Rosa Alba,förgängligheten och lite annat

Jag har nu vistats nästan en månad på ön. Och vi har gått in i juni. Det är ett par veckor kvar till midsommar. Rosa alba går nu i blom. Det gäller att hänga med. Hon är snabb. Går in och lika snabbt ut. Men hon håller för en bild. Denna, trädgårdens mest förgängliga och samtidigt sensuella blomstervarelse. Med en oförglömlig doft. Med rötter i Samarkand, Shiraz, i de länder från vilka rätt många unga människor på inte alldeles enkla vägar tagit sig hit för ett möjligt nytt liv. Men Rosa alba står här redan, ooch henne utvisar man inte. Den svenska bondrosen med rötter därborta. Så fick jag det sagt också.

Ser massor med bra bilder bland bloggarna på FS. Och många bra frågor ställs. En fråga-tanke dyker upp om Galleri FS och hur man blir representerad där. Förvånansvärt många skickar in bilder som, efter vad som meddelas, ofta visats i samband med synnerligen bemärkta och välkända fotografer. Vilket i och för sig kan vara en kvalitetsstämpel, dock inte alltid per automatik. Men åtminstone tillräckligt för att uppfatta att det finns en skillnad i hur jurygrupper arbetar. Och kanske också hur det skiljer sig över tid. 

Jag törs inte påstå att FS juryn har fel i sina refuseringar men det är ganska tydligt att om man jämför de refuserades oèuvres med vad som visas i galleri FS, finns en uppenbar skillnad i bilder och bildtänk. Hur och om bilderna överhuvudtaget har något att berätta och på vilket sätt de i så fall berättar. 

Det är ganska tydligt att idag, sett i generella termer är faktorer som skärpa, teknik och  vad man ser omedelbart viktiga kriterier. Lite slarvigt utttryckt. En bild på ett vackert motiv, inte nödvändigtvis en uggla, superskärpa. Komposition som med lite god vilja uppfyller de uppsatta konstnärliga ambitionerna. Ett gott i hantverk i efterbearbetningen behövs också. Och det ska naturligtvis helst vara digitalt.

Och då kan man naturligtvis ställa frågan, vem är intresserad av ett sådant consensus?

Ja, först som sist, branschen så klart, den som tillhandahåller tekniken. Men, det är nog inte så enkelt. Det kan också handla om en inställning till bilden som en yta. Bilden utan direkt djup. 

Jag tänker ofta på begreppet ”humanistiskt fotografi”. Nja, det är väl svårt att plåta ugglor på ett humanistiskt sätt. Men. De som känner sig lite förfördelade plåtar vare sig ugglor eller andra fän. De plåtar människor. Och de gör det uppenbarligen och vågar ställa frågor i sina bilder. Om man nu har mod och tid att detaljstudera deras bilder och våga lyssna lyhört med ett känsligt öga på bildernas berättelse,

Det kanske är så att de som har en fot i den analoga myllan har ett annat förhållningssätt till fotografiska bilder. I det analoga finns, oavsett motiv, ett avvaktande förhållningssätt. Att man i någon mån gör bilden innan exponeringen. Idag görs bilden ofta efteråt. (Jag vet att vi såklart gjorde en hel del arbete i mörkrummet och det är såklart efterarbete det med.)

 Jag har vid flera tillfällen fått frågan om jag vill ställa upp i olika jurysammanhang men numera vis av erfarenhet, senare alltid ibland med viss tvekan trots allt, tackat nej. Min erfarenhet är att jurygruppen arbetat utifrån just ett consensus, man håller upp ett finger och känner vart det blåser. Man gör en tyst överenskommelse utifrån gruppens egna preferenser. Det är väldigt subjektivt. Att välja ut till en salong eller galleri skiljer sig dock mycket från att sitta i en antagningsjury till en utbildning. Det är väsentligt svårare då man måste ta hänsyn till flera parametrar. Kunnande, uttryck, vilja med mera. Vid betygssättning handlar det i stället om att väga prestationen mot olika utsatta betygskriterier.
De som säger att det handlar om ett subjektivt tyckande har nog ganska alldeles rätt. 

Livet på ön

Livet på ön
Att prata med nötväckan, trasten och bålgetingen. Att se världen genom ett instagramfilter. Och nu är det dags för hagtornet att blomma. Det är en ganska subtil händelse. Och nånstans i det kan man tänka att det är kanske lite mer än bara vackert. Då kan man dra fram Harry Martinsson ur bokhyllan och läsa några stycken i Utsikt från en grästuva. Och våga se lite mer av ett djup i det vackra.

Nu är vi mellan musöron och nyponros. Då går strömmingen till. Men hur mår Östersjön? Det har inte regnat på en månad. Här ute är det ändå svalt. Men vattnet är lågt. Och det står en doft av ruttnande sjögräs längs med stränderna.

Påskproblem och annat

Kommer ut till ön och upptäcker att ödatorn fortfarande har CC15. Och det är något som jag inte längre åtnjuter. Det har sina sidor att bli friherre. Och jag vill inte ha några goda råd. Jag biter huvet av min egen glömska. En dator står därhemma redo att fraktas ut, med alla de program av modell lite tidigare generationer som jag behöver. Gaah! Och jag vill pyssla med min blogg. Och raw-filer.

Var på Kulturhuset häromdagen. Högt och lågt, men, ett alldeles fantastiskt initiativ. Såg förra gången också. Kent Andersson föll mig i smaken, alldeles särskilt, men det fanns mycket annat välgjort och sevärt också.

En bild på första blåsippan får det bli. Och det är mobiltelefon. Denna hopplöshetens ergonomi. Blåsippornas eget makroklimat nere vid viken. Lite varmare, lite soligare.

Fjärden ligger fångad av is. Ett tag till. Ett par grågäss på Sandviksgrynnan. Men de ser du inte. Jag har fast glugg och en 35:a Fuji X är inte ett tele. ( Se där, så blev det lite kamera och teknik också) Men de här bilderna är tagna med en uråldrig Iphone. Jag skäms.

När jag vaknar efter dagens middagsslummer har solen och dygnet redan nått hit. Man läser ljuset på skuggorna. Idag Dymmelonsdag.

Glad Påsk alla