Om skärpa eller inte och lite mer om pictorialism
Diskussionen om skärpa eller oskärpa och dess fördelar är inte lika gammal som fotografiet. I början var sökandet efter den ultimata skärpan A och O. Nicéphore Niepce var nog inte helt nöjd med sin första exponering den där sommardagen 1826 i Saint-Loup-de-Varennes. Men redan i Daguerres porträttbilder några decennier senare finns faktiskt skärpan där, fullt tillräckligt. Fotografins nästa steg är att övertrumfa måleriet. Övertrumfandet av handens skicklighet; pictorialismen är född. Och ett sekel fyllt av allehanda försök att skapa den konstnärligt kongeniala tolkningen i form av fotografisk bild.
Där skärpan blir om inte en bisyssla så åtminstone inte hela grejen. Och var är vi nu? Förmodligen i en tid där den perfekta skärpan åter är rättesnöret. Kanske, kanske inte. Det beror nog på vad man anger som pictorialismens rättesnöre. Pictorialismens egen kanon kanske.
Vem, vilka, vad är salongernas fotografi? Det som blir pictorialismens dogm.
Mobilbild. Kameran i fickan på morgonens kylslagna springvända. Blött, kladdigt. Väldigt mycket höst, lite flingor i luften. Men man hinner tänka en hel del tankar på några kilometrar. Om skärpa och pictorialism till exempel. Och lite grann om kulturkanon. Nåt att säkert återkomma till.


Jo, man kan nog tycka och hoppas att bildkonst är och får vara spretig, men anlägger man ett helikopterperspektiv på det hela ser man ändå med tydlighet hur genrer utvecklats och fortsätter utvecklas. För visst är det svårt att hitta på något nytt, modernismens dilemma. Men visst finns det en och annan ”fritänkare”. Men det här är nog ett ständigt samtalsämne, som kanske ibland leder tanken ett steg längre.
/Gunnar S
Och att försöka bryta sig ur det här, om man nu vill försöka, det e inte lätt! Och ofta ensamt!
/B
Javisst. Att sälja oskärpa är ingen bra affärsidé. I grunden handlar det väl om fotografins konsumenter. Att diskutera skärpa och teknik ställer inga krav på fotografernas bild och berättartänkande.
/Gunnar S
En gamma sanning som håller. Tack för bildomdömet. (När jag kommer nerför backen till viken säger något i huvudet, Stanna. Ta en bild. Nåt är det som är värt att dokumentera. Åtminstone för den stunden. Håller bilden? Hur förankrad i mitt bildminne är den? Såna tankar kan man nog låta rotera i huvudet då och då.)
/Gunnar S
Jag tror att det är viktigt att man skiljer på genre och manér. Genre: Gatufoto, cityscape, porträtt, landskap och så vidare. Varje genre kan plockas ner i "underavdelningar"-nya genrer. Exkluderande blir i så fall genrer för den som inte vill fotografera enligt genren. Då är valet fritt att välja en annan genre eller utveckla en egen utifrån det konsensus som gäller.
Något annat är det med manér. Där kan man möjligen uppfatta att i en viss tid premieras ett visst manér. Dagens manér kan nog i dag beskrivas som teknisk knasterskärpa och eller aningen för stort dynamiskt omfång. Eftersom det maneret förekommer i flera olika genrer så är det nog tveksamt om det är en generell exkludering eller mer av en tidens anda. Det är en svår fråga som bottnar i flera olika saker.