Tour de France. Stilla dagar i Marais. Rue des Rosier.

En eftermiddag i Les Marais, Paris äldsta del. Gentrifieringen har gått hårt fram här också, som i de flesta europeiska storstäder. Rue des Rosier, en liten gatstump, parallell med Rue de Rivoli har  ändå kvar sin ursprunglighet. Vi är i de judiska kvarteren.  

Här gäller medelhavsköket, särskilt det nordafrikanska. Och kosher är inget främmande det heller. 

(Det här är min favvobild. Den här ska jag nog försöka jobba lite mer med.)

Se där, blev det inte en liten, liten Bruce Gilden-känsla rent av.

Place des Vosges, Paris mest romantiska park (enligt Google maps.) Inte helt klar varför.

( Den här gången fick det bli lite pyssel med Efex silver och lite efterskärpning i PS.)

Tour de France. Marknad i Saint Maur vill jag inte missa.

Inget besök i Saint Maur, en förstad till Paris utan en sväng på den lokala marknaden. Jag har nu ett intresse eller kanske snarare böjelse för franska matmarknader. Här säljs alla de ingredienser som kan behövas i ett franskt kök. Fisk, skaldjur, kött, fågel, ostar, korvar, patéer, bröd, grönsaker, delikatesser. Man ropar, skrattar, frågar, småpratar om ditt och datt, ackorderar, ja det är ett liv och ett kiv. Det är färg och form och nånslags livslycka mitt i alltihopa. Det är som en hyllning till det goda livet.

I fiskstånden hittar man allt som kan tänkas simma, krypa eller bara sitta still utmed Frankrikes kuster.

Hos kötthandlarna hittar man allt från spektakulära patéer och charkuterier från både det ena och det andra hörnet av Frankrike till styckningsdetaljer som man inte visste att de fanns.

 Också ostarna att hålla reda på. En chèvre från Dordogne till exempel kan fås i minst fyra stadier av mognad.

Nu ska man så klart inte romantisera det här för mycket. det är säkert ett hårt jobb som fordrar en hel del kunskaper om varorna och logistiken däromkring. Men kvaliteten är genomgående hög vet vi genom vår lokale vän som handlar här varje onsdag och lördag.

Nu är vi ju inte så svåra på kött så halvvegetarianer vi är. Men det är intressant att se handlaget och nån slags respekt inför råvarorna som bjuds ut.

Så får man väl runda av med en färgbild också. Bon apetit!

Tour de France. Sète III och en ostronfrukost

Ingen människa kan regera ett land som har 387 ostsorter, lär president de Gaulle har sagt. Sant eller inte. Men det gäller att ha ordning på utbudet i en av ostdiskarna i Hallen  i Séte.

Och vad döljer sig i den korgen? Antagligen något som ingår i det enkla franska köket.Man kan tro att det franska köket är märkvärdigt och tillkrånglat, men nej, så icke. det är enkla råvaror, gärna säsongsbundet, men tillagat med omsorg och gott om tid. Slow food.

Och om man nu inte är ute och vardagshandlar finns det alltid någon man samtala med och något viktigt att avhandla. 

Och så har man tid för lite fniss och småprat. Det är liksom inte stormarknad det här.

För vår del blir det en liten ostronfrukost. Skördade tidigt i morse i Étang de Thau, den stora grunda avsnörda havsviken innanför Sète där de odlas och fiskas allehanda havets läckerheter. Brutna direkt vid bordet hos fiskhandlaren. Men ett glas vin  får man gå och handla i ståndet intill.

( Det är låg horisont på de här bilderna av det enkla skälet att vi sitter vid ett bord. Den fasta gluggen når heller inte riktigt fram alla gånger. Nja, det där med  35 mm som det allenarådande i gatufotografi är nog inte helt genomtänkt. Och oskarpt blir det lite då och då, det är ju bevars oskärpans år 2018. Men Tore Johnsons bilder från Hallarna i Paris var inte så skarpa de heller.)

Tour de France 2018

Hur det började. Vi tog tåget till Köpenhamn och vidare mot Hamburg-Offenburg-Strassbourg-Paris. Vi gjorde en resa. Att resa med tåg är att se ut över förbipasserande landskap. Att läsa en bok. Att fundera och slumra lite grann. Att möta människor i kupéer. Att byta tåg på stationer och känna kontinenten i fotsulorna.

(Vad gör man av ett antal bilder? Rätt många. Bortsett från den obligatoriska rensningen och papperskorgen. Det som blir över. Ska det bli en berättelse och hur ska den i så fall berättas? Vart vill jag komma? Hur skapar man en berättelse som har något av allmängiltighet? Vilket språk ska jag använda?)

Huvudet rätt

Den här bilden är tagen 1981. I Rom. Jag minns att jag var rätt nöjd över att jag fick in romarens huvud i hjulhuset på en japansk turistbuss. Antagligen tyckte jag att jag ”fått till det”. Om jag varit lite mer behärskad i framkallningsprocessen...nja då hade det nog varit i kategorien ”strax över normalbild". ( Förutsatt att läsaren förstått bildens antagligen något dunkla undermening. Konnotation som man också kan säga.) Och är då detta en bild med lång eller kort livslängd? För att förstå när bilden är tagen, utifrån det som syns i bilden, finns det få denotationer som indikerar tidpunkt. En Opel i högra hörnet av äldre modell skulle kunna vara en sådan. Men för att placera i tid behövs fler tecken. En fotografisk kunnig skulle kanske, utifrån korn, kontrast sluta sig till tidpunkt. Det här är en relativt neutral bild. Det finns inget privat i den som likt ett släktfoto kan placera fotograferingen i tid.
Det verkar som att för att kunna avgöra lång eller kort livslängd behövs en hel del information i bilden. Den information som ger oss pusselbitarna för att sätta igång en läsning. Och hur blir det då med utpräglat estetiska bilder? Grästrån, gräslök i motljus, kossor och trädsiluetter? Har de bilderna generellt kort eller lång livslängd? Och vad avgör i så fall det? Något att grunna på...

(Nikon F1.  28mm)