröna kanalerna för att få lite mer stuns i bilderna. Är det bara jag som ser en tendens till gråsåsighet i en del gatufoto, dokumentärfoto och liknande här på FS? ( Sen har vi en stående diskussion vid köksbordet om form och innehåll, som ibland blir lite hetsig. Men jag hävdar med viss emfas att allt som syns i en bild är en berättarkomponent.)
   Så är det fritt fram att applicera den här lilla teknikaliteten på alla viktiga bilder om det som händer i världen. Såväl det stora hjulet som det lilla. Nåt litet ska det väl ändå bidra med.

Postat 2021-09-04 22:56 | Läst 249 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Om att se.

    ”Det började för nästan 700 år sedan. Den gången den florentinske freskomålaren Giotto för första gången verkligen såg, måste ha sett, att teckningen av en hand eller ett huvud på enplan yta kunde uppfattas som rumslig inte bara för att den föreställde något som man visste var rumsligt och hade volym, utan för att den som platt form på ytan av egen kraft förvandlade ytan till rum. Då rämnade medeltidens entydiga bildyta och den gestaltade formen gjorde sig fri från den lysande guldgrundens hårda grepp. Formen hade fått en dubbel betydelse: som yta, och som volym.”

Så börjar förordet i en liten volym, Den röda tinkturen författad av konstnären Olle Bauman. Och det ska sägas först som sist, det här handlar inte om fotografi, men väl om bildens mysterium, om man får uttrycka sig anspråksfullt. För i det ögonblick Giotto såg det han såg skulle det dröja trehundrafemtio år innan fotografiet kom in på scenen. Även om fenomenet Camera obscura varit känt  sen antiken. Förklaringen till fenomenet fanns kanske inte tillhands men väl utnyttjandet.

Så det där med att fästa ljusskriften på ett papper. Att göra en bild, utan att teckna, använda penslar eller andra verktyg. Fotografi, med sina verktyg och metoder, som kan tyckas göra sig fri från handens skicklighet, och ögats förlängning till handen. Men som det visade sig, en teknik som kräver lika mycket av utföraren som tecknarens. Att fotografera är att se. Att teckna är att se. 

En bild är en bild, även om ögat vill säga att det är en sanning. En bild är alltid en tolkning. I fotografiets värld i allt från fotografens intention till valet av optik, sensorer, film, framkallare et cetera. Och inte minst, läsaren, betraktaren, mottagarens öga. Tolkningen.

Postat 2021-08-23 19:36 | Läst 385 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Om svängrummet och att inte vara exakt..

Idag strävar det fotografiska mainstreamspråket till exakthet. Knasterskärpa. Totalt dynamiskt omfång. Inget fel i det kanske. Fotografi har alltid strävat mot det. Den tekniska fullkomligheten. Bild utan ”svängrum”. Men är det verkligen det som är fotografiets högsta mål?


  En rätt uppmärksammad skrift i åttiotalets bildpedagogik var Betty Edwards ”Teckna med högra hjärnhalvan” som kom ut på svenska 1982. Bortsett från en del lite förenklade teorier, funderingar och praktiseranden av tesen om de två hjärnhalvorna och vad de står för innehöll texten en intressant iakttagelse om tecknarens utveckling från skapare av huvudfotingar till den fulländade tecknaren som återger verkligheten intill exakthet med sin penna och sitt papper. Men. Efter fullkomligheten? Vad händer sen? Jo, menar Betty Edwards, då utvecklas bildspråket till i ett nytt steg, där den fullkomlige tecknaren börjar bearbeta sin egen fullkomlighet och skapa en slags ny bildvärld eller om man så vill, sin egen dialekt, sitt eget språk. Kanske något åt det som ett lite uttjatat Picassocitat ” Det har tagit mig ett helt liv att lära mig teckna som ett barn”. Vilket får mig att tänka på ett utomordentligt bildreportage fotograferat av Jan Olow Westerlund om en konstnärs utveckling. Fotografisk årsbok 1970. Bläddrade i den alldeles nyss.
   Med svängrum kan man nog mena att ha den tekniska förmågan att kunna göra en bild som är (nästintill) perfekt vad gäller skärpa, kontrast, utsnitt, dynamiskt omfång och en del andra eftersträvansvärda parametrar. Men att i det ögonblicket våga fråga, hur går jag vidare? Vad händer om jag tummar lite på skärpan? Hur förändras bildens uttryck? Om jag skruvar lite på kontrasten? Eller för färgfotograferna–att skruva lite, lite för mycket, eller lite mindre på klarhet och mättnad (om vi nu pratar med digitala fotografer) eller drar ner lite på en färgkanal till förmån för en annan. Eller att våga gå från färg till svartvitt?
   Svängrum är kanske den egenskapen, eller modet, att gå utanför regelverket. Att se lite mera. ( Att teckna är att se. En essay av John Berger som jag ofta återkommer till.) Och jag lär återkomma.

(den här bloggen är adresserad även till gatufotografer. Jag tror i min fåvitskhet att det här är en angelägen fundering även för gatufotografer. Som vill utvecklas.) 

Bild. Siesta. 29 grader. Torr vind. Den sommar de mest inbitna klimatförnekare nog till slut fick en klump i halsen. Iphone6. Lite snapseed på det.

Postat 2021-08-06 21:14 | Läst 571 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
1 2 3 ... 6 Nästa