Dagen efter ( lucka 1)

Det forna danspalatset, ja palats i landsändans bemärkelse, håller fortfarande öppet, men nu bara på söndagar och i ett annat namn. För gick järnvägen förbi här och stannade här. Enkelt att från medeldistans flockas kring dansbandens musik. Hänga lite i baren. Spana in lämplig partner. Smita ut och ta sig en tuting ur en gömd flaska eller om man var ett par; smita ut för att frottera sig med varandra bakom närmsta insynsskydd. Nu går järnvägen parallellt med motorvägen någon kilometer västerut och någon hållplats finns inte. Bruset från motorvägen räcker inte till att dölja en häftig andhämtning. Och det som saluförs nu skapar en annan sorts flåsighet.  

Bardisken finns kvar och dansmusik kommer ur radion som står på disken. Rester av familjebildningarna som några säkert började här säljs nu i parti och minut. Det fanns faktiskt några Agfa-kameror och några lådkameror samt något Minolta-objektiv i ett vitrinskåp. Lämpliga prylar för familjefotografen.

Stilmöbler till salu! Inga platta paket med skruvnyckel. Undrar hur länge det dröjer innan den här nyrokokon blir på modet igen. Den erbjuder ju faktiskt en stil inte bara en funktion.  

Har folkhemmet egentligen krackelerat som det påstås ibland? Har det inte bara blivit diversifierat? 

I alla fall finns det användbara delar.

/MA

Mellan Småland och Östergötland

Skulle övernatta för att kunna vara hyfsat på plats nästa morgon. Ett snabbt beslut på grund av frosten den gångna natten. Ingen bra situation att köra 30 mil i morgonhalka för att vara på plats klockan 8, så det fick bli en natt någonstans därute.

Efter de sista 2 milen på en skogsgrusväg utan något möte genom snöglopp i mörkret kom jag fram till en T-korsning med några gatlyktor. Hittade inte logiet! Fanns inte så mycket att välja på. Det borde ju vara ett hus, ett typiskt hus, och det såg ut att finnas runt 4-5 stycken runt T-korsningen. Stannade bilen. Ringde och ställde frågan om var boendet låg. En engelskspråkig röst svarade och sa:

— I see you!

— Where, sa jag.

Då såg jag någon i mörkret som stod och vinkade på en oupplyst furstubro. En schweizare drev B&B:et. En schweizare som lämnat Zürich för några år sedan ihopp om att trappa ner och skjuta upp inträdet i dödsriket. Stressrelaterade hjärtproblem krävde lugn och ro, för att läka ut. Med 3 mil åt alla hålla till närmaste tätort med affär och med bara pensionärer som grannar blir det lugnt. ”In the middle of nowhere but in the centre of everywhere”. Han berättar att första sommaren han bodde här var han vid ett tillfälle på väg hemåt i en allt tätare trafik. Brinner det någonstans? Pågår det en evakuering som han inte uppfattat på grund av språkförbistring? Nej det var den återkommande loppisen på campingplatsen intill T-korsningen som drog folk.

Annars kommer ett fordon då och då, kanske.

Det finns kollektivtrafik. En busslinje till näst närmaste tätorten. En buss in på morgonen runt åtta, en buss ut sen eftermiddag. Busschauffören bor i något av husen runt T-korsningen.

Även här har det funnits en affär. Senaste affärsbyggnaden i typisk 40-tals stuk. Nu är de stora fönstren delvis igenspikade med träskivor eller dylikt.

Black Friday? Här är det svart på eftermiddagarna måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och lördag - söndag så här års!

Någon dag är baddag.

Kanske lördagar?

Den nedlagda skolan har sålts. Yoga-övningar ordnas med jämna mellanrum. En sekt säger en del.

Slås återigen av insikten om att det finns många sätt att leva på och jag har bara levt mitt.

Att byta spår

Har svårigheterna att bilda regering avsatt sig på fotobloggandet? Troligtvis är det inte någon form av masspsykos utan bara helt vanligt håglöshet i novemberdunklet. Men, svårigheterna smittar nog av sig på ett eller annat sätt. Det går inte bara att kasta gamla vallöften över planket och låtsas att löftena inte finns och det förefaller som om det bara blir stickspår som inte leder någon vart.

Å andra sidan är bloggande något enklare än regeringsbildning då bloggöverskridande kontakter ständig tas i kommentarsfälten och också uppmuntras genom poängbelöning. 

Fick idag ett brev från en bank, swensk bank, där jag har ett, säger ett, nästan bortglömt konto på några sekiner. Saldot räcker inte ens till en bättre begagnad cykel. Möjligtvis till en ny spark, men en sådan behöver jag inte för det snöar nästan aldrig här. Och skulle det snöa så saltas det kvickt bort. Brevet upplyste mig om att om jag inte lämnar information om planerat sparande, betalningar utomlands, skattehemvist, lön, om jag är politiskt utsatt, om jag tar emot betalningar från utlandet, om jag skickar pengar utomlands via kontot, om jag har ett valutakonto och om jag har lån i banken, så kommer kontot att spärras för uttag.

Har swensk bank ingen koll alls! Kan de inte läsa av transaktionerna på kontot? Kan de inte läsa min självdeklaration? Syns det inte i alla register de har att jag är bosatt i Sverige och betalar skatt här? Tror de att jag är minister i den blivande regeringen, ÖB eller inköpare av krigsmaterial? Trafikverket har väl inte lämnat ut all information om svenska medborgare österut och dessutom raderat ut dem, informationen alltså?

River upp rälsen och skickar den till skroten.

/MA

Ingen turistfälla

Luton i Bedfordshire, norr om London, kan knappast betraktas som en turistfälla. Fällan är nog av ett helt annat slag, om det nu är en fälla och allting har sin tjusning på något sätt. Läget är inte så dumt. Det finns en internationell flygplats som byggs ut intensivt och järnvägslinjer från St. Pancras, centralt i London, och norrut. Smidigt om man inte vill ha logi mitt i smeten så att säga. Ett stadslandskap bestående av tre sammanvuxna städer med ca 270 000+ invånare. 

Några hotellnätter gav mig tillfälle till att använda kameran. Gatufotokursen som gick i London, och som jag deltog i, inspirerade i största allmänhet. Allt blev intressant att rikta kameran mot.

Till och med ett regnigt centrum som inte syns genom rutan utan bara skymtar.

Efter lite uppehåll blir det mer än bara siluetter.

Lars Tunbjörk skulle ha hittat intressanta motiv och miljöer här om avsikten var att skildra den brittiska människan i 60-tals och 70-tals arkitektur och stadsmiljö.

Finns det någon engelsk motsvarighet till Lars Tunbjörk? Är det Martin Parr? Kanske mer ironi i bilder av Martin Parr?

Morgonljuset tränger in genom fönstret och vi vaknar till liv.

Nu gäller det att ta sig ner till frukosten och inta den.

/MA

Småstadssöndag

i kvällsmörker. Som om allt visuellt utbud av rörliga bilder inte vore nog är det bokat ett biobesök. Bra årstid för det och bra film hoppades vi.

Någon sorts halvdokumentär om Freddie Mercury, ”Bohemian Rapsody”. Ni vet han med rösten i bandet Queen som tillsamman med operasångerskan Montserrat Cabbellé sjöng Barcelona i samband med OS-tävlingarna 1992. Båda rösterna har tystnat. Mycket sevärd och hörvärd film, mäktig på slutet rent av. Biopubliken applåderade när filmen var slut.

Småstaden sörjer den eftersökte tolvåringen vars röst också tystnat.

Igår var det namngivningsceremoni för yngsta barnbarnet. Ingen tyst minut då inte.

/MA