Lite grann om öppna bilder och något om tidens trend

Det blev en liten diskussion här på FS om en av årets bilder.Se den här. Och det är den första bilden, blåljussabotage, en i mitt tycke mycket bra nyhetsbild, som gjord för en placering på en dagstidnings etta. En till synes lättläst bild som väcker tankar åt alla möjliga håll. Och jag vill gärna hävda den som en öppen bild, det vill säga att den kan läsas på olika sätt, men där läsningen helt styrs av läsarens privata kontext. Öppen men enkel, egentligen bara två poler eller denotationer , oräknat en arm som sticker fram vars betydelse i läsningen jag inte riktigt kan avgöra. 
   En fråga kan man alltid ställa sig inför en här typen av bilder är vad vi egentligen vet om vad bilden innehåller. Mannen med munskydd och telefon och hans gest, är han en terrorist, en huligan i största allmänhet, en infiltratör etc? Sånt vet vi inte, och har kanske inte så stor betydelse. Man kan se personen som en figurant i ett visuellt drama. En visuell kommentar som ligger lite vid sidan om det som vi i normala fall betraktar som dokumentärt.  

Dagens andra bildreflektion. På Friskis&Svettis har man bytt visuellt tilltal. Den välkända loggan med anor i ett annat årtusende, tidigt nittiotal, och Friskis signalfärger rött och vitt har förbytts i något lite mer obestämbart dunkel. Från att tidigare använt ett språk som handlar om tillsammans, gemenskap handlar det numer om du och dig. Individualismen där också. Utmaning i stället för rörelseglädje. 
   Är det bra bilder? Ho vet, men de speglar nog sin samtid i alla fall.

Det om detta. Får kanske utveckla det här, återkomma, som det heter.

(Kamera: fickans mobil.)

En positiv upptäckt

Uppsala domkyrka sedd från Gamla torget är ett klassiskt, näst intill sönderfotograferat motiv. Ja, målat och tecknat också. (Jag har ritat av vyn åtminstone ett par gånger själv.) Men nu ska det handla om något annat, denna dag som genom vädrets små krumsprång bjöd på dagsmeja. Ett ord som för övrigt står på listan över svenska språkets vackraste ord. När jag promenerar, på andra sidan domkyrkan litet upp mot slottet till ser jag på ett av kyrktornen, och det här tar en halv sekund, se där sitter pilgrimsfalken! Nu har jag så klart ingen kikare med mig (och på kameran sitter en vidvinkel). En vinkelbedömning säger att avståndet till falken är minst 150 meter. Det känns bra, jag har haft och har lite problem med synen den sista tiden, inget alarmerande men ändå. Det är ungefär som att  varje år i den tidiga augustinatten höra syrsorna. Än hänger grejerna med. ( Det visserligen inte syrsor man hör, såna finns knappt i Sverige, det är gräshoppor. Men det är vackert så.)

Sen slår det mig att den här bilden naturligtvis är gatufoto, om man vill tänka i genrer. Eller kanske townscape. Den som orkar kan söka denotationer och sannolikt upptäcka att konnotationerna är få. Såna bilder finns, öppna bilder utan annan berättelse än den som bildläsaren möjligen kan plocka ihop. HCB har gjort några såna bilder han också.

Mer och fler tankar om bilder.

Det behövs fler parametrar för att förstå den fotografiska bilden idag. Inte sällan markerar vi skillnaden mellan bilders syfte och uttryck genom att peka på verktyget. Den "riktiga" kameran versus mobiltelefonkameran där den riktiga kameran får stå för "riktiga" bilder och mobiltelefonkameran för nåt slags resten, allt det andra. Vilket naturligtvis är ett väldigt felaktigt resonemang.
   Den första frågan borde nog vara; Är bilden tänkt att hålla över tid? Redan här kan man sålla bort ett antal milliarder fotografier som har passerat bäst-före-datum sen länge. Vad åt jag till middag, min femtusendesjätte selfie och alla andra bilder som i princip endast publiceras en gång. Där mottagaren sannolikt är definierad av sändaren. Ett slutet växelspel. 

(Mary Ellen Marks på Kulturhuset. Utställningen avslutad. Törs man säga bra? Hellre bilder med stringens, form och tydligt berättande som också förväntar sig ett engagemang från läsaren. Utställningen avslutad mem jag hann se den. Inte uppmärksammad här på FS och ganska sparsmakat i övrig press.)

Men den "riktiga" fotografen då? Den entusiastiske fritidsfotografen. Nu ska man ju veta att från massbilden till de bilder som försöker kommunicera något mer än ögonblickets tillfredställelse råder en glidande skala. Om det tidigare exemplet är massbilden, bildens devalvering är kanske hobbyfotografens det uppriktiga försöket att skapa ett bildens mervärde.
   I fritidsfotografens värld finns mer sällan en bildredaktör, sällan en beställare, sällan en beställning. Sällan ett annat syfte än att tillfredställa fotografen själv, sändaren. Och då gärna med ett önskat gillande när publiceringen är skedd. Eller hur?

Bilder ska nog hanteras som språkliga uttryck. Med grammatik, med behov av stringens och form.

Om fotografi, litteratur och sån där kanon

 Proust, Dostojevskij, Tolstoj, Zola, Flaubert, Mark Twain, Steinbeck, Montagnes essayer med flera, med flera, eller kanske hellre en svensk kanon? Hur ambitiös kan den bli utan att tappa fotfästet? Törs man gissa på Astrid Lindgren, Strindberg, Karlfeldt, Martinsson, men hur gör man med sådana som Eyvind Johnsson? ”Grupp Krilon” kanske inte gillas av alla. Och Mobergs Utvandrarna? Och hur sent i tiden? Lars Norén? Stieg Larsson? Ulf Lundell?

Men vad sägs om en fotografikanon? Några dussin fotografier som alla medborgare, och sådana som aspirerar på medborgarskap ska ha sett. Gärna ordentligt, minst en kvart per bild varje år. Ska det vara bilder i största allmänhet, alltså bilder i ett internationellt perspektiv, eller ska det vara en svensk kanon (eller nordisk?).  Ska man välja sånt som alla gilla, alla borde gilla eller sånt som är lite kontroversiellt i största allmänhet.
Kvalar Strömholm in? Anders Petersen? Elisabeth Ohlson Wallin? Lennart Nilsson? KW Gullers? Var lägger man ribban och vilken ribba lägger man? Det är inte så lätt att göra ett urval, den litterära eller visuella lägereld vi ska samla oss runt i nationell gemenskap. Eller är en kanon ett verktyg för folkbildning? Nåt som förhoppningsvis berikar och utvecklar medborgarnas liv?

Eller en musikalisk kanon? (Då blir det väl bara sånt där j-la Rönnerdahlande som en välkänd lutsångare och kompositör lär ha undsluppit sig.) Eller en konstkanon? (Karl den tolftes likfärd, Carl Larson ?)
Det är lätt att säga tulipanaros men svårare att åstadkomma en.  Framförallt att få medborgarna att lyssna, titta, läsa en kanon. Men den kanske på ett eller annat sätt är bra att ha i alla fall.

November i nådens år 2022. Med ironins lilla räv på axeln.

Om pictorialism.

Strand Kerala Nikon D800 24-70/2.89)

Jag finner ibland glädje i att pyssla med bilder på ett lite mer grafiskt sätt. Att lämna de fotografiska kraven på skärpa, dynamiskt omfång, färgtrogenhet eller vad det nu vara månde. Ibland kan sådant  vara både kul och nödvändigt för att bildens inneboende syfte ställer sådana krav, men att istället betrakta ett negativ, analogt eller digitalt som en lerklump att forma något av kan vara nog så  berikande. Det triggar seendet. Ett seende som kanske kan användas till något annat. Det ena ger, det andra tar.
   Var tid har sin egen pictorialism. Tidens manér speglar den tid den är i. Pictorialismen lutar sig mot sin tids rådande bildideal, ofta så som den framstått i salongskonsten är en vanligt förekommande tanke. Men håller den tanken? Vad lutar sig dagens pictorialism mot och vad är den egentligen? 
   Tanken dök upp vid ett besök på Moderna Museet i Stockholm och Nan Goldins bilder och installationer. Det uppstår lite grann av en paradox, Nan Goldins bildvärld är å ena sidan något av nutidens salongskonst men hennes bildspråk är i mycket långt från de traditionella salongernas värld. De salonger som de utanför salongerna uppfattar som rätt och riktigt. I Nan Goldins bildvärld är det Polaroid, snabba exponeringar, blixt direkt på, ett bildmanér som oftast talar i termer av att innehållet, narrativet, är viktigare än den tekniska konventionen. Så därför är bilderna rätt rätt långt från vad den dedikerade fotoentusiasmen menar med bildkvalitet. Och det är naturligtvis också sannolikt  långt från den dedikerade fotoentusiasmens bildvärld.
   Kan man då säga att Goldin rör sig i pictorialistiskt kontext? Jag tror att man kan svara jakande på den frågan. För bortsett från berättelsen om Aids, den transexuella världen, det ”ljuva livet”, narkotikan och senare opiodskandalen i USA så finns det också något i det tekniska förfarandet  som är i sin tid. Som sagt, det är polaroidliknande men också den lättillgängliga färgbildens estetik, kompaktkameran med blixt rätt på, så typisk nattklubbsbildens spontanitet. 

(Samma  bild i ett pictorialistiskt manér typ sent sextiotal. Bild i bitmap 50% tröskelvärde. sen måste den göras om till gråskala och därefter rgb för att få men tonplattans färg. Allt i Photoshop och långt från rocket science om man så säger. Blir också varse att FS kategorier saknar utrymme för tankar om sånt här pyssel.)

Och så var det den här sent sextiotal tidigt sjuttiotalspictorialismen. Svartvita grundbilder, inte sällan med en tonplatta i någon associativ färg. Sådana bilder som lämpade sig perfekt för den tidens  affischkonst. En tryckform för bakgrundsfärgen. En tryckform ovanpå med den svarta bilden. Och naturligtvis i silk-screen. Rätt långt från Nan Goldins bilder milt sagt. Men det går kanske att ha två bollar i luften även i en fundering om pictorialism. Lär väl  återkomma till Nan Goldin nån gång.