Impressionism och utsnitt

Edgar Degas: Place de la Concorde i Paris ( porträtt av greve Lipic och hans döttrar) 1875.

Ta gärna en liten extra titt på den här målningen (länk till bilden i färg). Visst finns det  något fotografiskt över den, utsnittet, det frusna ögonblicket, det spontant fångade, figuranternas omedvetenhet om betraktningssituationen, ja, en del som påminner gatufotografi. Målningen är alltså inte beskuren, det här är originalutsnittet.
   Degas målade bilden 1875. Det är svårt att tro att han stod med ett skarpladdad staffli på Place de la Concorde och väntade in ögonblicket. Nej, målningen, som är en beställning, är gjord utifrån sammanfogade skisser hemma i ateljén. Men det finns något som skaver. 1875 borde de första kamerorna för torrplåt varit ute på marknaden. Lite smidigare, lite mer möjlighet att fotografera spontant genom att exponera flera plåtar och framkalla hela rasket i slutet på dan så att säga. Men slutartiderna var fortfarande långa även utomhus och i dagsljus. Vad tror vi att exponeringstiden ligger på i den här bilden, om den nu varit ett fotografi?
   Och Degas målning har så mycket av fotografi i sig, så som ett spontant fotografi i sekunden kan ha. Rörelseriktningen som förstärks av det stora tomrummet till vänster, rörelsen av en händelse förstärkt av en häst. De två flickorna, och hunden, som balanserar rörelsen och håller händelsen inne i utsnittet. Gestalten till vänster som delvis beskuren både avgränsar bilden men också tillför bilden med en berättarkomponent, den ställföreträdande iaktagaren. Och den impressionistiska måleritekniken som här i bakgrunden blir till en oskärpa. Och den befriande avsaknaden av gyllene snitt och andra hämmande idéer om komposition och principer. En exponering i rätt ögonblicket skulle man kunna säga.
  Märkligt att Degas kunde skapa en målning med så mycket fotografiskt flera decennier innan sådana fotografier dök upp över den fotografiska horisonten. (De här tankarna får bli ett komplement till vad konstvetandet redan vet.)

Inlagt 2024-02-03 23:31 | Läst 753 ggr. | Permalink
Intressant läsning om en intressant komposition som Degas har gjort här! Den borde irritera en Gyllene snittet-fan! Mycket är fel vad vi lärt oss i fotoskolan!
/B
Intressant bild, precis som dina resonemang. I färg är bilden väldigt fin. I svartvitt rent fotografisk.
Med vänlig hälsning/per-erik
Det är väl också så att fotografins utveckling påverkade hela bildkonsten, vare sig den enskilde konstnären använde kamera som skissverktyg eller ej (och många försökte också hemlighålla sitt fotograferade). Just Degas dyker ju ofta upp som ett tydligt exempel. Dessutom intresserade man sig för fr a japansk konst, där perspektiv och bilduppbyggnad var i grunden annorlunda än det optiska centralperspektivet.

Degas var ju också speciell genom att han drabbades av en ögonsjukdom som störde synen på olika sätt, men bl a ledde till att han såg sämre i synfältets mitt än i periferin. Och det, om något, tycker man sig verkligen kunna spåra i många av hans bilder. Den du visar var ny för mig; den är ju nästan lite Winogrand över...
Hej Gunnar - mycket intressant och läsvärt inlägg - tack.
Nu är jag ingen konstexpert, men jag har läst ganska mycket om några av de största målarna. Det som förmodligen var det stora och provocerande med impressionisterna var att de flyttade ut från ateljéerna och ut i naturen istället ? Min favorit var/är Renoir, som målade både efter modeller, men även folklivet - speciellt kring Seinen.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Hej och tack för kommentarerna. Konsthistorien är full med kommentarer och mer eller mindre fastspikade tankar och idéer om konsverkens tillblivelse. Ibland går det nog lite överstyr, konstvetare läser ibland in sina egna personliga synpunkter grundade på ja just det, personliga synpunkter.
Men visst är det en intressant bildtid det sena 1800-talet, inte minst med vetskapen om att fotografiet som allmänegendom står runt hörnet.
Ha det gott alla
/Gunnar S