I grafikverkstan

Traditionell koppargrafik som olika former av etsningsförfaranden har av tradition varit fyllda med mängder av mer eller mindre ohälsosamma kemikalier och annat stoff. Mestadels mer ohälsosamt. Det är toluen, balsamterpentiner, lösningsmedel i alla de former, det är etsande syror, salpetersyra förespråkas av en, holländska badet (saltsyra och kaliumklorat) av en annan. Järnklorid av en tredje har ofta varit det minst skadiga alternativet. Som sagt, inget för god hälsa och inte minst Big Nono för avlopp och natur.
    Därför är det trevligt att det utvecklats flera olika mer hälsosamma och miljövänliga produkter att pyssla med. Vattenlöslig etsgrund, den hinna som läggs på kopparplåten för att förhindra att syran kommer åt plåten annat än på de ställen där man tecknat med radérnålen. Såpa, rapsolja och snälla färgborttagningsmedel har ersatt lösningsmedlen.
Söndagen tillbringades i grafikverkstan för tester och prov av olika miljöanpassade varianter av grafiska tekniker.

 En "pinne" av kopparplåt tejpas fast på baksidan och resten täcks med vanlig packtejp.

Och själva etsningen sker med elektrolys i en kopparsulfatlösning. Plåten nedsänkt till höger och den andra polen i form av en bit ugnsgaller till vänster. Lite ström på det via en transformator. Mellan 15 minuter upp mot en timme i badet beroende på hur man vill att linjen ska bli. Och det finns bra möjligheter att göra akvatintetsning, Adjö akvatintskåpet med asfaltpulver som låg som ett damm både här och där. Även inombords.

Resultatet är oväntat, överraskande bra och kan som sagt göras med ett ganska gott miljösamvete. Kopparsulfatlösningen återanvänds många, många gånger och är inte speciellt farlig om den hanteras med omsorg.

Det är svårt att låta bli svartvitt och lite kornigt när en grafikverkstad ska visas i bild, så här får det bli lite Efexpyssel.

I brist på fotograferande

Fotograferandet har gått i stå. Inte ens det lätthanterliga processfotograferandet utan egentligt mål leder någon vart.
Hittar en inte helt färdig torrnål i gömmorna. Aldrig ens provtryckt, stannade liksom mitti. Det kan vara så med bilder. Man tvivlar. Är det mödan värt. Men det finns ändå en viss glädje i att plocka fram plåten. Känna torrnålsgraden med fingertoppen. Ta fram nål, skavstål och en gravstickel. Och omväxlande mödosamt gravera linje, omväxlande krafsa fram tornålslinje. Inte för att det kommer att bli nån upplaga, men något eller några provtryck. En liten eprevue d´artiste som det heter.
(Mest nöjd är jag nog med mina hemsvarvade handtag i päronträ.)

Keramik

Keramik och lera har blivit populärt. Att syssla med. Det lär skänka utövaren både lugn och ro, eller mindfullness som det numera heter. Det finns kurser för sånt också.
En del arbetar med keramik på ett mer yrkesmässigt sätt, som Eva Hedberg som gjort den här grejen som jag fotograferade till en katalog för några år sedan. Det här är inte ett bruksföremål utan mer av en minimalistisk form med mycket materialnärvaro. Lite japanskt på nåt sätt.

Bilden är tagen i en tillfälligt uppriggad studio med två Elinchromeblixtar och bouncers. Eftersom själva rummet var rätt litet så blev det en del pyssel med just hur starkt ljus  som behövdes, och inte minst hur ljuset fick tillåtas att studsa runt i rummet. Det får inte bli ett enda stort ljus av det hela, en avgörande ljusriktning är att föredra. Det löstes med några lakan  på lämpliga ställen. Sen får man ha i bakhuvudet att bilden ska publiceras i tryck på neutralvitt matt papper. Nikon D800 med ett Nikkor 24-70/ 2.8, ljusstyrka är inte så viktigt, här behövs rimligt skärpedjup med brännvidden 50 mm ( bl.8 1/200 ISO100). Evas skulptur är 15-16 cm hög. Det blev några fler små skulpturer också. Jag drog vitbalansen en aning mot det varmare hållet dels för att ta upp skulpturens färg men också för att  sätta tonen tydligare på det vita pappret (katalogen tryckt i offset med 150 linjers raster).

Lite mer om den vackra oskärpan

En anledning till att bilder ser ut som de gör i dag är de digitala kamerornas förmåga att få fram mycket högt dynamiskt omfång. Det blir som att kopiera på mjukt papper samtidigt som man använder hårt. Lite förenklat uttryckt. Moderna digitalkameror kan väldigt mycket mer än förr. Om det nu är något eftersträvansvärt är en annan fråga. 
Om man då börjar med konstaterandet att en bild är en bild. Ett resultat av ett samspel mellan apparatur och ett intellekt. En bild är oftast, nästan alltid en avbild av en uppfattad verklighet.

”Gråsåsighet” är nog ett resultat av stort dynamiskt omfång. En ögonöppnare  och aha-upplevelse om detta fick jag i samband med ett seminarium om bildbehandling arrangerat av Svenska Tecknare som bortgångne Stefan Ohlsson höll. Där han rekommenderade att dra in svart och vitpunkt i histogrammet lite, lite granna. Det resulterar visserligen i en aning sotning i det svartaste av svarta likaväl som en liten, liten utfrätning i det allra vitaste vit. Men resultat blir, om man tillämpar det på gråskalebilder en om man så får säga, snyggare kontrast. Man klipper bort en pytteliten bit av gråtonerna, resultatet syns tydligt i ett histogram. Man går bort från det stora dynamiska omfånget till förmån för en vassare bild. Men motsvarar det ögats sätt att se? Nej, framförallt för att synapparaten ser i färg. Total färgblindhet lär för övrigt vara ytterligt sällsynt. Men en bild är en bild, vilket inte nog kan upprepas. Bilder kan ha olika dialekt och tonfall. Vilket också kan upprepas.

Här blev det svartvitt med tri-x simulering i Efex. Som just skapar en markerad S-kurva, kanske lite väl mycket, man kan jämna ut den lite grann utan att det gör nåt. Om den här oskärpan faller i smaken kan så klart diskuteras. Liljevalchs nya konsthall. (Fuji Xpro2 23/1.4.)

Fading memories. Om stora bilder och raster.

Sådär ja. Nu är den uppe, sju liter tapetklister, arton A0+, en inte helt trygg stege och en byig lokal sidvind. Fading memories, en hyllning till empati och altruism så som det gestaltade sig år 1981 när Gottsundaskolans elever samfällt sittstrejkade för en utvisningshotad (rotad) syrisk familj. Fler skolor hakade på, det blev demonstrationer och jo faktiskt, de utvisande myndigheterna lyssnade och familjen fick stanna. 
Jag arbetade på skolan som teckningslärare, hette det fortfarande då, och den här bilden plus några negativark till finns i mina pärmar.

Jag blev inbjuden av konstföreningen Konstjord i Gottsunda centrum att göra "väggmålning nr 12", en slags stafett där konstnärer avlöser varandra med ett verk som sitter uppe ett halvår innan det ersätts av ett nytt. Jag valde att arbeta fotografiskt, väldigt inspirerad av ett projekt som den franska regissören Agnes Varda gjorde tillsammans med en hyfsat ung fotograf, JR. Porträtt, med arbetar- eller lokal anknytning bilder. Kopierade och uppklistrade på väggar och platser i genuin miljö. Det visades en film på SVTplay för några år sedan. Jag har sett en del av bilderna i franska småstäder och nånstans i hjärnvindlingarna föddes nog en tanke om att nåt sånt här vill jag också göra. Och tillfället gavs!
Bilden, naturligtvis ursprungligen analog, är uppdragen till 570x360 cm, punktuppbyggd (bitmap) och rastrerad till 0,5 lpi raster. Det visade sig vara lagom för att uppnå effekten av att bilden så att säga framträder  när man betraktar den från sex, sju meters avstånd. Kopiorna är gjorda på 90 grams papper, tunt med andra ord och helt enligt Agnes Vardas recept. Följsamt men vilket visar sig, endast medger ett försök vid monteringen. Det är ett ruggigt sårbart material att jobba med. 
Ursprungsnegativet är Tri-X fotat med en Nikon F och 28mm.

Empati och altruism är ju inte direkt paradgrenar i dagens politik. Nåt parti gnäller mycket över segreationen men är samtidigt själva mästare i att utöva det. 
( Och det slog mig att min bild lirar rätt bra med Carolina Falkenholts (jättekänd) bild på väggen intill. Punkter, händer. Bilden finns på baksidan av Gottsunda centrum i Uppsala och sitter uppe till slutet av oktober, gissningsvis.)